RH 2010:47

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Marit Åkerblom samt nämndemännen Rolf Adolfsson, Birgitta Engnér och Hans Erik Gustafsson) anförde i dom den 15 juli 2010 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Ansvar

J.F:s inställning

J.F. har förnekat grovt koppleri. Han har bestritt åklagarens yrkande om värdeförverkande samt B:s skadeståndsanspråk.

Gärningen grovt koppleri innehåller ett flertal olika moment. Tingsrätten kommer först att pröva om det är styrkt att målsägandena haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, därefter om det är styrkt att J.F. främjat eller på ett otillbörligt sätt utnyttjat detta samt i vilken utsträckning detta skett, för att slutligen överväga huruvida verksamheten bedrivits i större omfattning och medfört betydande vinning och därför ska bedömas som grov.

Har målsägandena haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning?

Samtliga målsägande har berättat att de haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Detta har, enligt de förhör som förebringats, skett i Sundsvall, Östersund, Stockholm, Uppsala och Norrköping. Det har också, genom telefonavlyssning, framkommit att A fått i uppdrag att åka till Linköping för att möta en kund. För A, B och C förefaller detta ha utgjort deras huvudsakliga inkomst. C och D har beskrivit att de varit verksamma i mindre mån. Det finns ingen anledning att ifrågasätta målsägandenas berättelser om att köp av sexuella tjänster förekommit. Dessa vinner också stöd av annonsmaterialet, telefonlistorna samt sexköparnas berättelser. Det är alltså styrkt att A, B, C, D och E haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Tingsrätten kommer nedan att beteckna A:s, B:s, C:s, D:s och E:s försäljning av sexuella tjänster för verksamheten.

Har J.F. främjat verksamheten?

Redan genom J.F:s egen berättelse framgår att han främjat verksamheten genom att tillåta A att använda bostaden i verksamheten i vart fall från hösten 2009, E att använda bostaden i verksamheten från oktober 2009 samt B att använda bostaden i verksamheten från mitten av februari till mitten av mars 2010. Även om A och E själva bott i lägenheten har J.F. haft bestämmanderätt över lägenheten och möjlighet att avstyra att hans bostad användes. JF. har också berättat att han hyrt ut sin lägenhet under en helg till B och en av hennes bekanta för att använda för prostitution. Han har alltså främjat verksamheten genom att upplåta sin bostad för prostitution.

B, C och D har samtliga berättat att J.F. annonserat för deras räkning, att han bokat kunder åt dem och sedan meddelat dem var och när de skulle träffa kunderna. Framförallt B har berättat om J.F:s aktiviteter på ett tydligt och målande sätt, som givit ett självupplevt intryck. Det finns inte heller något som tyder på att C eller D sanningslöst skulle tillvita J.F. brottslig gärning. De uppgifter de lämnat om J.F:s aktiviteter vinner stöd av de samtal som avlyssnats, framförallt mellan J.F. och C och D, där han talar om att han har ordnat kunder för dem. Även detta innebär ett främjande av verksamheten. De vinner också stöd av det avlyssnade telefonsamtalet den 16 februari 2010 där J.F. stått i telefonkö hos försäkringskassan och samtidigt pratat med en annan, okänd, person och därvid sagt ”ja, typen klockan elva verkar det som det sket sig med, vet du, tyvärr. För jag skickade meddelande i morse å, men det vart ju alldeles försent också hade han bokat igår, sa han då” samt lite senare ”förhoppningsvis blir det några fler kunder ändå. Det verkar så”.

Åklagaren har styrkt att J.F. främjat verksamheten, dels genom att upplåta sin bostad för prostitution, dels genom att annonsera sexuella tjänster och förmedla kontakter mellan eventuella kunder och målsägandena.

Har J.F. inkasserat och tillägnat sig delar av den ersättning målsägandena erhållit?

B har redogjort för att J.F. fick 20 procent av hennes intäkter under den aktuella månaden och att hon givit honom omkring 10 000 kr i provision förutom 3 000 kr som hon betalat för att tillsammans med en bekant hyra lägenheten en helg för att sälja sexuella tjänster. Även C och D har berättat att de lämnat pengar till J.F. då han förmedlat kunder till dem. C har nämnt summan 1 500 kr och D har sagt att hon skickat sammanlagt 2 400 kr. D:s uppgifter vinner stöd av den skriftliga bevisning åklagaren åberopat.

Det innebär att J.F. har tillägnat sig del av intäkterna från verksamheten. Detta har varit otillbörligt.

E har också redogjort för att hon under hösten 2009 betalat sammanlagt 15 000 kr till J.F. för att hon fick bo i lägenheten och för tiden från den 23 mars till den 28 april 2010 betalat 3 500 kr. E har själv redogjort för att hennes huvudsakliga inkomst under den tid hon bott i J.F:s lägenhet härrört från prostitution. Även om det skulle vara riktigt att hon även haft inkomster från bland annat städning måste det ha stått klart för J.F. att hon inte kunnat betala honom 15 000 kr för oktober, november och december samt 3 500 kr för tiden från den 23 mars till den 28 april 2010 utan att haft inkomster från verksamheten. De summor som anges utgör också en anmärkningsvärt hög andel av den hyra J.F. själv haft att betala, drygt 7 000 kr per månad. Det innebär att J.F., genom att ta emot pengarna från E, på ett otillbörligt sätt utnyttjat att hon haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning även om han inte tagit emot högre belopp än vad E uppgett.

