RH 2010:4
Konkursförvaltare har, med begränsad framgång, lagt ned arbete på att söka driva in en redovisningsfordran, något TSM efter hörande enligt 7 kap. 10 § konkurslagen avrått från. Det arvode som konkursförvaltaren begärt för detta arbete har inte befunnits skäligt utan nedsatts.
Stockholms tingsrätt
Bygg&Entreprendadhörnan i Sverige AB (bolaget) försattes i konkurs genom beslut av tingsrätten den 27 juni 2005. Till konkursförvaltare utsågs advokaten L.S. Enligt den upprättade konkursbouppteckningen saknade konkursboet tillgångar medan skulderna uppgick till 13 581 kr. Konkursförvaltaren avlämnade i maj 2007 slutredovisning jämte arvodesframställan och arbetsredogörelse. Av arvodesframställan framgick att förvaltaren yrkade ersättning för arvode med 121 500 kr jämte mervärdesskatt. Av detta belopp avsåg 64 000 kr arbete nedlagt på en redovisningsfordran gentemot F.Å., som varit styrelseledamot i bolaget. Detta arbete inleddes med en ansökan om betalningsföreläggande. Sedan F.Å. blankt bestritt betalningsföreläggandet drevs kravet vidare till Hudiksvalls tingsrätt, något TSM i konkurser (TSM) tillfrågad enligt 7 kap. 10 § konkurslagen (1987:672) avrått konkursförvaltaren ifrån. Efter förenklad huvudförhandling i samband med muntlig förberedelse biföll tingsrätten käromålet. Sedan konkursförvaltaren utan framgång begärt verkställighet av domen avyttrades fordringen för 45 000 kr till ett inkassobolag.
TSM erinrade mot det begärda arvodet, såvitt gällde ersättning för det arbete som nedlagts på redovisningsfordringen. Enligt TSM:s uppfattning utgjorde skäligt arvode i denna del 40 000 kr exklusive mervärdesskatt.
Tingsrätten (rådmannen Tore Gissin) beslutade den 19 november 2007 att avskriva konkursen enligt 10 kap. 1 § konkurslagen samt att bestämma arvodet till L.S. till yrkade 151 875 kr, varav 30 375 kr utgjorde mervärdesskatt. När det gällde arvodet angav tingsrätten i skälen för sitt beslut följande. Om det inte framkommit uppgifter att svaranden i ett fordringsmål saknar tillgångar torde det krävas särskilda skäl för att inte begära överlämnande till tingsrätt efter ett blankt bestridande. Några sådana skäl har inte lagts fram i ärendet. Med beaktande härav och då konkursboet vann målet i tingsrätten bör begärt arvode fastställas.
Hovrätten
TSM överklagade beslutet och yrkade att den del av L.S:s förvaltararvode som avsåg hanteringen av ett redovisningskrav mot F.Å. skulle sättas ned med 24 000 kr, exklusive mervärdesskatt, vilket innebar att det totala arvodet skulle sättas ned från 121 500 kr till 97 500 kr, exklusive mervärdesskatt.
L. S. bestred yrkandet.
TSM anförde som grund för sitt yrkande i huvudsak följande. Konkursen har avslutats med avskrivning enligt 10 kap. 1 § konkurslagen. L. S. drev - efter att i enlighet med 7 kap. 10 § konkurslagen hört TSM - mot myndighetens inrådan redovisningskravet på 483 800 kr mot F.Å. vidare genom att begära att målet mot denne om betalningsföreläggande skulle överlämnas till tingsrätt. Förfarandet medförde ökade kostnader för konkursboet, eftersom F.Å. hade bristande betalningsförmåga och fordran mot honom inte kunde drivas in. F.Å. saknade redan vid tidpunkten för begäran om överlämnande ekonomiska förutsättningar att erlägga ersättning till konkursboet. Oavsett förvaltarens agerande skulle konkursen ha avskrivits. Mot bakgrund av förvaltarens skyldighet att ta tillvara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet är yrkat arvode avseende redovisningskravet, 64 000 kr exklusive mervärdesskatt, därför inte skäligt.
