Prop. 2005/06:59

Företagsbot

• Sida 1
•  Original

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Harpsund den 8 december 2005

Göran Persson

Jens Orback

(Justitiedepartementet)

Sammanfattning av betänkandet Straffansvar för juridiska personer (SOU 1997:127)

Förslagen i korthet – Utredningen föreslår att företag och andra juridiska personer skall kunna dömas till straff. De nuvarande reglerna om företagsbot upphävs.

– Brottsbegreppet ändras inte. Enbart fysiska personer kan begå brott. Straffansvar för juridiska personer skall förutsätta att en fysisk person har begått brott i den juridiska personens verksamhet. Juridiska personer skall alltså inte anses begå brott.

– Straffet för juridiska personer skall vara ett penningstraff. Detta bör i likhet med andra penningstraff betecknas som böter. För att skilja dessa böter från andra former av böter skall de kallas för företagsböter.

– Företagsböter skall fastställas direkt i pengar. Lägsta bötesbelopp är normalt 5 000 kr och det högsta 5 000 000 kr. När bötesstraffet bestäms skall brottsbalkens nuvarande bestämmelser om straffmätning tillämpas i förhållande till den juridiska personen. Dessutom får den juridiska personens betalningsförmåga beaktas.

– En enskild näringsidkare får straffas enligt samma bestämmelser som juridiska personer för brott som begåtts i dennes verksamhet.

– Staten och kommuner skall också kunna dömas till straff med undantag för brott som begåtts vid myndighetsutövning.

– Tillämpningsområdet för straffansvar för juridiska personer skall i första hand omfatta vissa ”utvalda” brott. Detta selektiva urval begränsas i princip till näringsreglerande straffbestämmelser.

– I eller i anslutning till de straffbestämmelser som ingår i det selektiva urvalet skall finnas en särskild bestämmelse om att en juridisk person skall straffas om någon i dess verksamhet gjort sig skyldig till sådant brott. De allmänna bestämmelserna om straffansvar för juridiska personer skall finnas i brottsbalken.

– Det skall finnas en genombrottsregel, som kompletterar det selektiva urvalet av brott. Genombrottsregeln innebär en möjlighet att under vissa förutsättningar döma juridiska personer till ansvar även för andra brott. Genombrottsregeln skall endast vara tillämplig på brott som begåtts i näringsverksamhet. Endast personer som ingår i den juridiska personens ledning eller som haft i uppdrag att svara för viss del av verksamheten kan utlösa straffansvar för den juridiska personen enligt den här regeln. Det skall dessutom krävas att det varit fråga om ett grovt åsidosättande av de skyldigheter som verksamheten är förenad med. Bestämmelsen skall vara fakultativ.

• Sida 67
•  Original

– Det skall vara möjligt att använda strafföreläggande mot juridiska personer för brott av mindre allvarligt slag. Det högsta beloppet för ett strafföreläggande skall vara 500 000 kronor.

– När det gäller mindre allvarliga brott på det näringsreglerande området bör det normalt vara tillräckligt med straff för den juridiska personen. Vi föreslår därför en särskild bestämmelse om åtalsunderlåtelse för den som är misstänkt för brott i det fall åtal för brottet väcks mot en juridisk person.

– En särskild lag om tillsyn och åtalsanmälan införs för de myndigheter som utövar tillsyn i förhållande till straffbestämmelser för vilka det är föreskrivet ansvar för juridiska personer. Åtal skall normalt förutsätta antingen en anmälan från tillsynsmyndigheten eller att åtal annars är påkallat från allmän synpunkt.

– De straffprocessuella reglerna om straffansvar för juridiska personer skall samordnas med rättegångsbalkens nuvarande regler om individuellt straffansvar.

Utredningsuppdraget (kapitel 1)

Vårt uppdrag har varit att utreda frågor om sanktioner vid brott i näringsverksamhet med syfte att effektivisera bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. I uppdraget har ingått att kartlägga och utvärdera hur reglerna om företagsbot tillämpas samt att mot bakgrund av denna utvärdering överväga om ett system med företagsbot bör ersättas med ett ansvarssystem med straff som riktar sig mot juridiska personer i likhet med vad som finns i vissa andra länder.

I direktiven framhölls bl.a. att en omdefiniering av brottsbegreppet bör undvikas, att sanktionsreglerna skall vara enkla och praktiska att tillämpa utan att rättssäkerhet och rimliga krav på förutsebarhet eftersätts, att sanktionerna skall kunna bestämmas till ett belopp som är tillräckligt högt för att vara avskräckande samt att förslagen bör utformas med hänsyn till vilken ordning som är bäst ägnad att underlätta det internationella samarbetet i fråga om brott inom näringsverksamhet.

Bakgrund (kapitel 2-7)

Det nuvarande straffsystemet är uppbyggt med utgångspunkten att endast enskilda fysiska personer kan begå brott och straffas för dessa. När det gäller brott i näringsverksamhet och andra verksamheter som bedrivs i kollektiva former kan detta innebära problem dels genom att det kan vara svårt att ange vem inom verksamheten som bör bära ansvaret och dels genom att påföljderna bestäms utifrån den enskildas och inte företagets ekonomiska förhållanden.

Att juridiska personer inte anses kunna begå eller straffas för brott utesluter emellertid inte att dessa många gånger kan drabbas av sanktioner eller andra betungande rättsverkningar till följd av brott eller andra överträdelser som begåtts i deras verksamhet. Som ett led i strävan efter ett

• Sida 68
•  Original

väl fungerande sanktionssystem har en rad olika institut införts som öppnar möjligheter till att vid brott i näringsverksamhet rikta sanktioner inte endast mot enskilda fysiska personer utan även mot det företag, den juridiska person, som bedriver den verksamhet inom vilken brottet begåtts. De traditionella instituten är skadestånd och förverkande. Vidare har det på olika områden införts sanktionsavgifter som kan riktas direkt mot juridiska personer. Bestämmelserna om företagsbot, som kom till år 1986, var avsedda att komplettera de andra sanktioner som fanns vid brott i näringsverksamhet.

Bör juridiska personer kunna straffas? (kapitel 8) Räcker de nuvarande sanktionerna?

Sedan reglerna om företagsbot infördes har de, enligt det material vi genom Riksåklagaren inhämtat, endast prövats i ett tjugotal fall. Företagsbot har dömts ut i mindre än hälften av dessa. Det står helt klart att företagsboten inte motsvarat de förväntningar som fanns på många håll vid dess införande. Enligt vår bedömning ligger orsaken till företagsbotens ringa praktiska betydelse inte i de principiella problem som ibland ansetts föreligga med repressiva sanktioner mot juridiska personer på grund av brott utan i den utformning som regelsystemet gavs. Vi pekar här på bl.a. begränsningen till förhållandevis allvarliga brott, det generella tilllämpningsområdet och reglernas i praktiken fakultativa utformning.

Sammantaget finner vi att reglerna om företagsbot inte motsvarar de krav som bör ställas på ett effektivt sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet. Även när det gäller övriga sanktionsmöjligheter gör vi motsvarande bedömning. Vi förordar därför att de nuvarande reglerna om företagsbot avskaffas och ersätts med ett nytt sanktionssystem.

Vid vilka brott behövs nya sanktioner?

Vår bedömning är att möjligheterna till bestraffning av juridiska personer är av mindre betydelse när det gäller mer allvarlig och systematisk ekonomisk brottslighet. I dessa fall används i allmänhet aktiebolag och andra juridiska personer som ”brottsverktyg” som efter brottsligheten helt saknar betalningsförmåga. När det gäller sådan brottslighet kan ansvar för juridiska personer endast spela en helt underordnad roll i förhållande till det individuella straffansvaret eftersom det inte är meningsfullt med sanktioner som riktas mot juridiska personer som inte har en viss stabilitet och överlevnadsförmåga. Detta talar för att ett sanktionssystem för juridiska personer främst bör utformas med sikte på näringsreglerande lagstiftning. Mot den bakgrunden finner vi att ansvaret för juridiska personer inte bör begränsas till sådana fall då brottsligheten är av mer kvalificerat slag.

Gör man internationella jämförelser är vårt intryck också att system som innefattar även brott av lindrigare karaktär fungerat bättre än de som begränsats till mer allvarliga brott.

• Sida 69
•  Original

Bör brottsbegreppet ändras?

Ett straffansvar för juridiska personer behöver inte innebära att juridiska personer skall anses kunna begå brott. I vissa länder är dock detta fallet. Som nämnts anges i våra direktiv att en ändring av det nuvarande brottsbegreppet bör undvikas. Vår bedömning är också att det inte finns några egentliga fördelar med en konstruktion enligt vilken juridiska personer skall anses kunna begå brott och att det finns klara svagheter med de konstruktioner som används i andra länder. Det är lagtekniskt och i fråga om tillämpning väsentligt enklare att straffa juridiska personer för brott som begås av fysiska personer.

Vår bedömning är att någon ändring inte bör ske av principen att brott endast kan begås av fysiska personer och att straffansvar för en juridisk person bör förutsätta att en fysisk person gjort sig skyldig till brott.

Straff eller särskild rättsverkan?

Valet mellan å ena sidan att införa ett straffansvar för juridiska personer och å andra sidan att bygga vidare på regleringen av företagsbot som är en särskild rättsverkan av brott är främst av terminologisk betydelse. Detta utesluter dock inte att valet också kan få betydelse för den praktiska tillämpningen i övrigt.

Den benämning som ligger närmast till hand för en bestraffande sanktion är utan tvekan straff. Benämningen straff markerar klart att det är frågan om en repressiv sanktion som innefattar klander. Att företagsbot är en särskild rättsverkan kan antas ha bidragit till att sanktionen uppfattas som helt underordnad det individuella straffansvaret och ”udda” i det straffrättsliga systemet. Om juridiska personer i stället ”straffades” för brott skulle detta innebära en tydlig markering av att ansvaret för juridiska personer i princip är att jämställa med ansvaret för fysiska personer.

Vid valet mellan straff och särskild rättsverkan finns det också anledning att beakta att vårt system, med företagsboten som en särskild rättsverkan, vid en internationell jämförelse framstår unikt. I andra länder har man i princip genomgående valt att arbeta med system som innefattar någon form av straffansvar för juridiska personer. Ett straffansvar för juridiska personer skulle underlätta det internationella samarbete på det rättsliga området som pågår och som ständigt växer i betydelse.

Sammantaget har vår slutsats blivit att de nuvarande reglerna om företagsbot bör ersättas med ett system med straffansvar för juridiska personer.

Juridiska personer som straffsubjekt (kapitel 9) Bör vissa juridiska personer undantas från reglerna om straffansvar?

En fråga är om straffansvaret för juridiska personer bör avse alla juridiska personer eller om det finns skäl att göra generella undantag eller undantag i vissa hänseenden.

Även om variationerna mellan olika juridiska personer när det gäller verksamhetsformer och ekonomi kan vara mycket betydande föreslår vi inte något undantag från straffansvaret utom i ett hänseende. Brott som

• Sida 70
•  Original

har begåtts vid myndighetsutövning bör inte kunna föranleda straffansvar för den juridiska person i vars verksamhet brottet begåtts.

I övrigt föreslår vi ingen särbehandling av stat och kommun men diskuterar olika tillämpningsproblem som ett sådant ansvar kan medföra. Bl.a. föreslår vi att staten när det gäller åtal skall företrädas av den myndighet inom vilkens verksamhetsområde den åtalade gärningen är begången.

Ansvar för andra än juridiska personer?

Det kan ibland förekomma att enskilda näringsidkare bedriver näringsverksamhet som, när det gäller såväl antalet anställda som den ekonomiska omslutningen, väl kan motsvara sådana verksamheter som brukar bedrivas av juridiska personer. I syfte att undvika vad som kan framstå som en omotiverad särbehandling föreslår vi att reglerna om straffansvar för juridiska personer i vissa fall bör kunna tillämpas även i förhållande till enskilda näringsidkare. Reglerna bör dock vara fakultativa.

Bör en juridisk persons ansvar kunna föras över på annan?

Ett särskilt problem med ett straffansvar för juridiska personer är hur ansvaret skall hanteras i det fall den juridiska personen inte kan betala ett bötesstraff och vad som händer om den juridiska personen upphör att existera. Frågeställningarna hänger naturligt samman med att en juridisk person är en rättslig konstruktion och att den mest kända juridiska personen, aktiebolaget, kännetecknas av att aktieägarna är fria från personligt betalningsansvar. Det framstår lätt som otillfredsställande om ett utdömt bötesstraff inte medför att någon får betala. När en juridisk person avvecklas utan att kunna göra rätt för sig leder det ofta till krav på att dess ansvar skall kunna flyttas över till någon annan.

Vi har emellertid gjort bedömningen att man bör hålla fast vid principen att straffansvaret skall stanna på den juridiska person i vars verksamhet brottet har begåtts och inte kunna föras vidare. Det kan naturligtvis finnas en risk för att de som står bakom mindre seriösa företag vidtar åtgärder för att undgå ett väntat straff. Även om lagstiftningen så långt det är möjligt bör motverka förfaranden av det slag som nu avses är det inte lämpligt med en reglering av straffansvaret för juridiska personer som innehåller stora avvikelser från grundläggande principer inom associationsrätten.

Sammanfattningsvis förordar vi att de frågor som kan uppkomma när en juridisk person avvecklas, ombildas eller byter ägare bör lösas enligt vanliga associationsrättsliga principer.

Förutsättningarna för att straffa juridiska personer (kapitel 10) Generell eller selektiv reglering

I likhet med vad som anges i direktiven och vad som torde gälla samtliga länder som har system med straffansvar för juridiska personer, har vi utgått från att i vart fall det centrala området för ett straffansvar för juri-

• Sida 71
•  Original

diska personer måste vara brott som begås i näringsverksamhet. I princip finns två olika modeller för att åstadkomma den begränsningen.

Den ena är, såsom gäller företagsboten, att formellt låta ansvaret omfatta alla straffbestämmelser men däremot inskränka tillämpningen till sådana brott som begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Den andra, som bl.a. valts i Finland och Danmark, är att låta ansvaret omfatta endast vissa utpekade straffbestämmelser som väljs ut utifrån intresset att erhålla ett lämpligt avgränsat tillämpningsområde. Självfallet kan de två modellerna kombineras på olika sätt.

Vad som är av stor betydelse för valet mellan en generell och en selektiv metod är att straffansvar för juridiska personer, i motsats till den nuvarande företagsboten, enligt vårt förslag skulle bli den normala och reguljära sanktionen vid överträdelser av näringsreglerande lagstiftning. Det är då väsentligt att detta också konkret återspeglas i lagreglerna. För detta talar inte enbart allmänna legalitetskrav utan också vikten av att näringsidkarna när de tar del av lagstiftningen får en klar upplysning om de faktiska konsekvenserna om bestämmelserna överträds.

Vi förordar alltså en selektiv metod som utgångspunkt för avgränsningen av straffansvaret för juridiska personer. När det gäller det primära tillämpningsområdet bör det i varje aktuell straffbestämmelse anges att i de fall som brottet begåtts i en juridisk persons verksamhet skall den juridiska personen dömas till straff.

En selektiv reglering kan innebära en risk för svårmotiverade ojämnheter i tillämpningen. Vi föreslår därför att ansvaret för ett selektivt urval av brott kompletteras med en ”genombrottsregel” som öppnar möjligheter att under vissa förutsättningar döma till ansvar även vid andra brott.

Vi förordar att det selektiva urvalet av brott främst skall avse bestämmelser som tar sikte på näringsverksamhet och där principerna för företagaransvar är tillämpliga. I praktiken innebär det att ansvaret i allmänhet kommer att utlösas av underlåtenheter från företagsledningen eller den till vilken delegation skett att utöva den kontroll och tillsyn som behövts för att motverka brott i verksamheten.

Ansvarsförutsättningarna

Straffansvaret för juridiska personer bör begränsas till brott i verksamheten. Detta innebär att privat handlande eller abnormhandlingar inte kan utlösa straffansvar för juridiska personer även om dessa har anknytning till verksamheten.

Det bör inte gälla någon formell begränsning av den personkrets som kan utlösa straffansvar för en juridisk person. Genom principerna för det selektiva urvalet kommer ansvaret i praktiken företrädesvis att utlösas av någon inom en juridisk persons verkställande ledning eller av någon som fått tillsyns- och kontrollansvar delegerat till sig.

Reglerna om företagsbot är förenade med omfattande undantag, vilket torde vara en av orsakerna till att företagsboten har kommit att tillämpas i så begränsad omfattning. Detta hindrar naturligtvis inte att undantag ändå bör göras om detta är sakligt motiverat. Vår bedömning är emellertid att det även utan några särskilda slags undantagsregler eller en fakultativ utformning av reglerna om straffansvar för juridiska personer finns ett

• Sida 72
•  Original

betydande utrymme för flexibilitet i tillämpningen. Vi pekar bl.a. på våra förslag om åtalsprövningsregler.

Utformningen av en genombrottsregel

Vi föreslår, som sagts, en genombrottsregel som ger möjlighet att döma juridiska personer till ansvar även vid andra brott. En sådan regel bör ges en restriktiv utformning. Vi föreslår att genombrottsregeln endast bör vara tillämplig på brott som begåtts i näringsverksamhet. Enligt vårt förslag skall vidare endast personer som ingår i den juridiska personens ledning eller som haft i uppdrag att svara för viss del av verksamheten kunna utlösa straffansvar för den juridiska personen. Det bör dessutom krävas att det varit fråga om ett grovt åsidosättande av de skyldigheter som verksamheten är förenad med. Bestämmelsen bör också ges en fakultativ utformning.

