RH 2010:43

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Petra Lundh, rådmannen Axel Taliercio samt tingsnotarien Manne Heimer) anförde i dom den 25 november 2008 följande.

BAKGRUND

S.S. avled den 18 mars 2004 och efterlämnade tre dödsbodelägare; bröstarvingarna L.S., T.S. och J.S. Den sistnämnde tog kontakt med begravningsbyrån och beställde en begravning åt modern. Begravningen hölls den 4 maj 2004. Samtliga dödsbodelägare närvarade vid begravningen.

Den 18 maj 2004 skickade begravningsbyrån en faktura avseende begravningen, uppgående till 24 568 kr, till den avlidna S.S:s tidigare bostadsadress där J.S. vid tillfället var boende. Fakturan var utställd till J.S. och angavs avse S.S:s dödsbo. Fakturan kvarstår obetald.

I bouppteckning, undertecknad av bl.a. L.S. och T.S. den 20 december 2005, upptogs under ”Skulder och avgående poster” en post om 24 000 kr benämnd ”Begravning”.

YRKANDEN M.M.

Begravningsbyrån yrkade att dödsboet till begravningsbyrån ska förpliktigas att betala 24 568 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 18 juni 2004 till dess betalning sker.

Dödsboet bestred käromålet.

GRUNDER

Begravningsbyrån: J.S. företrädde dödsboet när han beställde begravningen och beställningen gjordes för dödsboets räkning. Vid beställningen hade J.S., i sin egenskap av bröstarvinge och dödsbodelägare, ställningsfullmakt eller i annat fall tolerans- eller kombinationsfullmakt att företräda dödsboet.

I vart fall har dödsboet i efterhand accepterat J.S:s beställning av begravningen.

Dödsboet har inte betalat den faktura begravningsbyrån tillställt J.S. i dennes egenskap av företrädare för dödsboet. Fakturan förföll till betalning den 18 juni 2004.

Dödsboet: Det är J.S. personligen, inte dödsboet, som beställt begravningen och ansvarar för beställningen.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Beställningen av begravningen

Begravningsbyrån: Efter S.S:s död tog hennes son, J.S., kontakt med B.L. på begravningsbyrån. Vid ett möte mellan de båda på begravningsbyråns kontor, beställde J.S. en begravning med därtill hörande varor och tjänster. J.S. gjorde beställningen för dödsboets räkning, i egenskap av dödsbodelägare och företrädare för dödsboet. Utåt sett framstod J.S. som behörig företrädare för dödsboet och det var på detta sätt B.L. med fog uppfattade situationen. Det saknades anledning för B.L. att ifrågasätta detta intryck och ingen har undanröjt hennes uppfattning. Det är närmast regel att inte alla dödsbodelägare närvarar vid beställning av en begravning men enligt praxis och sedvänja i begravningsbranschen anses en sådan beställning alltid göras för dödsboets räkning. Vidare är det praxis i branschen att i en så känslig situation inte kräva skriftlig fullmakt. Härutöver är beställning av en begravning en sådan löpande förvaltningsåtgärd som en dödsbodelägare sedvanemässigt anses få vidta. Detta gäller i synnerhet i fall som det förevarande då det inte rör sig om en dyr utan en normal begravning. Begravningen ägde rum den 4 maj 2004, helt i enlighet med beställningen. Före begravningen hade B.L., per telefon, varit i kontakt med L.S. som därvid bekräftat att begravningen beställts för dödsboet och skulle ske i enlighet med vad som avtalats. Varken då eller senare gjordes någon invändning mot den beställda begravningen. Ingen av dödsbodelägarna begärde att den skulle ställas in eller ändras. Samtliga dödsbodelägare var informerade om och deltog vid begravningen. De har således konsumerat och accepterat den gjorda beställningen. Vidare upptogs kostnaden för begravningen som en skuld för dödsboet i bouppteckningen, vilken undertecknats av L.S. och T.S. Därigenom har man vitsordat att begravningskostnaden tillhör dödsboet.