L.S. anförde som grund för sitt bestridande följande.Vid tiden för begäran om överlämnande av betalningsföreläggandet till tingsrätten hade F.Å. betalningsförmåga. Denne hade en taxerad inkomst på 252 000 kr och saknade betalningsanmärkningar. Den berörda borgenären, som hade informerats om kravet och om att han (L.S.) avsåg att driva kravet vidare, delade hans affärsmässiga bedömningar. Han kunde därför ha riskerat skadeståndsansvar om han inte hade drivit redovisningskravet vidare till tingsrätten. Dessutom hade F.Å. endast lämnat ett blankt bestridande i målet om betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten. Med den information som då fanns tillgänglig var det affärsmässigt motiverat att få redovisningskravet fastställt i en exekutionstitel. Efter sådan erhållits genom tingsrättens dom försämrades F.Å:s betalningsförmåga på grund av en skatteskuld, som vid tidpunkten för överlämnandet inte var känd. Fordringen har sedermera sålts till ett inkassobolag för 45 000 kr.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Lars Hesser och Roger Wikström samt tf. hovrättsassessorn Karin Ståhlbröst, referent) anförde i beslut den 2 februari 2009 följande.
SKÄL
En förvaltares arvode får enligt 14 kap. 4 § andra stycket konkurslagen inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning. Det åligger härvid förvaltaren att visa att yrkat arvode är skäligt, inte TSM att visa motsatsen. Enligt tredje stycket i samma bestämmelse ska en fastställd taxa tillämpas vid bestämmande av förvaltarens arvode om konkursen avskrivs enligt 10 kap.1 §konkurslagen.
I viktigare frågor som berör förvaltningen av boet, bl.a. väckande av talan om ett inte obetydligt belopp, ska förvaltaren enligt 7 kap. 10 § konkurslagen höra TSM och särskilt berörda borgenärer. Detta innebär inte att TSM formellt ska godkänna en åtgärd som förvaltaren ämnar vidta, utan syftet är bl.a. att ge myndigheten bättre underlag för sin kontrollverksamhet. Det är förvaltaren som ensam har att fatta beslut i saken (prop. 1986/87:90 s. 113 och 264 samt Palmér, Salvin, Konkurslagen, En kommentar, s. 7:18). När förvaltaren överväger att väcka talan för boets räkning ska han göra normala processekonomiska överväganden (a.a. s. 7:15). Avgörande för om en förvaltare ska inleda en talan är således bl.a. om anspråket kan anses utgöra en reell tillgång i konkursen och de faktiska utsikterna att vid bifall till sin talan få ut något av motparten (jfr NJA 1990 s. 656 och NJA 1999 s. 131).
L.S. har ostridigt begärt att redovisningskravet mot F.Å. skulle överlämnas till tingsrättens prövning trots att TSM hade avrått honom från detta. Hovrätten instämmer i myndighetens bedömning att, även med beaktande av att F.Å. först efter det att domstolsförfarandet inletts restförts för skatteskulder, utsikterna att genom en exekutionstitel erhålla full betalning för boets fordran inte på något sätt var given mot bakgrund av dess storlek och F.Å:s betalningsförmåga. Enligt hovrätten borde L.S., även om han inte var formellt bunden av TSM:s rekommendation, iakttagit särskild försiktighet då myndigheten avrått honom från att driva redovisningskravet vidare. Det arbete som han lagt ned på redovisningskravet har orsakat boet höga kostnader, som i förhållande till utsikterna att få full ersättning för fordringen inte varit motiverade. Kostnaderna har sedermera även överstigit den intäkt boet fått genom försäljningen av fordringen. Hovrätten finner mot denna bakgrund, och med beaktande av förvaltarens skyldighet att verka för en förmånlig och snabb avveckling av boet, att skäligt arvode för arbetet med redovisningskravet är det av TSM tillstyrkta. TSM:s överklagande ska därför bifallas.
SLUT
Med ändring av tingsrättens beslut fastställer hovrätten L.S:s arvode till 121 875 kr, varav 24 375 kr utgör mervärdesskatt.
Hovrättens beslut meddelat: den 2 februari 2009.
Mål nr: Ö 8915-07.
Lagrum: 7 kap. 10 § och 14 kap. 4 §konkurslagen (1987:672).
Rättsfall: NJA 1990 s. 656; NJA 1999 s. 131.
Litteratur: Prop. 1986/87:90 s. 113 och 264; Palmér, Salvin, Konkurslagen, - en kommentar, s. 7:18.