Fördelningen av straffansvar inom juridiska personer (kapitel 11)

Vi förordar som framgått att principerna för företagaransvar skall vara ett avgörande kriterium för det selektiva urvalet av straffbestämmelser. Dessa principer är, liksom principerna i övrigt för fördelning av straffansvar i juridiska personer, inte lagfästa. Mot bakgrund av att principerna genom vårt förslag kommer att få en än mer central roll i det straffrättsliga systemet och intresset att upprätthålla kraven på legalitet anser vi att de principer som utvecklats i rättspraxis bör ges ett konkret lagstöd.

Vi föreslår att det införs en bestämmelse i brottsbalken som reglerar dels frågan om ansvar i det fall då det är en juridisk person som innehar ställningen som specialsubjekt enligt en straffbestämmelse, dels frågan om ansvaret för överträdelser i en juridisk persons verksamhet till följd av brister i tillsynen och kontrollen av denna samt slutligen möjligheterna att ”delegera” straffansvaret, för överträdelser i en juridisk persons verksamhet. Innebörden av bestämmelserna är att ansvaret primärt skall åvila den som ingår i den juridiska personens verkställande ledning med motsvarande möjlighet till delegation som enligt gällande rätt.

Förhållandet till andra former av ansvar (kapitel 12)

Enligt direktiven har det ålegat oss att analysera vilken roll i sanktionssystemet som de sanktioner vi föreslår bör ha i relation till andra sanktioner. En allmän utgångspunkt för förhållandet mellan olika tillgängliga sanktioner är att dessa bör utformas på ett sådant sätt att det inte uppkommer opåkallade sanktionskumulationer. Det är viktigt att det finns klara principer för prioriteringen mellan olika sanktioner.

Det individuella straffansvaret

När det gäller det individuella straffansvaret föreslår vi ingen ändring. Straffansvar för juridiska personer bör dock normalt ha prioritet framför det individuella straffansvaret när det gäller mindre allvarliga brott mot

• Sida 73
•  Original

näringsreglerande straffbestämmelser. Vi föreslår därför att möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse för den som är misstänkt för brott vidgas i det fall åtal för brottet väcks mot en juridisk person.

Skadestånd och förverkande m.m.

Införandet av straffansvar för juridiska personer ger inte anledning till någon särskild reglering med sikte på frågan om skadeståndsskyldighet.

Bestämmelserna om förverkande av utbyte eller vinning av brott är centrala när det gäller förhållandet till ett straff som kan riktas mot en juridisk person. Förverkandeinstitutet fyller en avgörande funktion för att neutralisera ekonomisk vinning som motiv för att begå brott. Brottslighet i en juridisk persons verksamhet kan ge direkta förtjänster. I andra fall kan effekten vara besparingar av olika slag samt en på annat sätt förbättrad förmögenhetsställning som har orsakssamband med brottsligheten. Det är av grundläggande betydelse att regelsystemet ger utrymme för att dra in sådana ekonomiska fördelar, så att det inte lönar sig att begå brott. Bestämmelsen i 36 kap. 4 § brottsbalken om förverkande av ekonomiska fördelar av brott i näringsverksamhet är av särskild vikt i det här sammanhanget. Bestämmelsen har dock knappast använts och har alltså inte bidragit till ett effektivare sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet. Vi föreslår emellertid inte några förändringar av nuvarande regler, främst av det skälet att det nyligen tillsatts en särskild utredare för att utreda frågor om förverkande av vinning av brott. Vi föreslår inte heller några förändringar av förhållandet mellan straff å ena sidan och vite, återkallanden av tillstånd resp. näringsförbud å andra sidan.

Sanktionsavgifter

Sanktionsavgifter som ”konkurrerar” med straffbestämmelser kan som regel tas bort, om straffansvar för juridiska personer införs. Skälet för sådana sanktionsavgifter är huvudsakligen att juridiska personer inte kan dömas till straff. Det bör inte föreligga ett dubbelt sanktionssystem för juridiska personer. Ett alternativ är att avkriminalisera i stället för att avskaffa sanktionsavgifterna. I vissa fall, särskilt om det är fråga om s.k. massförseelser av lindrig karaktär, kan vi tänka oss att en sådan lösning är att föredra. Normalt bör emellertid en reglering av straffrättslig karaktär vara att föredra.

Sanktioner för överträdelser av EG-rätten

Utvecklingen inom den överstatliga EG-rätten samt inom konventionsarbetet i EU:s mellanstatliga s.k. tredje pelare, är oerhört snabb och svår att överblicka. Sverige har hittills i princip valt att uppfylla skyldigheten att sanktionera överträdelser av EG-rätten genom kriminalisering. Enligt EG-domstolens avgöranden skall också EG-rätten sanktioneras på samma sätt som bestämmelser i den nationella rätten om liknande överträdelser, vilket talar för straffrättsliga sanktioner. Vi har mot den bakgrunden utgått från att Sverige även i framtiden företrädesvis kommer att sanktionera överträdelser av EG-rätten genom kriminalisering. Det är uppenbart

• Sida 74
•  Original

att det i många fall är en bättre och rimligare ordning om ett företag, i vars verksamhet en överträdelse av en EG-rättslig bestämmelse sker, straffas än om en fysisk person inom verksamheten straffas. Ett straffansvar för juridiska personer innebär också att behovet av särlösningar på områden där det anses särskilt befogat att rikta sanktioner direkt mot företag, som t.ex. varit fallet på det konkurrens- och marknadsrättsliga området, i princip försvinner.

Frågan om ”bidragsfusk” inom EU:s mycket omfattande bidragssystem har på senare tid kommit i blickpunkten på ett påtagligt sätt. Det antas att stora summor av EU-budgeten missbrukas. Rådets förordning (EG, EURATOM) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (den s.k. ramförordningen) har kommit till mot bakgrund av dessa förhållanden.

Det kan uppstå en konkurrenssituation mellan sanktionsbestämmelser i EG-förordningar och straffbestämmelser i svensk rätt. Utgångspunkten bör även i det sammanhanget vara att så långt det är möjligt undvika dubbla förfaranden. I ramförordningen har frågan reglerats på det sättet att ett straffrättsligt förfarande kan gå före ett administrativt. Ett administrativt förfarande får således avbrytas om ett straffrättsligt förfarande inleds beträffande samma faktiska förhållanden.

Enligt vår uppfattning finns det flera skäl som talar mot en sådan ordning när det gäller talan mot juridiska personer. I princip gäller detsamma talan mot enskilda näringsidkare. Samordningen bör i stället lösas genom regler som innebär att åtal skall väckas först efter anmälan från en tillsynsmyndighet eller om åtal annars är påkallat ur allmän synpunkt. Om en fysisk eller en juridisk person kan åläggas administrativa böter eller andra administrativa sanktioner och dessa böter kan anses tillräckligt ingripande bör tillsynsmyndigheten inte göra någon anmälan. Det kan inte heller anses påkallat ur allmän synpunkt att väcka åtal.

Hur skall juridiska personer bestraffas? (kapitel 13)

Det finns ett antal olika sanktioner som i och för sig skulle kunna användas som straff för juridiska personer. Vår bedömning är att det i vart fall för närvarande inte är lämpligt att som straff införa några andra sanktioner än ett penningstraff. Vi föreslår att detta i likhet med andra penningstraff bör betecknas som böter. För att skilja dessa böter från andra former av böter föreslår vi att de kallas för företagsböter.

Det har i tidigare sammanhang diskuterats om ekonomiska sanktioner för juridiska personer bör byggas upp efter mönster av penningbotsystemet eller dagsbotssystem. Lagstiftaren har då tagit ställning för det förra av dessa system. Vi har för vår del inte funnit anledning att föreslå någon förändring i detta hänseende.

Beloppsgränser för böterna?

I likhet med vad som gäller för andra böter förordar vi att det i lag bör införas beloppsgränser för företagsböterna.

Ett av de skäl som åberopats för att införa straffansvar för juridiska personer har varit att bötesbelopp som bestäms utifrån en enskilds eko-

• Sida 75
•  Original

nomiska omständigheter framstår som oproportionerligt låga om de ses i relation till de ekonomiska omständigheterna hos den juridiska person inom vars verksamhet som brottet begåtts. Genomsnittligt sett har juridiska personer en väsentligt bättre betalningsförmåga än fysiska personer. Detta talar för att den lägsta nivån på böter inte behöver sättas så lågt som för fysiska personer. Samtidigt bör nivån inte vara högre än att den ger utrymme för böter som inte framstår som oproportionerligt höga vid lindriga överträdelser i en verksamhet som bedrivs av en juridisk person som verkar under begränsade ekonomiska förhållanden. Vi föreslår femtusen kronor som lägsta bötesbelopp i likhet med vad som nu gäller för konkurrensskade- och marknadsstörningsavgifterna. Om det endast är föreskrivet penningböter för brottet eller om det annars finns synnerliga skäl bör dock böterna kunna bestämmas till ett lägre belopp.

Även när det gäller det högsta bötesbeloppet anknyter vårt förslag till vad som gäller för konkurrensskade- och marknadsstörningsavgifterna. Vi föreslår således att högsta bötesbeloppet skall vara fem miljoner kronor. Vi har inte funnit skäl att föreslå att detta belopp skall kunna överskridas i enskilda fall.

Grunderna för straffmätning

När det gäller grunderna för straffmätningen föreslår vi att de för individuellt straffansvar gällande reglerna i 29 kap. brottsbalken skall tillämpas på motsvarande sätt även när det gäller juridiska personer. I vissa hänseenden kommer dock straffmätningen för juridiska personer att kräva delvis annorlunda överväganden än vid individuellt straffansvar. Vid individuellt straffansvar kommer ofta faktorer som anknyter till gärningsmannens person att vara avgörande för straffmätningen. Vid straffansvar för juridiska personer finns det, enligt vad vi utvecklar, anledning att sätta de rent objektiva omständigheterna kring lagöverträdelser i centrum. Det är naturligt att sådana faktorer som hur omfattande överträdelser det varit fråga om liksom hur lång tid de pågått får ett markerat genomslag i straffmätningen. Motsvarande gäller också den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit. Straffmätningen för juridiska personer bör alltså inte som vid individuellt straffansvar främst vara personorienterad utan i stället verksamhetsorienterad.

Bestämmelserna i 29 kap. brottsbalken ger inte utrymme för att beakta betalningsförmåga vid straffmätningen. När det gäller individuella böter beaktas detta i stället genom det särskilda dagsbotssystemet enligt vilket storleken av varje dagsbot anpassas efter betalningsförmågan. Som tidigare nämnts skall företagsböterna inte bestämmas enligt de principer som gäller för dagsböter. Vi föreslår därför att den juridiska personens betalningsförmåga skall kunna beaktas inom ramen för straffmätningen.

Formerna för lagföring m.m. (kapitel 14) Den processrättsliga regleringens allmänna uppbyggnad

Den straffprocessuella regleringen är utformad utifrån det individuella straffansvaret. Om man inför straffansvar även för juridiska personer bör

• Sida 76
•  Original

utgångspunkten vara att i princip samma regler bör gälla i det hänseendet som när det gäller individuellt straffansvar.

I sak innebar detta i allt väsentligt inte några särskilda problem. I allmänhet ger det sig på ett naturligt sätt hur regleringen bör vara i förhållande till juridiska personer.

I vissa hänseenden krävs emellertid särskilda överväganden om hur regleringen bör vara. Rent lagtekniskt kan man tänka sig olika lösningar för placering och utformning av de särskilda processuella regler som krävs för prövningen av juridiska personers straffansvar. Vi föreslår att reglerna bör samordnas med rättegångsbalkens nuvarande regler om individuellt straffansvar trots att detta innebär förhållandevis omfattande ändringar i rättegångsbalken.

Strafföreläggande och ordningbot

Vi finner det angeläget att lämna utrymme för förenklade förfaranden och föreslår därför, som tidigare nämnts, att strafföreläggande skall kunna användas för brott som ingår i det selektiva urvalet. Detta förfarande är mycket väl avpassat till brott av det slag som straffansvaret för juridiska personer främst kommer att omfatta. Enligt vår bedömning bör en mycket klar majoritet av de lagöverträdelser som kommer att föranleda straffansvar för juridiska personer kunna lagföras genom strafföreläggande. Överträdelserna torde i allmänhet vara oaktsamma underlåtelsebrott där ansvar följer enligt principerna om företagaransvar. Normalt torde det vara tillräckligt att den juridiska personen lagförs för brottet. Någon närmare utredning om vem som varit ansvarig inom ett företag behövs då inte. Straffet kommer regelmässigt att hålla sig inom de lägre nivåerna för företagsböter och kunna utmätas enligt tämligen schablonmässiga grunder där gärningens objektiva karaktär står i centrum. Det högsta beloppet för ett föreläggande bör vara 500 000 kronor.

Det skall inte vara möjligt att utfärda ordningsbot för juridiska personer

Prövningen av åtalsfrågan

Vi föreslår ett tillägg i bestämmelserna i 20 kap. 7 § rättegångsbalken om åtalsunderlåtelse enligt vilket det vid bedömningen av om åtal skall underlåtas mot den som är misstänkt för brott i en juridisk persons verksamhet särskilt skall beaktas om åtal väcks mot den juridiska personen. Härigenom kommer straffansvaret för juridiska personer att ha prioritet framför individuellt straffansvar vid mindre allvarlig brottslighet.

Härutöver föreslår vi att det införs särskilda åtalsprövningsregler i de lagar för vilka det finns tillsynsmyndigheter. Åtal skall i dessa fall endast väckas om tillsynsmyndigheten anmält brottet till åtal eller om åtal annars är påkallat från allmän synpunkt. Skälet för förslaget är att de myndigheter som utövar tillsyn över en viss lagstiftning normalt bör ha större förutsättningar än polis och åklagare att bedöma olika faktorer som är av betydelse för åtalsfrågan.

• Sida 77
•  Original

Tillsynsmyndigheternas uppgifter

Vi föreslår att det skall införas en särskild lag om tillsyn och åtalsanmälan som skall gälla för tillsynsmyndigheternas verksamhet i den mån detta föreskrivs i den lag som tillsynen avser. Tillsynsmyndigheterna skall vid misstanke om brott göra den utredning som behövs för att ta ställning till frågan om åtalsanmälan. Vid skälig misstanke om brott skall myndigheten normalt anmäla detta men kan under vissa omständigheter underlåta åtalsanmälan.

I sak innebär förslaget inte några egentliga förändringar av vad som nu måste anses gälla. Kunskapen om tillsynsmyndigheternas skyldigheter är emellertid i många fall bristfällig. Det är därför lämpligt att skyldigheterna kommer till uttryck i lag. Lagregleringen bör vara enkel och lättillgänglig.

Informationsutbyte mellan myndigheter

Sekretesslagens 14 kap. 2 § reglerar frågan om en myndighet får lämna en uppgift till en annan myndighet, trots att uppgiften är sekretessbelagd. Bestämmelsen reglerar inte frågan om en myndighet är skyldig att lämna en uppgift vidare. Vi föreslår en ändring i bestämmelsen som innebär att sekretess inte skall hindra att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om straffansvar för juridiska personer är föreskrivet för brottet om brottet kan antas begånget i en juridisk persons verksamhet.

Preskription

Preskriptionstiden för företagsbot är fem år eller den längre tid som gäller i förhållande till gärningsmannen. Vi föreslår att motsvarande reglering bör gälla även i förhållande till straffansvar för juridiska personer. För att det skall gälla längre preskriptionstid än fem år för det individuella straffansvaret krävs att det är föreskrivet svårare straff än två års fängelse för brottet. Av de bestämmelser för vilka straff ansvar för juridiska personer är särskilt föreskrivet, enligt vårt förslag, finns det vissa bestämmelser i brottsbalken och några få inom specialstraffrätten däri strängare straff än fängelse två år är föreskrivet för brottet. Det blir alltså sällsynt med längre preskriptionstid än fem år.

Registerfrågor

Ett belastningsregister för juridiska personer bör inrättas om vårt förslag genomförs. Behovet gäller i första hand frågan om påföljd vid ”återfall” men även när det gäller tillståndsgivning och dylikt är det av stor betydelse att det finns uppgifter om juridiska personer som döms för brott. Mot bakgrund av det utredningsarbete som pågår på området lämnar vi emellertid inte några konkreta förslag.

• Sida 78
•  Original

Betänkandets lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 36 kap. 7–10 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3, 5 och 8 §§, 25 kap. 1 §, 35 kap. 1, 4 och 6 §§, rubriken till 36 kap. samt 36 kap. 14, 15 och 17 §§ skall ha följande lydelse,

dels att skall införas åtta nya paragrafer, 3 kap. 11 a §, 9 kap. 11 a §, 11 kap. 7 a §, 13 kap. 13 §, 15 kap. 16 §, 16 kap. 18 a §, 23 kap. 4 a § och 35 kap. 2 §, samt ett nytt kapitel, 32 kap, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Om brott och brottspåföljder

3 §¹

Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.

Med påföljd för brott förstås i denna balk

– de allmänna straffen böter och fängelse,

– företagsböter såsom särskilt straff för juridiska personer och enskilda näringsidkare för brott i verksamheten, samt

– villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.

5 §²

Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter.

Av de allmänna straffen är fängelse att anse som ett svårare straff än böter.

Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn föreskrivs i 30 kap. 1 §.

8 §³

Förutom påföljd kan brott, enligt vad därom är stadgat, föranleda förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan, så ock medföra skyldighet att gälda skadestånd.

Förutom påföljd kan brott, enligt vad därom är stadgat, föranleda förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan, så ock medföra skyldighet att gälda skadestånd.

¹ Senaste lydelse 1988:942.

² Senaste lydelse 1988:942. ³ Senaste lydelse 1986:118.

• Sida 79
•  Original

3 kap. Om brott mot liv och hälsa

11 a §

Har någon i en juridisk persons verksamhet gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott, skall den juridiska personen dömas till straff enligt 32 kap.

