NJA 2008 s. 946

En person har installerat en dold kamerautrustning och med hjälp av utrustningen spelat in ljud- och bildupptagningar av bl.a. intimt umgänge mellan två andra personer. Fråga om ansvar för ofredande sedan de filmade personerna fått information om inspelningarna.

Solna tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Solna tingsrätt åtal mot mexikanske medborgaren A.B., född 1967, för förtal, olovlig avlyssning och ofredande enligt följande gärningsbeskrivning.

A.B. har utan M.M:s vetskap i början av maj 2003 installerat en dold filmkamera och dolda mikrofoner kopplade till en dator i M.M:s bostad på Ballonggatan i Solna. Under perioden den 9 till den 28 maj 2003, sedan han avflyttat från adressen, har han olovligen med hjälp av dessa tekniska hjälpmedel för återvinning av ljud i hemlighet spelat in samtal och möten mellan henne och J.C. Han har även ofredat M.M. och J.C. genom att under denna tidsperiod på ett hänsynslöst och integritetskränkande sätt spela in dem med rörliga bilder, som bl.a. innefattar tillfällen när de har haft intimt umgänge. Detta har han gjort med vetskap om att det skulle komma till deras kännedom.

A.B. har sedan, under maj månad 2003, tagit ut delar av materialet och sänt detta via e-mail till flera familjemedlemmar och vänner till M.M. Mailen har nått fram till och öppnats av tre personer. De har innehållit filmer och ljudupptagningar av samlag mellan M.M. och J.C. samt ett brev där A.B. bl.a. har skrivit att M.M. har varit otrogen mot honom, att hon är ett lättfångat byte och beskriver hennes använda trosor som ”knulltrosor” samt ger ingående beskrivningar av bifogade ljud- och bildupptagningar från hennes bostad.

A.B. har under maj månad 2003 även sänt e-mail till sex kollegor med en inspelad samlagsscen av M.M. och J.C. samt beskrivit vad som skildrades. Mailen har varit ägnade att utsätta M.M. och J.C. för andras missaktning och utpeka dem som klandervärda i sitt levnadssätt.

Åklagaren åberopade 5 kap. 1 §, 4 kap. 9 a § och 4 kap. 7 § BrB.

Målsägandena M.M. och J.C. biträdde åtalet och yrkade vidare förpliktande för A.B. att utge skadestånd till dem för sveda och värk samt kränkning.

Målet refereras endast i ansvars- och påföljdsdelarna.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Hans Cappelen-Smith) anförde i dom den 23 juni 2005, såvitt nu är i fråga:

Domskäl

Ansvarsfrågorna m.m.

Vad först gäller åtalet för olovlig avlyssning har A.B. erkänt att han installerat den utrustning och förfarit på det sätt åklagaren påstått. Han har dock bestritt ansvar för brott på den grund att avlyssningen ägt rum i hans och M.M:s gemensamma bostad och därför inte skett olovligen. I fråga om åtalet för ofredande har han vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar för brott i första hand på den grund att förfarandet inte är straffbart och i andra hand på den grund att M.M. och J.C. inte var medvetna om att inspelningen ägde rum. Beträffande åtalet för förtal har han vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar för brott i första hand på den grund att brottet begåtts i Mexico, varifrån e-breven skickats, och därför inte är straffbart här i riket. För det fall gärningarna skall bedömas enligt svensk lag, har han bestritt ansvar för brott på den grund att e-breven inte varit ägnade att utsätta M.M. eller J.C. för andras missaktning; han har därvid särskilt framhållit att J.C. varken namngivits eller på annat sätt identifierats. Skulle tingsrätten finna att e-breven varit ägnade att utsätta M.M. och J.C. för andras missaktning, har han förnekat att detta rekvisit omfattats av hans uppsåt. Under alla förhållanden har det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna uppgifterna på sätt som skett.

- - -.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat promemoria från brottsplatsundersökning samt kopia av det brev som A.B. skickat via e- post. Tingsrätten har på åklagarens begäran hållit syn på bildfiler och lyssnat på ljudinspelningar. Vidare har på åklagarens begäran målsägandeförhör hållits med M.M. och J.C. Härjämte har A.B. hörts över åtalet.

Av utredningen i målet framgår till en början följande. A.B. och M.M. träffades år 2001 och blev sambor på hösten samma år. I juni 2002 flyttade de till den ifrågavarande lägenheten på Ballonggatan i Solna. Lägenheten, som omfattar bl.a. två sovrum, kök och vardagsrum, hyrdes i M.M:s namn. A.B. är verksam som egen företagare i IT-branschen, under det att M.M. är anställd vid Svea livgarde. Under våren 2003 bestämde sig de båda för att gifta sig och bestämde datum för bröllopet till den 14 juni samma år. A.B., som tidigare hade låtit sterilisera sig, genomgick i april månad 2003 en operation för att återställa sin fortplantningsförmåga. I slutet av nämnda månad avbröt A.B. och M.M. sitt förhållande, och M.M. lämnade lägenheten. A.B. bodde kvar i denna till början av maj månad då han lämnade lägenheten och M.M. flyttade tillbaka till densamma. Innan A.B. lämnade lägenheten installerade han utrustningen för bild- och ljudupptagning i denna. I M.M:s sovrum monterade han under en fönsterbräda en kretskortkamera med mikrofon. Han monterade ytterligare en mikrofon, som doldes bakom en täckbricka, i samma sovrum. Såväl kameran som mikrofonerna anslöts med kablar till en bärbar dator som i sin tur installerades och doldes i en garderob i det andra sovrummet i lägenheten. Han dolde även kablarna och kabelgenomföringarna. I datorn fanns program installerade för videoinspelning och ljudinspelning. Inspelade ljud- och videofiler lagrades i samma mapp. Vidare hade datorn funktioner för automatisk rörelsedetektion som startade bildinspelning när något rörde sig framför kameran och för automatisk röstdetektion som aktiverade ljudinspelning. Datorn hade också ett trådlöst nätverkskort för överföring av filer m.m. till annan dator. Systemet för automatisk ljudinspelning fungerade från den 9 maj klockan 22.48. Programmet för videoinspelning upphörde att fungera på förmiddagen den 26 maj, under det att programmet för ljudinspelning fungerade till den 28 maj klockan 14.40. Ljud- och bildfilerna överfördes trådlöst till en bärbar dator som stod i ett förvaringsutrymme hos S. Från denna dator kunde A.B. ta ut filerna.

