RH 2008:9

Luleå tingsrätt

Däck-k Svenska AB konkursbo (konkursboet) väckte återvinningstalan mot Pirelli Tyres SpA (Pirelli) och yrkade att Pirelli skulle förpliktas att till konkursboet utge viss egendom (däck) som hade återtagits och krediterats i vissa närmare angivna kreditfakturor alternativt - om egendomen inte fanns i behåll eller inte var i godtagbart skick - att Pirelli skulle förpliktas att till konkursboet utge 7 142 908 kr jämte ränta på beloppet.

Pirelli saknar hemvist i Sverige. Som grund för tingsrättens behörighet anförde konkursboet att tingsrätten är laga domstol enligt 10 kap. 3 § rättegångsbalken eftersom Pirelli bevakat en fordran gentemot konkursboet om drygt 6 milj. kr.

Pirelli yrkade att konkursboets talan skulle avvisas då tingsrätten inte var behörig domstol. Pirelli anförde följande till stöd för sitt avvisningsyrkande. Bolaget har sitt säte i Italien. Av artikel 25 i EU:s insolvensförordning framgår att beslut som rör insolvensförfarandet skall verkställas enligt Bryssel I-förordningen. Detta gäller även beslut som har nära samband med ett insolvensförfarande även om de har fattats av en annan domstol. Bryssel I-förordningen har indirekt blivit tillämplig på en återvinningstalan och det finns därför inte längre skäl att tillämpa 10 kap. 3 § rättegångsbalken mot en svarande från ett annat EU-land. Pirellis fordran på konkursboet saknar vidare värde.

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Hans Brusewitz) anförde i beslut den 30 augusti 2007 följande.

Av artikel 1.2 b i Bryssel I-förordningen, i vilken huvudregeln är att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat skall väckas vid domstol i den staten, följer att förordningen inte är tillämplig på konkurs, ackord och liknande förfarande. Bestämmelsen är nämligen begränsad till frågor som i princip inte kan uppkomma annat än i samband med insolvensförfaranden. Talan om återvinning i konkurs är ett typiskt exempel på en sådan fråga. (Pålsson, Lennart, Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen, 2002, s 58).

Bakgrunden till undantaget i artikel 1.2 b i Bryssel I-förordningen är att särskilda EG-rättsliga regler sedan länge hade planerats för konkurs och liknande förfarande. Den 31 maj 2002 trädde EU:s insolvensförordning i kraft (rådets förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden). Syftet med insolvensförordningen är att få gränsöverskridande insolvensförfaranden att fungera effektivt och smidigt för att skapa en väl fungerande inre marknad. Förordningen reglerar bland annat frågor om domstols behörighet att inleda ett insolvensförfarande samt erkännande och verkställighet av domstolars beslut därom. I artikel 25 i insolvensförordningen regleras erkännande och verkställighet av andra beslut. Där föreskrivs att även andra beslut skall erkännas med den automatik som följer av insolvensförordningens artikel 16 och att besluten skall verkställas i enlighet med Bryssel I-förordningen. Hänvisningen i artikel 25 i insolvensförordningen berör emellertid enbart de delar av Bryssel I-förordningen som rör verkställighet (Mellqvist, Mikael, Insolvensförordningen m.m, 2002, s 159). Frågan om domstols behörighet i en återvinningstalan är således inte reglerad av EG-rätten utan får alltjämt prövas med utgångspunkt i bestämmelsen om förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § rättegångsbalken. Artikel 25 i EU:s insolvensförordning kan dock bli tillämplig vid erkännande och verkställighet av eventuell dom i det nu aktuella målet. Vad härefter gäller frågan om förmögenhetsforum har Högsta domstolen uttalat att det inte krävs att utdelning kan förväntas ske med fordringens hela belopp eller ens med någon större del av denna; för att fordringen skall anses ha ett förmögenhetsvärde förutsätts enligt Högsta domstolen endast att utdelning som inte är enbart symbolisk kan förväntas (NJA 1998 s. 361). I likhet med det nämnda rättsfallet kan det i förevarande mål anses framgå av utredningen att det för att oprioriterade fordringar skall få utdelning krävs att konkursboet får framgång med sin i målet aktuella talan mot Pirelli. Den omständighet att värdet av fordran som ligger till grund för påståendet om svensk domsrätt på detta sätt är beroende av utgången i den aktuella tvisten bör dock enligt Högsta domstolen inte påverka bedömningen. Tingsrätten finner till följd av det anförda att domstolen är behörig domstol.