Dödsboet: J.S. beställde och arrangerade begravningen själv och för egen räkning, utan att dessförinnan höra efter med de övriga dödsbodelägarna. Fakturan ställdes också ut på J.S. och skickades till hans dåvarande bostadsadress. Först under hösten 2006, två och ett halvt år efter att fakturan ursprungligen utfärdats och sedan J.S. gått i konkurs, kom den till de övriga dödsbodelägarnas kännedom. J.S. har inte sagt sig ha beställt begravningen för dödsboets räkning och begravningsbyrån har uppfattat honom som ansvarig för beställningen. J.S. hade inte de övriga delägarnas uppdrag att beställa begravningen. L.S. och T.S. hade över huvud taget ingenting att göra med arrangemangen kring begravningen. L.S. fick av en slump, så sent som några dagar före begravningen, reda på att begravningen skulle äga rum och var detta skulle ske. L.S. har inte vid telefonsamtal med B.L. bekräftat att begravningen beställts för dödsboet. Inte heller vid något annat tillfälle har J.S:s beställning bekräftats av övriga dödsbodelägare. Vid bouppteckningsförrättningen framförde J.S. krav på ersättning om 24 000 kr för utgifter han påstod sig ha haft i anledning av begravningen. Detta belopp upptogs i bouppteckningen och antecknades som ostridigt dels eftersom dödsboet hade långt större fordringar på J.S., vilka på grund av hans ekonomiska situation inte kunde förväntas bli betalda annat än genom kvittning, dels då det förväntades att dödsboet skulle komma att belastas med skatt. J.S. hade tidigare medgivit redovisningsskyldighet om 500 000 kr gentemot dödsboet för uttag från S.S:s konton. Det ifrågasätts inte att dödsboet haft att betala den aktuella begravningskostnaden men frågan är till vem dödsboet varit skyldigt att erlägga betalningen. Svaret är att dödsboet varit skyldigt att betala till J.S., som sagt sig ha lagt ut 24 000 kr för begravningen. Så har också skett genom att kostnaden togs upp i bouppteckningen och kvittades mot J.S:s skuld till dödsboet. Vidare ska framhållas att det i bouppteckningen upptagna beloppet uppgår till 24 000 kr och inte 24 568 kr, vilket fakturan från begravningsbyrån uppgår till. J.S. presenterade över huvud taget inte någon faktura vid bouppteckningsförrättningen.

BEVISNING

På begäran av begravningsbyrån har B.L. avlagt vittnesmål. Därjämte har viss skriftlig bevisning åberopats.

På begäran av dödsboet har partsförhör med L.S. hållits. Därjämte har viss skriftlig bevisning åberopats.

DOMSKÄL

För vems räkning beställdes begravningen?

B.L. har berättat bl.a. följande. Hon har arbetat i begravningsbyråbranschen i knappt trettio år och det var hon som tog emot J.S:s beställning av begravningen. Hon uppfattade att J.S. beställde begravningen för dödsboets räkning och att han hade rätt att göra det. Den aktuella beställningen avvek inte från det normala, hon har alltid tidigare gjort på samma sätt. Inte någon gång under sina yrkesverksamma år har hon varit med om att en dödsbodelägare varit tvungen att uppvisa fullmakt från övriga delägare.

L.S. har uppgivit att J.S., vid bouppteckningsförrättningen, sa att han beställt och tagit på sig kostnaden för begravningen.

Av de personer som hörts i målet är B.L., som har mycket lång erfarenhet av att arbeta inom begravningsbyråbranschen, den enda som faktiskt bevittnat J.S. beställning av begravningen. Det ligger således nära till hands att utgå från hur hon uppfattat situationen; nämligen på det viset att beställningen inte avvek från vad som är brukligt och att J.S. beställde begravningen för dödsboets räkning.

Då det inte framkommit några uppgifter som tyder på att J.S., vid beställningstillfället, uppgivit att beställningen gjordes av honom för egen räkning, utgår tingsrätten i sin fortsatta prövning från att beställningen - på det sätt som vanligtvis sker - gjordes för dödsboets räkning.

Var J.S. behörig att företräda dödsboet?

Ett dödsbo är en juridisk person. Huvudregeln är att förvaltningen av ett dödsbo sker genom samfällt beslut av samtliga dödsbodelägare (18 kap. 1 § ärvdabalken). I ärvdabalken återfinns ett antal undantag från denna huvudregel, vilka dock saknar betydelse i målet.