Under maj månad besökte J.C. vid ett antal tillfällen lägenheten, och det förekom då att han och M.M. hade intimt umgänge med varandra. Med hjälp av den dolda utrustningen spelade A.B. in ljud och bilder från dessa tillfällen. I slutet av maj skickade han e-post som nått fram till och öppnats av M.M:s mor, R.G., samt två vänner till familjen, A.R. och T.S. E-breven innehöll ett brev med det innehåll åklagaren påstått samt hade bifogade filer med filmer och ljudupptagningar av samlag mellan M.M. och J.C. I brevet påstås att M.M. har ett förhållande med en yrkesmilitär. A.B. sände också e-post till sex arbetskamrater med en bifogad bildfil. E-breven skickades från en tredje dator. Den 28 maj fann polisen utrustningen vid undersökning av M.M:s lägenhet, och inspelningarna avbröts.

M.M. har berättat följande. Det var A.B. som ville att de skulle göra slut. Han var tvångsmässigt svartsjuk och ville inte gå i familjerådgivning trots att hon föreslog det. I april lämnade hon lägenheten och bodde under två eller tre veckor hos goda vänner. Hon återvände till lägenheten den 3 eller 4 maj. A.B. hade då lämnat nycklarna till henne och sagt att de aldrig skulle ses mer. Han hade tagit med sig möblerna och bara lämnat kvar en madrass på golvet i hennes sovrum. J.C., som är officer vid Svea livgarde, är en arbetskamrat till henne. De inledde en relation som fortfarande består. Den 26 maj ringde A.R. och berättade om det e-brev hon hade fått från A.B. Kort därpå ringde hennes mor och berättade att hon också hade fått mailet. R.G. hade tagit det hårt; hon grät och var upprörd. Hon berättade för M.M. att hon hade läst brevet men sade att hon inte hade öppnat de bifogade bild- och ljudfilerna. M.M. kände sig rädd och kränkt. A.R. och T.S. hade också läst brevet men inte öppnat ljud- eller bildfilerna. Det är dock tänkbart att de sett filmerna men inte velat tala om det för henne. Efter det att hon fått reda på avlyssningen och att A.B. skickat e-breven var hon under lång tid rädd för denne och visste inte vad han kunde ta sig till. Hon har haft kontakt med psykolog med anledning av det inträffade. Hon har dock inte varit sjukskriven.

J.C. har berättat följande. Han fick reda på vad som hade hänt när A.R. ringde. Han blev kränkt och upprörd över vad som hade inträffat. Han är fortfarande orolig för vad A.B. kan komma att göra. Det finns 150 manliga officerare vid Svea livgarde.

Närmare hörd har A.B. uppgivit i huvudsak följande. Ännu i april månad 2003 upplevde han att han och M.M. hade ett starkt förhållande. Hon uppmuntrade honom att gå igenom operationen. Han uppfattade inte att deras förhållande tog slut i april. Meningen var att de skulle bo på skilda håll under en tid. Han behöll en nyckel till lägenheten även sedan han lämnat denna. Han satte upp utrustningen för bild- och ljudupptagning för att han ville få reda på sanningen om M.M. Han tömde datorn på information den 18 maj och sparade informationen på den bärbara datorn som stod i utrymmet hos S. Han lagrade materialet på en tredje dator. Han skrev det brev som avses med åtalet i Mexico, och det var även därifrån han skickade e-breven. Det e-brev han skickade till sex arbetskamrater innehöll en bildfil, men denna visade inte någon samlagsscen. Han sände e-breven, eftersom han kände sig tvungen att förklara varför förhållandet med M.M. hade tagit slut och varför det inte skulle bli något giftermål. Han ville bara att sanningen skulle komma fram och hade inte för avsikt att skada eller kränka någon. Han visste inte vem J.C. var. Han tänkte inte på vad som skulle ske när avlyssningsutrustningen upptäcktes.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Enligt 4 kap. 9 a § BrB döms den som olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst, vartill allmänheten icke äger tillträde och som han själv icke deltager i eller som han obehörigen berett sig tillträde till, för olovlig avlyssning till böter eller fängelse i högst två år.

Genom utredningen i målet är styrkt att A.B. utan M.M:s vetskap installerat en dold filmkamera och dolda mikrofoner kopplade till en dator i hennes bostad och att han därefter med hjälp av dessa tekniska hjälpmedel för återvinning av ljud spelat in samtal och möten mellan henne och J.C. under den tid åklagaren påstått. Eftersom avlyssningen skett utan samtycke från vare sig M.M. eller J.C., har den skett olovligen. När, som i förevarande fall, det inte är fråga om sammanträde eller sammankomst vartill allmänheten icke äger tillträde, krävs inte för straffbarhet att A.B. olovligen berett sig tillträde till lägenheten. På grund av det anförda skall A.B. fällas till ansvar för olovlig avlyssning i enlighet med åtalet i denna del.

När det sedan gäller åtalet för ofredande framgår av rättsfallet NJA 1996 s. 418 att det i svensk rätt inte finns något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person. A.B:s åtgärd att spela in rörliga bilder av M.M. och J.C. utgör alltså inte - hur integritetskränkande det än må te sig - något brott enligt gällande lag. Att de båda i efterhand fått reda på att inspelningen ägt rum påverkar inte denna bedömning. Åtalet för ofredande skall följaktligen ogillas.

Vad härefter gäller åtalet för förtal, är A.B:s uppgift att han sänt de med åtalet avsedda e-breven från Mexico inte vederlagt. Åklagaren har emellertid påstått att dessa mottagits i Sverige och att förtalsbrotten alltså fullbordats här. Av 2 kap. 4 § BrB jämförd med 2 kap. 1 § samma balk följer då att för brotten skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. Tingsrätten är alltså behörig att pröva åtalet i denna del.

I fråga om de e-brev som sänts till R.G., A.R. och T.S. ger utredningen vid handen att dessa tagit del av brevet från A.B. Uppgifterna i detta brev har varit starkt kränkande för M.M. och ägnade att utsätta henne för andras missaktning, och det är tydligt att detta förhållande omfattats av A.B:s uppsåt. A.B:s invändning att det varit försvarligt att lämna uppgifterna på sätt som skett saknar uppenbarligen fog. Genom att lämna uppgifterna i brevet har A.B. följaktligen gjort sig skyldig till förtal av M.M. Som åklagaren gjort gällande har brottet fullbordats i Sverige och skall följaktligen bedömas enligt svensk lag - det rör sig i själva verket om ett skolexempel på när 2 kap. 4 § BrB är tillämplig.