9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet

11 a §

Har någon i en juridisk persons verksamhet gjort sig skyldig till ocker som avses i 5 § andra stycket eller försök till sådant brott eller till häleri som avses i 6 § andra stycket, skall den juridiska personen dömas till straff enligt 32 kap. Detsamma gäller sådan häleriförseelse som motsvarar brott som avses i 6 § andra stycket.

11 kap. Om brott mot borgenärer m.m.

7 a §

Har någon i en juridisk persons verksamhet gjort sig skyldig till bokföringsbrott skall den juridiska personen dömas till straff enligt 32 kap.

13 kap. Om allmänfarliga brott

13 §

Har någon i en juridisk persons verksamhet gjort sig skyldig till allmänfarlig vårdslöshet, spridande av gift eller smitta, förgöring, miljöbrott, vårdslöshet med gift eller smittämne, vållande till miljöstörning, underlåtenhet att avvärja allmänfara eller försök till spridande av gift eller smitta eller till förgöring, skall den juridiska personen dömas till straff enligt 32 kap.

• Sida 80
•  Original

15 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

16 §

Har någon i en juridisk persons verksamhet gjort sig skyldig till osann försäkran eller vårdslös försäkran, skall den juridiska personen dömas till straff enligt 32 kap.

16 kap. Om brott mot allmän ordning

18 a §

Har någon i en juridisk persons verksamhet gjort sig skyldig till olaga diskriminering, otillåten utlämning av film eller videogram, otillåtet förfarande med pornografisk bild, förledande av ungdom, djurplågeri, dobbleri, grovt dobbleri, försök till grovt dobbleri, skall den juridiska personen dömas till straff enligt 32 kap. brottsbalken . Detsamma skall gälla sådan medverkan till dobbleri, grovt dobbleri eller försök till grovt dobbleri som avses i 18 §.

23 kap. Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

4 a §

Är ansvar föreskrivet för någon i särskild ställning och innehas sådan ställning av en juridisk person gäller föreskriften den som ingår i den juridiska personens verkställande ledning.

Om en överträdelse av en ansvarsbestämmelse i en juridisk persons verksamhet beror på brister i tillsynen och kontrollen av verksamheten, är den som ingår i den juridiska personens verkställande ledning att anse som gärningsman.

Vad som sagts i andra stycket gäller dock inte om överträdelsen skett inom viss del av verksamheten som någon annan haft till uppgift att självständigt svara för och

1. det på grund av verksamhetens omfattning eller annars funnits särskilda skäl för uppgiften,

• Sida 81
•  Original

2. den som fått uppgiften haft tillräcklig kompetens och andra förutsättningar för att sköta denna samt

3. det inte heller i övrigt förelegat omständigheter som gett anledning att anta att föreskrifterna för verksamheten inte skulle iakttas.

Bestämmelserna i andra och tredje stycket skall tillämpas på motsvarande sätt beträffande sådan näringsverksamhet som bedrivs av en enskild näringsidkare.

Bestämmelser om straff för juridiska personer finns i 32 kap.

25 kap. Om böter m.m.

1 §⁴

Böter skall dömas ut, enligt vad som är föreskrivet för brottet i fråga, i dagsböter, penningböter eller normerade böter. Är viss bötesform inte föreskriven för brottet, döms böter ut i dagsböter eller, om brottet bör föranleda längre straff än trettio dagsböter, i penningböter.

Böter skall dömas ut, enligt vad som är föreskrivet för brottet i fråga, i dagsböter, penningböter eller normerade böter. Är viss bötesform inte föreskriven för brottet, döms böter ut i dagsböter eller, om brottet bör föranleda längre straff än trettio dagsböter, i penningböter.

Särskilda bestämmelser om företagsböter finns i 32 kap.

32 kap. Om straffansvar för juridiska personer m.m.

1 §

För brott som någon gjort sig skyldig till i en juridisk persons verksamhet skall den juridiska personen dömas till företagsböter om detta är särskilt föreskrivet.

2 §

Även i andra fall än som avses i 1 § får en juridisk person dömas till företagsböter, om

– brottet begåtts i näringsverksamhet av någon som ingår i den juridiska personens verkställande ledning eller av någon annan som haft till uppgift att självständigt

⁴ Senaste lydelse 1993:201.

• Sida 82
•  Original

svara för viss del av verksamheten, och

– denna person därigenom grovt åsidosatt de skyldigheter som verksamheten är förenad med.

Vid bedömningen av om företagsböter enligt första stycket skall dömas ut skall särskilt beaktas brottslighetens art, omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Likaså skall särskilt beaktas om det i förhållande till den juridiska personen föreligger sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 §.

3 §

En enskild näringsidkare får under förutsättningar som anges i 1 och 2 §§ dömas till företagsböter för brott som någon gjort sig skyldig till i hans näringsverksamhet.

Företagsböter för en enskild näringsidkare får kombineras med annan påföljd för brottet än dagsböter, penningböter och normerade böter.

4 §

Vad som i sagts i 1, 2 och 3 §§ tillämpas inte vid brott som någon gjort sig skyldig till vid myndighetsutövning.

5 §

Företagsböter skall bestämmas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Är endast penningböter föreskrivet för brottet eller finns det annars synnerliga skäl för att döma till lägre böter än fem tusen kronor får företagsböterna bestämmas till lägst etthundra kronor.

6 §

Vid bestämmande av företagsböter skall bestämmelserna i 29 kap. om straffmätning och påföljdseftergift tillämpas på motsvarande sätt. Vad som där sägs om den till-

• Sida 83
•  Original

talade skall därvid i tillämpliga delar gälla den juridiska personen eller dess verkställande ledning. Härutöver får den juridiska personens betalningsförmåga beaktas.

7 §

Företagsböterna tillfaller staten. Bestämmelser om uppbörd och indrivning av böter finns i bötesverkställighetslagen (1979:189) . Vad där föreskrivs om förvandling av böter gäller dock inte företagsböter.

35 kap. Om bortfallande av påföljd

1 §

Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom

Den som har gjort sig skyldig till ett brott får dömas till påföljd, endast om han häktats eller fått del av åtal för brottet inom

1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,

3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,

4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,

5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet. Innefattar en handling flera brott, må utan hinder av vad nu sagts påföljd ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.

2 §

En juridisk person får dömas till påföljd för brott i verksamheten endast om den fått del av åtal för brottet inom fem år. Är strängare straff än fängelse två år föreskrivet för brottet skall dock bestämmelserna i 1 § tillämpas på motsvarande sätt.

4 §⁵

De i 1 § bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet begicks. Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

De i 1 och 2 §§ bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet begicks. Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

⁵ Senaste lydelse 1996:659.

• Sida 84
•  Original

Har brott som avses i 6 kap. 1–4 och 6 §§ eller försök till sådana brott begåtts mot barn under femton år skall de i 1 § bestämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt femton år.

Om vid bokföringsbrott, som ej är ringa, den bokföringsskyldige inom fem år från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde. Om den bokföringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål för skatte- eller taxeringsrevision, skall tiden räknas från den dag då revisionen beslutades.

6 §⁶

I intet fall må påföljd ådömas sedan från dag som i 4 § sägs har förflutit.

Den som gjort sig skyldig till brott får aldrig dömas till påföljd om det, från den dag som i 4 § sägs, har gått

1. fem år, om å brottet ej kan följa svårare straff än böter och tid för ådömande av påföljd för brottet bestämmes enligt 1 § 1,

1. fem år, om det på brottet inte kan följa svårare straff än böter och 1 § 1 är tillämplig.

2. femton år, om i annat fall än i 1, på brottet inte kan följa fängelse över två år,

3. trettio år i övriga fall.

Första stycket 2 och 3 gäller även i fråga om påföljd för en juridisk person.

36 kap. Om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan av brott

36 kap. Om förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan av brott

14 §⁷

Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, endast om stämning i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks. Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, endast om stämning i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks. Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.

I fall som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tilllämpning.

⁶ Senaste lydelse 1971:964. ⁷ Senaste lydelse 1986:118.

• Sida 85
•  Original

15 §⁸

Beslut om förverkande eller om åtgärd till förebyggande av missbruk eller om företagsbot förfaller, i den mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.

Beslut om förverkande eller om åtgärd till förebyggande av missbruk förfaller, i den mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.

17 §⁹

Förverkad egendom och företagsbot tillfaller staten, om ej annat är föreskrivet.

Förverkad egendom tillfaller staten, om inte något annat är föreskrivet.

Har enligt 1 § utbyte som svarar mot skada för enskild förklarats förverkat hos någon, svarar staten i dennes ställe för ersättning åt den skadelidande intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av beslutet om förverkande. Vid verkställighet av detta beslut har den hos vilken förverkandet skett rätt att räkna av vad han visar sig ha utgett som ersättning till den skadelidande.

Övergångsbestämmelser

Bestämmelserna om företagsbot i 36 kap. 7–10 §§ skall tillämpas beträffande gärningar som är begångna före ikraftträdandet av denna lag.

⁸ Senaste lydelse 1986:118. ⁹ Senaste lydelse 1986:1007.

• Sida 86
•  Original

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 1 kap. 3 b §, 2 kap. 4 §, 9 kap. 4 §, 20 kap. 7 och 8 §§, rubriken till 21 kap., 23 kap. 2 §, 26 kap. 1 §, 29 kap. 2 §, 30 kap. 6 och 13 §§, 31 kap. 1, 6 och 10 §§, 33 kap. 6 §, 36 kap. 1 §, 38 kap. 2 §, 39 kap. 5 §, 45 kap. 3 och 15 §§, 46 kap. 2 och 15 §§, 48 kap. 2, 4–11 §§, 49 kap. 13 §, 51 kap. 13, 16, 21 och 22 §§ samt 59 kap. 6 och 7 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas fyra nya paragrafer, 19 kap. 13 §, 21 kap. 13 §, 23 kap. 25 § och 48 kap. 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Om allmän underrätt

3 b §¹

Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.

Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. I fråga om företagsböter gäller detta dock endast om det inte finns anledning att bestämma bötesbeloppet till mer än 500 000 kr.

Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.

2 kap. Om hovrätt

4 §²

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för be-I brottmål gäller, i stället för be-

¹ Senaste lydelse 1997:391. ² Senaste lydelse 1997:391.

• Sida 87
•  Original

stämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Finns det inte anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

stämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Om det inte finns anledning att döma till antingen annan påföljd än böter eller till företagsböter som överstiger 500 000 kronor är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna domare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.

9 kap. Om straff, vite och hämtning

4 §

Vad i 1–3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande ställföreträdare så ock ombud eller biträde.

Har någon gjort sig skyldig till brott som avses i 1–3 §§ i en juridisk persons verksamhet, skall den juridiska personen dömas till straff enligt 32 kap. brottsbalken .

Bestämmelserna i 1–3 §§ skall tillämpas också på ombud eller biträde.

19 kap. Om laga domstol

13 §

Åtal mot en juridisk person får förutom vid domstol som avses i 1 § första stycket tas upp vid annan domstol där åtal mot den misstänkte kan tas upp, om detta med hänsyn till utredningen samt kostnader

• Sida 88
•  Original

och andra omständigheter är lämpligt.

Åtal får också tas upp där den juridiska personen skall svara i tvistemål i allmänhet eller, när det gäller staten, där den myndighet som har att bevaka talan i målet har sitt säte.

En juridisk person som saknar känt hemvist inom landet får åtalas där det finns egendom som tillhör den juridiska personen.

20 kap. Om rätt till åtal och om målsägande

7 §³

Åklagare för besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:

1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter,

2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

4. om psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller insatser enligt lagen (19993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.

Som skäl för åtalsunderlåtelse för den som är misstänkt för brott i en juridisk persons verksamhet skall särskilt beaktas om åtal väcks mot den juridiska personen.

Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

8 §⁴

Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äger målsäganden biträda åtalet; han må

Målsäganden får inte väcka åtal mot den misstänkte för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan mot den misstänkte, får målsäganden biträ-

³ Senaste lydelse 1993:393. ⁴ Senaste lydelse 1964:166.

• Sida 89
•  Original

ock i högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.

Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.

da åtalet; han får också i högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket får en målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.

Målsäganden får inte väcka eller biträda åtal mot en juridisk person.

Målsägande är den, mot vilken ett brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada av brottet.

21 kap. Om den misstänkte och hans försvar m.m.

13 §

Vid misstanke om brott i en juridisk persons verksamhet förs den juridiska personens talan av dess ställföreträdare. Vad som i 2 § – 3 a §, 7 §, 8 §, 9 § andra stycket, 10 § och 12 § sägs om den misstänkte gäller i sådana fall i stället den juridiska personen samt i tillämpliga delar dess ställföreträdare.

Finns det flera ställföreträdare för en juridisk person, får rätten bestämma vilken eller vilka av dem som skall infinna sig.

23 kap. Om förundersökning

2 §

Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.

Under förundersökningen skall utredas om det finns tillräckliga skäl för åtal mot någon. Vidare skall målet beredas så att bevisningen, vid en huvudförhandling, kan läggas fram i ett sammanhang.

25 §

Vid misstanke om brott i en juridisk persons verksamhet gäller vad som i 4, 5, 10, 11, 13, 14, 15, 18, 19 och 21 §§ sägs om den misstänkte i stället den juridiska personen samt i tillämpliga delar dess

• Sida 90
•  Original

ställföreträdare.

Vad som i 3 § första stycket 2, 13 § andra stycket 1 och i 18 § första stycket 1 sägs om att någon skäligen kan misstänkas för brottet skall beträffande en juridisk person i stället avse att det skäligen kan antas att det finns tillräckliga skäl för åtal mot den juridiska personen.

26 kap. Om kvarstad

1 §⁵

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

Vad som i första stycket sägs gäller också en juridisk person, om det skäligen kan antas att det finns tillräckliga skäl för åtal mot denna.

Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

29 kap. Om omröstning

2 §⁶

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt. Över frågor som avser ansvar skall röstas i ett sammanhang. Om det kan påverka utgången i målet, skall dock röstas särskilt angående

1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall skall bedömas,

2. frågor om åtgärder, som inte avser påföljd men som har omedelbar betydelse för bestämmande av

2. andra frågor som inte avser påföljd men som har omedelbar betydelse för bestämmande av på-

⁵ Senaste lydelse 1989:650. ⁶ Senaste lydelse 1988:1369.

• Sida 91
•  Original

påföljd, följd,

3. frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot, föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av påföljd,

4. återstående frågor som avser ansvar. Anser någon ledamot att den tilltalade skall överlämnas till särskild vård, skall före omröstning enligt andra stycket 3 röstas särskilt angående denna mening.

30 kap. Om dom och beslut

6 §⁷

Har den tilltalade erkänt gärningen och bestäms brottspåföljden till annat än fängelse eller till fängelse i högst sex månader, får domen utfärdas i förenklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i förenklad form.

Har den tilltalade erkänt gärningen och bestäms brottspåföljden till annat än fängelse eller till fängelse i högst sex månader, får domen utfärdas i förenklad form.

Detsamma gäller om en juridisk person har erkänt de omständigheter som ligger till grund för åtalet.

Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i förenklad form.

Förs i målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott, gäller vad som sägs i första stycket första meningen endast om den tilltalade medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar.

13 §⁸

Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom två veckor från det att avgörandet meddelades.

Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller personnummer utan att detta avslöjats under rättegången, får rätten på åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande.

Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet utan att detta avslöjats under rättegången, får rätten på åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats.

⁷ Senaste lydelse 1981:1093. ⁸ Senaste lydelse 1990:443.

• Sida 92
•  Original

31 kap. Om rättegångskostnad

1 §⁹

Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall den tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Han skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom till rätten och för sådan kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den tilltalade och som har gjorts för utredning om brottet.

Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall den tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller ställföreträdare för honom till rätten och för sådan kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den tilltalade och som har gjorts för utredning om brottet.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller försvarare som utsetts av honom.

Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Vad som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare.

Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Annan tilltalad än en juridisk person är inte, utom i fall som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619).

Vad som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare.

Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till brottsligheten eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte åläggas.

6 §¹⁰

Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga samband med varandra, eller skola flera målsägande ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I

Om flera döms för samma brott eller för brott som har samband med varandra, eller skall flera målsägande ersätta rättegångskostnad, svarar de solidariskt för kostnaden. Om kostnaden avser del av målet

⁹ Senaste lydelse 1996:1624. ¹⁰ Senaste lydelse 1990:443.

• Sida 93
•  Original

den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av honom ensam.

som endast angår någon av dem, eller om någon orsakat kostnader genom vårdslöshet eller försummelse som avses i 4 §, skall den kostnaden betalas av honom ensam.

Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för båda och båda en.

10 §¹¹

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som fällande, allenast då den tilltalade dömes till påföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes hava begått brottet eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att målsäganden utan skäl föranlett att talan fullföljts av åklagaren.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande tillämpning.

Överklagas mål från lägre rätt bestäms skyldigheten att betala rättegångskostnader i högre rätt, med hänsyn till rättegången där.

Högre rätts dom skall anses som fällande endast om den tilltalade döms till en påföljd som är att anse såsom svårare än den som lägre rätt dömt till, om lägre rätt frikänt från ansvar men högre rätt finner att det finns förutsättningar för ansvar eller om den tilltalades överklagande inte leder till ändring i lägre rätts dom. Bestämmelsen i 3 § skall avse de fall, att målsäganden utan skäl orsakat att åklagaren överklagat.

Bestämmelserna i detta kapitel om mål som väckts vid lägre rätt tillämpas även för kostnader i högre rätt i mål angående fråga som överklagats dit särskilt.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande.

Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för båda och båda för en.

Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svarar de solidariskt för kostnaden.

33 kap. Om inlaga i rättegång och om delgivning

6 §¹²

Bestämmelserna i 5, 12 och 15 §§delgivningslagen (1970:428) gäller inte delgivning av stämning i brottmål.

