RH 2010:39

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Karin Jonsson ) anförde i beslut den 3 september 2009 i huvudsak följande.

SKÄL

Enligt 14 kap. 4 § andra stycket konkurslagen får arvodet till en förvaltare inte bestämmas till ett högre belopp än vad som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Enligt 7 kap. 8 § åligger det förvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Vidare har förvaltaren enligt 16 § en skyldighet att omedelbart underrätta allmän åklagare om han misstänker att gäldenären kan misstänkas för brott enligt 11 kap.brottsbalken.

K.H. har uppgivit att han inte haft någon kännedom om den brottsanmälan som gjorts av Skatteverket. Vidare har han anfört att förvaltare som huvudregel inte erhåller information angående revisionsärenden eller brottsanmälningar.

Mot bakgrund av att förvaltare i en reviderads konkurs utan hinder av sekretess (se den sedan den 30 juni 2009 gällande offentlighets- och sekretesslagen, 27 kap. 8 § första stycket, tidigare 9 kap. 1 § sekretesslagen) kan få information ur en revision får det enligt tingsrättens mening anses rimligt att sådana uppgifter inhämtas innan förvaltaren vidtar egna efterforskningsåtgärder om brott. K.H. har inte gjort gällande att han efterhört med Skatteverket och/eller Ekobrottsmyndigheten. Tingsrätten delar därför TSM:s uppfattning att det förekommit ett dubbelarbete som inte varit till nytta för konkursboet och nedsättning av arvodet ska ske med det av TSM angivna beloppet. Tingsrätten bestämmer därför förvaltarens arvode till 190 375 kr inklusive mervärdesskatt och återförvisar det av förvaltaren upprättade utdelningsförslaget till honom för den ändring som föranleds av det ovan angivna beslutet angående arvodet.

SLUT

Arvodet till förvaltaren bestäms till 190 375 kr, varav 38 075 kr avser mervärdesskatt.

Det av K.H. upprättade utdelningsförslaget återförvisas till honom för den ändring som föranleds av det ovan angivna beslutet angående arvodet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Göran Karlstedt och hovrättsrådet Christian von Szalay, referent) anförde i beslut den 8 juni 2010 följande.

SKÄL

Enligt 14 kap. 4 § andra stycket konkurslagen får arvodet till en förvaltare inte bestämmas till ett högre belopp än vad som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning.

Den övergripande frågeställningen i målet är om eller i vilken utsträckning konkursförvaltaren äger rätt till ersättning för nedlagt arbete på brottsutredning och brottsanmälan.

Bestämmelser om förvaltarens utrednings- och anmälningsskyldighet, såvitt nu är i fråga, återfinns i 7 kap.15-17 §§konkurslagen. Bestämmelserna innebär i korthet att förvaltaren har en skyldighet att efterforska främst sådan brottslighet som avses 11 kap.brottsbalken (borgenärsbrott m.m.) eller sådana förfaranden som kan föranleda näringsförbud och att omedelbart underrätta allmän åklagare om sådana misstankar föreligger och grunden för dessa.

En inledande fråga är om eller på vilket sätt ovan angivna skyldigheter påverkas av att det hos någon myndighet redan genomförts eller pågår en revision eller brottsutredning rörande, helt eller delvis, samma sak.

Någon i författning reglerad inskränkning av förvaltarens nu omnämnda skyldigheter finns i och för sig inte. Det ligger emellertid i sakens natur att en förvaltare med kännedom om en tidigare eller pågående skatterevision eller förundersökning i brottmål också inhämtar uppgifter från denna i den utsträckning som det har betydelse för förvaltarens egen utredning. Genom ändringar i sekretesslagstiftningen år 2003 (numera införda i 27 kap. 8 § och 35 kap. 9 §offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]) har förvaltaren getts möjlighet att ta del av sekretessbelagda uppgifter från en förundersökning om uppgifterna kan antas ha betydelse för konkursutredningen. Likaså utvidgades samma år förvaltarens möjlighet att på ett tidigt stadium få del av sekretessbelagda uppgifter från en pågående skatterevision. Syftet med dessa ändringar var att effektivisera konkursutredningsarbetet och undvika dubbelarbete (prop. 2001/02:191 s. 54 ff.).

Även om en tidigare eller pågående utredning typiskt sett är ägnad att begränsa de utredningsåtgärder som en konkursförvaltare kan behöva företa, påverkar den inte konkursförvaltarens ansvar för att konkursutredningen får tillräcklig omfattning och rätt inriktning. Vare sig ändamålsskäl eller annat talar för att konkursförvaltarens anmälningsskyldighet enligt konkurslagen skulle inskränkas eller helt bortfalla till följd av att en brottsanmälan om helt eller delvis samma sak redan är gjord. En annan sak är om en tidigare gjord anmälan leder till en förundersökning som läggs ned t.ex. på grund av att brott inte kan styrkas. Med vetskap om den nedlagda förundersökningen torde nämligen en förvaltare normalt sakna tillräcklig grund (jfr bl.a. bestämmelserna om falsk eller vårdslös tillvitelse i 15 kap. 7 § brottsbalken) för att göra en egen brottsanmälan rörande samma sak, om han inte samtidigt kan prestera något nytt i utredningsväg. En förvaltare som endast har kännedom om att en förundersökning inletts torde ha motsvarande anledning att - innan han själv gör en anmälan - förvissa sig om att åklagaren inte redan prövat bärigheten av de brottsmisstankar som förvaltaren avser att anmäla.