J.C. namnges inte i brevet, och det kan inte heller anses att han på annat sätt är identifierad i detta. Han kan därför inte anses ha utsatts för förtal genom uppgifterna i brevet.

Vad gäller innehållet i bild- och ljudfilerna är det inte utrett att någon av de nyss nämnda mottagarna tagit del av detta. En grundläggande förutsättning för att fullbordat förtalsbrott skall föreligga är att den nedsättande uppgiften kommit till tredje mans kännedom. Som HD uttalat i rättsfallet NJA 1992 s. 594 får den som visar en enskild person på film anses lämna de uppgifter om denne som filmen förmedlar. I förevarande fall är det alltså inte styrkt att någon av R.B., A.R. eller T.S. tagit del av de uppgifter som filmerna och ljudupptagningarna förmedlar. På grund härav skall åtalet för förtal ogillas i denna del.

Vad slutligen gäller åklagarens påstående att A.B. sänt e-brev till sex kolleger med en inspelad samlagsscen med beskrivning finns ingen annan utredning än A.B:s egna uppgifter. Mot hans förnekande är det inte styrkt att e-breven innehållit en samlagsscen. Åtalet för förtal skall därför ogillas även i denna del.

- - -.

Påföljdsfrågan

A.B. är tidigare ostraffad. Påföljden för vad han nu låtit komma sig till last bör bestämmas till ett kännbart bötesstraff.

- - -.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde A.B. enligt 4 kap. 9 a § och 5 kap. 1 § BrB för olovlig avlyssning och förtal av M.M. men med ogillande av åtalet i övrigt till 100 dagsböter å 385 kr. A.B. förpliktades vidare att utge visst skadestånd till M.M. och J.C.

Svea hovrätt

Såväl åklagaren, M.M. och J.C. som A.B. överklagade i Svea hovrätt.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma A.B. även för ofredande av M.M. och J.C., bestående i att han installerat en dold kamera i M.M:s bostad och filmat henne och J.C. i hemlighet i enlighet med första stycket i gärningsbeskrivningen i tingsrätten. Åklagaren yrkade vid bifall till nämnda yrkande att hovrätten skulle döma ut ett strängare straff.

J.C. och M.M. biträdde i ansvarsdelen, envar för sitt vidkommande, åklagarens yrkande att hovrätten skulle döma A.B. för ofredande.

A.B. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för olovlig avlyssning och förtal avseende M.M.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Vibeke Sylten, referent, och tf. hovrättsassessorn Anders Hübinette samt nämndemännen Bertil Pierre och Hans Marcusson) anförde i dom den 28 maj 2007, såvitt nu är i fråga:

Hovrättens domskäl

Utredningen i hovrätten

M.M., J.C. och A.B. har hörts på nytt i hovrätten. Åklagaren har åberopat viss skriftlig bevisning. Utredningen är i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten.

A.B. har vitsordat de faktiska omständigheterna. Han har beträffande åtalet för olovlig avlyssning gjort den invändningen att avlyssningen skett i hans och M.M:s gemensamma bostad och därför inte skett olovligen. Vad gäller åtalet för förtal har han bestritt ansvar på den grunden att innehållet i brevet inte varit ägnat att utsätta M.M. för andras missaktning, att hans syfte inte varit att smutskasta henne och att han saknat uppsåt till detta. Slutligen har han påstått att det i vart fall varit försvarligt att lämna uppgifterna. Han har vidare bestritt ansvar för ofredande under påstående i första hand att förfarandet, med hänvisning till rättsfallet NJA 1996 s. 418, inte är straffbart och i andra hand att målsägandena inte varit medvetna om att de blivit filmade.

Åtalet för olovlig avlyssning och förtal

Olovlig avlyssning innebär bland annat ett straffrättsligt skydd mot avlyssning eller ljudupptagning utförd av någon som inte deltar i ett samtal mellan andra personer. Att A.B. må ha haft uppfattningen att bostaden fortfarande var gemensam - trots att han lämnat den och tagit med sig i stort sett hela möblemanget - innebär inte att gärningen inte skett olovligen eller att den skett med någon form av samtycke. Inte heller är hans uppfattning av relevans på det sättet att han skall anses sakna uppsåt till olovlig avlyssning. Hovrätten gör alltså i denna del ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort. Hovrätten ansluter sig även till tingsrättens bedömning såvitt avser frågan om A.B. i överklagad del skall dömas för förtal. Tingsrättens dom i dessa delar skall stå fast.

Åtalet för ofredande

Som anförs i det åberopade rättsfallet NJA 1996 s. 418 finns i svensk rätt inte något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person. Detta kan emellertid inte anses innebära att alla gärningar som innefattar fotografering skulle vara straffria. Gärningar som innefattar filmning eller fotografering - i sexuella sammanhang och utan målsägandens vetskap - har hanterats på olika sätt i praxis. I fall då filmen visats för andra personer har de uppgifter som visningen av filmen innebär bedömts som ägnade att utsätta den filmade för andras missaktning och domstolarna har dömt för förtal (se t.ex. NJA 1992 s. 594). Exempel finns också på att hemfridsbrott kvalificerats som grovt brott då gärningen, förutom ett olovligt kvarstannande, även innefattat installation av en kamera i målsägandens badrum (Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2005-11-30 i mål B 218-05). I vissa fall kan fotografering eller filmning innebära brott mot personuppgiftslagen (1998:204).

För ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB döms den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan. I målet är närmast fråga om det som åklagaren lagt A.B. till last kan anses falla in under begreppet ”annat hänsynslöst beteende” i straffstadgandet. Utmärkande för ett sådant beteende är att det utgör en enligt vanlig värdering kännbar fridskränkning. I praxis vanliga exempel utgörs av ovälkomna telefonpåringningar, ovälkommen uppvaktning och andra trakasserier.

Frågan är under angivna förhållanden beträffande rättsläget och mot bakgrund av utformningen av gärningspåståendet huruvida den påstådda gärningen är att bedöma som ofredande i straffrättsligt hänseende. Att den i sig innebär en osedvanligt grov kränkning av den personliga integriteten är uppenbart.