Bestämmelserna i 5 §, 9 § tredje stycket,12 och 15 §§delgivningslagen (1970:428) gäller inte delgivning av stämning i brottmål.

¹¹ Senaste lydelse 1990:443. ¹² Senaste lydelse 1995:637.

• Sida 94
•  Original

Stämning i tvistemål får delges enligt 12 § delgivningslagen endast om det finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Om stämning i tvistemål där förlikning om saken är tillåten inte har kunnat delges, skall rätten pröva om försöken till delgivning skall fortsätta eller om käranden skall erbjudas att själv ombesörja delgivningen. Hänsyn skall därvid tas till det arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, förutsättningarna för att fortsatta försök skall lyckas samt omständigheterna i övrigt. Om käranden inte antar erbjudandet skall stämningsansökan avvisas.

36 kap. Om vittne

1 §¹³

Var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. I brottmål får dock målsäganden inte vittna, även om han ej för talan.

I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla den som för gärning som där avses

1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18 §.

1. fått en sådan underrättelse som avses i 23 kap. 18 eller 25 § och förutsättningarna för underrättelsen kvarstår,

2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller särskild åtalsprövning ej har åtalats.

Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rättegång som inte avser åtal mot honom själv, gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt 46 kap. 15 § första stycket. I fråga om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.

Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rättegång där han inte är part, gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt 46 kap. 15 § första stycket. I fråga om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.

38 kap. Om skriftligt bevis

2 §

Innehar någon skriftlig handling, Innehar någon en skriftlig hand-

¹³ Senaste lydelse 1987:747.

• Sida 95
•  Original

som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §.

ling, som kan antas ha betydelse som bevis, är han skyldig att visa den; sådan skyldighet gäller dock inte i brottmål för den som misstänks för eller annars riskerar åtal för brottet eller för den som till honom står i sådant förhållande som avses i 36 kap. 3 §.

Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skriftligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, må ej förete skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han ej skyldig att förete handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av skriftlig handling, om dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.

Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.

39 kap. Om syn

5 §¹⁴

Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap. 2 § är stadgat.

Innehar någon ett föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan antas ha betydelse som bevis, är han skyldig att tillhandahålla det för syn; sådan skyldighet gäller dock inte i brottmål för den som misstänkts eller annars riskerar åtal för brottet eller för den som till honom står i sådant förhållande som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap. 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap. 3–9 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

¹⁴ Senaste lydelse 1980:101.

• Sida 96
•  Original

45 kap. Om väckande av allmänt åtal

3 §¹⁵

Hava åtal väckts mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång, om ej rätten finner särskild handläggning vara lämpligare. Åtal, som väckts mot flera för skilda brott, må handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen.

Har åtal väckts mot någon för flera brott eller åtal som avser viss gärning väcks mot flera, skall åtalen handläggas i en rättegång, om inte rätten finner särskild handläggning vara lämpligare. Åtal som väckts mot flera för olika brott får handläggas i en rättegång, om det är till fördel för utredningen.

Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tillämplig.

När skäl äro därtill, må åtal, som förenats, åter särskiljas.

15 §¹⁶

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen, föreläggs rätten honom vite.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Skall han infinna sig personligen eller krävs det att han på annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle iaktta ett sådant föreläggande, får rätten förordna att han skall hämtas till huvudförhandlingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 § komma att avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, skall han i kallelsen erinras om detta. Rätten förordnar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Skall den tilltalade eller ställföreträdare för honom infinna sig personligen eller krävs det att den tilltalade på annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga vite. Om det finns anledning att anta att den föreläggandet avser inte skulle iaktta det, får rätten förordna att han skall hämtas till huvudförhandlingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 § komma att avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, skall han i kallelsen erinras om detta. Rätten förordnar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.

Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

46 kap. Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres

2 §

Huvudförhandlingen skall instäl-Huvudförhandlingen skall ställas

¹⁵ Senaste lydelse 1956:587. ¹⁶ Senaste lydelse 1982:283.

• Sida 97
•  Original

las och utsättas till annan dag:

1. om åklagaren icke är tillstädes;

2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och sådant fall ej är för handen, att målet må avgöras utan hinder därav;

in och sättas ut till annan dag:

1. om åklagaren inte är närvarande;

2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom eller ställföreträdare för honom att infinna sig personligen, är närvarande endast genom ombud och målet inte får avgöras trots utevaron;

3. om, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är närvarande och försvarare icke omedelbart utses;

4. om målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;

5. om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga; eller

6. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens slut, må huvudförhandling hållas.

15 §¹⁷

Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han sig genom ombud då han har förelagts att infinna sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han sig genom ombud då han eller ställföreträdare för honom har förelagts att infinna sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna om hämtning till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

2. den tilltalade, sedan stämning delgetts honom, har avvikit eller håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller

2. den tilltalade eller ställföreträdare för honom, sedan stämning delgetts honom, har avvikit eller håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller

3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans närvaro på grund därav inte är nödvändig.

Ifall som avses i andra stycket 1 får fängelse ådömas endast om den tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter det tidigare rättegångstillfället utvidgats till att avse ytterligare gär-

¹⁷ Senaste lydelse 1991:1549.

• Sida 98
•  Original

ning, får fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma tillfängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.

Med de påföljder som anges i andra stycket 1 skall likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Detta gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader.

I fall som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.

48. kap. Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

2 §¹⁸

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att någon föreläggs att omedelbart eller inom viss tid godkänna ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får straffföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att någon föreläggs att omedelbart eller inom viss tid godkänna ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, skall föreläggandet omfatta även den särskilda rättsverkan. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

¹⁸ Senaste lydelse 1996:1624.

• Sida 99
•  Original

4 §¹⁹

Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Annat bötesstraff än företagsböter får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Vad som nu sagts gäller dock inte beträffande brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år.

4 a §

Företagsböter får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott för vilket straffansvar för juridiska personer är särskilt föreskrivet. Sådant föreläggande får inte överstiga 500 000 kr.

5 §²⁰

Strafföreläggande får inte utfärdas, om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, om föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning,

om målsäganden förklarat, att han avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet eller

om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.

om inte alla brott som åklagaren känner till tas upp till bedömning i föreläggandet eller

målsäganden förklarat att han avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.

5 a §²¹

Har målsäganden anmält enskilt anspråk avseende betalningsskyldighet i anledning av brottet och är omständigheterna sådana att åklagaren enligt 22 kap. 2 § första

Har målsäganden anmält enskilt anspråk avseende betalningsskyldighet i anledning av brottet och är omständigheterna sådana att åklagaren enligt 22 kap. 2 § första

¹⁹ Senaste lydelse 1996:1462.

²⁰ Senaste lydelse 1994:1412. ²¹ Senaste lydelse 1994:1412.

• Sida 100
•  Original

stycket är skyldig att utföra målsägandens talan, skall också det enskilda anspråket föreläggas den misstänkte till godkännande.

stycket är skyldig att utföra målsägandens talan, skall också det enskilda anspråket föreläggas till godkännande.

6 §²²

Strafföreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren. Föreläggandet skall innehålla uppgift om

1. den misstänkte, 1. den som föreläggandet avser,

2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,

3. den eller de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller brottet,

4. det straff och den särskilda rättsverkan, som föreläggs den misstänkte,

5. det enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.

4. det straff och den särskilda rättsverkan som föreläggs till godkännande,

5. det enskilda anspråk som föreläggs med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.

7 §

Utfärdas strafföreläggande till godkännande inom viss tid, skall den misstänkte genom anteckning i föreläggandet eller på annat sätt givas

upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts härför,

upplysning att, om godkännande ej sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden.

Utfärdas strafföreläggande till godkännande inom viss tid, skall den föreläggandet avser genom anteckning i föreläggandet eller på annat sätt

upplysas om sättet för godkännande och om den tid inom vilken godkännande kan ske,

upplysas om att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum när tiden för godkännande gått ut.

8 §²³

Strafföreläggande lämnas eller sändes till den misstänkte.

Strafföreläggande lämnas eller sänds till den föreläggandet avser.

Regeringen äger förordna att i stället för föreläggandet får lämnas eller sändas skriftligt besked, som upptager föreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 §.

9 §²⁴

Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar och tillställer behörig mottagare en förklaring, att han erkänner gärningen och godtar det straff och

Strafföreläggande godkänns genom att den föreläggande avser undertecknar och tillställer behörig mottagare en förklaring att han erkänner gärningen eller, såvitt

²² Senaste lydelse 1994:1412.

²³ Senaste lydelse 1974:573. ²⁴ Senaste lydelse 1994:1412.

• Sida 101
•  Original

den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.

angår en juridisk person, de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.

Godkännande, som tecknas på annan handling än föreläggandet, gäller endast om det klart framgår vilket föreläggande som avses.

10 §²⁵

Skriftligt godkännande av straffföreläggande, som inte avser villkorlig dom, får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,

2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående, samt

3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.

Skriftligt godkännande av straffföreläggande, som inte avser villkorlig dom, får lämnas av ombud, om åklagaren fått del av fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande,

2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för brottet, samt

3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som ombudet är behörig att godkänna.

Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken.

11 §²⁶

Avser ett strafföreläggande inte annat än böter eller böter och avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond och betalas hela beloppet till myndighet, som regeringen bestämmer, utan att skriftligt godkännande skett, anses betalningen som godkännande, om det inte framgår att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet.

Avser ett strafföreläggande inte annat än böter eller böter och avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond och betalas hela beloppet till myndighet, som regeringen bestämmer, utan att skriftligt godkännande skett, anses betalningen som godkännande, om inte annat framgår av omständigheterna.

²⁵ Senaste lydelse 1996:1462. ²⁶ Senaste lydelse 1994:420.

• Sida 102
•  Original

49 kap. Om rätten att överklaga tingsrättens domar och beslut

13 §²⁷

I brottmål krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva en tingsrätts dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.

I brottmål krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva en tingsrätts dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller till företagsböter som överstiger 500 000 kronor eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.

Om tingsrätten i en dom i brottmål även prövat enskilt anspråk mot den tilltalade, gäller i den delen bestämmelserna i 12 §. Krävs inte prövningstillstånd enligt första stycket, eller meddelas sådant prövningstillstånd, och avser överklagandet frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen, behövs inte prövningstillstånd för ett överklagande angående enskilt anspråk med anledning av gärningen.

Första stycket gäller inte om domen överklagas av Riksåklagaren, Justitiekanslern eller någon av Riksdagens ombudsmän.

Krav på prövningstillstånd enligt första eller andra stycket omfattar även beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av dom.

I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket tillämpas.

51 kap. Om överklagande av domar i brottmål

13 §²⁸

Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling,

1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,

2. om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motparten,

3. om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat eller

4. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening.

4. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. I fråga om företagsböter gäller detta dock endast om det inte finns anledning att bestämma bötesbeloppet till mer än 500 000 kr.

Med de påföljder som anges i första stycket 4 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från

²⁷ Senaste lydelse 1994:1034. ²⁸ Senaste lydelse 1994:1034.

• Sida 103
•  Original

fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket i brottsbalken.

Har i fall som avses i första stycket en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.

Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.

16 §²⁹

Till huvudförhandlingen skall parterna kallas. En enskild klagande skall föreläggas att inställa sig vid påföljd att överklagandet annars förfaller. Skall han infinna sig personligen, skall hovrätten också upplysa honom om bestämmelsen i 21 § första stycket andra meningen. Om det är av betydelse för målets handläggning eller utredning att en enskild motpart inställer sig eller om denne är skyldig att infinna sig personligen, skall han föreläggas vite. Finns det i fråga om den tilltalade anledning anta att han inte skulle följa ett sådant föreläggande, får hovrätten besluta att han skall hämtas till rätten. Om hovrätten inte förelägger motparten vite eller beslutar att han skall hämtas, skall hovrätten upplysa honom om att målet kan komma att avgöras även om han uteblir. Hovrätten skall besluta att en tilltalad som är anhållen eller häktad skall inställas till huvudförhandlingen.

En enskild klagande skall föreläggas att inställa sig vid påföljd att överklagandet annars förfaller. Skall klaganden eller ställföreträdare för honom infinna sig personligen, skall hovrätten också upplysa honom om bestämmelsen i 21 § första stycket andra meningen. Om det är av betydelse för målets handläggning eller utredning att en enskild motpart inställer sig eller om denne är skyldig att infinna sig personligen, skall han föreläggas vite. Finns det i fråga om den tilltalade eller ställföreträdare för honom anledning anta att den föreläggandet avser inte skulle följa ett sådant föreläggande, får hovrätten besluta om hämtning till rätten. Om hovrätten inte förelägger motparten vite eller beslutar att han skall hämtas, skall hovrätten upplysa honom om att målet kan komma att avgöras även om han uteblir. Hovrätten skall besluta att en tilltalad som är anhållen eller häktad skall inställas till huvudförhandlingen.

Skall i mål om allmänt åtal en målsägande höras med anledning av åklagarens talan, skall han vid vite kallas att infinna sig personligen.

Hovrätten skall också bestämma vilka vittnen och sakkunniga som skall kallas till huvudförhandlingen. Parterna skall underrättas om beslutet.

21 §³⁰

Uteblir en enskild klagande från sammanträde för huvudförhand-

Uteblir en enskild klagande från sammanträde för huvudförhand-

²⁹ Senaste lydelse 1994:1034. ³⁰ Senaste lydelse 1994:1034.

• Sida 104
•  Original

ling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller, om en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och hovrätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet.

Uteblir en enskild motpart och har vite förelagts honom, får hovrätten förelägga nytt vite eller besluta att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om en enskild motpart som vid vite förelagts att infinna sig personligen, inställer sig endast genom ombud.

ling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller, om en enskild klagande eller ställföreträdare för honom, trots föreläggandet att infinna sig personligen, är närvarande endast genom ombud och hovrätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet.

Uteblir en enskild motpart och har vite förelagts honom, får hovrätten förelägga nytt vite eller besluta att parten eller ställföreträdare för honom skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om en enskild motpart eller ställföreträdare för honom som vid vite förelagts att infinna sig personligen, inställer sig endast genom ombud

Underlåter i mål om allmänt åtal en målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen, gäller andra stycket.

Om vite har förelagts klagandens motpart eller om denne skall hämtas till rätten och hämtning inte kan ske, får hovrätten avgöra målet trots att han inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen inställt sig endast genom ombud.

Om vite har förelagts klagandens motpart eller ställföreträdare för honom eller om parten eller ställföreträdaren skall hämtas till rätten och hämtning inte kan ske, får hovrätten avgöra målet trots att parten inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om en enskild klagande eller ställföreträdare för honom som förelagts att infinna sig personligen inställt sig endast genom ombud.

22 §³¹

Har överklagandet förfallit enligt 21 § skall hovrätten på ansökan av klaganden återuppta målet, om han för sin utevaro eller underlåtenhet att infinna sig personligen hade laga förfall som han inte kunde anmäla i tid.

Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden sedan målet återupptagits uteblir eller inte

Har överklagandet förfallit enligt 21 § skall hovrätten på ansökan av klaganden återuppta målet, om det fanns laga förfall för utevaron eller underlåtenheten att infinna sig personligen och detta inte kunde anmälas i tid.

Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden eller ställföreträdare för honom sedan

³¹ Senaste lydelse 1994:1034.

• Sida 105
•  Original

följer ett föreläggande att infinna sig personligen, har han inte rätt att få målet återupptaget.

målet återupptagits uteblir eller inte följer ett föreläggande att infinna sig personligen, har klaganden inte rätt att få målet återupptaget.

59 kap. Om klagan över domvilla m.m.

6 §³²

Strafföreläggande som godkänts av den misstänkte skall efter klagan undanröjas,

Strafföreläggande som godkänts skall efter klagan undanröjas,

1. om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring,

2. om det vid ärendets behandling har förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt eller

3. om föreläggandet av annan anledning inte överensstämmer med lag. Har strafföreläggande undanröjts, får inte därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff.

7 §³³

Den som vill klaga på strafföreläggande skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat ta upp åtal för brottet.

Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Om föreläggandet inte avser någon annan brottspåföljd än villkorlig dom räknas tiden från prövotidens början. I fråga om handläggningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-12 §§ tillämpas. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.

Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den föreläggandet avser. Om föreläggandet inte avser någon annan brottspåföljd än villkorlig dom räknas tiden från prövotidens början. I fråga om handläggningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-12 §§ tillämpas. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.

³² Senaste lydelse 1994:1034. ³³ Senaste lydelse 1996:1462.

• Sida 106
•  Original

3 Förslag till lag (0000:000) om tillsyn och åtalsanmälan

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Myndigheter som svarar för tillsyn inom ett visst område skall tilllämpa bestämmelserna i denna lag i de fall detta är särskilt föreskrivet.

2 § Om en myndighet på grund av en anmälan eller av annat skäl finner anledning att anta att det kan ha förövats ett brott som faller inom tillsynsområdet skall myndigheten skyndsamt inhämta uppgifter om de faktiska omständigheterna och göra den utredning i övrigt som behövs för att ta ställning till om det skall göras åtalsanmälan.

3 § Myndigheten bör om möjligt samråda med den som berörs av utredningen angående hur denna lämpligen bör genomföras. Gäller utredningen något som inträffat i en juridisk persons verksamhet bör samråd ske med den verkställande ledningen för den juridiska personen.

4 § Finner myndigheten sedan frågan utretts att det finns skälig anledning att anta att det förövats ett brott som faller inom tillsynsområdet skall myndigheten skyndsamt göra anmälan till åtal hos åklagare eller polismyndighet.

En sådan anmälan behöver inte göras om det är fråga om en ringa överträdelse eller om åtal annars inte kan antas vara påkallat ur allmän eller enskild synpunkt.

