RH 2010:31

Fråga om tillämplig lag vid bodelning mellan kvinna, född i Burma men vid äktenskapsskillnaden medborgare i Sverige, och svensk man då makarna under äktenskapet vistats och varit bosatta i flera olika stater. Hovrätten har funnit att makarna inte vid något tillfälle under äktenskapet haft hemvist i samma land. Under sådana omständigheter har frågan om tillämplig lag avgjorts med hänsyn till vilken stat makarna fick anses ha starkast anknytning. Vid en sammantagen bedömning har hovrätten funnit att svensk rätt ska anses tillämplig och därvid särskilt beaktat makarnas medborgarskap och folkbokföring.

Bakgrund

W.L. är född och uppväxt i Burma i en välbärgad familj som drev handel och sjöfart med grannländerna. Hon flyttade till Singapore år 1983 och startade år 1987 ett eget företag i Singapore med inriktningen att fungera som mellanman i affärer mellan Burma, Malaysia och Singapore. År 1987 flyttade hon in som hyresgäst på en adress i Singapore och senare till en annan adress i samma område där hon bodde fram till dess att hon flyttade till Sverige år 2003. För sitt företag hyrde hon kontor i centrala Singapore fram till 2001 då verksamheten i företaget upphörde.

C-E.L. är född och uppvuxen i Stockholm. Han är utbildad civilingenjör och var under många år anställd som försäljningsingenjör i AGA.

W.L. och C E.L. gifte sig den 13 februari 1990 i Burma. W.L. var vid denna tidpunkt burmesisk medborgare men bosatt i Singapore där hon, som framgår av det anförda, bedrev affärsverksamhet. C E.L. var bosatt i Stockholm.

År 1993 förvärvade W.L. ett bryggeri i Mandalay (Burma), Mandalay Brewery, som samägdes med Burmas Ministry of Industry. W.L. var verkställande direktör för bryggeriet. I april 1994 flyttade hon och C E.L., som sagt upp sig från anställningen hos AGA, in i chefsvillan i Mandalay. Produktionen av öl startades i oktober 1994 och verksamheten utvecklades väl. I november 1998 ockuperade den burmesiska militären bryggeriet, som konfiskerades. W.L. och C E.L. tvingades lämna bryggeriet och avhystes från sin bostad. De anmälde konfiskeringen av bryggeriet till Förenta Nationernas organ, The International Court of Justice (ICJ), som tog upp fallet. Som motåtgärd blev hon stämd både i Rangoon och Singapore med krav på skadestånd om drygt 90 miljoner amerikanska dollar. Den 3 april 2003 meddelade ICJ att jurisdiktion saknades varför målet lades ned. Hon flyttade till Sverige i samband därmed och sade samtidigt upp lägenheten i Singapore. C E.L. hade då redan återvänt till Sverige. Både W.L. och C E.L. var folkbokförda i Sverige under den tid makarna var bosatta i Burma.

Den 17 januari 2007 förrättades bodelning mellan makarna. I ärendet hävdade W.L. att burmesisk rätt skulle tillämpas på bodelningen. C E.L. gjorde för sin del gällande att svensk rätt var tillämplig. I bodelningsbeslutet anförde bodelningsförrättaren bl.a. följande:

Ett tungt vägande skäl för att svensk rätt ska tillämpas är det faktum att parterna vid brytdagen bägge var folkbokförda i Sverige. Vidare talar enligt bodelningsförrättaren det att W.L. själv, genom att bland annat folkbokföra sig i Sverige, samt vidare härefter att anmäla flytt inom Sverige, angett en officiell förklaring om bosättning här i riket och vidare att specifika adresser angivits, för att bägge parter, under en sammanhängande period om två år, haft hemvist i Sverige. Mot detta står dock således C E.L:s egen inledande uppgift att de under en period var boende i Burma; (något som också W.L. uppgivit) och sedan att de bodde i Singapore (W.L. anger att hon ensam flyttade till Singapore). Detta skulle tala för att burmesisk lag åtminstone inledningsvis var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid en samlad bedömning anser bodelningsförrättaren, C E.L:s inledande yttrande till trots, att mycket talar för att parterna förvärvat hemvist i Sverige och att denna varat för en period om överstigande två år (för C E.L:s del torde ett återfående av svensk hemvist dessutom gå fortare) varför bodelningsförrättaren finner att svensk lag ska äga tillämpning på bodelningen. Inte heller finner bodelningsförrättaren att det förhållandet att parterna under perioder varit folkbokförda på olika adresser ändra detta. Icke heller det förhållandet att W.L. själv senare flyttat till Singapore, ändrar detta (något som ej heller någon av parterna gjort gällande.). Härav följer således att svensk lag ska äga tillämpning på makarnas förmögenhetsförhållanden. Det sagda innebär vidare att full giftorättsgemenskap råder (med undantag för viss egendom som på grund av föreskrift i gåvobrev är C E.L:s enskilda egendom, se ovan).

