RH 2009:68

Helsingborgs tingsrätt

Sedan Icopac Systems AB hade väckt talan mot Futura s.r.l. hölls muntlig förberedelse i målet den 22 januari 2008. Vid denna uppstod frågan om Icopacs talan skulle avvisas på grund av att bolaget hade ändrat den.

Tingsrätten (chefsrådmannen Stefan Reimer) avvisade i beslut den 5 februari 2008 käromålet samt förpliktade Icopac att ersätta Futura för rättegångskostnader vid tingsrätten. Tingsrätten angav därvid följande skäl för beslutet att avvisa käromålet.

Huvudregeln enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken är att väckt talan inte får ändras. Käranden får dock med de begräsningar som följer av lagrummets tredje stycke åberopa nya omständigheter till stöd för sin talan under förutsättning att saken inte ändras.

I målet har Icopac yrkat att Futura skall förpliktigas att till Icopac utge 100 000 Euro jämte ränta.

I stämningsansökan åberopade Icopac som grund för käromålet att parterna hade ingått ett agentavtal den 20 maj 1998 enligt vilket Icopac skulle vara exklusiv agent för Futura i bl.a. Sverige, Norge och Danmark. Icopac anförde vidare i stämningsansökan att Icopac enligt detta avtal var berättigat till provision för sitt arbete samt att detta avtal aldrig blivit uppsagt av Futura, som trots detta hade anlitat annan agent under åren 2005-2006.

Icopac har under målets gång åberopat ny grund för sin talan då Icopac sedermera har yrkat ersättning för provision för åren 2004-2006 enligt ett agentavtal som skulle ha träffats mellan parterna under år 2003, vilket skulle ha gällt t.o.m. den 31 december 2006. Icopac har även åberopat en andrahandsgrund med innebörd att för det fall tingsrätten inte skulle finna att 2003 års avtal ingåtts mellan parterna har parterna i vart fall ingått en muntlig överenskommelse om att 2003 års avtal skulle tillämpas dem emellan.

Då Icopac till stöd för samma yrkande, oberoende av om första- eller andrahandsgrunden görs gällande, åberopat ett annat avtal än det som ursprungligen gjordes gällande finner tingsrätten att Icopac ändrat sin talan på ett sådant sätt att det inte längre rör sig om väsentligen samma grund i den mening som avses i 13 kap. 3 § första stycket 3 rättegångsbalken (se bl.a. Nordh, Processens ram i tvistemål, s. 72). Käromålet skall därför avvisas.

Icopac överklagade beslutet. Bolaget yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut att avvisa käromålet och befria bolaget från skyldigheten att ersätta motparten för rättegångskostnader samt återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt behandling. Icopac yrkade i andra hand att hovrätten skulle sätta ned ersättningsskyldigheten för rättegångskostnader. Futura bestred ändring. Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader i hovrätten.

Hovrätten (hovrättslagmannen Per Eriksson samt hovrättsråden Jan E Ohlsson och Bob Nilsson Hjorth, referent) undanröjde i beslut den 19 januari 2009 tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt behandling. Vidare förpliktade hovrätten Futura att ersätta Icopac för rättegångskostnader i hovrätten. I sina skäl anförde hovrätten, i frågan om avvisning av käromålet, följande.

Parterna har i hovrätten vidareutvecklat sina ståndpunkter.

Icopac har i stämningsansökan angett att Icopac varit Futuras exklusiva agent i bl.a. Sverige, Norge och Danmark samt att Icopac är berättigat till avtalad provision för de affärer som ingicks ”i vart fall under 2005 och 2006”. I stämningsansökan angav bolaget att agentförhållandet grundades på ett avtal från 1998. Under handläggningen vid tingsrätten ändrade Icopac sitt påstående på det sättet att man i stället angav att rätten till provision som agent vilade på i första hand ett avtal från 2003 och i andra hand på ett muntligt avtal.

Frågan är om Icopac härigenom har brutit mot förbudet i 13 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken som innebär att en väckt talan inte får ändras, eller om bolaget endast har åberopat en ny omständighet till stöd för sin talan utan att saken har ändrats. Ett åberopande som det sistnämnda är nämligen tillåtet enligt tredje stycket i samma paragraf.

Både i rättspraxis och litteraturen har frågan, vilka nya omständigheter som kan åberopas utan att saken ändras, behandlats (se t.ex. NJA 1987 s. 766, 1982 s. 320 och 1959 s. 658, Fitger, Peter, Rättegångsbalken. En kommentar på Internet, under 13 kap. 3 § rättegångsbalken, Nordh, Roberth, Processens ram i tvistemål, 2 uppl., 2006, s. 65 ff., Nordh m.fl., Kommentar till 10-14 RB, 2004, s. 181 ff., och Ekelöf, Per Olof, Rättegång II, 8 uppl., 1996, s. 136 ff.).