Vid bedömningen enligt andra stycket skall det särskilt beaktas om

1. den misstänkte omedelbart vidtagit rättelse,

2. brottet framstår som en engångsföreteelse och en ren tillfällighet,

3. brottet uppdagats genom den misstänktes egna uppgifter,

4. brottet inte lett till mera påtaglig skada, fara eller risk eller annan negativ effekt eller

5. den misstänkte till följd av brottet drabbats eller kan antas komma att drabbas av andra påtagligt negativa konsekvenser av brottet än straff.

Vid brott inom en juridisk persons verksamhet skall tredje stycket tilllämpas på motsvarande sätt i förhållande till den juridiska personen.

5 § Har en förundersökning inletts angående ett brott som faller under en myndighets tillsynsområde skall myndigheten på begäran bistå polis och åklagare vid undersökningen.

• Sida 107
•  Original

4 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § i kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §¹

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.

Avdrag får inte göras för: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning på skuld; ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 31 § tullagen (1994:1550), 60 § fordonsskattelagen (1988:327), 36 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd och 19 kap.2 och 4-9 §§skattebetalningslagen (1997:483) samt dröjsmålsavgift beräknad enligt lagen (1997:484) om dröjsmålsavgift;

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift; avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10); avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529); avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160); avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673); avgift enligt 21 § insiderlagen (1990:1342); avgift enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag; skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;

företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken; straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken; skatteavdrag för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt skattebetalningslagen (1997:483);

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

¹ Senaste lydelse 1997:506.

• Sida 108
•  Original

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268); vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg;

avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;

avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs; avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi; ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för vilken det finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap. nämnda lag;

avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a §aktiebolagslagen (1975:1385).

• Sida 109
•  Original

5 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100)¹ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap. Bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen och om förbehåll

2 §²

Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas till myndighet, om uppgiften behövs där för

1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer,

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer, eller

3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i brottmål.

Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos myndighet som driver televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om den enskilde hos myndigheten begärt att abonnemanget skall hållas hemligt och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket, lämnas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl.

Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.

Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter. Detsamma gäller uppgifter om brott för vilken straffansvar för juridiska personer är särskilt föreskrivet om brottet kan antas vara begånget i en juridisk persons verksamhet.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6, 33 och 34 §§, 8 kap. 8 § första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första

¹Sekretesslagen (1980:100) omtryckt 1992:1474. ² Senaste lydelse 1994:86.

• Sida 110
•  Original

eller andra stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4, 33 eller 34 § inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet.

Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess enligt 9 kap. 9 § första stycket.

Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar inte att uppgift om enskild, som inte fyllt 18 år eller som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma gäller i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet.

• Sida 111
•  Original

6 Förslag till förordning (0000:000) om handläggning av åtal mot staten för brott i verksamheten

Tillämpningsområde

1 § Denna förordning gäller åtal mot staten för brott i verksamheten enligt bestämmelserna i 32 kap. brottsbalken.

2 § Denna förordning tillämpas oavsett vad som gäller enligt bestämmelser i instruktioner eller andra författningar som har beslutats av regeringen.

Handläggande myndighet

3 § Den myndighet inom vilkens verksamhetsområde den åtalade gärningen påstås vara begången företräder staten vid domstol. Myndigheten får uppdra åt en annan myndighet eller åt ett ombud att föra myndighetens talan.

4 § I fråga om enskilt anspråk i anledning av brott gäller bestämmelserna i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.

• Sida 112
•  Original

Remissinstanserna (SOU 1997:127)

Efter remiss av betänkandet Straffansvar för juridiska personer, Del A och B, (SOU 1997:127) har yttrande avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Handens tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Gävle tingsrätt, Umeå tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Affärsverket svenska kraftnät, Alkoholinspektionen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Banverket, Statens biografbyrå, Elsäkerhetsverket, Finansinspektionen, Fiskeriverket, Generaltullstyrelsen, Sveriges Geologiska Undersökning, Inspektionen för strategiska produkter, Jordbruksverket, Kammarkollegiet, Kemikalieinspektionen, Konkurrensverket, Livsmedelsverket, Naturvårdsverket, Konsumentverket, Kustbevakningen, Lotteriinspektionen, Läkemedelsverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Närings- och Teknikutvecklingsverket NUTEK, Post- och Telestyrelsen, Radio- och TV-verket, Riksskatteverket, Rymdstyrelsen, Räddningsverket, Sjöfartsverket, Statistiska centralbyrån, Skogsstyrelsen, Socialstyrelsen, Sprängämnesinspektionen, Statens strålskyddsinstitut, Statens utsädeskontroll, Vägverket, Överstyrelsen för Civil beredskap, Datainspektionen, Stockholms stad, Malmö kommun, Göteborgs kommun, Örebro kommun, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges industriförbund, Företagarnas riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation och Svensk Handel.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i Kalmar, Åklagarmyndigheten i Västerås, Åklagarmyndigheten i Sundsvall, Åklagarmyndigheten i Östersund och Åklagarmyndigheten i Umeå.

Riksskatteverket har bifogat yttrande från Skattemyndigheten i Stockholms län.

Yttrande har också inkommit från EU-bedrägeridelegationen. Följande instanser har erbjudits men avstått från att yttra sig: Statens kärnkraftsinspektion, Länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges riksbank, Uppsala kommun, Falu kommun och Härnösands kommun.

• Sida 113
•  Original

Sammanfattning av departementspromemorian Företagsbot (Ds 2001:69)

Systemet med företagsbot infördes år 1986 i syfte att åstadkomma en effektiv sanktion för brott i näringsverksamhet. Företagsboten konstruerades som en särskild rättsverkan av brott och skulle utgöra ett komplement till det individuella straffansvaret. Som många har konstaterat genom åren är det närmast uppenbart att systemet inte har fungerat särskilt väl. Yrkande om företagsbot har framställts i ett mycket begränsat antal fall och i flertalet av dessa har talan om företagsbot ogillats. Samtidigt har krav på effektiva sanktioner mot brott begångna inom ramen för en juridisk persons verksamhet kommit från internationellt håll. Bl.a. finns i olika instrument inom EU krav på att juridiska personer skall kunna ställas till svars för brott begångna i verksamheten. Dessa omständigheter har i förening skapat ett behov av att göra en översyn av sanktionssystemet vid brott i näringsverksamhet.

År 1995 tillsatte därför regeringen en utredning med uppgift att utreda frågor om sanktioner vid brott i näringsverksamhet. Utredningen, som antog namnet Företagsbotsutredningen, avlämnade sitt betänkande, Straffansvar för juridiska personer (SOU 1997:127), i slutet av 1997. I betänkandet föreslås att systemet med företagsbot slopas och att man i stället skall införa ett nytt system med straffansvar för juridiska personer.

Betänkandet har remissbehandlas och fått ett i många avseenden positivt bemötande. Ett antal remissinstanser har emellertid riktat kritik mot att utredningen inte närmare utrett huruvida det skulle vara möjligt att, i stället för att införa ett helt nytt system, effektivisera det nuvarande systemet med företagsbot. Mot denna bakgrund har den bedömningen gjorts, att det bör övervägas om man inte genom mer begränsade förändringar i det nuvarande systemet kan komma till rätta med de svagheter som är förknippade med företagsboten. Ett förslag till sådana förändringar lämnas i denna promemoria. Promemorian, som har utarbetats inom Justitiedepartementet, syftar till att skapa ytterligare beredningsunderlag för en reform av företagsbotssystemet. Något definitivt ställningstagande från regeringens sida till de förslag som presenterades av Företagsbotsutredningen föreligger inte.

De förslag som lämnas i denna promemoria kan sägas innebära att det nuvarande systemet med företagsbot effektiviseras och ges en delvis förändrad inriktning. Även om de förslag som presenteras i många avseenden avviker från de som presenterades i Företagsbotsutredningens betänkande, finns det betydande likheter i inriktningen på förslagen (bl.a. såtillvida som tillämpningsområdet för företagsbot utvidgas till att omfatta också mindre allvarlig brottslighet).

Det kan också sägas att förslagen, trots att de innebär relativt betydande förändringar i företagsbotssystemet, endast medför lagändringar i ganska begränsad omfattning. Promemorians lagförslag berör endast 2 kap. och 36 kap.7–10 §§brottsbalken, 48 kap.2–5, 7, 9 och 11 §§rättegångsbalken samt lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Förslagen kan sammanfattas i följande punkter:

• Sida 114
•  Original

• förutsättningarna för att ålägga företagsbot görs mindre begränsande och anpassas till Sveriges internationella åtaganden,
• beloppsgränserna för företagsbot justeras så att maximal företagsbot uppgår till tio miljoner kr,
• principerna för bestämmande av företagsbot görs något tydligare,
• grunderna för jämkning och eftergift preciseras,
• en möjlighet att ålägga företagsbot genom strafföreläggande införs,
• näringsidkarens ansvar görs i viss utsträckning primärt i förhållande till det individuella ansvaret när det gäller oaktsamma brott som straffvärdemässigt ligger på bötesnivå.

• Sida 115
•  Original

Promemorians lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs

dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 5 b § samt 36 kap. 10 a §, av följande lydelse,

dels att 36 kap. 7, 8, 9 och 10 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

5 b §

Bestämmelsen i 2 kap. 5 a § skall äga motsvarande tillämpning i fråga om åläggande av företagsbot.

36 kap.

7 §¹

För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet skall, på yrkande av allmän åklagare, näringsidkaren åläggas företagsbot, om

För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet skall, på yrkande av allmän åklagare, näringsidkaren åläggas företagsbot, om för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter, och

1. brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag och

1. näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten, eller

2. näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.

2. brottet har begåtts av en person med ledande ställning eller särskilt ansvar för tillsyn, kontroll eller liknande uppgifter.

Första stycket gäller inte, om brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren eller om det annars skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot.

8 §²

Företagsbot skall fastställas till lägst tio tusen kronor och högst tre miljoner kronor.

Företagsbot skall fastställas till lägst fem tusen kronor och högst tio miljoner kronor.

¹ Senaste lydelse 1986:1007. ² Senaste lydelse 1986:118.

• Sida 116
•  Original

9 §³

När storleken av företagsbot bestäms, skall särskild hänsyn tas till brottslighetens art, omfattning och förhållande till näringsverksamheten.

När storleken av företagsbot bestäms, skall, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada, fara eller risk som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten.

Skälig hänsyn skall också tas till det förhållandet att näringsidkaren tidigare ålagts att betala företagsbot.

10 §⁴

Företagsbot får efterges eller sättas lägre än vad som bort ske med tillämpning av 9 §,

Företagsbot får sättas lägre än vad som bort ske med tillämpning av 9 §,

1. om påföljd för brottet ådöms näringsidkaren eller företrädare för denne,

1. om det är påkallat med hänsyn till näringsidkarens betalningsförmåga,

2. om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren eller

2. om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng med tillämpning av 9 §,

3. om det annars är påkallat av särskilda skäl.

3. om näringsidkaren efter förmåga sökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,

4. om näringsidkaren frivilligt angivit brottet för myndigheterna eller

5. om det annars finns särskilda skäl för jämkning.

Om det är påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket får företagsbot efterges.

10 a §

Det förhållandet att talan om företagsbot kan föras med anledning av ett brott skall inte hindra lagföring av den som begått det brott som ligger till grund för talan om företagsbot. Om emellertid ett brott

³ Senaste lydelse 1986:118. ⁴ Senaste lydelse 1986:118.

• Sida 117
•  Original

som kan föranleda talan om företagsbot

1. har begåtts av oaktsamhet och

2. inte kan antas föranleda annan påföljd än böter får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

• Sida 118
•  Original

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 48 kap. 2–5, 7, 9 och 11 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 kap.

2 §¹

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra och tredje styckena får strafföreläggande avse

1. villkorlig dom,

2. villkorlig dom i förening med böter, eller

3. företagsbot.

Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

3 §²

Har ett föreläggande enligt detta kapitel utfärdats till godkännande inom viss tid, får frågan om ansvar för brottet tas upp på nytt innan denna tid har gått ut endast om den misstänkte har förklarat att han inte godkänner föreläggandet.

Har ett föreläggande om ansvar för brott enligt detta kapitel utfärdats till godkännande inom viss tid, får denna fråga tas upp på nytt innan denna tid har gått ut endast om den misstänkte har förklarat att han inte godkänner föreläggandet. Motsvarande gäller i fråga om föreläggande som enbart avser företagsbot enligt 5 § lagen

¹ Senaste lydelse 1996:1624. ² Senaste lydelse 2000:299.

• Sida 119
•  Original

( 1986:1009 ) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Har ett föreläggande godkänts, gäller det som en dom som har vunnit laga kraft.

4 §³

Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande. Sådant föreläggande får inte överstiga 500 000 kr.

5 §⁴

Strafföreläggande får inte utfärdas,

Strafföreläggande som avser

1. böter,

2. villkorlig dom, eller

3. villkorlig dom i förening med böter får inte utfärdas,

om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning,

om målsäganden förklarat, att han avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet eller

om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.

Strafföreläggande som enbart avser företagsbot får inte utfärdas,

om förutsättningar för talan om företagsbot inte föreligger,

om i föreläggandet inte tas upp alla överträdelser inom näringsidkarens verksamhet vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning för talan om företagsbot eller

om målsäganden förklarat, att han avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av det brott som ligger till grund för åläggande av företagsbot och talan avser an-

³ Senaste lydelse 1998:605. ⁴ Senaste lydelse 1994:1412.

• Sida 120
•  Original

nat än betalningsskyldighet.

7 §⁵

Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, skall den misstänkte ges

1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta, och

2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden.

2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum eller talan om företagsbot kan föras efter utgången av den fastställda tiden.

9 §⁶

Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar och tillställer behörig mottagare en förklaring, att han erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.

Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar och tillställer behörig mottagare en förklaring, att han erkänner gärningen eller, såvitt angår företagsbot, de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.

11 §⁷

Ett strafföreläggande kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen bestämmer, utan att ett skriftligt godkännande skett, om föreläggandet avser endast böter, eller böter och särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet.

Ett strafföreläggande kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen bestämmer, utan att ett skriftligt godkännande skett, om föreläggandet avser endast böter, böter och särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet, eller företagsbot.

Betalning enligt första stycket skall inte anses som ett godkännande, om det framgår att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet.

⁵ Senaste lydelse 2000:299. ⁶ Senaste lydelse 2000:299. ⁷ Senaste lydelse 2000:299.

• Sida 121
•  Original

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Härigenom föreskrivs att en ny 5 § skall införas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Företagsbot får, med tillämpning av bestämmelserna i 48 kap. rättegångsbalken , föreläggas genom strafföreläggande även om föreläggandet inte rör någon som är misstänkt för brott. Därvid skall med den misstänkte avses den som föreläggs företagsbot.

• Sida 122
•  Original

Remissinstanserna (Ds 2001:69)

Efter remiss av departementspromemorian Företagsbot (Ds 2001:69) har yttrande avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Handens tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Gävle tingsrätt, Umeå tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen, Kammarkollegiet, Statistiska centralbyrån, Konsumentverket, Inspektionen för Strategiska Produkter, Överstyrelsen för civil beredskap, Räddningsverket, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Folkhälsoinstitutet, Tullverket, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Lotteriinspektionen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Jordbruksverket, Statens utsädeskontroll, Livsmedelsverket, Fiskeriverket, Statens biografbyrå, Radio- och TV-verket, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Statens strålskyddsinstitut, Statens kärnkraftsinspektion, Post- och Telestyrelsen, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetsmiljöverket, Konkurrensverket, Sveriges geologiska undersökning, Skogsstyrelsen, Rymdstyrelsen, Affärsverket svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket, Verket för näringslivsutveckling NUTEK, Malmö stad, Göteborgs kommun, Härnösands kommun, Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Svenskt Näringsliv, Företagarnas Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige och Sveriges Domareförbund.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i Västerås och Åklagarmyndigheten i Umeå.

Ekobrottsmyndigheten har bifogat yttranden från Ekobrottsmyndigheten Östra avdelningen, Ekobrottsmyndigheten Västra avdelningen och Ekobrottsmyndigheten Södra avdelningen.

Riksskatteverket har bifogat yttrande från Skattemyndigheten i Stockholm, Skattemyndigheten i Göteborg och Skattemyndigheten i Malmö.

Följande instanser har erbjudits men avstått från att yttra sig: Sveriges riksbank, Sprängämnesinspektionen, Stockholms stad, Uppsala kommun, Örebro kommun, Falu kommun, Svensk Handel och Tjänstemännens Centralorganisation.

• Sida 123
•  Original

Remissinstanserna (Näringsdepartementets promemoria Antagande av rambeslut om straffrättsliga regler vid föroreningar från fartyg)

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, SEKO Sjöfolk, Sjöbefälsförbundet, Sveriges Redareförening och Sveriges Fartygsbefälsförening.

Sveriges Redareförening för mindre passagerarfartyg (SWEREF) och Sjöassuradörernas förening har inbjudits att lämna synpunkter på promemorian men har avstått från det.

• Sida 124
•  Original

Rådets rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg

RÅDETS RAMBESLUT 2005/667/RIF

av den 12 juli 2005

om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 31.1 e och artikel 34.2 b i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande,¹ och

av följande skäl:

(1) Såväl i rådets och kommissionens handlingsplan för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa² som i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999, särskilt punkt 48 i dessa, efterlyses lagstiftningsåtgärder mot miljöbrott, bland annat gemensamma påföljder och jämförbara förfarandegarantier.

(2) Kampen mot föroreningar som orsakas av fartyg, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, prioriteras av unionen. Av punkterna 32 — 34 i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Köpenhamn den 12–13 december 2002 och särskilt av uttalandet från rådets möte (rättsliga och inrikes frågor) den 19 december 2002 efter oljetankern Prestiges förlisning framgår att unionen är fast besluten att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att undvika att sådana skador upprepas.