Stockholms tingsrätt

W.L. klandrade bodelningen och yrkade att tingsrätten bl.a. skulle förklara att burmesisk rätt skulle tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden. C E.L. bestred yrkandet och vidhöll att svensk rätt skulle vara tillämplig.

Till grund för sin talan anförde W.L. följande. Hon träffade C E.L. 1988 i Singapore. Hon bedrev vid denna tid affärsverksamhet i Singapore och hon besökte Sverige, efter några kortare besök dessförinnan, den 28 juni 1990 för att registrera äktenskapet i Sverige. Besöket varade i åtta veckor. Även 1991 och 1992 besökte hon Sverige några veckor per gång. Sommaren 1992 träffade hon en person vid namn K.N., som arbetade på Pripps, med vilken hon diskuterade möjligheterna att starta ett bryggeriprojekt i Burma. I början av 1993 åkte hon och C E.L. tillsammans med K.N. till Burma för att inspektera bryggerier och undersöka om det var möjligt att förvärva något. Därefter inleddes långa förhandlingar med burmesiska myndigheter vilket slutligen ledde till att de förvärvade Mandalay Brewery. C E.L. slutade sitt arbete på AGA i december 1993 och i april 1994 bosatte de sig i Burma. Dessförinnan hade de under tiden januari - april 1994 bott tillsammans i Singapore. - I november 1998 konfiskerades bryggeriet. Hon bodde dock kvar i Burma till den 15 april 2000 för att försöka få tillbaka bryggeriet eller ersättning härför. Hon och C E.L. levde i ett tämligen stormigt äktenskap. Hon har aldrig varit bosatt i Sverige utan endast besökt Sverige under kortare perioder. Under 13 års äktenskap har hon vistats i Sverige cirka 24 veckor. - Enligt burmesisk lag ska vid äktenskap mellan en burmesisk buddistisk kvinna och en utländsk man, The Buddhist Women´s special Marriage and Inheritance Act från 1954 tillämpas. Enligt buddistisk lag finns tre olika tillgångsslag; Payin, Lettetpwa och Hnapazon. Payin är egendom som vardera maken ägde före äktenskapet. Payin behålls av vardera maken efter äktenskapets upphörande. Lettetpwa är sådan egendom som endera maken förvärvat under äktenskapet antingen genom arbete eller genom arv. Lettetpwa delas med två tredjedelar till den som förvärvat egendomen och en tredjedel till den andra maken. Hnapazon är egendom makarna gemensamt förvärvat under äktenskapet och delas lika mellan makarna. I deras fall finns såväl Payinegendom som Lettetpwaegendom. - Enligt 4 § lag (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF) ska, om parterna inte skriftligen har avtalat om tillämplig lag, lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden. Har makarna senare tagit hemvist i annan stat och varit bosatta där i minst två år, gäller i stället den statens lag. Eftersom parterna inte skriftligen överenskommit om tillämplig lag är 4 § LIMF tillämplig. Makarna har inte tagit hemvist i samma land förrän C E.L. flyttade till Singapore i början av år 1994. Kort därefter flyttade de gemensamt till Burma och bodde tillsammans i sex år innan de flyttade tillbaka till Singapore. Vid brytdagen den 18 juni 2003 hade hon bott i Sverige endast en månad. Någon grund för att svensk lag ska tillämpas föreligger därför inte. Burmesisk lag är således tillämplig vilket innebär när det gäller äktenskap mellan en burmesisk buddistisk kvinna och utländsk man att The Burmese Customary Law ska tillämpas. Enligt The Burmese Customary Law, som ej är kodifierad utan tolkas utifrån prejudicerande avgöranden, erhåller mannen endast del i det gods han själv fört in i äktenskapet efter dess ingående. C E.L. har ej fört in några tillgångar i äktenskapet och ska därför inte dela på något av W.L:s tillgångar. Svensk domstol saknar dessutom enligt burmesisk rätt jurisdiktion beträffande fördelning av eventuella tillgångar i Burma.