I förevarande fall har gärningen uttryckligen riktats mot M.M. Alldeles oavsett att parterna uttryckt skilda uppfattningar huruvida deras förhållande var över eller inte så hade A.B. under den aktuella perioden flyttat från lägenheten och M.M. bodde där ensam. Gärningen har bestått i inte bara integritetskränkande filmning i mycket privata situationer, utan dessutom en noggrant utförd installation av teknisk apparatur i M.M:s hem. Det framstår som klart att förfarandet bottnat i inte enbart en önskan från A.B:s sida att filma M.M., utan att kontrollera henne, och dessutom att denna kontroll skulle komma till hennes kännedom. Samtliga dessa omständigheter måste beaktas vid bedömningen av om gärningen är att bedöma som ofredande.

Filmningen har vidare kommit till målsägandenas kännedom vid en senare tidpunkt än då den faktiskt ägde rum. Även om ett tidsmässigt samband normalt finns i förfaranden som innebär ofredande, är inte straffstadgandet utformat som att en brist härvidlag utesluter straffbarhet. Den som först i efterhand erfar att han eller hon blivit antastad kan ändå anses utsatt för ett ofredande (se RH 1999:119, jfr RH 2004:40 som gällde sexuellt ofredande). Hovrätten finner att gärningen skall bedömas som ofredande av såväl M.M. som J.C. A.B. skall således dömas även för det brottet och tingsrättens dom ändras i enlighet härmed.

Påföljd

Påföljden för den samlade brottsligheten kan inte stanna vid böter. Det saknas dock skäl att bestämma påföljden till fängelse och det finns inte särskild anledning att befara att A.B. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden skall bestämmas till villkorlig dom jämte dagsböter.

- - -.

Hovrättens domslut

1. Hovrätten ändrar på så sätt tingsrättens dom att hovrätten

a) dömer A.B. även för ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB,

b) bestämmer påföljden till villkorlig dom och 60 dagsböter å 385 kr,

c) bestämmer det skadestånd A.B. skall utge till M.M. till 41 000 kr och det han skall utge till J.C. till 26 000 kr, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 31 maj 2003 till dess betalning sker.

- - -.

Hovrättsrådet Ragnar Palmkvist var skiljaktig och anförde:

Som tingsrätten konstaterat finns i Sverige inget generellt förbud mot att fotografera en enskild person utan dennes samtycke. Detta gör emellertid inte att sådan fotografering (eller för den delen upptagande av rörliga bilder) utan vidare är tillåten. Beroende på omständigheterna och på hur talan förs kan fråga om ansvar för t.ex. brott mot personuppgiftslagen (1998:204) eller brott mot lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning aktualiseras. Som målet prövas i hovrätten är emellertid i denna del fråga om räckvidden av straffbudet om ofredande i 4 kap. 7 § BrB.

Såvitt nu är av intresse berörs den del av bestämmelsen som kriminaliserar ofredande genom annat (än skottlossning, stenkast och oljud) hänsynslöst beteende. Uttrycket hänsynslöst beteende kritiserades under remissbehandlingen av förslaget som alltför vagt, men departementschefen framhöll (se NJA II 1962 s. 134 f.) att, även om kritiken hade visst fog för sig, uttrycket skulle läsas i förening med det både i brottsbeskrivningen och som brottsnamn använda uttrycket ofredande, varigenom syftet med stadgandet tämligen klart skulle framgå. Lagrådet underströk i sammanhanget (ibid.) att under lagrummet inte borde hänföras annat än sådant som karakteriseras av att det innebär personligt ofredande, som t.ex. telefonförföljelse. I förarbetena sägs vidare att ett hänsynslöst handlande, för att gärningen skall utgöra ofredande, enligt vanlig värdering kan sägas utgöra en kännbar fridskränkning (SOU 1953:14 s. 169).

Utan tvivel är det så att fotografering eller filmning av annan utan samtycke som sker öppet kan ske under sådana förhållanden att förfarandet är straffbart som ofredande. Frågan är då om dold fotografering eller filmning, där den utsatte först i efterhand får reda på övervakningen, omfattas av straffbudet.

Frågan behandlades av Integritetsskyddskommittén, tillkallad enligt bemyndigande 1966, i betänkandet Fotografering och integritet (SOU 1974:85). Enligt kommitténs mening föll, beroende på att straffbudet för sin tillämpning förutsatte ett personligt ofredande, dold övervakning med kamera som innebar att den övervakade inte var medveten om övervakningen utanför tillämpningsområdet (s. 36 f.). Kommitténs uppfattning om gällande rätt var att en förutsättning för att ansvar för ofredande skulle komma ifråga var att kameran använts öppet; vidare förutsattes för ansvar att detta skulle ha skett på ett särskilt påträngande sätt, för intensiv övervakning eller att bruket av apparaturen med hänsyn till den angripnes situation annars framstod som en särskilt kännbar fridskränkning. Med utgångspunkt i att gällande rätt då inte innehöll något skydd mot övervakning från den som hade tillträde till det utrymme som övervakades (som framgår ovan är förhållandena inte helt desamma i dag) föreslog kommittén att nya bestämmelser skulle införas i BrB om straffrättsliga åtgärder mot olovlig fotografering (s. 58).

I den efterföljande propositionen gjordes uttalanden som anslöt sig till kommitténs i fråga om innehållet i gällande rätt (prop. 1975/76:194 s. 8). Förslaget om åtgärder mot olovlig fotografering kom emellertid inte att behandlas i propositionen, på grund av att det ansågs vara svårt att ta ställning till vilka åtgärder som behövde vidtas när det inte gick att överblicka möjligheterna att ingripa mot spridning av fotografier och annan information om enskildas privata förhållanden. Behandlingen av det förslaget skulle i stället ske i samband med behandlingen av kommitténs slutbetänkande. Någon sådan behandling synes emellertid inte ha kommit till stånd.

Jag ansluter mig till den uppfattning som kommer till uttryck i 1974 års betänkande om vilken räckvidd som straffbudet om ofredande genom hänsynslöst beteende har såvitt nu är i fråga. När den utsatte först i efterhand - och något annat är inte aktuellt i målet - får vetskap om beteendet kan detta enligt min mening inte bestraffas som ofredande (annorlunda förhåller det sig när det, som i RH 1999:119, är fråga om ofredande i form av handgripligt antastande). A.B. skall därför inte, oavsett hur hänsynslöst och integritetskränkande det beteende som åklagaren i detta avseende lagt honom till last än må te sig, dömas för ofredande. På grund härav, och då jag ansluter mig till tingsrättens överväganden såvitt avser påföljd, skall tingsrättens domslut i ansvarsdelen stå fast. I övrigt är jag ense med majoriteten.

