RH 2010:41

Malmö tingsrätt

Åklagaren åtalade A.M.A. för mord och grovt vapenbrott enligt följande gärningspåståenden:

1 Mord

A.M.A. har den 14 augusti 2009 i korsningen Munkhättegatan/Berguvsgatan i Malmö berövat M.M. livet genom att skjuta honom med en pistol med ett flertal skott.

A.M.A. har beskjutit M.M. med en halvautomatisk pistol av fabrikat CZ 75B cal 9. A.M.A. har först avlossat ett flertal skott mot M.M., då denne suttit i förarsätet i en Volvo personbil med visst registreringsnummer. A.M.A. har därefter dragit ut M.M. ur fordonet och avlossat ytterligare skott mot honom när han legat på gatan. M.M. har avlidit av skottskadorna.

2 Vapenbrott, grovt brott

A.M.A. har den 15 september 2009 på Mor Saras Väg 24 i Kalmar uppsåtligen innehaft en halvautomatisk pistol CZ modell 75 Cal. 9. PARA inklusive ett magasin med 15 stycken 9 mm patroner utan att ha rätt till det.

Brottet är grovt eftersom pistolen var skarpladdad och att betrakta som ett livsfarligt vapen, som i praktiken inte har något legalt användningsområde.

Malmö tingsrätt (chefsrådmannen Björn Hansson samt nämndemännen Gunn-Mary Philipsson och Jessica Ohlin) avgjorde målet genom dom den 30 mars 2010. Här kan anmärkas att tingsrätten med stöd av 1 kap. 3 b § rättegångsbalken avgjorde målet med en lagfaren domare och två nämndemän.

DOMSKÄL

I domskälen anförde tingsrätten att utredningen visade att M.M. träffats av elva skott, varav tre skott träffade ryggen, ett halsen och två bakhuvudet och att det var skottskadorna i huvudet, halsen och bröstkorgen som var dödsorsaken. Tingsrätten fann styrkt att A.M.A. ensam skjutit och dödat M.M., att skjutningen gått till på det sätt som åklagaren gjort gällande, att A.M.A. uppsåtligen dödat M.M. och att gärningen skulle bedömas som mord eftersom det inte kommit fram några omständigheter som utgjorde skäl för att anse brottet som mindre grovt.

Under rubriken Påföljd anförde tingsrätten:

A.M.A. förekommer under 19 avsnitt i belastningsregistret. Han har i huvudsak gjort sig skyldig till trafikbrott och trafikförseelser. Han dömdes dock den 23 december 2003 för bl.a. grov misshandel och häleri, varvid påföljden bestämdes till skyddstillsyn jämte dagsböter. Den senaste domen är från den 17 mars 2008 och avser olovlig körning, grovt brott. Påföljden bestämdes till fängelse 14 dagar och den är helt verkställd.

I målet har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. Vidare har genomförts en rättspsykiatrisk undersökning. I den utredningen görs bedömningen att A.M.A. inte begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han inte heller vid undersökningstillfället led av en sådan störning samt att det därmed saknas medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § brottsbalken. Enligt tingsrätten saknas det anledning att ifrågasätta de slutsatser som redovisats i utlåtandet. Det finns därmed inte skäl att särbehandla A.M.A. i påföljdshänseende utan påföljden för honom ska bestämmas till fängelse.

Påföljden för mord är sedan den 1 juli 2009 fängelse på viss tid, lägst tio år och högst arton år, eller på livstid. Syftet med den utvidgade straffskalan är att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning för mord och en höjd straffnivå för de fall som inte leder till fängelse på livstid. Fängelse på livstid bör liksom tidigare förbehållas de allvarligaste fallen av mord, dvs. då det finns skäl att döma till ett strängare straff än fängelse i 18 år. I förarbetena anges vidare att ett tidsbestämt straff bör vara tillräckligt i flertalet fall av mord (se prop. 2008/09:118 s. 42 f.).