C-E.L. anförde följande. De träffades i Singapore 1987. W.L. invandrade till Sverige i augusti 1989 och ansökte om uppehållstillstånd, vilket hon senare erhöll. Hon bodde hemma hos honom i Stockholm. Efter giftermålet bosatte de sig i Järfälla. W.L. var mantalsskriven på den adressen under tiden den 6 februari 1990 till den 31 mars 2002. Under 1990-talet bedrev de affärsverksamhet i Burma och i Singapore. De flyttade ut och in i dessa länder. Den 31 mars 2002 bosatte sig W.L. i Singapore och den 11 maj 2003 flyttade hon åter till Sverige och skrev sig i Bromma där hon alltjämt är folkbokförd. Själv har han aldrig varit folkbokförd utanför Sverige. De vistades gemensamt i Burma endast i affärssyfte och i anslutning därtill hyrde de bostad av Ministry of Industry. I Rangoon bodde de på hotell. Efter äktenskapets ingående tog de således hemvist i Sverige och hemvistet här varade över två år. Deras gemensamma avsikt var att ha hemvist i Sverige vilket bl.a. styrks av att de köpte bostad här, att äktenskapet legaliserades i Sverige och att W.L. ansökte om svenskt medborgarskap. Svensk rätt ska därför tillämpas å bodelningen. Från januari 1994 till mars 2000 levde de tillsammans i stort sett varje dag i Sverige eller på resande fot.

Tingsrätten (rådmännen Nils Lidbom, Manne Pavon och Christer Thornefors), som med stöd av 42 kap. 18 § första stycket 5 rättegångsbalken avgjorde frågan om tillämplig lag genom mellandom, i dom den 10 oktober 2008 följande.

DOMSKÄL

Enligt 4 § LIMF gäller - om tillämplig lag inte bestämts genom avtal - lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag. Har makarna tidigare under äktenskapet haft hemvist i den staten eller är båda makarna medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de tagit hemvist i staten. Enligt 19 § LIMF ska vid tillämpningen av lagen den som är bosatt i viss stat anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande. Bestämmande för tillämplig lag är förhållandena den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes (prop. 1989/90 s. 45).

Av handlingarna framgår att W.L. och C E.L. var bosatta i olika stater när de gifte sig. W.L. bedrev vid den tiden affärsverksamhet i Singapore medan C E.L. var bosatt i Stockholm och verksam i Sverige. De hade således i början av sitt äktenskap hemvist i olika stater. Av handlingarna framgår vidare att makarna bosatte sig i Burma 1994 där de bedrev bryggerirörelse fram till 1998 då bryggeriet konfiskerades. W.L. och C E.L. flyttade båda till Sverige på våren 2003. W.L. sade samtidigt upp lägenheten i Singapore som hon nyttjat sedan slutet av 1980-talet. Enligt vad W.L. uppgett i målet betingades flytten av att burmesiska staten stämt henne på skadestånd om drygt 90 000 000 USD. W.L. tog således hemvist i Sverige omedelbart. Hon var sedan många år folkbokförd i Sverige och även sedan 2001 svensk medborgare. Enligt vad som följer av 4 § andra stycket LIMF ska svensk rätt därvid tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden. W.L:s yrkande att burmesisk rätt ska tillämpas på bodelningen ska därför lämnas utan bifall.

DOMSLUT

Tingsrätten ogillar W.L:s yrkande att burmesisk rätt ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden till följd varav bodelningsmannens beslut att tillämpa svensk rätt på bodelningen ska ligga fast.

Hovrätten

W.L. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle fastställa att det vid bodelning mellan parterna ska tillämpas burmesisk rätt på deras förmögenhetsförhållanden.

