RH 2009:41
Yrkande om företagsbot gentemot ett s.k. faktureringsbolag har ogillats.
Malmö tingsrätt
Åklagaren yrkade ansvar för bl.a. P.S., L.H. och K.J. för grovt bokföringsbrott, grovt skattebrott, medhjälp till grovt bokföringsbrott, medhjälp till grovt skattebrott, medhjälp till försvårande av skattekontroll och osant intygande. Vad gäller bokförings- och skattebrottsligheten gjorde åklagaren gällande att P.S. var ansvarig eftersom han hade varit styrelseledamot i det i målet aktuella bolaget, Lepent AB, samt att L.H. och K.J. hade varit faktiska företrädare för bolaget.
Åklagaren yrkade vidare, med stöd av 36 kap. 7 § brottsbalken, att Lepent AB skulle åläggas en företagsbot om 3 miljoner kr för de brott som begåtts i utövningen av bolagets näringsverksamhet. Vidare yrkades att en av tingsrätten den 9 augusti 2007 beslutad kvarstad "på så mycket av bolagets egendom för täckande av företagsbot om 3 miljoner kr" skulle bestå i fem veckor efter lagakraftvunnen dom i målet.
Lepent AB bestred genom P.S. yrkandena om företagsbot och kvarstad.
Företaget Lepent AB hade, enligt åklagaren, varit ett s.k. faktureringsbolag där ingen seriös verksamhet hade bedrivits. Åklagaren gjorde sammanfattningsvis gällande att fakturor, som var osanna då de inte speglade de verkliga förhållandena, genom Lepent AB hade ställts ut dels i samband med överlåtelser av entreprenadmaskiner, dels i samband med anlitande av svart arbetskraft samt att dessa fakturor hade ställts ut endast för att man skulle kunna undandra mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter.
Tingsrätten (rådmannen Krister Maxedius samt nämndemännen Lars-Eric Ericsson, Ove Järnström och Elisabeth Kindberg) lämnade i dom den 4 april 2008 åklagarens yrkanden mot Lepent AB om företagsbot och kvarstad utan bifall samt. hävde tidigare beslutad kvarstad.
I domen dömdes P.S., L.H. och K.J. för grovt bokföringsbrott, medhjälp till grovt bokföringsbrott, osant intygande, medhjälp till skattebrott, medhjälp till grovt skattebrott och medhjälp till försvårande av skattekontroll (dessutom överträdelse av näringsförbud beträffande L.H.) samt bestämdes påföljden för P.S. till fängelse 2 år 6 månader samt för L.H. och K.J. till fängelse tre år. De tre meddelades näringsförbud för en tid av fem år från dagen för tingsrättens dom att gälla omedelbart utan hinder av att tingsrättens dom inte hade vunnit laga kraft.
I domskälen anförde tingsrätten följande i frågorna om företagsbot och kvarstad.
Reglerna om företagsbot infördes år 1986 (prop. 1985/86:23, JuU13, NJA II 1986 s. 34). Reformen grundades på förslag från kommissionen om ekonomisk brottslighet, som år 1984 avlämnade betänkandet Företagsbot (DsJu 1984:5).
Tillkomsten av systemet med företagsbot motiverades med att det då gällande sanktionssystemet var otillräckligt när det gällde att komma till rätta med brott i näringsverksamhet. Ett skäl till det uppgavs vara bristande proportioner mellan ådömda påföljder och de ekonomiska intressen som kan stå på spel för ett företag. De straff som mättes ut framstod som otillräckliga ur preventiv synpunkt. En annan brist angavs vara att förverkande endast kunde användas för att till samhället dra in faktiska uppnådda förtjänster av brott. Eftersom förverkande inte kunde användas för att eliminera utsikten till vinst ansågs ordningen kunna inbjuda till chanstagningar från företagets sida. Det ansågs därför finnas behov av en sanktion mot företag med påtagligt repressiva inslag. Företagsboten konstruerades inte som en brottspåföljd utan som en särskild rättsverkan av brott och skulle utgöra ett komplement till det individuella straffansvaret.
Bestämmelserna om förutsättningarna för att ålägga en näringsidkare företagsbot infördes i 36 kap. 7 § första stycket brottsbalken.
Fram till den 1 juli 2006 gällde som förutsättningar att om brott begåtts i utövningen av näringsverksamheten, att brottsligheten hade inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag och att näringsidkaren inte hade gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Tanken var att företagsbot skulle tillgripas endast vid mera kvalificerad brottslighet och det var den samlade bilden av brottslighetens art och omfattning som skulle vara avgörande för om brottsligheten skulle anses innefatta ett grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter eller annars anses vara av allvarligt slag. Dessutom stadgades i 37 kap. 7 § andra stycket att företagsbot inte skulle åläggas om brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren eller om det annars skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot. I 36 kap. 10 § första stycket 1 angavs att företagsbot fick efterges eller sättas lägre än vad som bort ske om påföljd för brottet ådöms näringsidkaren eller företrädare för denne, om brottet hade medfört annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren eller om det annars var påkallat av särskilda skäl.
Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 2006 reformerades systemet med företagsbot i syfte att skapa en effektivare ordning och öka användningen av sanktionen (prop. 2005/06:59, bet. JuU13). Lagändringarna grundades på förslag i promemorian Företagsbot (Ds 2001:69). Förändringarna innebar att möjligheterna att ålägga företagsbot utvidgades. Näringsidkarens ansvar gjordes i viss utsträckning primärt i förhållande till det individuella straffansvaret genom att en särskild regel om åtalsprövning infördes. Enligt denna får åklagaren vid brott som kan föranleda företagsbot, som begåtts av oaktsamhet och som inte kan antas föranleda annan påföljd än böter, väcka åtal endast om det är påkallat från allmän synpunkt.
Sedan den 1 juli 2006 har 36 kap. 7 § första stycket brottsbalken följande lydelse.
För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet skall, på yrkande av allmän åklagare, näringsidkaren åläggas företagsbot, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och
1. Näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten
2. Brottet har begåtts av
a) En person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på näringsidkarens vägnar, eller
b) En person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.
Första stycket gäller inte, om brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren.
De förutvarande kraven på att brottsligheten inneburit grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter eller annars varit av allvarligt slag upphävdes således den 1 juli 2006.
Regeln om att företagsbot inte skulle utdömas om det var uppenbart oskäligt togs samtidigt bort då den ansågs svåröverskådlig och i princip onödig. Det framhölls också att oskälighetsbedömningen inte bör utgöra en bristande förutsättning för företagsbot utan en grund för jämkning eller eftergift av företagsboten (se prop. 2005/06:59 s. 27 f.).
Likaså tog man bort möjligheten till jämkning i fall då näringsidkaren eller företrädare för näringsidkaren dömts till påföljd för brottet. Detta motiverades med att en annan regel (29 kap. 5 § brottsbalken) reglerar förmildrande omständigheter när straff utdöms. Det sagda innebär alltså att man vid utdömande av straff kan ta hänsyn till att företagsbot har utdömts eller kommer att utdömas. Denna princip ligger också i linje med åtalsregeln som gäller i fall då ett brott kan leda till talan om företagsbot.
Det är tydligt att reglerna om företagsbot i första hand tar sikte på överträdelser av näringsreglerande lagstiftning. Sådana överträdelser beror inte sällan på brister som är hänförliga till företagets organisation. Reglerna om företagsbot som sanktion är tänkta att kunna ge ett incitament att organisera verksamheten på ett sätt som motverkar överträdelser.
Det finns i praxis - såvitt tingsrätten kunnat finna - inte några exempel på att företagsbot dömts ut i fall då allvarlig ekonomisk brottslighet förövats inom ramen för en näringsverksamhet och som renderat i kännbara fängelsestraff för dess ansvariga företrädare. Bestämmelserna om företagsbot torde främst vara avsedda för brott som begås inom ramen för en i övrigt seriös verksamhet och inte för fall där företaget tillkommit enbart i syfte att användas för brottslig verksamhet. Reglerna om företagsbot tycks också huvudsakligen ta sikte på överträdelser av näringsreglerande lagstiftning.
Mot bakgrund av vad som nu anförts och med hänsyn till vad som i övrigt framkommit i målet finner tingsrätten att åklagarens yrkande om företagsbot ska lämnas utan bifall. Till följd därav ska även yrkandet om kvarstad lämnas utan bifall.
Hovrätten
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla yrkandet mot Lepent AB om företagsbot.
Även de tre tidigare nämnda tilltalade överklagade tingsrättens dom.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Jan E Ohlsson och Bob Nilsson Hjorth, referent, samt f.d. rådmannen Bengt-Åke Jönsson samt nämndemännen Monica Olsson och Anne Wågström) fastställde i dom den 22 juni 2009 tingsrättens domslut i den del det avsåg Lepent AB.
Hovrätten ändrade tingsrättens domslut beträffande P.S., L.H. och K.J. endast beträffande vissa åtalspunkter. Vidare satte hovrätten ned påföljden för K.J. till fängelse två år. I övrigt fastställdes tingsrättens domslut beträffande P.S., L.H. och K.J.
I sina domskäl uttalade hovrätten beträffande företagsbot följande.