(3) Det bör därför genomföras en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning, vilket kommissionen redan har påpekat i sitt meddelande till Europaparlamentet och rådet om ökad sjösäkerhet med anledning av oljetankern Prestiges förlisning.

(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/35/EG av den 7 september 2005 om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser³ liksom detta rambeslut, som kompletterar direk-

¹ Europaparlamentets yttrande av den 13 januari 2004 (EUT C 92, 16.4.2004, s. 19).

² EGT C 19, 23.1.1999, s.1. ³ Se sidan 11 i detta nummer av EUT.

• Sida 125
•  Original

tiv 2005/35/EG med detaljerade straffrättsliga bestämmelser, syftar till en sådan tillnärmning.

(5) Detta rambeslut, som grundar sig på artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen, är rätt instrument för att ålägga medlemsstaterna skyldigheten att föreskriva straffrättsliga påföljder.

(6) Det bör införas gemensamma påföljder för juridiska personer på grund av beteendets särskilda art.

(7) Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982, som har undertecknats av samtliga medlemsstater och i vilken Europeiska gemenskapen är part, är särskilt viktig när det gäller samarbete.

(8) Samarbetet mellan medlemsstaterna bör organiseras på bästa möjliga sätt för att medlemsstaterna snabbt skall kunna överföra upplysningar till varandra. Kontaktpunkter bör därför utses och fastställas.

(9) Eftersom målen för detta rambeslut inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av den skada över nationsgränserna som beteendet i fråga kan orsaka, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta rambeslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(10) Detta rambeslut står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och tar hänsyn till de principer som erkänns i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och återspeglas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(11) Detta rambeslut innehåller inte någon uttrycklig skyldighet för medlemsstater med kust vid sund som används för internationell sjöfart och som omfattas av reglerna för genomfartstrafik i enlighet med Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982, del III kapitel 2, att fastställa behörighet för brott begångna i sådana sund. Behörighet beträffande brott bör fastställas i enlighet med internationell rätt och i synnerhet artikel 34 i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982.

(12) Den praktiska tillämpningen av de åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit för att genomföra detta rambeslut bör övervakas av kommissionen, som inom fem år från och med dagen för genomförandet av detta rambeslut bör lägga fram en rapport för rådet. Denna rapport får inbegripa lämpliga förslag.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

• Sida 126
•  Original

Artikel 1

Definitioner

Vid tillämpningen av detta rambeslut skall definitionerna i artikel 2 i direktiv 2005/35/EG gälla.

Artikel 2

Brott

1. Med förbehåll för artikel 4.2 i detta rambeslut skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att en överträdelse i den mening som avses i artiklarna 4 och 5 i direktiv 2005/35/EG skall betraktas som ett brott.

2. Punkt 1 skall inte gälla besättningsmedlemmar, när det gäller överträdelser i sund som används för internationell sjöfart, i exklusiva ekonomiska zoner och på det fria havet när villkoren i regel 11 b i bilaga I eller regel 6 b i bilaga II till MARPOL-konventionen 73/78 är uppfyllda.

Artikel 3

Medhjälp, bistånd och anstiftan

Varje medlemsstat skall, i enlighet med nationell lagstiftning, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att medhjälp, bistånd och anstiftan till sådana brott som avses i artikel 2 är straffbara.

Artikel 4

Påföljder

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att de brott som avses i artiklarna 2 och 3 beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder som, åtminstone i allvarliga fall, innefattar ett maximalt frihetsstraff på minst ett till tre år.

2. I mindre allvarliga fall där de begångna handlingarna inte orsakar försämring av vattenkvaliteten, får medlemsstaten besluta om påföljder av ett annat slag än de som fastställs i punkt 1.

3. De straffrättsliga påföljder som anges i punkt 1 kan åtföljas av andra påföljder eller åtgärder, särskilt böter eller av att en fysisk person mister rätten att utöva en verksamhet som kräver officiellt tillstånd eller godkännande, eller rätten att grunda, förvalta eller leda ett företag eller en inrättning i det fall då de omständigheter som lett till hans eller hennes fällande dom visar att det föreligger uppenbar risk för att samma sorts brottsliga verksamhet kan komma att fortsätta.

• Sida 127
•  Original

4. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att ett uppsåtligt brott enligt artikel 2 beläggs med ett maximalt frihetsstraff på minst fem till tio år om brottet har vållat betydande och omfattande skada på vattenkvaliteten, på djur eller växtarter eller på delar av dem och dödsfall eller allvarlig personskada.

5. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att ett uppsåtligt brott enligt artikel 2 beläggs med ett maximalt frihetsstraff på minst två till fem år, om

a) brottet har vållat betydande och omfattande skada på vattenkvaliteten, på djur eller växtarter eller på delar av dem, eller

b) brottet begicks inom ramen för en kriminell organisation i den mening som avses i rådets gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott⁴, oavsett den straffnivå som anges i den gemensamma åtgärden.

6. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att ett brott enligt artikel 2, om det har begåtts av grov oaktsamhet, beläggs med ett maximalt frihetsstraff på minst två till fem år, om överträdelsen vållat betydande och omfattande skada på vattenkvaliteten, på djur eller växtarter eller på delar av dem och dödsfall eller allvarlig personskada.

7. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att ett brott enligt artikel 2, om det har begåtts av grov oaktsamhet, beläggs med ett maximalt frihetsstraff på minst ett till tre år, om överträdelsen har vållat betydande och omfattande skada på vattenkvaliteten, på djur eller växtarter eller på delar av dem.

8. I fråga om frihetsstraff skall denna artikel tillämpas om inte annat följer av internationell rätt, särskilt artikel 230 i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982.

Artikel 5

Juridiska personers ansvar

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att juridiska personer kan ställas till ansvar för sådana brott som avses i artiklarna 2 och 3 och som begås till deras förmån av en person som har agerat antingen på egen hand eller som en del av ett organ inom den juridiska personen och som har en ledande ställning inom den juridiska personen, grundad på

a) befogenhet att företräda den juridiska personen, eller

⁴ EGT L 351, 29.12.1998, s. 1.

• Sida 128
•  Original

b) befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller Prop. 2005/06:59 Bilaga 8

c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

2. Förutom de fall som anges i punkt 1 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att en juridisk person kan ställas till ansvar om brister i den övervakning eller kontroll som skall utföras av en sådan person som avses i punkt 1 har möjliggjort ett brott enligt artikel 2, när detta sker till den juridiska personens förmån av en person som är underställd denne.

3. Den juridiska personens ansvar i enlighet med punkterna 1 och 2 får inte utesluta lagföring av fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till brott enligt artiklarna 2 och 3.

Artikel 6

Påföljder för juridiska personer

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att en juridisk person som ställs till ansvar i enlighet med artikel 5.1 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder. Dessa påföljder

a) skall innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter, som åtminstone i fall där den juridiska personen ställs till ansvar för brott som avses i artikel 2, har

i) en maximal påföljd på minst 150 000 EUR till 300 000 EUR,

ii) en maximal påföljd på minst 750 000 EUR till 1 500 000 EUR i de allvarligaste fallen, inklusive åtminstone de uppsåtliga brott som omfattas av artikel 4.4 och 4.5,

b) kan i samtliga fall omfatta andra påföljder än böter, som

i) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

ii) tillfälligt eller permanent näringsförbud,

iii) rättslig övervakning,

iv) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten, eller

v) skyldighet att vidta särskilda åtgärder för att undanröja följderna av den överträdelse som ledde till ansvar för den juridiska personen.

2. För att genomföra punkt 1 a, dock utan att det strider mot första meningen i punkt 1, skall de medlemsstater som inte har euron som valuta tillämpa den växelkurs mellan euron och deras egen valuta som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning den 12 juli 2005.

• Sida 129
•  Original

3. En medlemsstat får genomföra punkt 1 a genom att tillämpa ett system där bötesbeloppet står i proportion till den juridiska personens omsättning, den ekonomiska fördel som erhölls eller planerades när brottet begicks eller något annat värde som ger en anvisning om den juridiska personens ekonomiska situation, under förutsättning att ett sådant system gör det möjligt att tillämpa maximibelopp för böterna som åtminstone motsvarar det lägsta beloppet för de maximala böter som anges i punkt 1 a.

4. En medlemsstat som har för avsikt att genomföra rambeslutet i enlighet med punkt 3 skall underrätta rådets generalsekretariat och kommissionen om att den avser att göra detta.

5. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att en juridisk person som ställs till ansvar i enlighet med artikel 5.2 skall kunna bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder eller åtgärder.

Artikel 7

Domstols behörighet

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa sin behörighet i enlighet med internationell rätt med avseende på sådana brott som avses i artiklarna 2 och 3 och som har begåtts

a) helt eller delvis inom medlemsstatens territorium,

b) inom dess exklusiva ekonomiska zon eller inom en likvärdig zon som har fastställts i enlighet med internationell rätt,

c) ombord på ett fartyg som för dess flagg,

d) av en av dess medborgare om brottet är straffbart enligt strafflagstiftningen där det begicks eller om den plats där det begicks inte faller under någon territoriell behörighet,

e) till förmån för en juridisk person som har ett huvudkontor på dess territorium,

f) utanför dess territorium men har förorsakat eller kan komma att förorsaka föroreningar inom dess territorium eller dess ekonomiska zon, och fartyget frivilligt befinner sig i en av medlemsstatens hamnar eller offshore-terminaler,

g) på det fria havet och fartyget frivilligt befinner sig i en av medlemsstatens hamnar eller offshore-terminaler.

2. Varje medlemsstat får besluta att den inte skall tillämpa eller att den endast i särskilda fall eller under särskilda omständigheter skall tillämpa bestämmelserna om domstols behörighet i

• Sida 130
•  Original

a) punkt 1 d, Prop. 2005/06:59 Bilaga 8

b) punkt 1 e.

3. Medlemsstaterna skall informera rådets generalsekretariat om de beslutar att tillämpa punkt 2, i förekommande fall med angivande av de särskilda fall eller omständigheter då beslutet skall gälla.

4. När fler än en medlemsstat har behörighet skall de berörda medlemsstaterna vinnlägga sig om att samordna sina åtgärder på lämpligt sätt, i synnerhet vad gäller villkoren för lagföring och förfarandena för ömsesidig rättslig hjälp.

5. Hänsyn skall tas till följande relevanta omständigheter:

a) Den medlemsstat på vars territorium, inom vars exklusiva ekonomiska zon eller motsvarande zon brottet har begåtts.

b) Den medlemsstat på vars territorium, inom vars exklusiva ekonomiska zon eller motsvarande zon följderna av brottet visar sig.

c) Den medlemsstat på vars territorium, inom vars exklusiva ekonomiska zon eller motsvarande zon det fartyg från vilket brottet har begåtts befinner sig i transitpassage.

d) Den medlemsstat där gärningsmannen är medborgare eller fast bosatt.

e) Den medlemsstat på vars territorium den juridiska person för vars räkning brottet har begåtts har sitt huvudkontor.

f) Den medlemsstat som är flaggstat för det fartyg från vilket brottet har begåtts.

6. Vid tillämpningen av denna artikel omfattar ett territorium det område som avses i artikel 3.1 a och 3.1 b i direktiv 2005/35/EG.

Artikel 8

Spridning av information

1. Om en medlemsstat underrättas om att ett av de brott som avses i artikel 2 har begåtts eller riskerar att begås och detta förorsakar eller sannolikt kan komma att förorsaka överhängande föroreningar skall medlemsstaten omedelbart underrätta de andra medlemsstater som kan drabbas av dessa skador och kommissionen.

2. Om en medlemsstat underrättas om att ett av de brott som avses i artikel 2 har begåtts eller riskerar att begås och detta sannolikt faller under en av medlemsstaternas behörighet skall medlemsstaten omedelbart underrätta den sistnämnda medlemsstaten.

• Sida 131
•  Original

3. Medlemsstaterna skall utan dröjsmål underrätta flaggstaten eller varje annan berörd stat om de åtgärder som vidtagits enligt detta rambeslut, särskilt artikel 7.

Artikel 9

Kontaktpunkter

1. Varje medlemsstat skall utse befintliga kontaktpunkter eller, om det är nödvändigt, upprätta nya kontaktpunkter, i synnerhet för utbyte av information enligt artikel 8.

2. Varje medlemsstat skall underrätta kommissionen om vilken eller vilka myndigheter som fungerar som kontaktpunkt enligt punkt 1. Kommissionen skall underrätta övriga medlemsstater om dessa kontaktpunkter.

Artikel 10

Territoriellt tillämpningsområde

Detta rambeslut skall ha samma territoriella tillämpningsområde som direktiv 2005/35/EG.

Artikel 11

Genomförande

1. Medlemsstaterna skall senast den 12 januari 2007 vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut.

2. Senast den 12 januari 2007 skall medlemsstaterna till rådets generalsekretariat och till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning. På grundval av denna information och en skriftlig rapport från kommissionen skall rådet senast den 12 januari 2009 bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut.

3. Senast den 12 januari 2012 skall kommissionen på grundval av information från medlemsstaterna om den praktiska tillämpningen av bestämmelserna för att genomföra detta rambeslut förelägga rådet en rapport och lägga fram de förslag den anser lämpliga, vilket får inbegripa förslag om att medlemsstaterna när det gäller brott som har begåtts på deras territorialvatten eller inom deras exklusiva ekonomiska zon eller en likvärdig zon inte skall betrakta ett fartyg som för en annan medlemsstats flagg som ett utländskt fartyg i den mening som avses i artikel 230 i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982.

• Sida 132
•  Original

Artikel 12

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i

Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 12 juli 2005. På rådets vägnar G. BROWN Ordförande

• Sida 133
•  Original

Europaparlamentets och rådets direktiv om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/35/EG

av den 7 september 2005 om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 80.2,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande¹,

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget², och

av följande skäl:

(1) Gemenskapens sjösäkerhetspolitik syftar till att uppnå en hög säkerhets- och miljöskyddsnivå och grundas på förutsättningen att alla parter som är inbegripna i godstransporter till sjöss ansvarar för att se till att de fartyg som används i gemenskapsvatten uppfyller gällande regler och normer.

(2) De relevanta normerna för utsläpp av förorenande ämnen från fartyg i alla medlemsstater grundas på MARPOL-konventionen (MARPOL 73/78); dessa bestämmelser förbigås emellertid dagligen av ett mycket stort antal fartyg som trafikerar gemenskapsvatten, utan att korrigerande åtgärder vidtas.

(3) Eftersom medlemsstaternas genomförande av MARPOL 73/78 skiljer sig åt, särskilt när det gäller deras praxis beträffande införandet av sanktioner för utsläpp av förorenande ämnen från fartyg, är det nödvändigt att harmonisera genomförandet av MARPOL 73/78 på gemenskapsnivå.

¹ EUT C 220, 16.9.2003, s. 72.

² Europaparlamentets yttrande av den 13 januari 2004 (EUT C 92 E, 16.4.2004, s. 77), rådets gemensamma ståndpunkt av den 7 oktober 2004 (EUT C 25 E, 1.2.2005, s. 29), Europaparlamentets ståndpunkt av den 23 februari 2005 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 12 juli 2005.

• Sida 134
•  Original

(4) Avskräckande åtgärder utgör en viktig del av gemenskapens sjösäkerhetspolitik, eftersom de garanterar en koppling mellan ansvaret hos var och en av de parter som är inbegripna i transporter av förorenande gods till sjöss och de sanktioner som kan utdömas. För att uppnå ett effektivt miljöskydd, krävs därför effektiva, avskräckande och proportionella sanktioner.

(5) Det är därför av avgörande betydelse att det, med hjälp av lämpliga rättsinstrument, görs en tillnärmning av befintliga rättsliga bestämmelser, särskilt avseende den exakta definitionen av överträdelsen i fråga, undantagen och minimibestämmelser för sanktioner samt ansvar och domsrätt.

(6) Detta direktiv kompletteras med detaljerade regler om brott och sanktioner samt andra bestämmelser i enlighet med rådets rambeslut 2005/667/RIF av den 12 juli 2005 om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg³.

(7) Vare sig de internationella bestämmelserna om skadeståndsansvar och ersättning för oljeföroreningar eller de internationella bestämmelserna om förorening genom andra farliga eller skadliga ämnen är tillräckliga för att avskräcka de parter som är inbegripna i transporter av farliga laster till sjöss från att använda sig av undermåliga metoder. De avskräckande effekter som krävs kan endast uppnås genom införandet av sanktioner som skall gälla för alla personer som orsakar eller bidrar till havsföroreningar. Sanktionerna bör inte enbart gälla för redaren eller fartygets befälhavare, utan även för lastägaren, klassificeringssällskapet eller alla övriga inblandade.

(8) Utsläpp av förorenande ämnen orsakade av fartyg bör betraktas som överträdelser om de skett uppsåtligen eller genom vårdslöshet eller grov oaktsamhet. Dessa överträdelser räknas som brott enligt rambeslut 2005/667/RIF, som kompletterar detta direktiv, under de omständigheter som anges i detta rambeslut.

(9) Sanktioner för utsläpp av förorenande ämnen från fartyg påverkar inte de berörda parternas skadeståndsansvar och omfattas därför inte av bestämmelser som rör begränsning eller fördelning av skadeståndsansvar. De begränsar inte heller möjligheterna att ge en effektiv ersättning till de drabbade personerna vid föroreningsincidenter.

(10) Ett effektivt närmare samarbete mellan medlemsstaterna krävs för att se till att utsläpp av förorenande ämnen från fartyg upptäcks i god tid och att lagbrytarna identifieras. Av denna anledning har Europeiska sjösäkerhetsbyrån, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1406/2002⁴, en nyckelroll när det gäller att samarbeta med medlemsstaterna för att utveckla tekniska lösningar och ge tekniskt stöd avseende genomförandet av detta direktiv samt när det gäller att ge

³ Se sidan 164 i detta nummer av EUT.