C-E.L. bestred ändring.

Parterna åberopade i hovrätten samma grunder och utförde sin talan på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten. W.L. tillade dock följande. Hon kom till Sverige i maj 2003 enbart för att ansöka om äktenskapsskillnad. Hon saknade egen bostad här i landet och bodde hos vänner. Där hade hon också sin postadress. Hennes avsikt var inte att bosätta sig i Sverige och hon har inte heller gjort det. Vid tiden för ansökan om äktenskapsskillnad stannade hon i Sverige endast under en kortare period och sedan skilsmässan har hon från och till besökt Sverige, framför allt för att kunna slutföra denna och bodelningsärendet. Hon har dock hela tiden bott i Singapore.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Anders Eka, hovrättsrådet Ulrika Beergrehn, referent, och Kenneth Nordlander) anförde i dom den 29 december 2009 följande.

DOMSKÄL

Som tingsrätten konstaterat är LIMF tillämplig för att avgöra vilket lands lag som ska gälla för frågor rörande bodelningen mellan W.L. och C E.L. Enligt 4 § första stycket LIMF gäller - om tillämplig lag inte har bestämts genom avtal - lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag (andra stycket samma paragraf). Har båda makarna tidigare under äktenskapet haft hemvist i den staten eller är båda makarna medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de har tagit hemvist i staten (samma stycke). Bestämmelsens krav på hemvist i samma stat är uppfyllt även om makarna bor på skilda håll inom ett och samma land (se prop. 1989/90:87 s. 44). Om makarna emellertid under hela äktenskapet haft hemvist på olika håll ger 4 § LIMF inte någon vägledning för lagvalet. Tillämplig lag får då i stället bestämmas med hänsyn till vilken stat makarna har starkast anknytning till och ett gemensamt medborgarskap kan i det fallet vara den faktor som grundar den starkaste anknytningen och därmed bli bestämmande för lagvalet (a. prop. s. 43).

Bestämmande för lagvalsfrågan är således i första hand makarnas respektive hemvistförhållanden fram till den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcktes (jämför även a. prop. s. 45). Enligt 19 § LIMF ska den som är bosatt i en viss stat anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande. En person som flyttar från ett land till ett annat förvärvar således nytt hemvist om personen bosätter sig i det nya landet och har en avsikt att stanna kvar i detta land tills vidare och utan några definitiva planer på att lämna landet eller i vart fall inte under avsevärd tid framåt (a. prop. s. 59). När det gäller att närmare bestämma graden av den anknytning som krävs i ett enskilt fall för att nytt hemvist ska anses föreligga bör det, enligt hovrättens mening, ske med viss hänsyn även till syftet med det regelverk för vars tillämpning hemvistprövningen sker (jämför Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 7 uppl., 2008, s. 156, och NJA 1977 s. 706). I förevarande fall bör därför beaktas att en grundläggande tanke bakom lagvalsreglernas utformning är att de ska främja en stabilitet i makarnas egendomsförhållanden och att makarna ska skyddas mot överraskningar (a. prop. s. 21).

I målet är ostridigt att W.L. och C E.L. gifte sig i Burma den 13 februari 1990, att äktenskapet registrerades i Sverige och att de här i landet ansökte om äktenskapsskillnad den 18 juni 2003. Av utredningen i målet framgår att W.L. vid tidpunkten för äktenskapets ingående var medborgare i Burma och att hon förvärvade svenskt medborgarskap under år 2001 samt att C E.L. varit svensk medborgare sedan födseln. I målet är även utrett att W.L. varit folkbokförd i Sverige under tiden den 6 februari 1990 - den 31 mars 2002 och från den 11 maj 2003 samt att C E.L. aldrig har varit folkbokförd utanför Sverige. Olika meningar råder emellertid mellan parterna om hur deras hemvistförhållanden sett ut under äktenskapet.

I likhet med tingsrätten konstaterar hovrätten att det av utredningen i målet framgår att parterna var bosatta och hade hemvist i olika stater när de gifte sig. Utredningen i målet kan enligt hovrättens mening inte anses visa att parterna i samband med giftermålet samordnade sina liv med bl.a. boende och arbete på ett sådant sätt att det kan konstateras att de då fick ett gemensamt hemvist i samma land. Nästa fråga blir därmed om hemvistbyte skett senare för någon av dem.