Tingsrätten avslår yrkandet om avvisning.

Pirelli överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle avvisa konkursboets talan. Pirelli vidhöll vad bolaget hade anfört vid tingsrätten samt tillade bl.a. följande. Det är i och för sig riktigt att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1998 s. 361 tillämpat forumbestämmelsen i 10 kap. 3 § rättegångsbalken i en liknande situation. Omständigheterna är emellertid inte identiska med nu aktuellt fall. Dessutom har regler om verkställighet på området tillkommit efter Högsta domstolens avgörande på sätt som anförts i tingsrätten. Av artikel 25 i insolvensförordningen (rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden) följer att en italiensk dom mot Pirelli kan verkställas enligt Bryssel I-förordningen i t.ex. Sverige. Mot denna bakgrund finns det inte längre skäl att låta ett svenskt konkursbo kunna väcka talan om återvinning mot ett utländskt rättssubjekt i ett fall som det förevarande. Till skillnad mot vad som var fallet i NJA 1998 s. 361 har Pirelli inte bevakat någon fordran i konkursen och något bevakningsförfarande har inte ägt rum. Pirelli har inte beslutat om bolaget ska bevaka någon fordran i konkursen om ett bevakningsförfarande skulle inledas. - Oavsett om Pirelli anses ha en fordran i Sverige eller inte har tingsrätten haft att pröva om denna fordran i så fall saknat värde. Fordrans värde är helt avhängigt utgången i ett pågående brottmål, där de tidigare företrädarna för konkursbolaget är åtalade för bedrägeri mot bl.a. Pirelli. De av Pirelli återtagna däcken är egendom som frånhänts Pirelli genom brott. Om Pirellis påstående om brott är riktigt är det uppenbart att de avtal som legat till grund för leveranserna av de återtagna däcken är ogiltiga. Vid ogiltighet av sådant slag föreligger separationsrätt för Pirelli och däcken hade därför, även om de hade funnits kvar hos konkursbolaget tillhört Pirelli. Det finns därför inte förutsättningar för återvinning på sätt som konkursboet gör gällande i målet. - På grund av det anförda måste hovrätten prejudiciellt göra en prövning i sak för att kunna ta ställning till om domsrätt föreligger. I det pågående brottmålet kommer att prövas om bedrägeri har förövats mot Pirelli angående levererade däck. Om det skulle visa sig att avtalen träffats på grund av bedrägeri är det uppenbart att avtalen är ogiltiga. Brottmålsdomen kommer därför att få stark bevisverkan i detta mål. Det är därför av synnerlig vikt att brottmålet avgörs innan prövning sker av avvisningsfrågan i detta mål, som därför ska vilandeförklaras. - Dessutom avgörs fordringens värde av om Pirelli i ett framtida bevakningsförfarande bevakar fordran och dessutom om fordran lämnas utan anmärkning.

