RH 2010:31

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Anders Eka, hovrättsrådet Ulrika Beergrehn, referent, och Kenneth Nordlander) anförde i dom den 29 december 2009 följande.

DOMSKÄL

Som tingsrätten konstaterat är LIMF tillämplig för att avgöra vilket lands lag som ska gälla för frågor rörande bodelningen mellan W.L. och C E.L. Enligt 4 § första stycket LIMF gäller - om tillämplig lag inte har bestämts genom avtal - lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag (andra stycket samma paragraf). Har båda makarna tidigare under äktenskapet haft hemvist i den staten eller är båda makarna medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de har tagit hemvist i staten (samma stycke). Bestämmelsens krav på hemvist i samma stat är uppfyllt även om makarna bor på skilda håll inom ett och samma land (se prop. 1989/90:87 s. 44). Om makarna emellertid under hela äktenskapet haft hemvist på olika håll ger 4 § LIMF inte någon vägledning för lagvalet. Tillämplig lag får då i stället bestämmas med hänsyn till vilken stat makarna har starkast anknytning till och ett gemensamt medborgarskap kan i det fallet vara den faktor som grundar den starkaste anknytningen och därmed bli bestämmande för lagvalet (a. prop. s. 43).

Bestämmande för lagvalsfrågan är således i första hand makarnas respektive hemvistförhållanden fram till den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcktes (jämför även a. prop. s. 45). Enligt 19 § LIMF ska den som är bosatt i en viss stat anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande. En person som flyttar från ett land till ett annat förvärvar således nytt hemvist om personen bosätter sig i det nya landet och har en avsikt att stanna kvar i detta land tills vidare och utan några definitiva planer på att lämna landet eller i vart fall inte under avsevärd tid framåt (a. prop. s. 59). När det gäller att närmare bestämma graden av den anknytning som krävs i ett enskilt fall för att nytt hemvist ska anses föreligga bör det, enligt hovrättens mening, ske med viss hänsyn även till syftet med det regelverk för vars tillämpning hemvistprövningen sker (jämför Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 7 uppl., 2008, s. 156, och NJA 1977 s. 706). I förevarande fall bör därför beaktas att en grundläggande tanke bakom lagvalsreglernas utformning är att de ska främja en stabilitet i makarnas egendomsförhållanden och att makarna ska skyddas mot överraskningar (a. prop. s. 21).

I målet är ostridigt att W.L. och C E.L. gifte sig i Burma den 13 februari 1990, att äktenskapet registrerades i Sverige och att de här i landet ansökte om äktenskapsskillnad den 18 juni 2003. Av utredningen i målet framgår att W.L. vid tidpunkten för äktenskapets ingående var medborgare i Burma och att hon förvärvade svenskt medborgarskap under år 2001 samt att C E.L. varit svensk medborgare sedan födseln. I målet är även utrett att W.L. varit folkbokförd i Sverige under tiden den 6 februari 1990 - den 31 mars 2002 och från den 11 maj 2003 samt att C E.L. aldrig har varit folkbokförd utanför Sverige. Olika meningar råder emellertid mellan parterna om hur deras hemvistförhållanden sett ut under äktenskapet.

I likhet med tingsrätten konstaterar hovrätten att det av utredningen i målet framgår att parterna var bosatta och hade hemvist i olika stater när de gifte sig. Utredningen i målet kan enligt hovrättens mening inte anses visa att parterna i samband med giftermålet samordnade sina liv med bl.a. boende och arbete på ett sådant sätt att det kan konstateras att de då fick ett gemensamt hemvist i samma land. Nästa fråga blir därmed om hemvistbyte skett senare för någon av dem.

Genom utredningen i målet har framkommit att W.L. i vart fall från slutet av 1980-talet och fram till november 1998 bedrivit affärsverksamhet i Singapore och i Burma, att hon tillbringat en stor del av sin tid fram till maj 2003 i dessa länder samt att hon då också haft en bostad där. Vid sådana förhållanden får hon enligt hovrättens mening anses ha haft en sådan stark anknytning till Singapore respektive Burma att hon inte före maj 2003 kan anses ha tagit hemvist i Sverige. Att hon varit folkbokförd och haft en bostad här i landet samt också tillbringat viss tid här ger inte anledning till någon annan bedömning.