Genom utredningen i målet har framkommit att W.L. i vart fall från slutet av 1980-talet och fram till november 1998 bedrivit affärsverksamhet i Singapore och i Burma, att hon tillbringat en stor del av sin tid fram till maj 2003 i dessa länder samt att hon då också haft en bostad där. Vid sådana förhållanden får hon enligt hovrättens mening anses ha haft en sådan stark anknytning till Singapore respektive Burma att hon inte före maj 2003 kan anses ha tagit hemvist i Sverige. Att hon varit folkbokförd och haft en bostad här i landet samt också tillbringat viss tid här ger inte anledning till någon annan bedömning.

Det är ostridigt att W.L. återkom till Sverige i början av maj 2003 och bodde här under åtminstone en dryg månad därefter. För att hon då ska anses ha förvärvat hemvist här talar de förhållandena att hon vid den tidpunkten hade svenskt medborgarskap och på nytt blev folkbokförd här som invandrad. Det har också framkommit att hon då inte längre hade bostad i Burma och att det bryggeri hon drivit där tillsammans med C E.L. hade blivit konfiskerat av den burmesiska staten redan år 1998. W.L. har också själv anfört att skälet till att hon bosatte sig i Sverige i maj 2003 var att den burmesiska staten hade stämt henne på skadestånd om drygt 90 miljoner amerikanska dollar. Emellertid har annat inte framkommit i målet än att W.L. då fortfarande hade, och även alltjämt har, tillgång till en bostad i Singapore. Vidare saknade hon efter återkomsten till Sverige, enligt vad hon själv oemotsagt upplyst, egen bostad här i landet och var i stället inneboende hos goda vänner. Det var också under deras adress som hon folkbokfördes. Hovrätten noterar att hon fortfarande använder vännernas adress som postadress i Sverige. W.L. har också hävdat att hon kom hit för att skilja sig från C E.L., att hon inte hade för avsikt att bosätta sig här samt att hon sedan ansökan om äktenskapsskillnad gavs in till tingsrätten i mitten av juni 2003 besökt Sverige från och till för att slutföra äktenskapsskillnaden och bodelningsärendet. Vid en samlad bedömning av vad som sålunda framkommit i målet finner hovrätten, att förhållandena inte talar för att W.L., när hon återvände till Sverige i maj 2003, bosatte sig här i landet med avsikten att stanna permanent eller för en lång tid framöver. Hon kan därför inte då, trots sitt svenska medborgarskap och trots att hon folkbokfördes här, anses ha förvärvat nytt hemvist i Sverige.

När det gäller C E.L:s förhållanden konstaterar hovrätten att det är ostridigt i målet att han sedan födseln är svensk medborgare och att han under hela sitt liv varit folkbokförd i Sverige. Som har framgått ovan har parterna tillsammans bedrivit bryggeriverksamhet i Burma under 1990-talet. Det har också framkommit i målet att de bott tillsammans både där och i Singapore men C E.L. har emellertid under hela tiden haft sin anknytning kvar till Sverige genom bl.a. tillgång till bostad. Hovrätten finner därför att utredningen i målet inte ger stöd för att C E.L. genom sitt boende och arbete utanför Sverige skapat sig en sådan stark anknytning till något annat land att han förvärvat ett nytt hemvist där.

W.L. och C E.L. har således, i enlighet med vad hovrätten funnit i det föregående, inte vid något tillfälle under sitt äktenskap haft hemvist i samma land. Vid sådant förhållande ger inte 4 § LIMF någon vägledning för ställningstagandet till vilket lands lag som är tillämplig på frågor rörande deras förmögenhetsförhållanden. Som har redovisats inledningsvis får tillämplig lag då i stället bestämmas med hänsyn till vilken stat makarna får anses ha starkast anknytning till. I detta avseende gör hovrätten följande bedömning.