Bestämmelserna om företagsbot är tillämpliga
De brott som har begåtts i Lepent AB har begåtts i utövning av näringsverksamhet. Brott som bokföringsbrott och grovt skattebrott är sådana som nämns i förarbetena när lagstiftningen infördes 1986 och som alltså kan aktualisera företagsbot enligt 36 kap. 7 § brottsbalken. Någon ändring av detta gjordes inte genom ändringarna den 1 juli 2006.
Diskussionen om dubbla sanktioner när bestämmelserna om företagsbot infördes
I 36 kap. 10 § brottsbalken finns bestämmelser om jämkning eller eftergift av företagsbot.
När bestämmelserna om företagsbot infördes 1986 angavs att företagsbot får efterges eller sättas lägre om påföljd för brottet ådöms näringsidkare eller företrädare för denne. Bestämmelsen var en konsekvens av den debatt som hade förekommit om risken för dubbla sanktioner för enskilda näringsidkare eller företrädare för fåmansbolag.
I propositionen angavs (prop. 1985/86:23 s. 46 ff. och 73) att företagsboten för en enskild näringsidkare eller ett fåmansbolag får jämkas om ett kännbart straff döms ut för brottet. Avsikten ska, enligt förarbetena, vara att inom ramen för de möjligheter som finns kunna nå fram till en samlad och väl avvägd reaktion på den brottslighet som förekommit. Om företagaren döms till ett fängelsestraff eller till kännbara böter, torde det enligt propositionen ofta saknas behov av att använda företagsbot i bestraffande syfte. I författningskommentaren anges att det kan finnas skäl att sätta ned företagsboten till hälften eller mer om företagaren döms till ett kännbart straff.
Däremot bör, enligt propositionen, företagsbotens vinsteliminerande funktion i allt väsentligt vidhållas även i dessa fall. Företagsbot som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet bör under alla omständigheter åläggas. När det gäller skattebrott konstateras att vinsten vid många av dessa brott elimineras genom att den rätta skatten tas ut i efterhand och att skattetillägg ofta utgår. Enligt propositionen bör detta ofta räcka som sanktion mot företaget och bör utrymmet för företagsbot vid skattebrott bli mycket begränsat.
Risken för dubbel bestraffning uppmärksammades också i en motion när propositionen behandlades av Justitieutskottet. I utskottets betänkande (Ju U 1985/86:13 s. 15 f.) uttalas att det ter sig naturligt att företagsboten för en enskild näringsidkare eller ett fåmansföretag får jämkas om ett kännbart personligt straff för den aktuella gärningen ådöms näringsidkaren eller en företrädare för honom. Många gånger torde det, enligt utskottet, saknas anledning att ålägga företagsbot om företagaren döms till ett fängelsestraff eller kännbara böter.
Sett mot denna bakgrund är det, även om bokföringsbrott nämns som ett brott som kan aktualisera företagsbot (s. 63), inte märkligt att utvecklingen i praxis blev att företagsbot främst har kommit att användas vid annan brottslighet än den nu aktuella, nämligen sådan brottslighet som anses allvarlig på grund av dess skadeverkningar men där påföljden regelmässigt är förhållandevis beskedlig.
Ändringarna den 1 juli 2006
Som tingsrätten angett gjordes vissa ändringar i reglerna om företagsbot den 1 juli 2006.
Syftet med ändringarna var att effektivisera systemet med företagsbot och öka den praktiska användningen av sanktionen (prop. 2005/06:59 s. 1). Vid mindre allvarlig brottslighet gjordes näringsidkarens ansvar primärt i förhållande till det individuella ansvaret. Med andra ord kan åklagaren underlåta att väcka åtal i vissa sådana fall. Möjligheterna att ålägga företagsbot utvidgades så att företagsbot ska kunna förekomma vid mindre allvarliga brott än tidigare. Vissa andra ändringar gjordes som är utan intresse här. Slutligen ändrades grunderna för jämkning och eftergift.
Ändringarna gjordes eftersom bestämmelserna om företagsbot hade tillämpats relativt sparsamt (propositionen s. 17 f.). Reglerna hade kritiserats på det sättet att de var komplicerade och svåra att tillämpa. Vidare hade man angett att avgränsningen av tillämpningsområdet hade blivit snävare än avsett, eftersom företagsbot bara kunde åläggas när brottsligheten hade inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som var förenade med verksamheten eller annars var av allvarligt slag.
Det var mot den bakgrunden de grundläggande utgångspunkterna ställdes upp att systemet skulle utvidgas så att sanktionen även omfattar mindre allvarlig brottslighet och att företagsbot är den primära sanktionen vid vissa mindre allvarliga brott i näringsverksamhet.