⁴ EGT L 208, 5.8.2002, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 724/2004 (EUT L 129, 29.4.2004, s. 1).

• Sida 135
•  Original

kommissionen stöd vid utförandet av uppgifter som den tilldelat för att detta direktiv skall genomföras på ett effektivt sätt.

(11) För att på ett bättre sätt kunna förebygga och bekämpa föroreningar till havs bör det skapas synergieffekter mellan tillsynsmyndigheterna, exempelvis de nationella kustbevakningarna. I detta sammanhang bör kommissionen göra en genomförbarhetsstudie om en europeisk kustbevakning med uppgift att förebygga och reagera på föroreningar, varvid kostnader och nytta bör tydliggöras. Om så är lämpligt bör denna studie följas av ett förslag om en europeisk kustbevakning.

(12) När det föreligger klara objektiva bevis på ett utsläpp som medfört omfattande skada eller hot om omfattande skada, bör medlemsstaterna överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter så att förfaranden kan inledas i enlighet med artikel 220 i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982.

(13) Säkerställandet av efterlevnaden av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG av den 27 november 2000 om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester⁵ utgör, tillsam-mans med det här direktivet, ett nyckelinstrument för vidtagande av åtgärder för att förebygga föroreningar orsakade av fartyg.

(14) De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter⁶.

(15) Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att införliva de internationella normerna för föroreningar orsakade av fartyg i gemenskapslagstiftningen och att införa sanktioner — straffrättsliga eller administrativa — för överträdelser av dessa bestämmelser i syfte att uppnå en hög säkerhets- och miljöskyddsnivå vid sjötransporter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(16) Detta direktiv står helt i överensstämmelse med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Varje person som misstänks för att ha begått en överträdelse måste garanteras en rättvis och opartisk utfrågning, och sanktionerna måste vara proportionerliga.

⁵ EGT L 332, 28.12.2000, s. 81. Direktivet ändrat genom direktiv 2002/84/EG (EGT L 324, 29.11.2002, s. 53). ⁶ EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

• Sida 136
•  Original

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Prop. 2005/06:59 Bilaga 9

Artikel 1

Syfte

1. Syftet med detta direktiv är att i gemenskapslagstiftningen införliva internationella normer för föroreningar orsakade av fartyg och se till att de personer som är ansvariga för olagliga utsläpp omfattas av lämpliga sanktioner i enlighet med vad som avses i artikel 8 för att förbättra sjösäkerheten och stärka skyddet av den marina miljön mot föroreningar orsakade av fartyg.

2. Detta direktiv hindrar inte att medlemsstaterna vidtar strängare åtgärder mot föroreningar orsakade av fartyg i överensstämmelse med internationell rätt.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

1. MARPOL 73/78: 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg och 1978 års protokoll till denna konvention i dess uppdaterade lydelse,

2. förorenande ämnen: ämnen som omfattas av bilagorna I (olja) och II (skadliga flytande ämnen i bulk) till MARPOL 73/78,

3. utsläpp: varje utsläpp, oavsett hur det orsakats, från ett fartyg, i enlighet med artikel 2 i MARPOL 73/78,

4. fartyg: havsgående fartyg, oberoende av flagg, av alla slag som används i den marina miljön, däri inbegripet bärplansbåtar, svävare, undervattensfartyg och flytande farkoster.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv skall gälla i enlighet med internationell rätt för utsläpp av förorenande ämnen i

a) en medlemsstats inre vatten, inbegripet hamnar, såvitt bestämmelserna i MARPOL är tillämpliga,

b) en medlemsstats territorialhav,

c) sund som används för internationell sjöfart och som omfattas av reglerna för genomfartstrafik, i enlighet med Förenta nationernas havsrätts-

• Sida 137
•  Original

konvention från 1982, del III kapitel 2, i den mån en medlemsstat har jurisdiktion över sådana sund,

d) en medlemsstats exklusiva ekonomiska zon eller likvärdig zon, som inrättats i enlighet med internationell rätt, och

e) det fria havet.

2. Detta direktiv skall tillämpas på utsläpp av förorenande ämnen från alla fartyg, oberoende av deras flagg, med undantag av örlogsfartyg, militära hjälpfartyg eller andra fartyg som ägs och drivs av en stat och som för närvarande endast används i statlig, icke-kommersiell tjänst.

Artikel 4

Överträdelser

Medlemsstaterna skall se till att utsläpp av förorenande ämnen orsakade av fartyg i något av de områden som avses i artikel 3.1 betraktas som överträdelser om de skett uppsåtligen eller genom vårdslöshet eller grov oaktsamhet. Dessa överträdelser räknas som brott enligt rambeslut 2005/667/RIF, som kompletterar detta direktiv, under de omständigheter som anges i detta rambeslut.

Artikel 5

Undantag

1. Utsläpp av förorenande ämnen i något av de områden som avses i artikel 3.1 skall inte betraktas som överträdelser om de uppfyller kraven i reglerna 9, 10, 11 a eller 11 c i bilaga I eller reglerna 5, 6 a eller 6 c i bilaga II till MARPOL 73/78.

2. Utsläpp av förorenande ämnen i något av de områden som avses i artikel 3.1 c — 3.1 e skall inte betraktas som överträdelser när det gäller redaren, fartygets befälhavare eller besättningen, när denna handlar under befälhavarens ansvar, om dessa utsläpp uppfyller villkoren i regel 11 b i bilaga I eller regel 6 b i bilaga II till MARPOL 73/78.

Artikel 6

Verkställighetsåtgärder när det gäller fartyg inom en medlemsstats hamn

1. Om oegentligheter eller annan information ger upphov till misstankar om att ett fartyg som frivilligt ligger i en medlemsstats hamn eller offshore-terminal har gjort eller håller på att göra utsläpp av förorenande ämnen i något av de områden som avses i artikel 3.1, skall den medlemsstaten se till att en lämplig inspektion genomförs, med beaktande av de relevanta riktlinjer som antagits av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) och i enlighet med den nationella lagstiftningen.

• Sida 138
•  Original

2. I den mån den inspektion som avses i punkt 1 avslöjar sådana fakta som skulle kunna tyda på en överträdelse enligt artikel 4, skall de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten och i flaggstaten informeras.

Artikel 7

Kuststaternas verkställighetsåtgärder när det gäller fartyg i genomfartstrafik

1. Om det misstänkta utsläppet av förorenande ämnen äger rum i områden som avses i artikel 3.1 b — 3.1 e och det fartyg som misstänks för utsläppet inte anlöper en hamn i den medlemsstat som förfogar över de uppgifter som rör det misstänkta utsläppet, skall följande gälla:

a) Om fartygets nästa anlöpshamn ligger i en annan medlemsstat, skall de berörda medlemsstaterna vid den inspektion som avses i artikel 6.1 och vid besluten om vilka åtgärder som är lämpliga med hänsyn till sådana utsläpp ha ett nära samarbete.

b) Om fartygets nästa anlöpshamn ligger i ett tredje land, skall medlemsstaten vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att den berörda hamnen informeras om det misstänkta utsläppet och begära att det berörda landet vidtar de åtgärder som är lämpliga med hänsyn till sådana utsläpp.

2. När det föreligger klara objektiva bevis för att ett fartyg som färdas i de områden som anges i artikel 3.1 b eller 3.1 d har begått en överträdelse inom det område som avses i artikel 3.1 d som lett till ett utsläpp som medfört omfattande skada eller hot om omfattande skada på kusten eller därmed sammanhängande intressen i den berörda medlemsstaten eller på tillgångarna i de områden som avses i artikel 3.1 b eller 3.1 d, skall den staten, med förbehåll för kapitel 7 i del XII i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982 och förutsatt att det förefaller berättigat, överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter så att förfaranden kan inledas, däri inbegripet kvarhållande av fartyget, i enlighet med medlemsstatens nationella lagstiftning.

3. I alla händelser skall myndigheterna i flaggstaten informeras.

Artikel 8

Sanktioner

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att de överträdelser som avses i artikel 4 omfattas av effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, som får innefatta straffrättsliga eller administrativa sanktioner.

2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att de sanktioner som avses i punkt 1 tillämpas på varje

• Sida 139
•  Original

person som befinns vara ansvarig för en sådan överträdelse som avses i artikel 4.

Artikel 9

Överensstämmelse med internationell rätt

Medlemsstaterna skall tillämpa föreskrifterna i detta direktiv utan någon formell eller faktisk diskriminering av utländska fartyg och i enlighet med tillämplig internationell lagstiftning, bl.a. kapitel 7 i del XII i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982, och de skall omedelbart underrätta fartygets flaggstat och övriga berörda stater om de åtgärder som vidtagits i enlighet med detta direktiv.

Artikel 10

Kompletterande åtgärder

1. För att uppnå syftet med detta direktiv skall medlemsstaterna och kommissionen vid behov samarbeta med varandra och med Europeiska sjösäkerhetsbyrån samt ta hänsyn till det handlingsprogram som gäller insatser vid oavsiktlig eller avsiktlig förorening av havet och som upprättats genom beslut nr 2850/2000/EG⁷ och, där så är lämpligt, till genomfö-randet av direktiv 2000/59/EG, för att

a) utveckla de informationssystem som krävs för ett effektivt genomförande av detta direktiv, och

b) införa gemensamma metoder och riktlinjer på grundval av dem som finns på internationell nivå för i synnerhet

— övervakning och tidig identifiering av fartyg som släpper ut för-

orenande ämnen i strid med detta direktiv, inbegripet eventuell övervakningsutrustning ombord,

— tillförlitliga metoder för spårning av förorenande ämnen i havet

till ett särskilt fartyg, och

— en effektiv tillämpning av detta direktiv.

2. I överensstämmelse med de uppgifter som definierats i förordning (EG) nr 1406/2002 skall Europeiska sjösäkerhetsbyrån

a) samarbeta med medlemsstaterna för att utveckla tekniska lösningar och ge tekniskt stöd avseende genomförandet av detta direktiv, exempelvis i fråga om åtgärder som att spåra olagliga utsläpp med hjälp av satellitövervakning och bevakning,

⁷ Europaparlamentets och rådets beslut nr 2850/2000/EG av den 20 december 2000 om upprättande av en gemenskapsram för samarbete om oavsiktlig eller avsiktlig förorening av havet (EGT L 332, 28.12.2000, s. 1). Beslutet ändrat genom beslut nr 78/2004/EG (EUT L 138, 30.4.2004, s. 12).

• Sida 140
•  Original

b) ge stöd åt kommissionen vid genomförandet av detta direktiv, bland annat där så är lämpligt genom besök i medlemsstaterna i överensstämmelse med artikel 3 i förordning (EG) nr 1406/2002.

Artikel 11

Genomförbarhetsstudie

Kommissionen skall senast i slutet av 2006 för Europaparlamentet och rådet lägga fram en genomförbarhetsstudie om en europeisk kustbevakning med uppgift att förebygga och reagera på föroreningar, varvid kostnader och nytta skall tydliggöras.

Artikel 12

Rapportering

Medlemsstaterna skall vart tredje år överlämna en rapport till kommissionen om de behöriga myndigheternas tillämpning av detta direktiv. Kommissionen skall med utgångspunkt i dessa rapporter lämna en gemenskapsrapport till Europaparlamentet och rådet. I rapporten skall kommissionen bland annat bedöma om det är önskvärt att se över eller utvidga tillämpningsområdet för detta direktiv. Kommissionen skall dessutom redovisa den rättspraxis som har utvecklats på området i de olika medlemsstaterna och överväga möjligheten att upprätta en offentlig databank för denna rättspraxis.

Artikel 13

Kommittéförfarande

1. Kommissionen skall biträdas av Kommittén för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS), inrättad genom artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2099/2002⁸.

2. När det hänvisas till denna artikel skall artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara en månad.

Artikel 14

Tillhandahållande av information

Kommissionen skall regelbundet informera den kommitté som inrättats genom artikel 4 i beslut nr 2850/2000/EG om alla föreslagna åtgärder eller annan relevant verksamhet som rör insatser i händelse av havsföroreningar.

⁸ EGT L 324, 29.11.2002, s. 1. Förordningen ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 415/2004 (EUT L 68, 6.3.2004, s. 10).

• Sida 141
•  Original

Artikel 15

Ändringsförfarande

I enlighet med artikel 5 i förordning (EG) nr 2099/2002 och i enlighet med förfarandet i artikel 13 i detta direktiv, får COSS undanta ändringar av MARPOL 73/78 från detta direktivs tillämpningsområde.

Artikel 16

Genomförande

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 1 mars 2007 och genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 17

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 18

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 7 september 2005.

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

J. BORRELL FONTELLES C. CLARKE

Ordförande Ordförande

• Sida 142
•  Original

Bilaga Prop. 2005/06:59 Bilaga 9

Sammanfattning, i referenssyfte, av MARPOL 73/78 — reglerna om utsläpp som rör utsläpp av olja och skadliga flytande ämnen, i enlighet med artikel 2.2

Del I: Olja (bilaga I till MARPOL 73/78)

I bilaga I till MARPOL 73/78 avses med ”olja” petroleum i varje form, däri inbegripet råolja, brännolja, oljeslam, oljeavfall och raffinerade produkter (med undantag av petrokemiska produkter i fråga om vilka bilaga II till MARPOL 73/78 gäller) och med ”oljehaltig blandning” avses blandning som innehåller olja.

Utdrag ur de relevanta bestämmelserna i bilaga I till MARPOL 73/78:

Regel 9: Kontroll av oljeutsläpp

1. Om annat inte följer av föreskrifterna i reglerna 10 och 11 i denna bilaga och punkt 2 i denna regel, skall utsläpp i havet av olja eller oljehaltig blandning från fartyg i fråga om vilket denna bilaga äger tillämpning vara förbjudet utom när samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) I fråga om oljetankfartyg, med de undantag som anges i b,

i) fartyget får inte befinna sig inom ett specialområde,

ii) fartyget måste befinna sig mer än 50 nautiska mil från närmaste land,

iii) fartyget skall vara under gång,

iv) den utsläppta mängden olja får inte i något ögonblick överstiga 30 liter per nautisk mil,

v) den sammanlagda mängd olja som släpps ut i havet får inte överstiga, i fråga om existerande fartyg 1/15000 och i fråga om nya fartyg 1/30000, av den sammanlagda mängden av den särskilda last i vilken lastresten ingick, och

vi) fartyget skall ha i drift ett övervaknings- och kontrollsystem för oljeutsläpp och ett sloptanksarrangemang enligt vad som föreskrivs i regel 15 i denna bilaga.

b) I fråga om fartyg som inte är oljetankfartyg och som har en bruttodräktighet av minst 400 ton samt i fråga om länsvatten från maskinutrymmen, undantaget länsvatten från lastpumprum i oljetankfartyg, såvida blandning inte skett med oljelastrester,

i) fartyget får inte befinna sig inom ett specialområde,

• Sida 143
•  Original

ii) fartyget skall vara under gång, Prop. 2005/06:59 Bilaga 9 iii) oljeinnehållet i utflödet utan utspädning får inte överstiga 15 ppm (miljondelar) och

iv) fartyget skall ha i drift [ett övervaknings-, kontroll- och filtreringssystem] enligt vad som föreskrivs i regel 16 i denna bilaga.

2. I fråga om fartyg som inte är oljetankfartyg och som har en bruttodräktighet understigande 400 ton skall [flaggstatens] administration när fartyget befinner sig utanför specialområdet se till att det är utrustat, så långt det är möjligt och rimligt, med anordningar som säkerställer att oljerester behålls ombord och att de avlämnas till mottagningsanordningar eller släpps ut i havet i enlighet med föreskrifterna i punkt 1 b i denna regel.

3. […]

4. Föreskrifterna i punkt 1 i denna regel skall inte tillämpas på utsläpp av ren eller segregerad barlast eller obehandlad oljehaltig blandning som utan utspädning har ett oljeinnehåll som inte överstiger 15 ppm och som inte kommer från lastpumprum och inte blandats med oljelastrester.

5. Inget utsläpp i havet får innehålla kemikalier eller andra ämnen i mängder eller koncentrationer som innebär risker för den marina miljön, inte heller kemikalier eller andra ämnen som tillsätts i syfte att kringgå de villkor för utsläpp som anges i denna regel.

6. De oljerester som inte kan släppas ut i havet med iakttagande av föreskrifterna i punkterna 1, 2 och 4 i denna regel skall behållas ombord eller avlämnas till mottagningsanordningar.

7. […]

Regel 10: Metoder för förebyggande av oljeförorening från fartyg i specialområden

1. I denna bilaga förstås med specialområde Medelhavsområdet, Östersjöområdet, Svartahavsområdet, Rödahavsområdet, Gulfområdet, Adenvikområdet, Antarktisområdet och nordvästeuropeiska havsområdet, [vilka definieras och specificeras enligt följande:]

2. Om annat inte följer av föreskrifterna i regel 11 i denna bilaga,

a) skall utsläpp i havet av olja eller oljehaltig blandning från oljetankfartyg och från fartyg som inte är oljetankfartyg och som har en bruttodräktighet av minst 400 ton vara förbjudet när fartyget befinner sig i ett specialområde, […]

b) […] skall utsläpp i havet av olja eller oljehaltig blandning från ett fartyg som inte är oljetankfartyg och som har en bruttodräktighet understi-

• Sida 144
•  Original

gande 400 ton vara förbjudet när det befinner sig i ett specialområde utom när utflödets oljeinnehåll utan utspädning inte överstiger 15 ppm.