En fråga som aktualiseras i detta sammanhang är hur förvaltaren ska få kännedom om relevanta brottsutredningar. TSM:s uppfattning är att det måste ankomma på en konkursförvaltare att själv efterforska huruvida det finns några pågående eller tidigare brottsutredningar av betydelse medan K.H. menar att det inte kan åligga en förvaltare att själv göra sådana efterforskningar utan att det i stället bör ankomma på åklagare och andra brottsutredande myndigheter att underrätta förvaltare om pågående utredningar.

Enligt hovrättens mening ligger det närmast till hands att besvara den nu resta frågeställningen utifrån allmänna ändamålsöverväganden. Det synes då framstå som mer naturligt att en handlingsplikt av angivet slag läggs på den som sitter inne med information än på den som söker information. Det bör därför i första hand vara en uppgift för den myndighet som genomför en revision eller en brottsutredning att upplysa förvaltaren om den pågående revisionen/utredningen.

Hovrätten saknar emellertid skäl att gå närmare in på detta i förevarande mål. Av utredningen i målet framgår nämligen att K.H. som underlag för sin anmälan haft tillgång till Skatteverkets revisionspromemoria och omprövningsbeslut. Likaså visar den av TSM ingivna skrivelsen att han redan i januari 2008 varit införstådd med att det pågick en förundersökning hos Ekobrottsmyndigheten.

Den nu omstridda delen av arvodet avser, som hovrätten uppfattat det, följande av K.H. vidtagna åtgärder.

• Inventering och förteckning av bolagets räkenskapsmaterial som erhållits från Skatteverket.

• Genomgång av Skatteverkets revisionspromemoria och omprövningsbeslut.

• Korrespondens och telefonsamtal med revisor angående granskningsuppdrag av bolagets räkenskapsmaterial.

• Granskning av revisionsrapporten.

• Upprättande och ingivande av brottsmisstanke och näringsförbud samt vissa kontakter med Ekobrottsmyndigheten.

För att en förvaltare över huvud taget ska kunna ta ställning om eller i vilken utsträckning utredningsmaterial hos annan myndighet kan ha relevans för konkursutredningen, torde få krävas att han åtminstone översiktligt sätter sig in i det. I det aktuella fallet omfattar enbart Skatteverkets omprövningsbeslut 21 sidor exklusive bilagor. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som tidigare anförts rörande förvaltarens utrednings- och anmälningsskyldighet finner hovrätten att åtgärderna under de fyra första punkterna är ersättningsgilla. Någon anmärkning mot omfattningen av nedlagt arbete hänförligt till dessa åtgärder i sig har inte gjorts från TSM:s sida. Det saknas därför skäl att sätta ned arvodet till den del det hänför sig till nu berörda åtgärder. När det däremot gäller den sista punkten - upprättande och ingivande av brottsmisstanke m.m. - gör hovrätten följande överväganden.

Den av K.H. avfattade anmälan till Ekobrottsmyndigheten omfattar en och en halv A 4-sida. I sak har förvaltaren i sin anmälan hänvisat till Skatteverkets omprövningsbeslut, som bilagts anmälan. Underlaget för förvaltarens anmälan synes därför vara identiskt med det underlag som legat till grund för Skatteverkets anmälan. Eftersom utredningen visar att K.H. känt till att en förundersökning inletts med anledning av Skatteverkets revision har han enligt hovrättens mening också bort - innan han upprättat och gett in sin anmälan - förvissa sig om att åklagaren inte redan prövat eller stod i omedelbart begrepp att pröva bärigheten av de brottsmisstankar m.m. som han avsåg att anmäla. Hade han gjort det hade han fått klart för sig att det saknades skäl för honom att upprätta och ge in en egen anmälan. K.H:s nu berörda åtgärder har således varit onyttiga för konkursboet. Skäl att sätta ned arvodet på denna grund föreligger därför.

TSM har gjort gällande att cirka 10 000 kr exklusive mervärdesskatt av begärt arvode hänför sig brottsutredning och brottsanmälan under det att K.H. närmast synes vara av den uppfattningen att det i stället rör sig om 5 000 kr.

Med utgångspunkt i att de åtgärder som hovrätten funnit inte vara till nytta för konkursboet enbart hänför sig till upprättande och ingivande av brottsanmälan finner hovrätten att det belopp med vilket nedsättning ska ske skäligen kan bestämmas till 2 000 kr exklusive mervärdesskatt.

Eftersom ingen rest invändningar mot förvaltarens utdelningsförslag bör utdelningsförslaget fastställas med de justeringar som hovrättens beslut i arvodesfrågan ger upphov till.

SLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens beslut och bestämmer förvaltararvodet till 200 375 kr, varav 40 075 kr avser mervärdesskatt, samt fastställer utdelning i konkursen i enlighet med förvaltarens förslag.

Hovrättens beslut meddelat: den 8 juni 2010.

Mål nr: Ö 7311-09.

Lagrum: 7 kap.15-17 §§ och 14 kap. 4 §konkurslagen (1987:672).

Litteratur: Prop. 2001/02:191 s. 54 ff.