RH 2009:67
En 13-årig skolelev, som under en träslöjdslektion kränkts av sin slöjdlärare, har tillerkänts skadestånd för kränkning enligt lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever. Den kränkande behandlingen har bedömts motsvara ett ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken. Vid bestämmande av skadeståndets storlek har inte ansetts föreligga skäl att döma ut högre kränkningsersättning än den som skulle ha dömts ut om skadeståndet bestämts enligt skadeståndslagen.
Uppsala tingsrätt
Under en träslöjdslektion tog läraren P.J. på visst sätt tag i 13-årige eleven A.A. och förde en spånsug mot honom.
Statens skolverk genom barn- och elevombudet för likabehandling, som förde talan som part för A.A., ansökte vid Uppsala tingsrätt om stämning på Uppsala kommun (kommunen) och yrkade att kommunen skulle förpliktas att till A.A. betala skadestånd med 25 000 kr jämte ränta enligt 13 § lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever.
Till grund för talan anfördes i huvudsak följande. Läraren P.J. slängde ner A.A. mot ett bord, tog ett kraftigt tag om hans nacke och tryckte ner hans ansikte mot bordet. Därefter sög läraren med spånsugen i A.A:s ansikte och i dennes mun. A.A. kände sig utsatt och kände obehag och rädsla. Kränkningen skedde i närvaro av A.A:s klasskamrater. Genom sitt handlande har läraren utsatt A.A. för annan kränkande behandling enligt lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever. Kränkningen är inte ringa. Kommunen ska därför enligt 15 § samma lag betala skadestånd till A.A. Vid bestämmandet av skadeståndets storlek ska beaktas att lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever har dubbla funktioner. Lagen ska dels avhålla från överträdelser, dels ge kompensation åt den skadelidande. Vidare ska beaktas att kränkningen riktats mot ett barn, att den inneburit ett missbruk av det förtroendeförhållande som råder mellan en elev och dennes lärare samt att den ägt rum inför A.A:s klasskamrater och därigenom väckt uppmärksamhet.
Kommunen medgav att betala 5 000 kr jämte ränta.
Till grund för sin inställning anförde kommunen i huvudsak följande. Det vitsordas att läraren har utsatt A.A. för annan kränkande behandling samt att kränkningen inte är ringa. Vad kommunen har medgett att betala är skälig ersättning för den kränkning A.A. utsatts för. Läraren slängde inte A.A. mot ett bord och tryckte heller inte ner dennes huvud mot bordet. Däremot höll läraren fast A.A. medan han förde spånsugen runt dennes huvud. Spånsugen fördes inte in i munnen. Det var ett kort händelseförlopp som läraren avbröt då han insåg att han tappat fattningen. A.A. fick inga skador. Det finns inget stöd i lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever för att frångå gällande praxis i brottmål för ersättning för kränkning vid bestämmandet av beloppets storlek. Lärarens agerande är att bedöma som ett ofredande och skälig ersättning för kränkning uppgår då enligt praxis till 5 000 kr.
Tingsrätten (rådmannen Karin Göransson) fann i dom den 23 oktober 2007 att den kränkande behandling som A.A. hade utsatts för bestått i att läraren hade tryckt ner A.A:s huvud mot ett bord och fört spånsugen mot A.A:s huvud, ansikte och mun, dock ej i munnen, och anförde vidare följande.
DOMSKÄL
Det är ostridigt att vad A.A. av en lärare har utsatts för utgör annan kränkande behandling enligt 13 § lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever, samt att kommunen ska betala skadestånd enligt 15 § samma lag. Det tingsrätten har att bedöma är ersättningens storlek.
I förarbetena till lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever anges följande i den allmänna motiveringen rörande beräkning av skadeståndet (prop. 2005/06:38 s. 114).