Högsta domstolen

A.B. överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle ogilla åtalet i dess helhet samt befria honom från att utge skadestånd till målsägandena.

Riksåklagaren samt M.M. och J.C. bestred ändring.

Riksåklagaren justerade första stycket i gärningsbeskrivningen i tingsrätten genom att ersätta tredje och fjärde meningarna enligt följande.

A.B. har även, genom installationen av de tekniska hjälpmedlen och genom att under den aktuella tidsperioden på ett integritetskränkande sätt spela in M.M. och J.C. med rörliga bilder, som bl.a. innefattar tillfällen när de har haft intimt umgänge, samt genom att vidta åtgärder som har medfört att filminspelningarna och hur de utförts har kommit till deras kännedom, genom hänsynslöst beteende ofredat M.M. och J.C. M.M. och J.C. har fått kännedom om filminspelningarna och således även om installationen av de tekniska hjälpmedlen via de personer som A.B., enligt vad som framgår av andra stycket, har skickat materialet till. A.B. har således vidtagit åtgärderna med uppsåt att filminspelningarna och hur de utfördes skulle komma till M.M:s och J.C:s kännedom.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande åtalet och skadestånden för ofredande samt beträffande påföljden. HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, varför hovrättens dom i dessa delar därmed stod fast.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ulrika Kvarnsjö, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl

Domskäl

A.B. har vitsordat de faktiska omständigheterna. Det råder ingen tvekan om att dennes handlingar har varit djupt integritetskränkande för M.M. och J.C. Som framgår av tingsrättens och hovrättens domar finns det idag i svensk rätt emellertid inget generellt förbud mot att filma en enskild person utan dennes samtycke (se rättsfallen NJA 1992 s. 594 och 1996 s. 418). Det kan nämnas att Integritetsutredningen i sitt slutbetänkande, Skyddet för den personliga integriteten, bedömningar och förslag (SOU 2008:3 s. 32), har föreslagit att det i 4 kap. BrB skall införas en ny bestämmelse, genom vilken olovlig fotografering, under vissa förutsättningar, kriminaliseras.

Frågan i HD är om den gärning som A.B. har gjort sig skyldig till utgör ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB. För ofredande döms den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan. I förevarande fall är fråga om bestämmelsens andra led, ofredande genom ett hänsynslöst beteende.

Av förarbetena framgår att det, för att en gärning skall anses utgöra ofredande genom hänsynslöst beteende, krävs att den enligt vanliga värderingar utgör en kännbar fridskränkning. Vidare framhålls att uttrycket annat hänsynslöst beteende skall läsas i förening med uttrycket ofredande, varigenom syftet med stadgandet tämligen klart anses framgå. (Se prop. 1962:10 s. 116 B f.) Att gärningen måste innebära en kännbar fridskränkning förutsätter, enligt Jareborg, att någon verkligen måste ha blivit störd (se Jareborg, Brotten, Första häftet - Grundbegrepp, Brotten mot person, 2 uppl. 1984, s. 280).

M.M. och J.C. var inte medvetna om den inspelningsutrustning som A.B. hade installerat i M.M:s lägenhet och de inspelningar han gjorde. Under det att dessa åtgärder företogs utsattes således M.M. och J.C., eftersom de inte blev störda, inte för någon direkt fridskränkning.

De har dock, när de senare via släkt och vänner fick kännedom om det agerande de hade blivit utsatta för, känt ett obehag, som får anses innebära en kännbar fridskränkning.

Frågan är om ett straffbart ofredande genom hänsynslöst beteende kräver att den utsatte är medveten om gärningen medan den äger rum eller om det är tillräckligt att den utsatte först i efterhand får information om vad som förevarit. Någon praxis på området finns inte och frågan har inte närmare berörts i doktrinen. Integritetsutredningen skriver emellertid att det krävs att det hänsynslösa beteendet har uppfattats av den angripne (se a. SOU s. 127).

När det gäller ofredande genom handgripligt antastande, har en hovrätt ansett att det för straffansvar inte krävs mera än att ett handlande, som objektivt sett uppfattas så att gärningsmannen ”handgripligen antastar - - - annan”, sker olovligen i förhållande till målsäganden (se rättsfallet RH 1999:119).

Att det hänsynslösa beteendet skall uppfattas av den angripne kan läsas in i det i förarbetena nämnda kravet på att gärningen skall innebära en kännbar fridskränkning och att någon verkligen skall bli störd.

Att det förhåller sig på det viset stöds vidare av en jämförelse med de hänsynslösa beteenden som uttryckligen nämns i lagtexten; skottlossning, stenkastning och oljud samt med vanliga exempel på annat hänsynslöst beteende. Den som sover djupt och därför inte märker att det förekommer oljud eller skottlossning utanför huset kan inte anses ha blivit ofredad, även om grannarna dagen därpå berättar om incidenten. Telefonterror är ett vanligt exempel på annat hänsynslöst beteende. Inte heller en person som utsätts för intensiv telefonterror med ständiga telefonpåringningar under flera dygn, men under samma tidsperiod är bortrest, kan, även om personen ifråga får kännedom om telefonpåringningarna i efterhand, anses ha blivit ofredad, eftersom personen ifråga inte har blivit störd av telefonpåringningarna.

Av det anförda följer, att ofredande genom hänsynslöst beteende får anses förutsätta att den utsatte uppfattar och är medveten om det hänsynslösa beteendet medan det äger rum.

Såsom redan framkommit torde det i förevarande fall inte råda någon tvekan om att M.M. och J.C., när de fick kännedom om vad A.B. hade utsatt dem för, kände ett stort obehag och upplevde en fridskränkning. Även om handlingarna, som de informerades om, inte i sig utgör något ofredande, skulle själva informationslämnandet kunna göra det.

Vanliga exempel på hänsynslösa beteenden, förutom de som uttryckligen nämns i lagtexten, är trakasserier genom högljutt musicerande, telefonterror, ihärdigt brevskrivande och att allvarligt skrämmas (se Jareborg a.a. s. 279 f.). Utöver dessa gav straffrättskommittén exemplet att någon, för att göra annan upprörd, framför ett falskt meddelande om en närståendes död (se a. prop. s. 116 B och Jareborg a.a. s. 280). Exemplet medger att det finns utrymme att bedöma olika former av verbala och skriftliga trakasserier, vilka inte utgör förolämpning enligt 5 kap. 3 § BrB, som ofredande. Att det skall vara fråga om en kännbar fridskränkning, som är uttryck för hänsynslöshet, begränsar det straffbara området till de verkligt allvarliga fallen av trakasserier.