I litteraturen har framförts främst två teoretiska linjer. Den ena, av Olivecrona hävdade, linjen innebär att det avgörande för om en ny omständighet får åberopas eller inte är om omständigheten tillhör väsentligen samma saksammanhang (händelseförlopp) som den ursprungliga. Ekelöf menade i stället att det avgörande är om rättsföljden är densamma. Bland andra Nordh har hävdat att Ekelöfs linje är den som fått mest genomslag i Högsta domstolen praxis. Enighet synes råda om att utfallet i många fall blir detsamma, oavsett vilken utgångspunkt man väljer.

Ett annat sätt att uttrycka innebörden av att saken inte får ändras hänger samman med reglerna om lis pendens i 13 kap. 6 § rättegångsbalken och om domens rättskraftsverkningar i 17 kap. 11 § samma lag. Tanken i litteraturen är då att dessa regler ska korrespondera. Det innebär att käranden ska kunna åberopa alla omständigheter som han eller hon på grund av bestämmelserna om lis pendens och rättskraftsverkningarna är förhindrad att ta upp i domstol genom att på nytt väcka talan.

Nordh har angett att käranden genom att åberopa ett nytt individualiseringsmoment kan ändra den sak som talan rör (Processens ram i tvistemål, s. 72). Som exempel anges att käranden yrkar leverans av 100 datorer enligt ett köpeavtal av ett visst datum. Därefter ändrar käranden sitt påstående till att yrkandet gäller leverans enligt ett avtal som parterna ingick tre månader senare. Rör det sig om två olika avtal är saken, enligt Nordh, uppenbart inte densamma. Däremot anser han det vara tillåtet för käranden att ändra uppfattning om vid vilken tidpunkt avtalet har träffats.

Detta kan jämföras med Ekelöfs resonemang (a.a. s. 136 f.), när han resonerar om att frågan, om det är en annan sak eller inte, kommer an på kriteriet för dennas identitet. Som exempel anger han därvid att käranden säger sig ha lånat svaranden 1 000 kr den 1 mars 1990 och ytterligare 1 000 kr den 1 april samma år. Har käranden väckt talan om den första fordringen kan han eller hon, enligt Ekelöf, inte gå över till att grunda sitt betalningsyrkande på den senare försträckningen. Däremot ser han inget hinder för käranden att göra gällande t.ex. att den åberopade försträckningen hade feldaterats i stämningsansökan.

Det är lätt att se att de två exemplen på otillåtna ändringar avser fall där det hade varit möjligt för käranden att väcka en ny talan, samtidigt med att den första handläggs eller sedan dom fallit. Exempelvis kan inget hinder föreligga för den som yrkar leverans av 100 datorer enligt ett visst avtal, att i ett nytt mål yrka leverans av 100 datorer enligt ett annat avtal.

Som angavs inledningsvis har Icopac i stämningsansökan angett att det yrkade beloppet avser provision för åren 2005 och 2006 som bolaget har varit berättigat till i egenskap av exklusiv agent för Futura. Det förhållandet att Icopac har hänvisat till olika avtal under handläggningen är inte jämförbart med exemplen om datorer eller försträckning. Annorlunda uttryckt hade det, som talan är utformad, inte varit möjligt för Icopac att, sedan talan väckts i enlighet med stämningsansökan, väcka en ny talan mot Futura om utfående av provision som agent för åren 2005 och 2006. De nya omständigheter som Icopac lagt till grund för sin talan innebär inte någon ändring av denna, till den del de avser att man hänvisar till ett avtal från 2003 och i andra hand ett muntligt avtal, i stället för ett avtal från 1998.

Därutöver har Icopac under handläggningen vid tingsrätten gjort gällande att det yrkade beloppet avser provision, inte bara för åren 2005 och 2006, utan även för 2004. Någon ändring av yrkandet vad gäller beloppet har visserligen inte gjorts. Åtgärden får emellertid anses tillåten enligt grunderna för 13 kap. 3 § första stycket 3 andra ledet rättegångsbalken, eftersom bolaget låtit det yrkade beloppet avse provision för tre i stället för två år och därvid hänfört sig till väsentligen samma grund som åberopats för talan i övrigt (jfr Ekelöf, a.a., s. 138 f.). Någon grund för avvisning föreligger därför inte heller i denna del.

Hovrättens beslut meddelat: den 19 januari 2009.

Mål nr: Ö 497-08.

Lagrum: 13 kap. 3 § rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1987 s. 766; NJA 1982 s. 320; NJA 1959 s. 658.

Litteratur: Fitger, Peter, Rättegångsbalken. En kommentar på Internet, under 13 kap. 3 § rättegångsbalken; Nordh, Roberth, Processens ram i tvistemål, 2 uppl., 2006, s. 65 ff.; Nordh m.fl., Kommentar till 10-14 RB, 2004, s. 181 ff.; Ekelöf, Per Olof, Rättegång II, 8 uppl., 1996, s. 136 ff.