Av betydelse vid beräkningen av skadeståndet bör vara att brott mot diskrimineringslagstiftningen skall ses som en allvarlig kränkning. Kränkningens art och omfattning har betydelse för skadeståndets storlek. Ju allvarligare kränkningen är, desto högre skadestånd utdöms. I princip bör gälla att avsiktlig diskriminering skall leda till högre skadestånd än oavsiktlig diskriminering. Detta innebär dock inte att skadeståndet utan vidare skall kunna bestämmas till ett högre belopp i diskrimineringsfall. Även fall av ”annan kränkande behandling” kan motivera att ett betydande skadestånd döms ut om kränkningen är av allvarlig karaktär.
Resonemanget avseende brott mot diskrimineringslagstiftningen återfinns även i förarbetena till lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering (se prop. 2002/03:65 s. 159 f.) och har av Högsta domstolen i NJA 2006 s. 170 tolkats så att skadeståndsbeloppen för diskriminering enligt 16 § i den lagen har förutsatts ligga på en högre nivå än vad som gäller för ersättning enligt skadeståndslagen för kränkning på grund av brott. Högsta domstolen anför vidare att ersättningens storlek måste kunna vara högst varierande beroende på kränkningens art och omfattning samt omständigheterna i det enskilda fallet.
Diskrimineringsförbuden i den nya lagen ansluter till övrig diskrimineringslagstiftning. Högsta domstolens bedömning torde därför innebära att även skadeståndsbeloppen för diskriminering enligt den nya lagen generellt förutsätts ligga på en högre nivå än beloppen enligt skadeståndslagen. Det aktuella målet gäller emellertid inte diskriminering utan annan kränkande behandling, vilken grund inte återfinns i den övriga diskrimineringslagstiftningen. Frågan är om även skadestånd för sådan behandling generellt ska ligga på den högre nivån. Förarbetena ger inte något direkt stöd för en sådan tolkning. Utan ett sådant stöd bör man enligt tingsrättens bedömning inte - såvitt gäller beloppens storlek - likställa annan kränkande behandling med diskriminering. Tingsrätten finner sammantaget att det inte finns skäl för att skadestånd för annan kränkande behandling ska ligga på en högre nivå än skadestånd för kränkning enligt skadeståndslagen i jämförbara fall. Det förtjänar att nämnas att, enligt författningskommentaren till 15 §, vid mobbning och den typen av kränkande behandling ledning kan sökas i rättspraxis rörande 5 kap. 6 § skadeståndslagen.
- - -
Den kränkande behandling A.A. har utsatts för är att bedöma som ett ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken. I de fall ett ofredande anses ha inneburit en så allvarlig kränkning av den personliga integriteten att ersättning enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen ska utgå bestäms denna enligt praxis vanligen till 5 000 kr. Enligt tingsrättens bedömning skulle den kränkning A.A. har utsatts för - med hänsyn till att våld har använts för att hålla fast honom och att kränkningen utförts av en lärare mot en elev inför elevens klasskamrater - även för det fall skadeståndstalan förts mot läraren i ett brottmål där denne varit åtalad för ofredande ha ansetts vara så allvarlig att ett skadestånd om 5 000 kr dömts ut. Något skäl att gå över detta belopp har inte framkommit i målet varför skadeståndet bestäms till av kommunen medgivna 5 000 kr.
DOMSLUT
Tingsrätten förpliktar kommunen att till A.A. betala 5 000 kr jämte ränta.
Statens skolinspektion genom barn- och elevombudet för likabehandling överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.
Kommunen bestred ändring.
Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Per- Anders Broqvist och hovrättsrådet Birgitta Trägårdh, referent), som fann att vad som förekommit i hovrätten inte föranledde annan bedömning i fråga om skadeståndets storlek än den tingsrätten gjort, fastställde genom dom den 27 oktober 2008 tingsrättens dom.
Hovrättens dom meddelad: den 27 oktober 2008.
Mål nr: T 8484-07.
Lagrum: 15 § lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever.
Rättsfall: NJA 2006 s. 170.
Litteratur: Prop. 2002/03:65 s. 159 f.; prop. 2005/06:38 s. 114, 147.