Det är ostridigt att W.L. återkom till Sverige i början av maj 2003 och bodde här under åtminstone en dryg månad därefter. För att hon då ska anses ha förvärvat hemvist här talar de förhållandena att hon vid den tidpunkten hade svenskt medborgarskap och på nytt blev folkbokförd här som invandrad. Det har också framkommit att hon då inte längre hade bostad i Burma och att det bryggeri hon drivit där tillsammans med C E.L. hade blivit konfiskerat av den burmesiska staten redan år 1998. W.L. har också själv anfört att skälet till att hon bosatte sig i Sverige i maj 2003 var att den burmesiska staten hade stämt henne på skadestånd om drygt 90 miljoner amerikanska dollar. Emellertid har annat inte framkommit i målet än att W.L. då fortfarande hade, och även alltjämt har, tillgång till en bostad i Singapore. Vidare saknade hon efter återkomsten till Sverige, enligt vad hon själv oemotsagt upplyst, egen bostad här i landet och var i stället inneboende hos goda vänner. Det var också under deras adress som hon folkbokfördes. Hovrätten noterar att hon fortfarande använder vännernas adress som postadress i Sverige. W.L. har också hävdat att hon kom hit för att skilja sig från C E.L., att hon inte hade för avsikt att bosätta sig här samt att hon sedan ansökan om äktenskapsskillnad gavs in till tingsrätten i mitten av juni 2003 besökt Sverige från och till för att slutföra äktenskapsskillnaden och bodelningsärendet. Vid en samlad bedömning av vad som sålunda framkommit i målet finner hovrätten, att förhållandena inte talar för att W.L., när hon återvände till Sverige i maj 2003, bosatte sig här i landet med avsikten att stanna permanent eller för en lång tid framöver. Hon kan därför inte då, trots sitt svenska medborgarskap och trots att hon folkbokfördes här, anses ha förvärvat nytt hemvist i Sverige.

När det gäller C E.L:s förhållanden konstaterar hovrätten att det är ostridigt i målet att han sedan födseln är svensk medborgare och att han under hela sitt liv varit folkbokförd i Sverige. Som har framgått ovan har parterna tillsammans bedrivit bryggeriverksamhet i Burma under 1990-talet. Det har också framkommit i målet att de bott tillsammans både där och i Singapore men C E.L. har emellertid under hela tiden haft sin anknytning kvar till Sverige genom bl.a. tillgång till bostad. Hovrätten finner därför att utredningen i målet inte ger stöd för att C E.L. genom sitt boende och arbete utanför Sverige skapat sig en sådan stark anknytning till något annat land att han förvärvat ett nytt hemvist där.

W.L. och C E.L. har således, i enlighet med vad hovrätten funnit i det föregående, inte vid något tillfälle under sitt äktenskap haft hemvist i samma land. Vid sådant förhållande ger inte 4 § LIMF någon vägledning för ställningstagandet till vilket lands lag som är tillämplig på frågor rörande deras förmögenhetsförhållanden. Som har redovisats inledningsvis får tillämplig lag då i stället bestämmas med hänsyn till vilken stat makarna får anses ha starkast anknytning till. I detta avseende gör hovrätten följande bedömning.

