RH 2009:45

Domskäl

Tingsrätten (nämndemännen Maria Hilmerson, Bassam Amar och Magnus Nilsson) anförde i dom den 14 maj 2009 följande.

DOMSKÄL

Av utredningen i målet har följande framkommit.

N.C. är klasskamrat med S.V. och J.E.. N.C. har haft mycket kontakt med en pojke, R, på chattsidan MSN. R har vid några tillfällen förmått N.C. att sätta på sin webbkamera och ta av sig sina kläder. Hon har aldrig träffat R i verkliga livet.

Den aktuella dagen befann sig S.V. och J.E. tillsammans med några kamrater hemma hos R. Denne talade om för dem att N.C. hade visat sig naken för honom genom sin webbkamera. S.V. och J.E. trodde inte på honom varför R bad dem testa själva och han loggade in sig på sin MSN-kontakt. J.E. började chatta med N.C. och utan att uppge sig vara R har N.C. utgått från att hon chattade med denne. De flesta i lägenheten visste vad S.V. och J.E. hade för sig och efter några inledande fraser till N.C. bad de henne att klä av sig.

N.C. tog av sig sina kläder på både över- och underkropp och smekte sig själv.

Sedan J.E. och S.V. talat om för N.C. vem de var har N.C. sagt "oj , så kan det gå när man är full" eller liknande uttryck och därefter stängt av sin webbkamera.

S.V. och J.E. har uppgett att de inte trodde på vad R berättade och ville bara se om det verkligen var sant. Detta var enda syftet och de avslöjade sig för N.C. bara för att förklara för henne att hon fick tänka sig för vad hon gör.

Syftet från S.V:s och J.E:s sida har uppenbarligen varit att få N.C. att ta av sig sina kläder i tron att hon chattade med R. Ett sådant beteende från S.V:s och J.E:s sida får anses innebära ett ofredande som i paragrafen anges som "annat hänsynslöst beteende". De skall därför båda dömas för ofredande.

Påföljden kan stanna vid böter.

I skadeståndsfrågan har S.V. och J.E. har bestritt bifall till yrkandet under hänvisning till sin inställning i ansvarsfrågan och uppgett att något belopp inte kan vitsordas som skäligt.

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes personliga frihet, frid eller ära skall enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ersätta den skada som kränkningen innebär. Frågan i målet är om N.C. allvarligt kränkts genom det brott S.V. och J.E. utsatt henne för.

N.C. har varit väl medveten om vad det innebär att chatta genom en MSN- kontakt och vilka risker som är förknippade med en sådan kontakt. Hon har vid olika tillfällen inte dragit sig för att visa sig naken för människor hon aldrig träffat i verkliga livet. Mot denna bakgrund kan omständigheterna i samband med det ofredande hon har utsatts för inte anses så allvarliga att hon därvid utsatts för en sådan kränkning av sin personliga integritet som berättigar henne till ersättning.

N.C:s yrkande om ersättning för kränkning skall därför lämnas utan bifall.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer envar av S.V. och J.E. för ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken till 40 dagsböter å 50 kr. N.C:s skadeståndsyrkande ogillas.

Tingsrättens ordförande, rådmannen Staffan Rydholm, var skiljaktig och anförde följande.

Åklagaren har i sin gärningsbeskrivning, som det får förstås, påstått att S.V. och J.E. ofredat N.C. genom att logga in på MSN och för henne utge sig för att vara R. För ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken döms den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan. Vad åklagaren lagt S.V. och J.E. till last är att deras beteende faller in under begreppet "annat hänsynslöst beteende" i paragrafen. Ett sådant beteende skall enligt vanlig värdering utgöra en kännbar fridskränkning. Vanliga exempel är ovälkomna telefonpåringningar, ovälkomna uppvaktningar och andra trakasserier. På senare tid kan också upprepade SMS-meddelanden komma att betraktas som ett hänsynslöst beteende. Med andra ord måste någon verkligen ha blivit störd.

N.C. har uppenbarligen inte haft något emot att för en person, R, som hon inte träffat, genom sin webbkamera visa sig utan kläder. När J.E. och S.V. fått höra detta av R har de inte trott honom och velat testa sanningshalten genom att chatta med N.C. och be henne att ta av sig sina kläder. För att kunna dömas till ansvar för ofredande krävs en uppsåtlig gärning. Den som av vårdslöshet stör annans frid genom otillbörligt beteende kan inte straffas för ofredande.