Konkursboet bestred ändring och anförde bl.a. följande. Insolvensförordningen och Bryssel I-förordningen påverkar inte på något sätt bedömningen av svensk domstols behörighet i nu aktuellt fall. Att Pirelli ännu inte bestämt om bolaget ska bevaka sin fordran i konkursen saknar betydelse. Pirelli har skriftligen inkommit med sin fordran till konkursboet och har således bevakat en fordran i konkursen i enlighet med konkursbouppteckningen. - När det gäller fordringens värde kan konstateras att den aktuella frågan endast rör svensk domsrätt. I denna del ska sakfrågan inte prövas. I rättsfallet NJA 1998 s. 361 har Högsta domstolen inte på något sätt prövat sakfrågan utan endast konstaterat att svensk domsrätt förelåg och att svensk domstol därför skulle pröva konkursboets talan. Det som anges i rättsfallet om fordringens värde rör frågan om någon utdelning kan bli aktuell om konkursboet vinner bifall till sin talan. Om konkursboet vinner framgång med detta mål kommer boet att erhålla värden för över sju miljoner kronor samt ränta, vilket innebär att Pirelli kommer att få del av utdelningen. Av konkursbouppteckningen framgår att skulder med förmånsrätt endast uppgår till ca 150 000 kr. - Eftersom någon prejudiciell prövning av målet i sak inte ska ske finns det inte skäl att vilandeförklara målet.

Hovrätten (hovrättspresidenten Anders Iacobæus, hovrättsrådet Margareta Bergman och tf. hovrättsassessorn Mikael Forsgren, referent), som inte fann skäl att vilandeförklara målet i hovrätten, anförde i beslut den 15 januari 2008 följande.

SKÄL

Hovrätten inleder med att pröva om det finns något EG-rättsligt hinder mot att svensk domstol prövar den aktuella talan mot Pirelli. Om det inte finns sådant hinder har hovrätten att pröva om svensk domstol är behörig att pröva tvisten enligt svenska internationellt processrättsliga regler.

Påverkar EG-rättsliga bestämmelser frågan om svensk domsrätt i det aktuella målet?

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1998 s. 361 gjort bedömningen att Luganokonventionen, som i detta avseende är likalydande med Bryssel I-förordningen, inte är tillämplig på en talan om återvinning i konkurs och att frågan om svensk domstols behörighet i ett mål liknande det nu aktuella därför skulle prövas med utgångspunkt i bestämmelserna om förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § rättegångsbalken (se även EG-domstolens dom den 22 februari 1979 i mål C 133/78, Gourdain v Franz Nadler, REG 1979, s. I-733). Vad Pirelli anfört om att en dom med anledning av en återvinningstalan numera kan verkställas i andra medlemsländer med stöd av art. 25 i insolvensförordningen utgör inte tillräckliga skäl att frångå Högsta domstolens ställningstagande. Domsrättsreglerna i Bryssel I-förordningen utgör alltså inte ett hinder för tingsrätten att pröva konkursboets återvinningstalan mot Pirelli.

Insolvensförordningen trädde i kraft den 31 maj 2002. Enligt artikel 1 ska insolvensförordningen tillämpas på kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses. I artikel 2 a) hänvisas till en förteckning över de kollektiva insolvensförfaranden som finns angivna i bilaga A till förordningen. I bilagan anges för svensk del konkurs och företagsrekonstruktion. I artikel 3 finns regler om domsrätt och i 3.1 anges att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande.

Detta mål gäller frågan om domsrätt för en ansökan om återvinning i en konkurs. Det finns inte någon tydlig reglering av domsrätten i gränsöverskridande återvinningsmål i insolvensförordningen. Däremot finns vissa lagvalsregler i artikel 4, av särskilt intresse är artikel 4.2 m) jämförd med artikel 13. Där anges att det normalt är lagen i inledningsstaten som bestämmer vilka återvinningsbestämmelser som ska tillämpas. Detta ger möjligen visst stöd för att domsrätten även omfattar en återvinningstalan.

Såvitt hovrätten känner till saknas det ett vägledande avgörande av denna fråga. Tyska Bundesgerichtshof har emellertid begärt förhandsavgörande från EG-domstolen i målet C-339/07 (EGT C 269, 2007, s. 18). Bundesgerichtshof har bl.a. ställt frågan om artikel 3.1 i insolvensförordningen och artikel 1.2 b i Bryssel I-förordningen ska tolkas så, att domstolarna i en medlemsstat, inom vars territorium det har inletts ett insolvensförfarande mot en gäldenär, internationellt är behöriga att enligt insolvensförordningen pröva en återvinningstalan mot en svarande som har sitt säte i en annan medlemsstat.