A.B. har inte lämnat någon fridskränkande information direkt till M.M. och J.C., utan informationen har framförts via tredje man. Det är möjligt att göra sig skyldig till olaga hot, även om hotet framförs via tredje man (se Jareborg a.a. s. 276, jfr RH 166:83). Däremot är det inte möjligt att förolämpa någon via tredje man. I de fall gärningen inte utgör förtal är den straffri. (Se Jareborg a.a. s. 303 och Holmqvist m.fl., Brottsbalken - En kommentar, kap. 1-12, s. 5:26.) Förolämpning beskrivs av Jareborg (a.a. s. 303) som en fridskränkning i form av angrepp på självkänslan.

Det finns stora likheter mellan förolämpning och nu diskuterade former av ofredande. Det är därför rimligt att det, för ansvar för ofredande, krävs att de fridskränkande trakasserierna i form av informationslämning sker direkt till den utsatte.

Eftersom M.M. och J.C. varken var medvetna om installationen eller inspelningarna när de pågick och då A.B. inte har lämnat informationen om vad de hade blivit utsatta för direkt till dem, är förutsättningarna för ofredande inte uppfyllda. Åtalet för ofredande skall därför ogillas.

Vid denna bedömning skall A.B. befrias från skyldigheten att utge skadestånd till M.M. och J.C. med 10 000 kronor vardera avseende kränkning. Påföljden bör i enlighet med tingsrättens dom bestämmas till dagsböter.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom, såvitt nu är i fråga, ogillar HD åtalet för ofredande samt J.C:s och M.M:s skadeståndstalan beträffande ofredande samt bestämmer påföljden till dagsböter 100 å 385 kr.

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, referent, Torgny Håstad, Anna Skarhed och Lena Moore) meddelade den 23 oktober 2008 med rättelse och komplettering den 28 oktober 2008 följande dom:

Domskäl

Bakgrund

Av utredningen i målet framgår

att A.B. har installerat en dold kamerautrustning i en lägenhet som därefter nyttjats av M.M.,

att han med hjälp av utrustningen spelat in ljud- och bildupptagningar av samvaro, bl.a. intimt umgänge, mellan M.M. och J.C. samt

att han bifogat delar av ljud- och bildupptagningarna till ett antal e-postmeddelanden i vilka han även lämnat uppgifter som varit ägnade att utsätta M.M. för andras missaktning.

För detta förfarande har A.B. genom hovrättens i dessa delar lagakraftvunna dom dömts för olovlig avlyssning såvitt avser upptagningen av ljud samt för förtal såvitt avser vissa av de uppgifter som lämnats i e-postmeddelandena. Dessa ansvarspunkter omfattar däremot inte bildupptagningen och inte heller spridningen av ljud- och bildupptagningarna.

Överväganden i lagstiftningssammanhang

Frågan om behovet av straffrättsligt skydd mot olovliga ljud- och bildupptagningar av privata förhållanden och spridning av sådana upptagningar behandlades redan i direktiven till den år 1966 tillsatta Integritetsskyddskommittén. I dessa sades bl.a. att rättssystemet inte erbjöd ett effektivt skydd mot de ökade risker för integritetskränkningar som den moderna transistor- och fototekniken medförde samt att skyddet mot smygfotografering och publicering utan lov av bilder ur enskilda personers privatliv var svagt utbyggt.

I betänkandet Skydd mot avlyssning (SOU 1970:47) föreslog Integritetsskyddskommittén bl.a. att det i BrB skulle införas en straffbestämmelse om olovlig avlyssning. Förslaget resulterade i den straffbestämmelse som i oförändrat skick fortfarande finns i 4 kap. 9 a § BrB och som i detta mål tillämpats av tingsrätt och hovrätt.

År 1974 återkom kommittén med betänkandet Fotografering och integritet (SOU 1974:85) i vilket kommittén bl.a. föreslog att det i 4 kap. BrB också skulle införas straffbestämmelser om olovlig och otillbörlig fotografering. I motsats till förslaget om olovlig avlyssning i det tidigare betänkandet ledde dessa förslag emellertid inte till någon lagstiftning. I prop. 1975/76:194 (s. 6) anförde det föredragande statsrådet att en granskning av kommitténs förslag försvårades av att kommittén delat upp sitt uppdrag i frågor om anskaffande av och om utnyttjande av privat information. Övervägande skäl talade enligt honom för att de framlagda förslagen om anskaffande borde prövas först när kommittén slutfört sitt arbete, eftersom det var svårt att ta ställning till behovet av åtgärder mot anskaffande av information när det inte gick att överblicka om och i vad mån det var möjligt att ingripa mot spridning av fotografier och annan information om enskildas privata förhållanden.

Frågan om utnyttjande av privat information behandlades därefter i Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande Privatlivets fred (SOU 1980:8). Av betänkandet framgår att det fanns tre olika uppfattningar inom kommittén (i betänkandet kallade lagstiftningslinjen, självsaneringslinjen och ersättningslinjen) utan att det förelåg majoritet för någon av dessa. Enligt en uppfattning (lagstiftningslinjen), som omfattades av utredningens ordförande och ytterligare tre av kommitténs nio ledamöter, borde det införas en generell straffbestämmelse i 5 kap. BrB om kränkning av privatlivets fred (genom att lämna vissa slags uppgifter om annans privata angelägenheter) och en motsvarande bestämmelse borde också införas i tryckfrihetsförordningens s.k. brottskatalog.

Genom ett beslut år 1981 överlämnade regeringen kommitténs slutbetänkande till den år 1977 tillsatta Yttrandefrihetsutredningen ”för att beaktas vid uppdragets fullgörande”. Utredningen redovisade sina överväganden i betänkandet Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70). Utredningen avrådde från att man lagstiftningsvägen skulle förstärka integritetsskyddet på något av de sätt som hade diskuterats inom Integritetsskyddskommittén. I prop. 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. (s. 44) anslöt sig regeringen till utredningens bedömning att det inte borde införas någon kriminalisering av kränkning av privatlivets fred e.d.

Någon mer generell lagstiftning som tar sikte på eller som omfattar skydd mot olovliga ljud- och bildupptagningar av privata förhållanden och spridning av sådana upptagningar har inte heller därefter genomförts. Lagstiftningsmässigt är alltså situationen idag i allt väsentligt densamma som efter det att straffansvaret för olovlig avlyssning infördes år 1975.