Det står klart att J.S. i vart fall inte givits övriga dödsbodelägares uttryckliga medgivande att företräda dödsboet. Frågan är då om J.S., så som begravningsbyrån gjort gällande, på grund av allmän ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket avtalslagen eller på grund av sådan speciell ställningsfullmakt som i doktrinen brukar kallas tolerans- eller kombinationsfullmakt ändå varit behörig att för dödsboets räkning beställa begravningen.

För att en ställningsfullmakt ska föreligga fordras att följande förutsättningar är för handen. Mellanmannen ska inta en ställning som enligt lag eller sedvänja medför behörighet att med bindande verkan handla för huvudmannen. Intagandet av ställningen ska grunda sig på avtal med huvudmannen. Mellanmannen ska företa rättshandlingen i huvudmannens namn. Den företagna rättshandlingen måste falla inom fullmaktens gränser. Motparten får inte ha insett eller bort inse förekomsten av inskränkande föreskrifter från huvudmannen, det vill säga motparten måste vara i god tro (Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961, s. 141).

Begravningsbyrån har över huvud taget inte gjort gällande att J.S. intagit en ställning som grundats på avtal. Den ställning som begravningsbyrån åberopat, och vilken J.S. ostridigt intagit, är den som bröstarvinge och dödsbodelägare, vilken följer av lag. Att tillerkänna en sådan ställning verkan i nu aktuellt fullmaktshänseende, skulle uppenbarligen stå i strid med lagstiftarens tanke med behörighetsreglerna i ärvdabalken. Redan av det anförda följer att J.S. inte kan anses ha haft en allmän ställningsfullmakt. Härutöver kan anmärkas att det i doktrin och praxis fastslagits att en ställningsfullmakt kan komma i fråga beträffande schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingar, medan ovanliga och mera omfattande rättshandlingar, till vilka en beställning av en begravning får räknas, som regel sker med stöd av skriftlig fullmakt (NJA 1998 s. 304 och Grönfors, Avtalslagen, 3 uppl., s. 122).

En toleransfullmakt kan uppstå genom att en person under en viss tid eller vid upprepade tillfällen tolererat att någon avtalat för hans räkning, vilket givit tredje man uppfattningen att den rättshandlande haft fullmakt att företräda huvudmannen. Begravningsbyråns påstående i målet, att J.S. på grund av toleransfullmakt varit behörig att binda dödsboet, faller redan av den anledningen att det inte visats, eller ens gjorts gällande, att det i tiden före beställningen av begravningen förekommit något handlande för dödsboets räkning från J.S:s sida. Begravningsbyrån har heller inte visat att det, vid tiden för beställningen, förelegat några andra omständigheter som varit ägnade att ge begravningsbyrån intryck av att J.S. varit behörig att företräda dödsboet. Således har inte heller någon kombinationsfullmakt förelegat. (Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961, s. 244, se även NJA 1990 s. 591.)

Sammanfattningsvis innebär det ovan anförda att dödsboet inte blivit bundet av den beställning J.S. gjort från begravningsbyrån på fullmaktsrättslig grund.

Har dödsboet accepterat beställningen av begravningen i efterhand?

Ett avtal som är ofullständigt på grund av att det ingåtts av en obehörig mellanman kan fullbordas genom huvudmannens godkännande i efterhand, s.k. ratihabition. Resultat blir då detsamma som om mellanmannen från början hade varit behörig att företa rättshandlingen. Ratihabition innebär att ett avtal anses ha kommit till stånd ex tunc, det vill säga när det genom det ursprungliga rättshandlandet såg ut att ha kommit till stånd. Ratihabition kan ske genom ett uttryckligt godkännande men även genom konkludent handlande eller passivitet, t.ex. i form av tillägnelse av en prestation eller i vissa fall underlåtenhet att åberopa viss ogiltighet. (Adlercreutz, Avtalsrätt I, 10 uppl. 1995, s. 211 f., Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997, s. 901 f. samt Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 4 uppl. 1993, s. 72 f.).