Att W.L. och C E.L. som gifta bott i Burma och i Singapore under en längre tid medför att de, i varje fall under den tiden, får anses ha haft en förhållandevis stark anknytning till båda dessa länder. Inte någon av parterna har dock gjort gällande att lagen i Singapore skulle kunna komma i fråga som tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Det förhållandet att de bedrivit näringsverksamhet i Burma stärker också deras anknytning till detta land. Av utredningen i målet framgår emellertid att näringsverksamheten upphörde år 1998 och att de efter år 2000 inte har varit boende i Burma. Även om utredningen i målet inte visar att W.L. och C E.L. bott tillsammans i Sverige under någon sammanhängande längre tidsperiod har det ändå framkommit att de under äktenskapet vistats tidvis även i Sverige. Därtill kommer att W.L. förvärvade svenskt medborgarskap under år 2001. En ansökan om ett nytt medborgarskap är en medveten handling som måste anses innefatta även en egen önskan om att befästa och stärka sin anknytning till ett nytt land. Under den senare delen av äktenskapet var således både hon och C E.L. svenska medborgare och vid tidpunkten för ansökan om äktenskapsskillnad var de båda två folkbokförda här i landet. Sammantaget medför det anförda enligt hovrättens mening att anknytningen till Sverige måste anses starkare än deras anknytning till Burma. I likhet med tingsrätten finner därför hovrätten att svensk lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden vid bodelningen dem emellan.

På grund av det anförda ska tingsrättens domslut fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i fråga om tillämplig lag.

Hovrättsrådet Christina Jacobsson var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde följande.

Det har inte gjorts gällande att W.L. och C E.L. skriftligen har avtalat vilken stats lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Av 4 § första stycket LIMF framgår att tillämplig lag i ett sådant fall i första hand är lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället, enligt paragrafens andra stycke, den statens lag. Har båda makarna tidigare under äktenskapet haft hemvist i den staten eller är båda makarna medborgare i den staten, tillämpas dock, enligt samma stycke, den statens lag så snart de tagit hemvist i staten.

I 19 § LIMF anges hur begreppet hemvist ska förstås. Av paragrafen framgår att den som är bosatt i en viss stat vid tillämpningen av LIMF ska anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande. När en person flyttar från ett land till ett annat ska alltså två krav vara uppfyllda för att nytt hemvist ska anses ha uppkommit. För det första ska personen ha bosatt sig i landet och för det andra ska bosättningen där vara stadigvarande. Det första kravet är av objektiv karaktär och det normala är att den som flyttar skaffar sig en fast bostad i det nya landet. I kravet på att bosättningen ska vara stadigvarande ligger att personen i fråga ska ha för avsikt att stanna kvar i landet. Det behöver inte föreligga en bestämd avsikt att stanna kvar för all framtid utan det bör räcka med att personen räknar med att stanna tills vidare och inte har några definitiva planer på att lämna landet. Den berörda personens egna uppgifter om sina avsikter är givetvis av stor betydelse för bedömningen av hemvistfrågan men avgörandet av hans eller hennes hemvist kan inte baseras enbart på sådana uppgifter. De egna uppgifterna om avsikterna får i allmänhet ses i belysning av en lång rad faktiska omständigheter, som bostads-, anställnings- och familjeförhållanden. En annan omständighet som i regel får stor betydelse är tidsfaktorn, dvs. hur lång tid personen har bott i det nya landet. (Jfr prop. 1989/90:87 s. 59).

När det gäller att närmare belysa bestämningen av begreppet hemvist hänvisades i motiven (a. prop. s. 60) till vad som hade redovisats i det betänkande som låg till grund för lagförslaget (Internationella familjerättsfrågor, SOU 1987:18). Där uttrycktes att hemvistfrågan får sin belysning av samtliga omständigheter av yrkesmässig, social och personlig karaktär och att det inte finns någon enstaka faktor som är av avgörande betydelse. Vidare angavs att kyrkobokföring, mantalsskrivning och uppehållstillstånd är omständigheter som ofta har en stor tyngd men som varken är nödvändiga eller tillräckliga för att hemvist ska föreligga. (A. betänkande s. 64).

Regleringen i LIMF bygger alltså på hemvistprincipen, vilket innebär att makarnas hemvist, och inte nationalitet, under äktenskapet i första hand avgör vilken stats lag som ska tillämpas på deras egendomsförhållanden. Endast för det fall makarna aldrig har haft hemvist samtidigt i en och samma stat på sätt som föreskrivs i 4 § andra stycket LIMF, får lagvalsfrågan bestämmas med hänsyn till vilken stat makarna har starkast anknytning till. Avgörande för lagvalsfrågan är förhållandena den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes (jfr 9 kap. 2 § första stycket äktenskapsbalken).