I ljuset av vad nu anförts kan J.E. och S.V. inte anses ha haft erforderligt uppsåt varför åtalet för ofredande skall ogillas.

Jag är för övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ulla Kragh Munck, Anne-Marie Krantz Westerberg, och Christer Ranch, referent, samt nämndemännen Kerstin Gustafsson och Henry Gustafsson) anförde i dom den 13 juli 2009 följande.

DOMSKÄL

Enligt 4 kap. 7 § brottsbalken ska den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan dömas för ofredande.

Frågan i ansvarsdelen är om J.E. och S.V. genom annat hänsynslöst beteende ofredat N.C.. Av rättspraxis och litteratur framgår att sådana straffbara beteenden kan vara t.ex. att sända flera brev med kränkande innehåll, genom ett stort antal telefonpåringningar eller med upprepade SMS trakassera en person, lämna falska meddelanden om allvarliga händelser eller intensivt försöka få sexuell kontakt med en annan person. I anslutning till det sistnämnda exemplet har tillagts att det knappast kan vara straffbart om gärningsmannen avbryter kontaktförsöket så snart den andre ställer sig avvisande. Hovrätten konstaterar att det krävs en viss aktivitet från gärningsmannens sida eller intensitet i dennes agerande för att beteendet ska kunna bedömas som hänsynslöst.

Av Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 2008 s. 946 framgår att det är en förutsättning för straffrättsligt ansvar att gärningen inneburit en kännbar fridskränkning, vilket bl.a. innefattar att den angripne uppfattat angreppet när detta företogs. Frågan om vad som enligt vanliga värderingar kan uppfattas som en kännbar fridskränkning kan givetvis variera från tid till annan, mellan generationer osv.. Till detta kommer att bestämmelsen om ofredande har en vag och lite ålderdomlig avfattning. Tolkningen av bestämmelsen får dock inte framstå som pressad eller i strid med legalitetsprincipen innebära sådana utvidgningar av det straffbara området som det bör ankomma på lagstiftaren att formulera.

N.C. var vid den aktuella händelsen drygt 16 år gammal och synes ha en för sin ålder normal uppfattning om vad kontakter via Internet, användandet av webbkamera etc. innebär. Det framgår att hon vid tidigare tillfällen agerat på samma sätt som hon kom att göra denna gång.

J.E. och S.V. har loggat in på MSN som R och i egenskap av R uppmanat N.C. att göra det som hon enligt gärningspåståendets andra stycke sedan gjorde. Det kan hållas för visst att N.C. inte skulle ha agerat som hon gjorde om hon hade vetat att det var J.E. och S.V. som hon hade kontakt med i stället för R. Det framgår vidare att hon blev mycket upprörd när de två avslöjade att det inte var R utan de som hade uppmanat henne att agera framför kameran.

N.C. har berättat att hon kände sig "provocerad" att agera framför webbkameran. Det framgår emellertid inte av utredningen att J.E. och S.V. använde ett envist pockande eller var hotfulla under chattandet utan endast riktade två uppmaningar till N.C. som hon genast följde. Även om N.C. trodde att det bara var R som tittade på henne i webbkameran - vilket hon dock måste ha förstått att det åtminstone fanns risk för att det inte var - har hon haft möjlighet såväl att själv välja om hon ville följa uppmaningarna eller inte som att stänga av datorn. Mot bakgrund av det nu sagda kan J.E:s och S.V:s agerande inte anses som hänsynslöst på det sätt som avses i det inledningsvis nämnda lagrummets nuvarande lydelse. N.C. följde själv de uppmaningar som hon fick via MSN och kan inte anses ha utsatts för en kännbar fridskränkning. Att hon efteråt blev mycket upprörd när hon förstod att hon blivit lurad att göra något av intim karaktär ändrar inte denna bedömning. Åtalen för ofredande ska alltså ogillas.

Redan p.g.a. utgången i ansvarsfrågan ska tingsrättens domslut i skadeståndsfrågan stå fast.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att åtalet ogillas.

Hovrättens dom meddelad: den 13 juli 2009.

Mål nr: B 2591-09.

Lagrum: 4 kap. 7 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2008 s. 946.