L.S. har i denna del bl.a. uppgett. Hon fick först veckan innan begravningen ägde rum, via den person som varit S.S:s förvaltare, vetskap om att begravningen skulle ske. Hon fick dock ingen information om var eller när begravningen var planerad att äga rum. Hon ringde därför till begravningsbyrån som bekräftade att en begravning var planerad och meddelade var, när och hur den skulle ske. Hon ringde till begravningsbyrån på en torsdag eller fredag och begravningen ägde rum tisdagen veckan därpå. Hon kontaktade sin syster T.S., som inte heller hon kände till den planerade begravningen. Efter stor tveksamhet deltog hon och T.S. i begravningen. Hon framställde ingen invändning mot begravningen vid telefonsamtalet med begravningsbyrån men varken hon eller T.S. har godkänt att dödsboet beställt begravningen på det sätt som skett.

B.L. har berättat följande. En av J.S:s systrar ringde till begravningsbyrån en tid efter att J.S. beställt begravningen. Systern frågade var och när begravningen skulle ske samt hur arrangemanget var upplagt. Det gjordes inga invändningar om den beställda begravningen och framfördes inte att dödsboet inte önskade göra beställningen. Hade så skett skulle B.L. ha avbrutit det planerade arrangemanget och uppmanat dödsbodelägarna att enas. Vem som skulle tillställas fakturan för begravningen diskuterades inte under samtalet. Begravningen avvek inte från en normalbegravning, den var att betrakta som en standardbeställning.

En beställning av en begravning är en speciell rättshandling, bl.a. då det i lag fastslagits att huvudregeln är att kostnaderna ska betalas av dödsboet efter den avlidne (18 kap. 3 § ärvdabalken, 5 kap. 2 § begravningslagen [1990:1144], Walin, Kommentar till Ärvdabalken, Del II, 4 uppl., s. 52). Enligt vad som upplysts i målet görs en sådan beställning vanligtvis för det aktuella dödsboets räkning, vilket är naturligt mot bakgrund av ovan nämnda huvudregel.

Även om det skedde på ett sent stadium har L.S., vid telefonsamtal med B.L. på begravningsbyrån, och T.S., genom sin syster, erhållit information om var och när begravningen skulle ske samt hur arrangemanget var upplagt. Trots denna information har ingen av dem, vilket med enkla medel hade kunnat göras, invänt mot den beställda begravningen, ifrågasatt vem som skulle betala densamma eller på något annat sätt reagerat mot beställningen, vilken varken avseende pris eller i övrigt avvikit från vad som är normalt.

Vidare har såväl L.S. som T.S., tillsammans med J.S., deltagit vid begravningen, vilken således måste anses ha kommit dödsboet i sin helhet till nytta. Sammantaget leder detta till att dödsbodelägarna samfällt, i efterhand, får anses ha godkänt beställningen av begravningen för dödsboets räkning. Således har dödsboet inte, med befriande verkan, genom kvittning kunnat betala kostnaderna för begravningen till J.S., utan har att betala till begravningsbyrån. Om det yrkade kapitalbeloppet råder inte tvist.

Godkännandet i efterhand innebär att avtal mellan parterna träffades i och med att J.S. gjorde beställningen av begravningen. Av detta följer att dödsboet ska utge ränta enligt 6 § räntelagen från den 18 juni 2004 till dess betalning sker.

I målet är inte ifrågasatt att begravningsbyrån ådragit sig inkassokostnader om 160 kr. Ersättningsanspråket i denna del är lagligen grundat.

Käromålet ska alltså bifallas. Vid denna utgång ska dödsboet ersätta begravningsbyrån för dess rättegångskostnader. Yrkandet i denna del är skäligt.

DOMSLUT

Dödsboet efter S.S. ska till begravningsbyrån betala 24 568 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 18 juni 2004 till dess betalning sker.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kristina Boutz, hovrättsråden Ingemar Persson, referent, och Ulrika Stenbeck Gustavson samt tf. hovrättsassessorn Carl Rosenmüller) anförde i dom den 29 september 2009 följande.

DOMSKÄL

Parternas talan i hovrätten

Parterna har i hovrätten fört sin talan i allt väsentligt som vid tingsrätten. Dödsboet har tillagt att boet inte har någon skyldighet att vare sig solidariskt eller subsidiärt svara för betalning till leverantör av varor och tjänster i samband med en begravning, som beställts av en enskild dödsbodelägare, även om dödsboet till någon del dragit nytta av dödsbodelägarens beställning.