Att W.L. och C E.L. som gifta bott i Burma och i Singapore under en längre tid medför att de, i varje fall under den tiden, får anses ha haft en förhållandevis stark anknytning till båda dessa länder. Inte någon av parterna har dock gjort gällande att lagen i Singapore skulle kunna komma i fråga som tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Det förhållandet att de bedrivit näringsverksamhet i Burma stärker också deras anknytning till detta land. Av utredningen i målet framgår emellertid att näringsverksamheten upphörde år 1998 och att de efter år 2000 inte har varit boende i Burma. Även om utredningen i målet inte visar att W.L. och C E.L. bott tillsammans i Sverige under någon sammanhängande längre tidsperiod har det ändå framkommit att de under äktenskapet vistats tidvis även i Sverige. Därtill kommer att W.L. förvärvade svenskt medborgarskap under år 2001. En ansökan om ett nytt medborgarskap är en medveten handling som måste anses innefatta även en egen önskan om att befästa och stärka sin anknytning till ett nytt land. Under den senare delen av äktenskapet var således både hon och C E.L. svenska medborgare och vid tidpunkten för ansökan om äktenskapsskillnad var de båda två folkbokförda här i landet. Sammantaget medför det anförda enligt hovrättens mening att anknytningen till Sverige måste anses starkare än deras anknytning till Burma. I likhet med tingsrätten finner därför hovrätten att svensk lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden vid bodelningen dem emellan.

På grund av det anförda ska tingsrättens domslut fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i fråga om tillämplig lag.

Hovrättsrådet Christina Jacobsson var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde följande.

Det har inte gjorts gällande att W.L. och C E.L. skriftligen har avtalat vilken stats lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Av 4 § första stycket LIMF framgår att tillämplig lag i ett sådant fall i första hand är lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället, enligt paragrafens andra stycke, den statens lag. Har båda makarna tidigare under äktenskapet haft hemvist i den staten eller är båda makarna medborgare i den staten, tillämpas dock, enligt samma stycke, den statens lag så snart de tagit hemvist i staten.

I 19 § LIMF anges hur begreppet hemvist ska förstås. Av paragrafen framgår att den som är bosatt i en viss stat vid tillämpningen av LIMF ska anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande. När en person flyttar från ett land till ett annat ska alltså två krav vara uppfyllda för att nytt hemvist ska anses ha uppkommit. För det första ska personen ha bosatt sig i landet och för det andra ska bosättningen där vara stadigvarande. Det första kravet är av objektiv karaktär och det normala är att den som flyttar skaffar sig en fast bostad i det nya landet. I kravet på att bosättningen ska vara stadigvarande ligger att personen i fråga ska ha för avsikt att stanna kvar i landet. Det behöver inte föreligga en bestämd avsikt att stanna kvar för all framtid utan det bör räcka med att personen räknar med att stanna tills vidare och inte har några definitiva planer på att lämna landet. Den berörda personens egna uppgifter om sina avsikter är givetvis av stor betydelse för bedömningen av hemvistfrågan men avgörandet av hans eller hennes hemvist kan inte baseras enbart på sådana uppgifter. De egna uppgifterna om avsikterna får i allmänhet ses i belysning av en lång rad faktiska omständigheter, som bostads-, anställnings- och familjeförhållanden. En annan omständighet som i regel får stor betydelse är tidsfaktorn, dvs. hur lång tid personen har bott i det nya landet. (Jfr prop. 1989/90:87 s. 59).

När det gäller att närmare belysa bestämningen av begreppet hemvist hänvisades i motiven (a. prop. s. 60) till vad som hade redovisats i det betänkande som låg till grund för lagförslaget (Internationella familjerättsfrågor, SOU 1987:18). Där uttrycktes att hemvistfrågan får sin belysning av samtliga omständigheter av yrkesmässig, social och personlig karaktär och att det inte finns någon enstaka faktor som är av avgörande betydelse. Vidare angavs att kyrkobokföring, mantalsskrivning och uppehållstillstånd är omständigheter som ofta har en stor tyngd men som varken är nödvändiga eller tillräckliga för att hemvist ska föreligga. (A. betänkande s. 64).