Enligt tingsrätten finns det inte några förmildrande omständigheter att beakta vid bedömandet av straffvärdet för det mord som A.M.A. gjort sig skyldig till. Den rättspsykiatriska undersökningen ger inte heller stöd för att A.M.A. till följd av psykisk störning eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande vid gärningstillfället. Däremot föreligger flera försvårande omständigheter kring mordet. Som ovan anförts har A.M.A., såvitt framkommit utan provokation, med ett livsfarligt vapen och på nära håll avlossat ett stort antal skott mot M.M. när denne befunnit sig i en utsatt situation sittande bakom ratten i sin bil. Gärningen har utförts i tre steg varvid den sista delen av beskjutningen närmast är att likna vid en avrättning. A.M.A. har under detta förlopp haft både tillfälle och möjlighet att besinna sig och avbryta beskjutningen, men har likväl fortsatt densamma. Gärningen ger enligt tingsrätten uttryck för såväl hänsynslöshet som grymhet. Det kan emellertid inte anses utrett att gärningen gett upphov till ett svårt lidande för M.M. eller att han upplevt dödsångest. Flera av M.M:s skottskador var nämligen dödande och utredningen kan inte ge svar på av vilket av skotten som han avled. Det kan därför inte uteslutas att M.M. avlidit eller blivit medvetslös redan av de inledande skotten och därefter inte uppfattat resterande del av händelseförloppet. Enligt tingsrättens mening ger utredningen inte heller tillräckligt stöd för slutsatsen att gärningen föregåtts av någon närmare planering från A.M.A:s sida, utan det som framkommit om omständigheterna kring händelsen talar närmast för att M.M. och A.M.A. sammanstött av en ren tillfällighet. Trots brottets stora allvar finner tingsrätten - med beaktande av såväl ovannämnda förarbetsuttalanden som senare års rättspraxis - att brottet inte kan anses hänförligt till de allvarligaste fallen av mord. A.M.A. ska därför dömas till ett tidsbestämt straff.

Vid bedömningen av fängelsestraffets längd anser tingsrätten att omständigheterna kring mordet motiverar ett straff som är att hänföra till den övre delen av den tidsbestämda straffskalan. Enligt tingsrätten bör straffet för den samlade brottsligheten bestämmas till fängelse i femton år.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde A.M.A. för mord och grovt vapenbrott till fängelse 15 år.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till livstids fängelse eller i vart fall fängelse 18 år. A.M.A. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för mord och endast döma honom för grovt vapenbrott till ett kortare fängelsestraff. För det fall han skulle fällas till ansvar för uppsåtligt dödande yrkade han strafflindring och begärde att hovrätten skulle infordra yttrande från Socialstyrelsen över den rättspsykiatriska undersökningen. Åklagaren justerade i hovrätten gärningsbeskrivningen på så sätt att ordet ”uppsåtligen” lades till före ”berövat M.M. livet”.

Hovrätten (hovrättslagmannen Lars Sjöström, hovrättsråden Lars Elmqvist och Katarina Rikte, referent, samt nämndemännen Berit Dahlbäck och Tor Rugsveen) fann i dom den 29 juni 2010 ställt utom rimligt tvivel att A.M.A. var gärningsmannen i fråga om åtalet för mord, och att gärningen av de skäl tingsrätten angett var att bedöma som mord.

DOMSKÄL

I domskälen under rubriken Påföljd anförde hovrätten följande:

Liksom tingsrätten anser hovrätten att det saknas skäl att ifrågasätta slutsatserna i den rättspsykiatriska undersökningen. Det har inte heller under handläggningen i hovrätten framkommit något som utgör skäl att inhämta Socialstyrelsens yttrande över undersökningen eller att föranstalta om komplettering av densamma. Yrkandet härom ska därför lämnas utan bifall. A.M.A. ska således inte särbehandlas i påföljdshänseende utan påföljden för honom ska bestämmas till fängelse.

Som tingsrätten angett är påföljden för mord sedan den 1 juli 2009 fängelse på viss tid, lägst tio år och högst arton år, eller på livstid. Syftet med den utvidgade straffskalan är enligt förarbetena till lagändringen att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning av mord och en höjd straffnivå för de fall som inte föranleder fängelse på livstid (prop. 2008/09:118 s. 43 f.) Domstolen ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet och bör enligt förarbetena (a. prop.) använda hela straffskalan vid straffmätningen. Fängelse på livstid bör förbehållas de allvarligaste fallen, dvs. där det finns skäl att döma till ett svårare straff än fängelse i 18 år.

Omständigheter som enligt förarbetena bör tala i skärpande riktning är t.ex. att brottet har föregåtts av noggrann planering eller präglats av särskild förslagenhet, att brottet har syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, att gärningen medfört svårt lidande för brottsoffret, att brottet utgjort ett angrepp på någon i tjänsteutövning eller att brottet har begåtts med sådan avsikt som anges i 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. I skärpande riktning bör även tala att brottet riktat sig mot en närstående, att offret befunnit sig i en skyddslös ställning, att brottet förövats inför ögonen på närstående, att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till allvarlig våldsbrottslighet eller tidigare angripit offret. I samma riktning ska beaktas om flera personer mördats eller det annars är fråga om flerfaldig brottslighet.