Frågan om behovet av förändrad eller ny lagstiftning har nu ånyo aktualiserats genom 2004 års integritetsskyddskommittés slutbetänkande, Skyddet för den personliga integriteten (SOU 2008:3). Enligt kommittén innebär det nuvarande rättsläget att personer får smygfilmas även i mycket integritetskänsliga situationer med exempelvis sexuella eller förnedrande inslag till och med när den fotograferade befinner sig i sitt eget hem. Kommittén finner bl.a. mot den bakgrunden att tiden är mogen för en straffsanktionering av integritetskränkande former av fotografering och filmning av personer när detta sker utan samtycke. I betänkandet föreslås i enlighet härmed att en straffbestämmelse om olovlig fotografering skall införas i 4 kap. BrB. Med bl.a. den motiveringen att kommittén inte fått mandat att föreslå några lagändringar som kan komma att påverka de grundlagsskyddade massmedierna lämnar kommittén däremot inte något förslag om förbud mot utnyttjande av olovligt tagna bilder.

Rättspraxis

Frågan om i vad mån det finns ett straffrättsligt skydd mot olovliga ljud- och bildupptagningar av privata förhållanden och utnyttjande av sådana upptagningar har vid åtskilliga tillfällen aktualiserats i rättegångar och har också varit föremål för bedömning i HD i ett par fall.

I NJA 1992 s. 594 hade en man utan kvinnans vetskap filmat ett samlag som han hade med henne och därefter visat filmen för olika personer. Mannen åtalades för förtal. Tingsrätten dömde för förtal medan hovrätten frikände med den motiveringen att det inte kunde sägas att mannen genom att visa filmen lämnat någon uppgift som var ägnad att utsätta kvinnan för andras missaktning. HD konstaterade i sina domskäl att det i svensk rätt inte finns något generellt förbud mot att filma en enskild person eller för andra visa en film där en enskild person förekommer, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen. Frånsett vissa mer speciella situationer var man ”för närvarande hänvisad till det skydd som reglerna om straff för ärekränkning i 5 kap. BrB kan erbjuda”. Enligt HD fick mannen genom att visa filmen för andra personer anses ha lämnat de uppgifter om kvinnan som filmen förmedlade. Att kvinnan haft samlag med mannen och hur det samlaget genomfördes kunde inte anses nedsättande för henne. Den som såg filmen fick emellertid lätt det felaktiga intrycket att kvinnan känt till att samlaget filmades och den slutsatsen låg då nära till hands att hon inte hade något emot att filmen visades för andra. Den bild av kvinnan som filmen förmedlade måste därför enligt domstolen anses nedsättande för henne och ägnad att utsätta henne för andras missaktning. Mannen ansågs därigenom ha gjort sig skyldig till förtal.

I NJA 1996 s. 418 var en man åtalad för bl.a. sexuellt utnyttjande, alternativt sexuellt ofredande, av en sovande kvinna. I gärningsbeskrivningen angavs bl.a. att mannen filmat respektive fotograferat kvinnan vid de påstådda övergreppen samt därefter använt upptagningarna som onaniobjekt. I sina domskäl upprepar HD att det i svensk rätt inte finns något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person och att filmningen och fotograferingen sålunda inte utgjorde brott samt att det därför skulle bortses från dessa handlingar vid den straffrättsliga bedömningen av mannens förfarande.

Rätten till skydd för privat- och familjeliv

I 2 kap. RF finns bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Rätten till skydd för privat- och familjeliv tillhör inte de rättigheter som är reglerade i kapitlet (se dock 2 kap. 3 § andra stycket och även 13 § första stycket). Detta har motiverats med att begreppet personlig integritet inte kunnat ges någon klar avgränsning och att rättsregler av ett så allmänt och vagt innehåll som ett mer allmänt rättsligt skydd för den enskildes privatliv skulle innebära inte var lämpligt i RF. Principen att den enskilde borde ha tillgång till en fredad sektor ansågs emellertid så grundläggande att den borde komma till uttryck i grundlagen. Detta har dock inte skett genom någon rättsregel om rätt till skydd utan genom ett i 1 kap. 2 § fjärde stycket RF upptaget målsättningsstadgande enligt vilket det åligger det allmänna att bl.a. värna den enskildes privatliv och familjeliv. (Se SOU 1975:75 s. 168 f. och prop. 1975/76:209 s. 131.)

Enligt artikel 8 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som sedan den 1 januari 1995 gäller som lag här i landet, är däremot rätten till respekt för privat- och familjelivet en av de rättigheter som tillkommer var och en. Artikeln tar i första hand sikte på att bereda den enskilde skydd mot godtyckliga ingripanden från det allmänna. Den anses emellertid också innefatta skyldigheter för det allmänna att se till att respekten för privat- och familjelivet upprätthålls i förhållandet mellan enskilda. (Jfr NJA 2007 s. 747 och beträffande fotografier särskilt det där nämnda avgörandet von Hannover v. Tyskland, no. 59320100, ECHR 2004-VI.)

Som framgår av vad som redovisats tidigare finns det i svensk rätt inte något generellt förbud mot att utan samtycke filma en enskild person eller att för andra visa en film där en enskild person förekommer även om filmningen och visningen i det enskilda fallet är djupt integritetskränkande. I de fall då filmningen eller visningen inte utgör brott kan något skadestånd inte heller utdömas. Det kan starkt ifrågasättas om det är förenligt med Europakonventionen att förfaranden av det aktuella slaget lämnas helt osanktionerade. Det är under sådana förhållanden naturligt att fråga sig om bestraffning kan ske med stöd av andra bestämmelser. När det gäller tolkningen av sådana bestämmelser finns det skäl att erinra om att HD i flera avgöranden slagit fast att uttalanden om lagreglers innebörd som har gjorts i lagförarbeten eller i rättspraxis måste kunna frångås när detta krävs enligt den konventionstolkning som kommer till uttryck i Europadomstolens avgöranden (se t.ex. NJA 2005 s. 805 med hänvisningar). Ett annat krav enligt Europakonventionen (artikel 7) är emellertid att ingen får fällas till ansvar för en gärning utan stöd i vid gärningen gällande klar och tydlig lag.