I propositionen finns det en diskussion om förhållandet mellan företagsboten och det individuella ansvaret (s. 41 ff.). Den är emellertid helt inriktad på att undvika dubbelbestraffning vid mindre allvarlig brottslighet och mynnar ut i förslaget att företagsbot i sådana fall ska vara den primära reaktionen och att åtal ska kunna underlåtas i vissa fall. Allvarlig brottslighet uppmärksammas inte i detta sammanhang.
Som tidigare nämnts ändrades grunderna för jämkning och eftergift. Bestämmelsen, att företagsboten får jämkas eller efterges om påföljd för brottet ådöms näringsidkare eller företrädare för denne, togs bort. I propositionen (s. 38 f.) konstaterades att bestämmelsen framför allt tog sikte på situationer då enskilda näringsidkare och mindre bolag åläggs företagsbot och den risk för dubbelbestraffningseffekter som då finns. Regeringen ansåg emellertid att det kan ifrågasättas om denna risk bör beaktas, särskilt sedan de allmänna principerna för straffmätning och påföljdseftergift införts i 29 kap.brottsbalken. Det finns, enligt regeringen, flera anledningar som talar för att en eventuell sanktionskumulation i stället bör beaktas vid bestämmande av påföljd för den enskilde. Ett skäl som anges är att en delägare annars kan gynnas av att en annan döms till en påföljd. Ett annat angivet skäl är att relationen mellan billighetsskälen vid straffmätning i 29 kap. 5 § brottsbalken och reglerna om jämkning eller eftergift av företagsbot i 36 kap. 10 § brottsbalken riskerar att bli otydlig.
Om det i ett enskilt fall skulle visa sig att det inte är möjligt att uppnå rimliga resultat genom att med stöd av 29 kap. 5 § brottsbalken sätta ned påföljden för den enskilde, finns det, enligt propositionen, ytterst möjligheter att använda den mer generella jämkningsgrund som finns i 36 kap. 10 § första stycket 4 brottsbalken, dvs. att det annars finns särskilda skäl för jämkning. Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något av de förhållanden som anges som skäl för jämkning får, enligt paragrafens andra stycke, företagsboten efterges.
Hovrättens slutsatser
Även efter de ändringar som gjordes 2006 är det tydligt att tanken finns kvar att den sammanlagda reaktionen ska framstå som proportionerlig. Vid mindre allvarlig brottslighet löses detta genom att endast företagsbot döms ut. Vid mer allvarlig brottslighet kan det få till följd att påföljdsvalet eller det utmätta straffet blir lindrigare än om företagsbot inte hade dömts ut.
Följden av dessa resonemang och vad som sades i den ursprungliga propositionen måste emellertid också vara att den individuella påföljden träder i förgrunden, t.ex. i fall då det är fråga om ett långt fängelsestraff för företrädaren för ett fåmansbolag, bolaget har i stort sett saknat seriös verksamhet och förutsättningar finns att ge skattebrottsligheten konsekvenser i beskattningshänseende.
Ett annat betraktelsesätt skulle leda till att man i sådana fall dömde ut en företagsbot och sedan satte ned fängelsestraffet rejält, t.ex. i enlighet med förarbetsuttalandena med mer än hälften, trots att det rör sig om bolag som många gånger har små förutsättningar att betala en någorlunda kraftfull företagsbot. En "affärsidé" med s.k. faktureringsbolag är just att influtna medel så snabbt som möjligt ska tas ut ur bolaget. Medel kan finnas i bolaget vid en viss tidpunkt, så som fallet var med Lepent AB, men det rör sig då om medel från de allra senaste transaktionerna. Samtidigt har den typen av bolag av naturliga skäl betydande skatteskulder. En ordning där företagsboten träder i förgrunden framstår för sådana fall som kontraproduktiv, då den skulle leda till totalt sett mindre kännbara reaktioner än hittills.
Alternativet skulle vara att ta hänsyn till realiteterna, att företagsboten i praktiken inte är kännbar, och därför inte sätta ned påföljden. Men då har man samtidigt förklarat att företagsboten är ett slag i luften.
Som tingsrätten angett har ändringarna 2006 inte heller hittills medfört den ändringen i praxis att företagsbot har börjat dömas ut vid brottslighet som den nu aktuella. Praxis innebär i stället att man, liksom tidigare, dömer ut kännbara fängelsestraff för individerna.
Mot nu angiven bakgrund kommer hovrätten till samma slutsats som tingsrätten. Yrkandet om företagsbot ska således ogillas.
Hovrättens dom meddelad: den 22 juni 2009.
Mål nr: B 837-08.
Lagrum: 36 kap.7 och 10 §§brottsbalken.
Litteratur: Prop. 1985/86:23 s. 46 ff. och 73; prop. 2005/06:59 s. 1, 17 f., 38 f. och 41 ff.; Bet. 1985/86:JuU 13 s. 15 f.