W.L. och C E.L. gifte sig i Burma den 13 februari 1990. Vid den tidpunkten var de stadigvarande bosatta i olika stater, W.L. i Singapore och C E.L. i Sverige. Som majoriteten har anfört kan det inte anses visat att de i samband med giftermålet samordnade sina liv, bl.a. i fråga om boende och arbete, på ett sådant sätt att de omedelbart fick hemvist samma land.

När det gäller tiden därefter har C E.L. hävdat att makarna efter äktenskapets ingående tog hemvist i Sverige och att deras hemvist här varade i över två år. På de skäl som majoriteten har anfört kan emellertid W.L. inte anses ha tagit hemvist i Sverige före maj 2003. Frågan är då om både W.L. och C E.L. tagit hemvist i något annat land än Sverige och varit bosatta där under tiden februari 1990 - maj 2003.

Av de uppgifter som W.L. och C E.L. har lämnat framgår att de i april 1994, sedan W.L. förvärvat ett bryggeri i Burma, hyrde och flyttade in i en gemensam bostad i Mandalay och att de med undantag för några dygnslånga resor utomlands varannan eller var tredje månad bodde tillsammans i Burma fram till november 1998, då bryggeriet konfiskerades av den burmesiska staten och makarna L avhystes från sin bostad där. Med hänsyn till vistelsens varaktighet och omfattningen av den affärsverksamhet som bedrevs i Burma måste W.L:s och C E.L:s bosättning där anses stadigvarande. Det förhållandet att de dygnslånga resorna utomlands varannan eller var tredje månad gjordes av visumskäl föranleder inte någon annan bedömning. W.L. och C E.L. hade alltså hemvist i Burma åtminstone under åren 1994 - 1998, dvs. i ca fyra år. Det har inte kommit fram att de därefter, under åren 1998 - 2003, samtidigt under en tid av minst två år haft hemvist i någon annan stat än Burma. Nästa fråga är därför om de från maj 2003 haft hemvist i Sverige.

C E.L. har varit svensk medborgare sedan födseln medan W.L. blev svensk medborgare år 2001. I maj 2003 var alltså både C E.L. och W.L. svenska medborgare och vid den tidpunkten hade C E.L. ostridigt hemvist här. W.L. var, möjligen utan att hon visste om det, folkbokförd i Sverige under perioden februari 1990 - mars 2002. I samband med att hon invandrade till Sverige den 11 maj 2003 folkbokförde hon sig själv här i landet. Den 18 juni 2003, då ansökan om äktenskapsskillnad gavs in till tingsrätten, var således W.L. folkbokförd i Sverige sedan drygt en månad tillbaka. I hovrätten har kommit fram att hon anmälde sin utvandring ur riket den 29 augusti 2007. Efter det att talan om äktenskapsskillnad väcktes var alltså W.L. folkbokförd här i landet under drygt fyra år. Under denna period hade W.L. visserligen inte en egen bostad utan var hon inneboende hos vänner i Bromma. Även om W.L., som hon själv har hävdat, inte hade för avsikt att stanna i Sverige för all framtid när hon kom hit i maj 2003 utan endast avsåg att stanna här tills vidare för att ansöka om äkenskapsskillnad från C E.L., får det - främst i ljuset av den tid som hon därefter var folkbokförd här - anses att hon tog hemvist i landet då. Vid den tidpunkt då ansökan om äktenskapsskillnad gjordes hade alltså både W.L. och C E.L. hemvist i Sverige. Svensk lag ska därför tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden.

Hovrättens dom meddelad: den 29 december 2009.

Mål nr: T 8750-08.

Lagrum: 4 och 19 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

Rättsfall: NJA 1977 s. 706.

Litteratur: prop. 1989/90:87 s. 21, 43 - 45, 59; Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 7 uppl., 2008, s. 156.