Regleringen i LIMF bygger alltså på hemvistprincipen, vilket innebär att makarnas hemvist, och inte nationalitet, under äktenskapet i första hand avgör vilken stats lag som ska tillämpas på deras egendomsförhållanden. Endast för det fall makarna aldrig har haft hemvist samtidigt i en och samma stat på sätt som föreskrivs i 4 § andra stycket LIMF, får lagvalsfrågan bestämmas med hänsyn till vilken stat makarna har starkast anknytning till. Avgörande för lagvalsfrågan är förhållandena den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes (jfr 9 kap. 2 § första stycket äktenskapsbalken).

W.L. och C E.L. gifte sig i Burma den 13 februari 1990. Vid den tidpunkten var de stadigvarande bosatta i olika stater, W.L. i Singapore och C E.L. i Sverige. Som majoriteten har anfört kan det inte anses visat att de i samband med giftermålet samordnade sina liv, bl.a. i fråga om boende och arbete, på ett sådant sätt att de omedelbart fick hemvist samma land.

När det gäller tiden därefter har C E.L. hävdat att makarna efter äktenskapets ingående tog hemvist i Sverige och att deras hemvist här varade i över två år. På de skäl som majoriteten har anfört kan emellertid W.L. inte anses ha tagit hemvist i Sverige före maj 2003. Frågan är då om både W.L. och C E.L. tagit hemvist i något annat land än Sverige och varit bosatta där under tiden februari 1990 - maj 2003.

Av de uppgifter som W.L. och C E.L. har lämnat framgår att de i april 1994, sedan W.L. förvärvat ett bryggeri i Burma, hyrde och flyttade in i en gemensam bostad i Mandalay och att de med undantag för några dygnslånga resor utomlands varannan eller var tredje månad bodde tillsammans i Burma fram till november 1998, då bryggeriet konfiskerades av den burmesiska staten och makarna L avhystes från sin bostad där. Med hänsyn till vistelsens varaktighet och omfattningen av den affärsverksamhet som bedrevs i Burma måste W.L:s och C E.L:s bosättning där anses stadigvarande. Det förhållandet att de dygnslånga resorna utomlands varannan eller var tredje månad gjordes av visumskäl föranleder inte någon annan bedömning. W.L. och C E.L. hade alltså hemvist i Burma åtminstone under åren 1994 - 1998, dvs. i ca fyra år. Det har inte kommit fram att de därefter, under åren 1998 - 2003, samtidigt under en tid av minst två år haft hemvist i någon annan stat än Burma. Nästa fråga är därför om de från maj 2003 haft hemvist i Sverige.

C E.L. har varit svensk medborgare sedan födseln medan W.L. blev svensk medborgare år 2001. I maj 2003 var alltså både C E.L. och W.L. svenska medborgare och vid den tidpunkten hade C E.L. ostridigt hemvist här. W.L. var, möjligen utan att hon visste om det, folkbokförd i Sverige under perioden februari 1990 - mars 2002. I samband med att hon invandrade till Sverige den 11 maj 2003 folkbokförde hon sig själv här i landet. Den 18 juni 2003, då ansökan om äktenskapsskillnad gavs in till tingsrätten, var således W.L. folkbokförd i Sverige sedan drygt en månad tillbaka. I hovrätten har kommit fram att hon anmälde sin utvandring ur riket den 29 augusti 2007. Efter det att talan om äktenskapsskillnad väcktes var alltså W.L. folkbokförd här i landet under drygt fyra år. Under denna period hade W.L. visserligen inte en egen bostad utan var hon inneboende hos vänner i Bromma. Även om W.L., som hon själv har hävdat, inte hade för avsikt att stanna i Sverige för all framtid när hon kom hit i maj 2003 utan endast avsåg att stanna här tills vidare för att ansöka om äkenskapsskillnad från C E.L., får det - främst i ljuset av den tid som hon därefter var folkbokförd här - anses att hon tog hemvist i landet då. Vid den tidpunkt då ansökan om äktenskapsskillnad gjordes hade alltså både W.L. och C E.L. hemvist i Sverige. Svensk lag ska därför tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden.

Hovrättens dom meddelad: den 29 december 2009.

Mål nr: T 8750-08.

Lagrum: 4 och 19 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

Rättsfall: NJA 1977 s. 706.

Litteratur: prop. 1989/90:87 s. 21, 43 - 45, 59; Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 7 uppl., 2008, s. 156.