RH 2012:11

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Karl-Åke Persson) anförde i beslut den 27 april 2011 följande.

SKÄL

Enligt 14 kap. 4 § andra stycket konkurslagen får arvodet till förvaltare inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Av förarbetena till konkurslagen följer att tillsynsmyndighetens yttrande över förvaltarens arvodesframställning bör tillmätas stor betydelse vid prövningen av arvodesanspråket (se prop. 1986/87:90 s. 158).

När förvaltaren överväger att väcka talan för boets räkning ska denne göra normala processekonomiska överväganden och det som primärt är avgörande för bedömningen är om anspråket kan anses utgöra en reell tillgång i konkursen. Vid ett sådant ställningstagande måste förvaltaren beakta såväl de rättsliga möjligheterna att vinna framgång med en talan som de faktiska utsikterna att vid bifall till talan få ut något av svaranden. Av betydelse är även relationen mellan det belopp som talan avser och de kostnader som boet riskerar om talan inte vinner bifall. I ärendet har det inte lagts fram någon utredning som gör det möjligt att bedöma vare sig utgången av en eventuell process mot L.E. eller förutsättningarna för verkställighet av en eventuell dom innefattande en förpliktelse för L.E. att återbetala medel till konkursboet. B.Å. har inte lämnat någon redogörelse för vilket beslutsunderlag han hade i samband med att han gjorde bedömningen att fordran gentemot L.E. inte utgjorde en reell tillgång i konkursen. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten, i likhet med tillsynsmyndigheten, att B.Å. brustit i omsorg vid uppdragets fullgörande i sådan grad att det ska påverka arvodet. Det av tillsynsmyndigheten tillstyrkta arvodet om 225 000 kr exklusive mervärdesskatt får enligt tingsrättens mening anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Med hänsyn till att de utdelningsbara medlen i konkursen på grund av utgången av arvodesprövningen därmed ökar, bör utdelningen i konkursen inte fastställas i enlighet med utdelningsförslaget som i stället bör återförvisas till förvaltaren.

BESLUT

1. Tingsrätten fastställer arvodet till förvaltaren till 281 250 kr inklusive mervärdesskatt.

2. Tingsrätten återförvisar utdelningsförslaget till förvaltaren.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kristina Boutz, hovrättsrådet Ulrika Ihrfelt och tf. hovrättsassessorn Mattias Pleiner, referent) anförde i beslut den 23 november 2011 följande.

SKÄL

Utredningen

Av utredningen i målet framgår följande. B.Å. angav i sin förvaltarberättelse att utredning pågick angående en bilaffär som hade genomförts av konkursbolagets ägare och styrelseledamot, L. E. B.Å. angav även att han övervägde att försöka återvinna värdet av transaktionen och upptog den i bouppteckningen som en fordran om ca 100 000 kr på L.E. Sedan L.E. förpliktats att solidarisk med konkursbolaget till staten betala ca 570 000 kr jämte ränta i obetalda skatter, förklarade B.Å. i halvårsberättelsen i februari 2010 att han avskrivit kravet mot L.E. Som skäl för avskrivningen angav han att L.E. saknade möjlighet att betala något belopp till konkursboet. B.Å. underrättade i samband med detta L.E. om att boet inte avsåg att vidhålla kravet. L.E. betalade statens fordran och anmälde sin regressvisa fordran i konkursen. Mot L.E:s fordran framställde B.Å. en anmärkning som innebar att 100 000 kr skulle avräknas från fordran. L. E. och konkursboet träffade därefter en förlikning, som innebar att anmärkningen sattes ner till 50 000 kr.

Parterna har vidhållit vad de anfört vid tingsrätten och har därutöver anfört bl.a. följande.

B.Å. har förklarat att utgången av en återvinningstalan var oviss och att denna ovisshet inte påverkas av att han inte lämnat någon redogörelse för vilket beslutsunderlag han hade för bedömningen att fordran på L.E. inte utgjorde en reell tillgång i konkursen. Han har framhållit att han i halvårsberättelsen i februari 2010 angav skälet till avskrivningen och att tillsynsmyndigheten inte hade några synpunkter på hans bedömning.

Tillsynsmyndigheten har förklarat att myndighetens invändning mot det begärda arvodet grundar sig dels på vilket underlag som B.Å. ansåg tillräckligt för att besluta sig för att inte inleda en återvinningstalan, dels på att B.Å. underrättade L.E. om beslutet på ett sätt som medförde att det uppfattades som ett för framtiden bindande ställningstagande. Tillsynsmyndigheten har anfört att B.Å. genom vad som hittills framkommit i dessa frågor får anses ha brustit i omsorg och skicklighet vid förvaltaruppdragets utförande.

Hovrättens bedömning

Den övergripande frågan i målet är om B.Å. har hanterat och redogjort för frågan om återvinning på ett sätt som innebär att han brustit i den omsorg och skicklighet som uppdraget har krävt och om det arvode som han yrkat därför ska sättas ner.

Enligt 14 kap. 4 § konkurslagen får arvode till konkursförvaltare inte bestämmas till högre belopp än som kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget med hänsyn till det arbete som det krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning. Avgörande för arvodesbestämningen ska vara en allmän bedömning av arbetets omfattning och kvalitet. Vid bedömningen av kvaliteten kan de resultat förvaltaren uppnått och den utdelning som han har åstadkommit ha betydelse (se NJA 1999 s. 665 och NJA 2003 s. 99).

