RH 2010:3

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Manne Pavón samt nämndemännen Christer Bergström, Birgitta Enhörning och Karin Björk) anförde i dom den 22 december 2009 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Skuld

Det är i målet utrett att I.V. i husbilen transporterat amfetamin till angiven mängd från Lettland till Stockholms Frihamn. Amfetaminen har varit dolt i bilens septiktank. I.V. har inte anmält det med införselförbud belagda amfetaminet till tullbehandling. Frågan i målet är om I.V:s uppsåt har omfattat den omständigheten att narkotikan fanns i bilen. Uppsåt i förhållande till dylika gärningsomständigheter föreligger om det kan visas att gärningsmannen måste ha vetat om narkotikan eller om han med hänsyn till omständigheterna rimligen haft anledning att räkna med att så var fallet (se NJA 2004 s. 176).

I.V. har hävdat att han saknade all kännedom om att narkotikan fanns i husbilen. Den avgörande frågan för prövningen av uppsåtet är om hans berättelse om händelseförloppet är vederlagd av utredningen och om det därigenom kan hållas för visst att han kände till narkotikan, eller om han i vart fall på det sätt som uppsåtsrekvisitet kräver rimligen måste ha räknat med att så var fallet.

I.V:s berättelse om bakgrunden till och ändamålet med resan till Sverige framstår på flera punkter som synnerligen osannolik. Han skulle således ha antagit ett uppdrag från en helt obekant person, som inte velat uppge sitt namn, för att under särpräglade förhållanden bege sig i väg till Sverige för att hämta en för honom okänd kvinna, om vilken han inte vetat något annat än att hon skulle komma resande från Köpenhamn och vara gravid. Berättelsen innebär vidare att någon närmare mötesplats inte var överenskommen utan att den eller de som avsåg att möta honom skulle leta upp honom någonstans på vägen mellan Stockholms Frihamn och Stockholms City. Hans berättelse innebär dessutom att han skulle ha företagit resan till Sverige på uppdrag av en okänd person utan tillräcklig ersättning för sina utlägg och utan uppgift om vilken betalning han kunde påräkna för sitt arbete. Den narkotika som fanns dold i bilen kan uppskattas ha ett mycket betydande värde på den svenska narkotikamarknaden. Det framstår i sig som i det närmaste helt osannolikt att någon mot den bakgrunden skulle välja att skicka iväg en så värdefull last med en totalt ovetande person, som man dessutom inte hade någon kontroll över och som inte fått några preciserade instruktioner om vart han skulle ta vägen i Sverige. Det förefaller av samma skäl också tämligen osannolikt att den föregivna uppdragsgivaren skulle ha instruerat I.V. att parkera husbilen i Riga med en dörr olåst och med nycklarna till bilen i handskfacket. Det går inte heller att vid bedömningen bortse ifrån att omständigheterna kring färden är helt i linje med vad som kan förväntas gälla för en narkotikakurirs uppdrag. Hit hör t.ex. att kuriren förses med en mindre summa pengar för utlägg och att kuriren ska bli kontaktad av sin uppdragsgivare, eller någon som handlar för dennes räkning, för nya instruktioner sedan statsgränsen passerats utan att kuriren själv har några uppgifter om vem denne är eller hur han ska få kontakt med denne.

Det förhållandet att det inte har gått att säkra några fingeravtryck från plastpåsen med amfetaminet eller från septiktanken, där amfetaminet dolts, utgör inte någon omständighet som i någon nämnvärd grad talar för att I.V. inte skulle ha känt till vad han hade i sin last.

Vid en samlad bedömning av alla de nu anförda omständigheterna finner tingsrätten att I.V:s berättelse i så hög grad brister i trovärdighet att den helt kan lämnas utan avseende. Det kan i stället utifrån de faktiska omständigheterna kring hans resa till Sverige hållas för visst att I.V. haft kännedom om den narkotika som fanns gömd i bilen och att det därför är ställt utom rimligt tvivel att han haft erforderligt uppsåt. Han skall därför dömas för de åtalade gärningarna, som med hänsyn till den särskilt stora mängden amfetamin är att bedöma som grova brott.

Påföljd och utvisning

I.V. är såvitt framkommit tidigare ostraffad.