Hovrätten finner mot denna bakgrund att det är oklart om insolvensförordningen ska tolkas som att domsrätten för inledningsstaten även omfattar en av konkursförvaltaren väckt återvinningstalan. Det kan dock konstateras att om domsrättsregeln i insolvensförordningen är tillämplig på en återvinningstalan mot en svarande med säte i annat medlemsland, så är svensk domstol behörig att pröva konkursboets talan mot Pirelli redan med stöd av förordningen. Om svaret på den nämnda begäran om förhandsavgörande från EG-domstolen däremot blir nekande finns det i vart fall inte något EG-rättsligt hinder mot att svensk domstol prövar målet och frågan om domsrätt ska i så fall bedömas enligt inhemsk svensk rätt. Om det föreligger svensk domsrätt enligt inhemsk rätt finns det därför inte skäl att avvakta EG-domstolens avgörande i denna fråga.

Är svensk domstol behörig att pröva tvisten enligt inhemsk svensk rätt?

Inledningsvis kan konstateras att Högsta domstolen i 1998 års fall uttalade att det ankommer på käranden att styrka existensen av en fordran som åberopas som stöd för svensk domsrätt. Av utredningen i målet framgår att Pirelli har anmält till konkursförvaltaren att bolaget har en fordran i konkursen och att fordran eventuellt kan komma att bevakas i händelse av att ett bevakningsförfarande inleds. Att det för närvarande inte finns något bevakningsförfarande i konkursen bör inte påverka bedömningen. Hovrätten finner därför att konkursboet visat att Pirelli har en fordran som i och för sig kan grunda svensk domsrätt.

Högsta domstolen uttalade vidare i det nämnda avgörandet att det får anses ankomma på svaranden att styrka en invändning om att fordringen inte kan grunda svensk domsrätt därför att den saknar värde. Prövningen av om en fordran saknar värde ska ske med utgångspunkt i förhållandena vid den tidpunkt som är relevant för frågan om svensk domsrätt, dvs. när återvinningstalan väcktes. Av rättsfallet framgår vidare att det faktum att värdet på svarandens fordran är beroende av utgången i målet inte bör påverka bedömningen av om fordran saknar värde.

Frågan om en fordran är uppenbart värdelös tar alltså sikte på om svaranden kommer att få del av en utdelning, som inte enbart är symbolisk, i händelse av bifall till käromålet. Någon prövning i sak bör inte göras och det finns därför inte skäl att nu avvakta med att avgöra frågan om domsrätt. Hovrätten vill dock betona att den därmed inte har tagit ställning till frågan om den fortsatta handläggningen av själva återvinningsmålet bör förklaras vilande.

Av utredningen framgår att Pirelli kommer att få viss utdelning för sin fordran om konkursboets återvinningstalan vinner bifall. Pirelli har därför inte styrkt att fordran var uppenbart värdelös vid talans väckande.

Hovrätten delar således tingsrättens bedömning att svensk domstol är behörig att pröva tvisten. Överklagandet ska därför avslås.

SLUT

Hovrätten avslår överklagandet.

Hovrättens beslut meddelat: den 15 januari 2008.

Mål nr: Ö 749-07.

Lagrum: 10 kap. 3 § rättegångsbalken; Artikel 25 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden; Artikel 1.2 b i Bryssel I-förordningen.

Rättsfall: NJA 1998 s. 361; EG-domstolens dom den 22 februari 1979 i mål C 133/78, Gourdain v Franz Nadler, REG 1979, s. I-733; Begäran om förhandsavgörande från EG-domstolen i målet C-339/07 (EGT C 269, 2007, s. 18).

Litteratur: Pålsson, Lennart, Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen, 2002, s. 58; Mellqvist, Mikael, Insolvensförordningen m.m, 2002, s. 159.