Spridning av bilder

HD:s konstaterande i NJA 1992 s. 594 att man, frånsett vissa speciella situationer, är hänvisad till det skydd som reglerna om straff för ärekränkning i 5 kap. BrB kan erbjuda stämmer fortfarande. Det i förevarande mål väckta åtalet för förtal omfattade den omständigheten att A.B. spritt inspelningarna genom att bifoga dem med e-post till olika personer. Tingsrätten fann emellertid att det i vissa fall inte var styrkt att e-posten innehållit de påstådda bildfilerna och i andra fall att mottagarna hade tagit del av dessa. Åtalet ogillades därför i dessa delar. Domen överklagades inte såvitt gäller den bedömningen.

Det förtjänar emellertid framhållas att det inte är säkert att det skulle ha ansetts föreligga förutsättningar för att döma för förtal även om mottagarna faktiskt fått och också tagit del av de i målet aktuella inspelningarna. Med hänsyn till e-postens innehåll i övrigt och den bedömning som gjordes i NJA 1992 s. 594, är det inte givet att den bild av M.M. och J.C. som inspelningarna förmedlade skulle ha bedömts som nedsättande och ägnad att utsätta dem för andras missaktning.

Spridningen av bilderna är inte i sig föremål för HD:s bedömande. Gärningsbeskrivningen för det påstådda ofredandet är emellertid så utformad att e-postmeddelandena och deras innehåll är av betydelse för bedömningen av ansvarsyrkandet.

Åtalet för ofredande

Enlig 4 kap. 7 § BrB skall den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan dömas för ofredande. Vad åklagaren har lagt A.B. till last är inte att han handgripligen antastat annan utan att han eljest ofredat annan genom hänsynslöst beteende.

När det gäller denna form av ofredande har det allmänt ansetts att det är en förutsättning för ansvar (för fullbordat brott) att gärningen inneburit en kännbar fridskränkning, vilket förutsätter att den angripne uppfattat angreppet när detta företogs (jfr prop. 1962:10 s. B 116 och Jareborg, Brotten I, 2:a uppl., 1984, s. 280). Att M.M. och J.C. skulle ha varit medvetna om inspelningen av de rörliga bilderna har inte påståtts i målet.

Däremot har åklagaren gjort gällande att vad som skall läggas till grund för bedömningen av åtalet är A.B:s uppsåt och samlade åtgärder och beteende och att den dolda filmningen därvid utgör en del av ett hänsynslöst beteende som fyller kravet på fridskränkning. Åklagarens talan innebär att det påstådda ofredandet fullbordades i och med att M.M. och J.C. fick kännedom om inspelningarna och därvid blev ”upprörda, oroade och störda”. Att de skulle få kännedom om inspelningarna och effekten av detta omfattades enligt åklagaren av A.B:s uppsåt.

Den gärning som enligt detta synsätt utgör den omedelbara grunden för ansvarstalan är att M.M. och J.C. informerats om den genomförda inspelningen. Att den informationen förmedlats till dem av andra än A.B. innebär inte i sig att A.B. inte skulle kunna hållas ansvarig för informationslämnandet. Vid sidan av fleras delaktighet i brott är det givetvis vid ofredande, i likhet med vid annan brottslighet, möjligt att en gärningsman utför ett brott med utnyttjande av annan som redskap för dess genomförande.

Åklagaren har i sammanhanget hänvisat till olaga hot. Ett sådant hot kan förmedlas till den hotade av tredje man utan att denne kan hållas ansvarig för hotet. Detta sammanhänger emellertid med att den straffbara gärningen vid olaga hot är att hota annan. Den som endast förmedlar ett hot hotar inte därvid den som hotet framförs till (en annan sak är att förmedlingen i vissa fall kan utgöra medverkan). En sådan skillnad mellan den faktiske gärningsmannen och en förmedlare är däremot inte möjlig att göra i den mån som förmedling av information i sig skulle kunna anses innefatta ofredande. Om olika personer som lämnar samma information till någon skall kunna behandlas olika när det gäller straffansvar för ofredande (på andra grunder än subjektiv täckning) krävs någon annan form av förklaring.

I motsats till A.B. har de som förmedlat informationen om den dolda filmningen inte varit delaktiga i denna. Om den dolda filmningen, på sätt som åklagaren gjort gällande, uppfattas som ett led i ett ofredande skulle detta kunna förklara varför A.B., men inte de som förmedlade informationen, skulle kunna dömas för ofredande. Som tidigare konstaterats har emellertid filmningen i sig inte utgjort något ofredande, och det skulle vara mindre följdriktigt att betrakta den som ett led i ett ofredande vars väsentliga del skulle bestå i ett informationslämnande (jfr härtill det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1996 s. 418).

Det kan diskuteras om bestämmelsen om ofredande genom hänsynslöst beteende fyller rimliga anspråk på klar och tydlig strafflag (jfr a. prop. s. B 117). Även om bestämmelsen är vag och lämnar formellt utrymme för högst skiftande tolkningar finns det emellertid, inte minst av legalitetshänsyn, skäl att undvika tolkningar som framstår som pressade (jfr NJA 2005 s. 712). Frågan om ansvar för olovlig bildupptagning (och spridning av sådana upptagningar) har varit föremål för lagstiftarens överväganden under lång tid. Inte i något sammanhang har det antagits att den nu gällande lagstiftningen skulle kunna tillämpas på det sätt som åklagaren gjort gällande i detta mål. Med hänsyn härtill och vad i övrigt anförts ovan kan lagligt stöd för att döma A.B. för ofredande inte anses föreligga.

En annan sak är att goda skäl kan anföras för att förfaranden av det slag som är föremål för HD:s bedömning i detta mål borde vara straffbara. Det får emellertid, oavsett det nuvarande rättslägets förenlighet med Europakonventionen, anses ankomma på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan kriminalisering bör införas och i så fall till hur den bör utformas.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom, såvitt nu är i fråga, ogillar HD åtalet för ofredande och J.C:s och M.M:s skadeståndstalan beträffande ofredande samt bestämmer påföljden till 100 dagsböter å 385 kr.

HD:s dom meddelad: den 23 oktober 2008.

Mål nr: B 2669-07.

Lagrum: 4 kap. 7 § BrB samt artiklarna 7 och 8 i Europakonventionen.

Rättsfall: NJA 1992 s. 594, NJA 1996 s. 418, NJA 2005 s. 805, NJA 2007 s. 540 och NJA 2007 s. 747 samt Europadomstolens dom den 24 juni 2004 i målet von Hannover v. Germany, no 59320100, ECHR 2004-VI.