Vad gäller brottslighetens straffvärde tar tingsrätten upp följande. I illegal hantering av narkotika till så stora värden som det här är fråga om deltar regelmässigt ett flertal aktörer, såsom finansiärer, importörer/tillverkare, grossister och kurirer. Vart och ett av dessa led är lika viktigt på den illegala narkotikamarknaden. Det finns därför inte skäl att bedöma att straffvärdet för den som medverkat som kurir är lägre än för den som deltagit i hanteringen på något annat sätt. Tingsrätten bedömer med hänsyn till det nu sagda att straffvärdet för den brottslighet som I.V. övertygats om motsvarar fängelse tio år. Annan påföljd än fängelse är inte aktuellt. Till fängelsestraffets längd återkommer tingsrätten nedan.

I.V. har bestritt utvisningsyrkandet.

Den brottslighet som I.V. gjort sig skyldig till är av så allvarligt slag att han inte bör få stanna kvar i Sverige. Såvitt upplysts saknar I.V. anknytning till Sverige. Utvisningsyrkandet ska därför bifallas. Vid bestämmandet av den tid som I.V.ska förbjudas att återvända till Sverige tar tingsrätten hänsyn till att I.V. är medborgare i Lettland, vilket land ingår i EU. Med beaktande härav finner tingsrätten att förbudet att återvända till Sverige ska gälla i 20 år räknat från dagen för denna dom.

Det har inte framkommit att utvisningspåföljden skulle medföra något beaktansvärt men för I.V. Tingsrätten bestämmer därför fängelsestraffets längd till vad som motsvarar gärningarnas straffvärde, dvs. fängelse tio år.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer I.V. för grovt narkotikabrott samt grov narkotikasmuggling enligt 1 § första stycket 4 och 3 §narkotikastrafflagen (1968:64) respektive 3 § första stycket och 6 § första och tredje styckenasmugglingslagen (2000:1225) till fängelse 10 år och utvisning med förbud att återvända hit före den 22 december 2029.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Lars Hesser och Stefan Nyman, tf. hovrättsassessorn Karin Ståhlbröst, referent, samt nämndemännen Ralph Svalstedt och Ali Khan) anförde i dom den 16 februari 2010 följande.

DOMSKÄL

Utredningen i hovrätten är densamma som i tingsrätten. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning i skuldfrågan och finner således styrkt att I.V. uppsåtligen gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Det står därmed klart att rekvisiten för både narkotikasmuggling och narkotikabrott, som tingsrätten fällt I.V. till ansvar för, i och för sig är uppfyllda. Frågan är dock om I.V. med hänsyn till nedanstående bestämmelse i narkotikastrafflagen ska dömas för båda dessa brott eller enbart för smugglingsbrottet. I 1 § andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64) föreskrivs att bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av narkotika och olovlig befattning i vissa fall med narkotika finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen). I förarbetena till den sist nämnda lagen har förtydligats att det genom denna hänvisning markerats att det innehav som konstituerar den olaga införseln inte bör föranleda ansvar enligt narkotikastrafflagen utan endast enligt smugglingslagen, s.k. skenbar lagkonkurrens, (jfr prop. 1999/2000:124 s. 113).

När det gäller den här upptagna frågan konstaterar hovrätten mot bakgrund av det anförda att åtalet såvitt gäller I.V:s hantering av narkotikapartiet i Sverige inte gäller några åtgärder vidtagna med partiet efter det att han gripits vid tullstationen i Stockholms Frihamn. Vid sådana förhållanden finner hovrätten att det inte finns förutsättningar att döma I.V. för både narkotikabrott och narkotikasmuggling, utan han ska enbart dömas för smugglingsbrottet (jfr Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 3 december 2009 i mål nr B 2310-09). I likhet med tingsrätten finner hovrätten att brottet är att bedöma som grovt. Tingsrättens dom ska följaktligen ändras i denna del. Denna ändring ger dock inte hovrätten skäl att göra några andra bedömningar än vad tingsrätten har gjort i fråga om val av påföljd, straffmätning, utvisning eller återreseförbudets längd. Tingsrättens dom ska därför fastställas i dessa delar.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten dömer I.V. enbart för grov narkotikasmuggling enligt 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling till den av tingsrätten bestämda påföljden.

Hovrättens dom meddelad: den 16 februari 2010.

Mål nr: B 170-10.

Lagrum: 1 och 3 §§narkotikastrafflagen (1968:64); 3 § och 6 §smugglingslagen (2000:1225).

Rättsfall: Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 3 december 2009 i mål nr B 2310-09.

Litteratur: Prop. 1999/2000:124 s. 113.