Det är förvaltaren som ska visa att det begärda arvodesbeloppet är skäligt och det åligger därför förvaltaren att redovisa behövligt underlag för bedömningen (se Palmér och Savin, Konkurslagen, en kommentar, internetversionen av den 30 juni 2011, kommentaren till 14 kap. 4 § konkurslagen). Vid prövningen av arvodesanspråket bör stor betydelse tillmätas tillsynsmyndighetens yttrande (prop. 1986/87:90 s. 158).

När en konkursförvaltare överväger att väcka talan för boets räkning ska han göra sedvanliga processekonomiska överväganden. Konkursförvaltaren kan i det sammanhanget behöva ta hänsyn till möjligheterna att vinna framgång med återvinningstalan samt till de faktiska utsikterna att vid bifall till talan få ut något av återvinningssvaranden. Konkursförvaltaren ska också beakta relationen mellan det belopp som talan avser och de kostnader som boet riskerar om talan inte vinner bifall (se NJA 1999 s. 131 och RH 2010:4). Frågan om egendom kan beräknas tillföras konkursboet genom återvinning bör bedömas med stor försiktighet (NJA 1990 s. 656).

B.Å. gjorde bedömningen att L.E. saknade möjlighet att betala något belopp till konkursboet. Med hänsyn till att L.E. senare visade sig vara i stånd att betala sin fordran till staten, får B.Å:s bedömning anses ha varit felaktig. Därav följer emellertid inte att B.Å. brustit i den omsorg och skicklighet som uppdraget krävt på ett sätt som innebär att hans arvode bör sättas ned.

I förvaltaruppdraget ingår att ta ställning till frågor som kan vara komplicerade. Det åligger dessutom förvaltaren att vidta åtgärder som främjar bl.a. en snabb avveckling av boet. För att en förvaltare under sådana förhållanden ska kunna göra processuella överväganden och fatta beslut, krävs att han har ett inte obetydligt handlingsutrymme (se NJA 2001 s. 99; se även prop. 1986/87:90 s. 111). Att förvaltaren gör en bedömning som i efterhand visar sig vara felaktig bör därför i detta sammanhang inte i sig betraktas som en sådan brist i kvaliteten på det arbete som förvaltaren utfört som medför att arvodet ska sättas ner.

Förutom det handlingsutrymme som B.Å. sålunda hade måste även beaktas att han uppmärksammade att transaktionen kunde vara återvinningsbar och att han till följd därav hade möjlighet att träffa en förlikning. Vidare måste hänsyn tas till att det skulle ha inneburit en viss risk att inleda en återvinningstalan, att en eventuell framgång med talan sannolikt inte skulle ha inbringat mer än 100 000 kr och att B.Å. genom förlikningen åstadkom ett resultat som i den uppkomna situationen framstår som godtagbart. Det är dessutom sannolikt att ytterligare utredning från förvaltarens sida skulle ha varit nödvändig innan han slutligt hade kunnat besluta sig för att inleda en återvinningstalan. Ytterligare en omständighet som bör beaktas är att återvinningsfrågan avsett ett relativt ringa belopp i förhållande till boets övriga tillgångar. Inte heller har gjorts gällande att B.Å. åsidosatt sin skyldighet att enligt 7 kap. 10 § konkurslagen höra tillsynsmyndigheten.

Mot angiven bakgrund kan B.Å. inte genom sitt sätt att hantera och redovisa frågan om återvinning anses ha brustit i omsorg och skicklighet på ett sätt som ska tillåtas påverka hans arvode. Inte heller har framkommit sådana omständigheter som medför att B.Å:s kontakter med och eventuella besked till L.E. ska medföra nedsättning av arvodet.

På grund av det ovan anförda och då varken omfattningen av B.Å:s arbete eller det sätt på vilket arbetet i övrigt utförts har satts i fråga får det begärda arvodet anses skäligt.

Vid denna utgång i arvodesfrågan bör det ankomma på tingsrätten att ta ställning till det av konkursförvaltaren ingivna utdelningsförslaget.

BESLUT

1. Med ändring av tingsrättens beslut under punkten 1 bestämmer hovrätten arvodet för B.Å. till 312 187 kr. Av beloppet avser 62 437 kr mervärdesskatt.

2. Det ankommer på tingsrätten att ta ställning till det av konkursförvaltaren ingivna utdelningsförslaget.

Hovrättens beslut meddelat: den 23 november 2011.

Mål nr: Ö 4299-11.

Lagrum: 14 kap. 4 § och 7 kap. 10 §konkurslagen (1987:672).

Rättsfall: NJA 1990 s. 656; NJA 1999 s. 131; NJA 1999 s. 665; NJA 2001 s. 99; NJA 2003 s. 99; RH 2010:4.

Litteratur: Prop. 1986/87:90 s. 111; Prop. 1986/87:90 s. 158; Palmér och Savin, Konkurslagen, en kommentar, internetversionen av den 30 juni 2011, kommentaren till 14 kap. 4 § konkurslagen.