3. a) Föreskrifterna i punkt 2 i denna regel skall inte tillämpas på utsläpp av ren eller segregerad barlast.

b) Föreskrifterna i punkt 2 a i denna regel skall inte tillämpas på utsläpp av behandlat länsvatten från maskinutrymmen, förutsatt att samtliga följande villkor är uppfyllda:

i) Länsvattnet får inte komma från lastpumprum.

ii) Länsvattnet har inte blandats med oljelastrester.

iii) Fartyget skall vara under gång.

iv) Oljeinnehållet i utflödet utan utspädning får inte överstiga 15 ppm.

v) Fartyget skall ha i drift ett system för behandling av länsvatten enligt vad som föreskrivs i regel 16.5 i denna bilaga.

vi) Länsvattenseparatorsystemet skall vara utrustat med en automatisk stoppanordning som ser till att utsläppet avbryts när utflödets oljeinnehåll överstiger 15 ppm.

4. a) Inget utsläpp i havet får innehålla kemikalier eller andra ämnen i mängder eller koncentrationer som innebär risker för den marina miljön, inte heller kemikalier eller andra ämnen som tillsätts i syfte att kringgå de villkor för utsläpp som anges i denna regel.

b) De oljerester som inte kan släppas ut i havet med iakttagande av föreskrifterna i punkterna 2 eller 3 i denna regel skall behållas ombord eller avlämnas till mottagningsanordningar.

5. Denna regel skall inte utgöra hinder för ett fartyg, vars resa endast till en del sker inom ett specialområde, att utanför specialområdet göra utsläpp enligt föreskrifterna i regel 9 i denna bilaga.

6. […]

7. […]

8. […]

Regel 11: Undantag

Reglerna 9 och 10 i denna bilaga skall inte tillämpas i fråga om

• Sida 145
•  Original

a) sådant utsläpp i havet av olja eller oljehaltig blandning som är nödvändigt för ett fartygs säkerhet eller för räddande av människoliv till sjöss, eller

b) utsläpp i havet av olja eller oljehaltig blandning, om utsläppet är en följd av en skada på fartyget eller dess utrustning,

i) förutsatt att alla rimliga försiktighetsåtgärder har vidtagits efter det att skadan inträffat eller utsläppet upptäckts, i syfte att hindra eller så långt som möjligt begränsa utsläppet, och

ii) utom när ägaren eller befälhavaren handlat antingen i avsikt att orsaka skada eller vårdslöst och med kännedom om att en skada troligen skulle bli följden, eller

c) utsläpp i havet av ämnen som innehåller olja och som godkänts av [flaggstatens] administration, när de användes i syfte att bekämpa särskilda föroreningsincidenter för att så långt som möjligt begränsa skada på grund av förorening. Sådant utsläpp kräver godkännande av varje regering inom vars jurisdiktion utsläpp avses äga rum.

Del II: Skadliga flytande ämnen (bilaga II till MARPOL 73/78)

Utdrag ur de relevanta bestämmelserna i bilaga II till MARPOL 73/78:

Regel 3: Kategoriindelning och förteckning av skadliga flytande ämnen

1. Vid tillämpning av reglerna i denna bilaga indelas skadliga flytande ämnen i fyra kategorier enligt följande:

a) Kategori A: Skadliga flytande ämnen som, om de släpps ut i havet vid tankrengöring eller barlastlänsning, skulle utgöra en allvarlig risk för marina tillgångar eller människors hälsa eller medföra allvarlig skada på skönhets- och rekreationsvärden eller medföra allvarlig störning av annat behörigt utnyttjande av havet och som därför berättigar till vidtagande av stränga åtgärder till förhindrande av förorening.

b) Kategori B: Skadliga flytande ämnen som, om de släpps ut i havet vid tankrengöring eller barlastlänsning, skulle utgöra en risk för marina tillgångar eller människors hälsa eller medföra skada på skönhets- och rekreationsvärden eller medföra störning av annat behörigt utnyttjande av havet och som därför berättigar till vidtagande av särskilda åtgärder till förhindrande av förorening.

c) Kategori C: Skadliga flytande ämnen som, om de släpps ut i havet vid tankrengöring eller barlastlänsning, skulle utgöra en mindre risk för marina tillgångar eller människors hälsa eller medföra mindre skada på skönhets- och rekreationsvärden eller medföra mindre störning av annat behörigt utnyttjande av havet och som därför kräver särskilda förhållningsregler.

• Sida 146
•  Original

d) Kategori D: Skadliga flytande ämnen som, om de släpps ut i havet vid tankrengöring eller barlastlänsning, skulle utgöra en mätbar risk för marina tillgångar eller människors hälsa eller medföra obetydlig skada på skönhets- och rekreationsvärden eller medföra obetydlig störning av annat behörigt utnyttjande av havet och som därför kräver viss uppmärksamhet i fråga om förhållningsregler.

2. […]

3. […]

4. […]

[Ytterligare riktlinjer för kategoriindelningen av skadliga flytande ämnen, inbegripet en förteckning över kategoriserade ämnen, finns i regel 3.2 — 3.4 samt regel 4 och i tilläggen till bilaga II till MARPOL 73/78]

Regel 5: Utsläpp av skadliga flytande ämnen

Ämnen av kategori A, B eller C utanför specialområden och ämnen av kategori D inom alla områden

Om annat inte följer av föreskrifterna i […] regel 6 i denna bilaga, gäller följande:

1. Utsläpp i havet av ämnen av kategori A, såsom dessa är definierade i regel 3.1 a i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet. Om tankar som innehåller sådana ämnen eller blandningar skall spolas rena, skall därvid uppkommande rester avlämnas till en mottagningsanordning till dess ämnets koncentration i utflödet till sådan anordning är lika med eller mindre än 0,1 viktprocent och till dess tanken är tom, med undantag av gul eller vit fosfor för vilken restkoncentrationen skall vara 0,01 viktprocent. Allt vatten som därefter tillförs tanken får släppas ut i havet när samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,

b) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering, skall göras under vattenlinjen, och

c) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land och där vattendjupet är minst 25 meter.

2. Utsläpp i havet av ämnen av kategori B, såsom dessa är definierade i regel 3.1 b i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller

• Sida 147
•  Original

blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet utom när samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,

b) metoder och anordningar för utsläpp skall vara godkända av [flaggstatens] administration, varvid dessa metoder och anordningar skall vara grundade på normer, som utvecklats av [IMO], och skall säkerställa att koncentrationen i utflödet och utsläppshastigheten är sådana att koncentrationen av ämnet i kölvattnet akter om fartyget inte överstiger 1 ppm,

c) den största mängd last som släpps ut från varje tank med tillhörande rörledningar får inte överstiga den största mängd som tillåts enligt den metod som avses i b i denna punkt och som inte i något fall får överstiga det större av värdena 1 kubikmeter eller 1/3000 av tankens lastförmåga i kubikmeter,

d) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering skall göras under vattenlinjen, och

e) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land och där vattendjupet är minst 25 meter.

3. Utsläpp i havet av ämnen av kategori C, såsom dessa är definierade i regel 3.1 c i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet utom när samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,

b) metoder och anordningar för utsläpp skall vara godkända av [flaggstatens] administration, varvid dessa metoder och anordningar skall vara grundade på normer, som utvecklats av [IMO], och skall säkerställa att koncentrationen i utflödet och utsläppshastigheten är sådana att koncentrationen av ämnet i kölvattnet akter om fartyget inte överstiger 10 ppm,

c) den största mängd last som släpps ut från varje tank med tillhörande rörledningar får inte överstiga den största mängd som tillåts enligt den metod som avses i b i denna punkt och som inte i något fall får överstiga det större av värdena 3 kubikmeter eller 1/1000 av tankens lastförmåga i kubikmeter,

d) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering, skall göras under vattenlinjen, och

• Sida 148
•  Original

e) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land och där vattendjupet är minst 25 meter.

4. Utsläpp i havet av ämnen av kategori D såsom dessa är definierade i regel 3.1 d i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet utom när samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,

b) sådana blandningar skall ha en koncentration på högst en del av ämnet på tio delar vatten, och

c) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land.

5. Av [flaggstatens] administration godkända ventilationsmetoder får användas för att avlägsna lastrester från en tank. Sådana metoder skall vara grundade på normer som utvecklats av [IMO]. Allt vatten som därefter tillförs tanken skall anses vara rent och inte omfattas av punkterna 1 — 4 i denna regel.

6. Utsläpp i havet av ämnen som inte blivit kategoriserade, provisoriskt bedömda eller utvärderade såsom anges i regel 4.1 i denna bilaga eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet.

Ämnen av kategori A, B eller C inom specialområden [enligt definitionen i regel 1 i bilaga II till MARPOL 73/78, inbegripet Östersjön]

Om annat inte följer av föreskrifterna i […] regel 6 i denna bilaga, gäller följande:

7. Utsläpp i havet av ämnen av kategori A, såsom dessa är definierade i regel 3.1 a i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet. Om tankar som innehåller sådana ämnen eller blandningar skall spolas rena, skall därvid uppkommande rester avlämnas till en mottagningsanordning, som de stater som gränsar till specialområdet skall anordna enligt föreskrifterna i regel 7 i denna bilaga, till dess ämnets koncentration i utflödet till sådan anordning är lika med eller mindre än 0,05 viktprocent och till dess tanken är tom, med undantag av gul eller vit fosfor för vilken restkoncentrationen skall vara 0,005 viktprocent. Allt vatten som därefter tillförs tanken får släppas ut i havet när samtliga följande villkor är uppfyllda:

• Sida 149
•  Original

a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,

b) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering, skall göras under vattenlinjen, och

c) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land och där vattendjupet är minst 25 meter.

8. Utsläpp i havet av ämnen av kategori B, såsom dessa är definierade i regel 3.1 b i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet utom när samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) tanken skall ha förspolats i enlighet med det förfarande som godkänts av [flaggstatens] administration och grundade på normer som utvecklats av [IMO] och därvid uppkommande tankspolvätska skall ha avlämnats till en mottagningsanordning,

b) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,

c) metoder och anordningar för utsläpp och spolning skall vara godkända av [flaggstatens] administration, varvid dessa metoder och anordningar skall vara grundade på normer, som utvecklats av [IMO], och skall säkerställa att koncentrationen i utflödet och utsläppshastigheten är sådana att koncentrationen av ämnet i kölvattnet akter om fartyget inte överstiger 1 ppm,

d) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering, skall göras under vattenlinjen, och

e) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land och där vattendjupet är minst 25 meter.

9. Utsläpp i havet av ämnen av kategori C, såsom dessa är definierade i regel 3.1 c i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet utom när samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,

b) metoder och anordningar för utsläpp skall vara godkända av [flaggstatens] administration, varvid dessa metoder och anordningar skall vara grundade på normer, som utvecklats av [IMO], och skall säkerställa att

• Sida 150
•  Original

koncentrationen i utflödet och utsläppshastigheten är sådana att koncentrationen av ämnet i kölvattnet akter om fartyget inte överstiger 1 ppm,

c) den största mängd last som släpps ut från varje tank med tillhörande rörledningar får inte överstiga den största mängd som tillåts enligt den metod som avses i b i denna punkt och som inte i något fall får överstiga det större av värdena 1 kubikmeter eller 1/3000 av tankens lastförmåga i kubikmeter,

d) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering, skall göras under vattenlinjen, och

e) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land och där vattendjupet är minst 25 meter.

10. Av [flaggstatens] administration godkända ventilationsmetoder får användas för att avlägsna lastrester från en tank. Sådana metoder skall vara grundade på normer som utvecklats av [IMO]. Allt vatten som därefter tillförs tanken skall anses vara rent och inte omfattas av punkterna 7 — 9 i denna regel.

11. Utsläpp i havet av ämnen som inte blivit kategoriserade, provisoriskt bedömda eller utvärderade såsom anges i regel 4.1 i denna bilaga eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet.

12. Denna regel skall inte utgöra hinder för ett fartyg att behålla ombord lastrester av kategori B eller C och släppa ut sådana rester i havet utanför ett specialområde i enlighet med punkt 2 respektive 3 i denna regel.

Regel 6: Undantag

Regel 5 i denna bilaga skall inte tillämpas i fråga om

a) utsläpp i havet av skadliga flytande ämnen eller blandningar som innehåller sådana ämnen, om utsläppet är nödvändigt för ett fartygs säkerhet eller för räddande av människoliv till sjöss, eller

b) utsläpp i havet av skadliga flytande ämnen eller blandningar som innehåller sådana ämnen, om utsläppet är en följd av en skada på fartyget eller dess utrustning,

i) förutsatt att alla rimliga försiktighetsåtgärder har vidtagits efter det att skadan inträffat eller utsläppet upptäckts, i syfte att hindra eller så långt som möjligt begränsa utsläppet, och

ii) utom när ägaren eller befälhavaren handlat antingen i avsikt att orsaka skada eller vårdslöst och med kännedom om att en skada troligen skulle bli följden, eller

• Sida 151
•  Original

c) utsläpp i havet av skadliga flytande ämnen eller blandningar som innehåller sådana ämnen, om de godkänts av [flaggstatens] administration och användes i syfte att bekämpa särskilda föroreningsincidenter för att så långt som möjligt begränsa skada på grund av förorening. Sådant utsläpp kräver godkännande av varje regering inom vars jurisdiktion utsläpp avses äga rum.

• Sida 152
•  Original

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 36 kap. 7–10 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 36 kap. 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 kap.

7 §¹

För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet skall, på yrkande av allmän åklagare, näringsidkaren åläggas företagsbot, om

För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet skall, på yrkande av allmän åklagare, näringsidkaren åläggas företagsbot, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och

1. brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag och

1. näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten, eller

2. näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.

2. brottet har begåtts av

a) en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på näringsidkarens vägnar, eller

b) en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.

Första stycket gäller inte, om brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren eller om det annars skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot.

Första stycket gäller inte, om brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren.

8 §²

Företagsbot skall fastställas till lägst tio tusen kronor och högst tre miljoner kronor.

Företagsbot skall fastställas till lägst fem tusen kronor och högst tio miljoner kronor.

¹ Senaste lydelse 1986:1007. ² Senaste lydelse 1986:118.

• Sida 153
•  Original

9 §³

När storleken av företagsbot bestäms, skall särskild hänsyn tas till brottslighetens art, omfattning och förhållande till näringsverksamheten.

När storleken av företagsbot bestäms, skall, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten.

Skälig hänsyn skall också tas till det förhållandet att näringsidkaren tidigare ålagts att betala företagsbot.

10 §⁴

Företagsbot får efterges eller sättas lägre än vad som bort ske med tillämpning av 9 §,

Företagsbot får sättas lägre än vad som borde ha skett med tilllämpning av 9 §,

1. om påföljd för brottet ådöms näringsidkaren eller företrädare för denne,

1. om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng,

2. om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren eller

2. om näringsidkaren efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,

3. om det annars är påkallat av särskilda skäl.

3. om näringsidkaren frivilligt angivit brottet för myndigheterna, eller

4. om det annars finns särskilda skäl för jämkning.

Om det är påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket får företagsbot efterges.

10 a §

Om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot

1. har begåtts av oaktsamhet, och

2. inte kan antas föranleda annan påföljd än böter får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

³ Senaste lydelse 1986:118. ⁴ Senaste lydelse 1986:118.

• Sida 154
•  Original

____________________ Prop. 2005/06:59 Bilaga 10

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

• Sida 155
•  Original

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 48 kap.2, 4 och 5 §§rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 kap.

2 §⁵

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

Är brott förenat med företagsbot skall också denna genom strafföreläggande föreläggas den misstänkte till godkännande.

4 §⁶

Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger 500 000 kr.

⁵ Senaste lydelse 1996:1624. ⁶ Senaste lydelse 1998:605.

• Sida 156
•  Original

5 §⁷

Strafföreläggande får inte utfärdas, om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning,

om målsäganden förklarat, att han avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet eller

om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.

om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller

om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.

____________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

⁷ Senaste lydelse 1994:1412.

• Sida 157
•  Original

En fråga som avses i 1 § prövas, om inte annat följer av 3 eller 5 §, av tingsrätten efter särskild talan. Om inte annat framgår av denna lag, gäller för sådan talan i tilllämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Målet får dock avgöras utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

dels att 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §⁸

En fråga som avses i 1 § prövas, om inte annat följer av 3 §, av tingsrätten efter särskild talan. Om inte annat framgår av denna lag, gäller för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Målet får dock avgöras utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

Utfärdas stämning, skall den mot vilken talan riktas föreläggas att inställa sig till huvudförhandling eller yttra sig skriftligen vid påföljd att egendomen annars kan förklaras förverkad. Uteblir han från förhandlingen eller yttrar han sig inte, skall egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår att talan är ogrundad.

Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.

5 §

Företagsbot får föreläggas näringsidkare genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap. 2 – 5 , 6 – 8 , 10 och 12 a §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället den som föreläggs företagsbot.

Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att näringsidkaren

1. undertecknar en förklaring om att denne erkänner de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar den fö-

⁸ Senaste lydelse 2000:178.

• Sida 158
•  Original

retagsbot som tagits upp i föreläggandet, och

2. lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Föreläggandet kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen föreskriver. En sådan betalning skall inte anses som ett godkännande, om det framgår att näringsidkaren inte har avsett att godkänna föreläggandet.

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.

____________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

• Sida 159
•  Original

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2005-11-10

Närvarande: f.d. justitierådet Lars K Beckman, justitierådet Leif

Thorsson och regeringsrådet Lars Wennerström.

Företagsbot

Enligt en lagrådsremiss den 20 oktober 2005 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Clara Ahlqvist.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

• Sida 160
•  Original

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 december 2005

Närvarande: Statsministern Persson, statsråden Ringholm, Freivalds, Sahlin, Östros, Messing, Y. Johansson, Nykvist, Andnor, Nuder, M. Johansson, Hallengren, Björklund, Holmberg, Jämtin, Österberg, Orback, Baylan

Föredragande: statsrådet Orback

Regeringen beslutar proposition 2005/06:59 Företagsbot.