Dödsboet har i och för sig medgett skyldighet att bära kostnaden för S.S:s begravning, men har invänt att ersättningen ska utges till dödsbodelägaren J.S., som beställde begravningen, och att denna skuld reglerats genom att dödsboet kvittat med boets fordran mot J.S., vilket anges i bouppteckningen efter S.S.

Hovrättens bedömning

Ett dödsbo är ett självständigt rättssubjekt vars förvaltning syftar till att avveckla boet efter den avlidne. Förvaltningen ska enligt 18 kap. 1 § ärvdabalken utövas av dödsbodelägarna gemensamt, s.k. samförvaltning, eller av en av rätten förordnad boutredningsman. Avsteg från kravet på samförvaltning kan göras beträffande åtgärder som inte tål att skjutas upp.

I 18 kap. 3 § ärvdabalken föreskrivs vidare att om det för dödsbo görs annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företas annars för dödsboet rättshandling som inte är för sådant ändamål erforderlig, är det inte bindande för boet, med mindre tredje man var i god tro.

Kostnaden för begravning - som är en av dödsfallet föranledd oundgänglig kostnad - bör närmast sökas i den dödes egendom, och skulder som avses i 18 kap. 3 § ärvdabalken åvilar dödsboet som sådant (se Walin, Ärvdabalken, Del II, 4 uppl. s. 52 f.). Frågan i målet är om en enskild dödsbodelägare kan binda boet vid sådan betalningsskyldighet.

Det är ostridigt att J.S. beställde begravningen - som såvitt utredningen utvisar var av sedvanligt slag - utan medgivande från övriga dödsbodelägare. B.L., som för begravningsbyråns räkning tog emot beställningen, har uppgett att hon inte minns att J.S. uttryckligen påstod sig företräda dödsboet, men att hon uppfattade att beställningen gjordes för boets räkning. Ingen invändning har framställts till begravningsbyrån mot beställningen.

Begravningsbyrån har gjort gällande att beställning av en begravning faller inom ett dödsbos löpande förvaltning och omfattas av en enskild dödsbodelägares behörighet och att det inte är branschpraxis att kräva att samtliga dödsbodelägare närvarar vid beställningen eller att fullmakter företes från övriga delägare.

Bestämmelsen i 18 kap. 3 § ärvdabalken kan inte ges annan innebörd än att den som från en dödsbodelägare mottar en beställning av en begravning därigenom träffar ett bindande avtal med dödsboet. En dödsbodelägare kan alltså binda boet som sådant vid betalningsansvar för en begravning. Om en dödsbodelägare erlägger betalning och därefter kräver ersättning av dödsboet för sitt utlägg kan självfallet en kvittningssituation uppkomma mellan dödsboet och dödsbodelägaren, men den situationen är inte aktuell i målet eftersom J.S. inte framställt något krav mot dödsboet (se beträffande den situationen NJA 1966 s. 609 där en dödsbodelägare ådrog dödsbo skyldighet att stå kostnaden för gravvård som dödsbodelägaren anskaffat). Det kan i sammanhanget tilläggas att det vid tidpunkten för beställning av en begravning inte annat än i undantagsfall torde finnas närmare utredning i form av bouppteckning som med säkerhet anger vilka som är dödsbodelägare. En ordning där närmare utredning om vilka som är dödsbodelägare och gemensamt agerande av dödsbodelägarna eller fullmakter för att ådra dödsboet betalningsansvar gentemot en begravningsbyrå synes vara en opraktisk lösning.

Mot bakgrund av det anförda har dödsboet inte erlagt den aktuella begravningskostnaden genom kvittning med boets krav mot J.S. utan dödsboet är genom J.S:s beställning skyldigt erlägga betalning till begravningsbyrån.

Tingsrättens domslut ska därmed fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 29 september 2009.

Mål nr: T 174-09.

Lagrum: 18 kap.1 och 3 §§ärvdabalken.

Rättsfall: NJA 1966 s. 609.

Litteratur: Walin, Ärvdabalken, Del II, 4 uppl. s. 52.