I mildrande riktning bör enligt förarbetena (a. prop.) beaktas t.ex. att händelseförloppet varit hastigt och den tilltalade haft svårt att besinna sig eller att brottet föregåtts av ett kraftigt provocerande beteende. I samma riktning bör tala att brottet har begåtts under påverkan av en psykisk störning eller att den tilltalade av annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.

Det anges också att även andra omständigheter än de nu angivna kan tala i skärpande eller mildrande riktning.

Liksom tingsrätten anser hovrätten att det inte föreligger några förmildrande omständigheter och att utredningen inte ger stöd för att A.M.A. haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande men att det däremot föreligger flera försvårande omständigheter kring mordet.

Som ovan angetts har A.M.A. med en halvautomatisk pistol på nära håll och i flera omgångar avlossat ett stort antal skott mot M.M. Han har först skjutit från passagerarsidan av bilen, därefter rört sig runt bilen, skjutit genom förarfönstret eller förardörren och slutligen dragit ut M.M. ur bilen och avlossat ytterligare skott mot honom när han låg på marken. Hovrätten anser att den sista delen av beskjutningen kan liknas vid en avrättning. Liksom tingsrätten anser hovrätten att A.M.A. haft tillfälle och möjlighet att besinna sig men likväl valt att fortsätta beskjutningen och att gärningen visar såväl hänsynslöshet som grymhet.

A.M.A. har varit beväpnad med ett skarpladdat skjutvapen. Av R.Ö:s uppgifter har framgått att A.M.A. befunnit sig på macken när M.M. kört in där. Detta motsäger att A.M.A. och M.M. sammanträffat av en slump och talar i stället för att de stämt möte. Detta stöds också av A.M.A:s egen uppgift om ”snack” vid bilen och YA:s och SP:s berättelser. Även om det inte klarlagts att gärningen föregåtts av någon närmare och bestämd planering att döda M.M. anser hovrätten alltså att utredningen visar att A.M.A. och M.M. inte sammanträffat av en ren tillfällighet.

Redan vad som nu anförts utgör skäl för att se ytterst allvarligt på gärningen.

Hovrätten beaktar härutöver som försvårande att gärningen har begåtts med skjutvapen på en allmän plats vid en tidpunkt då ett stort antal människor kan röra sig i området. Ett stort antal skott har avlossats i olika riktningar och flera personer har faktiskt befunnit sig nära brottsplatsen. Beskjutningen av M.M. har således utöver att ta hans liv och tillfoga honom ett svårt lidande även inneburit att ett stort antal andra människor utsatts för livsfara. Gärningen ska därför tveklöst hänföras till den översta delen av straffskalan för mord.

Frågan är då om livstids fängelse bör komma i fråga.

Som ovan angetts ska, enligt förarbetena till lagändringen år 2009, livstidsstraffet förbehållas de allvarligaste fallen, dvs. där det finns skäl att döma till svårare straff än fängelse i 18 år. Som exempel på fall då fängelse på livstid kan väljas anges i propositionen (a. prop. s. 43) fall när domstolen ska bestämma gemensamt straff för flera mord eller för ett mord och annan allvarlig brottslighet eller när den tilltalade tidigare har dömts för särskilt allvarlig brottslighet. Vidare anges att i flertalet fall av mord bör ett tidsbestämt straff vara tillräckligt.

Dödandet av M.M. utgör, trots gärningens stora allvar, inte något sådant fall som i propositionen nämns som exempel på fall då livstidsstraff kan väljas. Hovrätten anser med hänsyn till detta, liksom tingsrätten, att livstid inte bör dömas ut.

Brottet bör i stället bestraffas med det strängaste av de tidsbestämda straffen, dvs. fängelse i 18 år.

DOMSLUT

Hovrätten dömde A.M.A. för mord och grovt vapenbrott till fängelse 18 år.

Hovrättens dom meddelad: den 29 juni 2010.

Mål nr: B 1007-10.

Lagrum: 3 kap. 1 § brottsbalken.

Litteratur: Prop. 2008/09:118 s. 43 f.