Åklagaren har alltså visat att J.F. har tillägnat sig delar av de inkomster som i vart fall B, C, D och E haft och därigenom på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat verksamheten.

Vilken är J.F:s roll i förhållande till A och E?

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att A och E kategoriskt förnekat att J.F. på något sätt varit inblandad i verksamheten, förutom att han har låtit dem använda hans lägenhet. E har varit mycket tydlig när hon förklarat att de pengar hon lämnat till J.F. avsett ersättning för boende och inte ersättning för J.F:s engagemang i verksamheten. De har båda sagt att J.F. inte medverkat vid annonsering eller förmedling av kunder. A har, som förklaring till att J.F:s dator använts vid annonsering och vid bokning av sexuella tjänster, sagt att det var hans dator som användes på grund av att internetuppkopplingen var knuten till denna.

De uppgifter de lämnat motsägs i hög utsträckning av de telefonsamtal som förebringats, både mellan J.F. och A och mellan J.F. och E, samt, vad gäller förklaringen till att J.F:s dator använts, även av den tekniska undersökningen av A:s dator. Den tekniska undersökningen av A:s dator har visat att även denna varit uppkopplad mot Internet. Det kan härvid anmärkas att A i vart fall formellt är gift med J.F., och torde vara beroende av honom för att få fortsatt uppehållstillstånd. Även E, som av samtalsutskrifterna att döma har ett förhållande med J.F. och hoppades på att de senare skulle leva tillsammans i hennes hemland, har varit beroende av honom för bostad under sin vistelse i Sverige. De har båda ett intresse av att skydda honom.

J.F. har i flera telefonsamtal med A yttrat sig på ett sådant sätt att hans yttranden svårligen kan tolkas på annat sätt än att han förmedlar kunder till A. Han har i telefonsamtal till A den 24 mars 2010 redogjort för att han tror att någonting kan komma att hända eftersom han lämnat numret till några personer som bodde på ett hotell samt även frågat om A sett det meddelande han skickat till henne, varvid hon svarat att hon skickat ett meddelande till mannen i fråga. J.F. har också vid telefonsamtal med A den 29 mars 2010 talat om en person som någon man hon skulle träffa vid fyratiden samt den 10 april 2010 talat med A om att flera personer ringt men att ingenting hänt. Åklagaren har härutöver åberopat och förebringat ytterligare telefonsamtal där J.F. och A talar om ”vänner” som ska komma eller har kommit på besök.

Det framgår också att samma dag som E berättat för A att A sannolikt har en kund i Linköping ringer J.F. till A för att berätta att hon ska träffa någon i Linköping.

J.F. har i telefonsamtal till E insisterat på att hon ska börja sälja oralsex utan kondom samt analsex. Han har också påpekat för henne, när hon var ovillig att återvända till Sverige, att hon den här gången skulle tjäna mycket pengar eftersom det var vår och alla män var kåta.

Den 27 april annonserades att ”Gloria” skulle befinna sig i Norrköping för att ta emot kunder. Det telefonnummer som angavs i annonsen var (här utelämnat). Av den skriftliga bevisning, i form av beslagsprotokoll, åklagaren åberopat har framgått att A befann sig på hotell Highlander Inn den 28 april 2010 kl. 09.40 medan det simkort som är knutet till telefonnumret i annonsen beslagtogs i J.F:s lägenhet vid samma tid. Kunder som sökt kontakt med ”Gloria” har alltså inte kunnat nå henne direkt vid den aktuella vistelsen i Norrköping.

J.F. har lämnat uppgifter till B om sitt förhållande till A och E. Han har kallat dem ”sina tjejer” och förklarat att han skulle se till att de började sälja oralsex utan kondom samt analsex. Att han lämnat sådana uppgifter till B stöds av att han, sedan han fått kontakt med B, hade det samtal med E där han insisterade på att hon skulle börja sälja dessa tjänster.

Genom telefonsamtal, de uppgifter J.F. lämnat till B och genom lokaliseringen av SIM-kortet (här utelämnat) den 28 april 2010 är styrkt att J.F. främjat även A:s och E:s verksamhet inte bara genom att upplåta sin lägenhet i verksamheten utan även genom att i vart fall förmedla kunder.

Omständigheten att J.F:s dator använts för kontakt med kunder och för att lägga ut annonser om verksamheten, omständigheten att J.F. annonserat för B, C och D samt att dessa annonser, till sin utformning och språkbehandling är lika de annonser som avser A och E, talar också mycket starkt för att J.F. också annonserat för A och E. Uppgiften från en av sexköparna, att E behövde hans hjälp för att boka resa tillbaka till sitt hemland sedan J.F. gripits, talar också mot att hon haft förmåga att själv formulera annonser och boka resor i verksamheten. Det kan dock inte anses styrkt att det är J.F. ensam som annonserat för A och E. De har båda varit bosatta i hans lägenhet och haft tillgång till datorn. Det finns i vart fall ett beaktansvärt utrymme för att de varit delaktiga i annonseringen.

J.F. har också för B berättat att han tog 500 kr per kund av de andra kvinnorna i verksamheten. Uppgiften att J.F. som huvudregel krävde 500 kr per kund vinner stöd också av de uppgifter C och D lämnat, samt av det samtal J.F. haft med en kvinna han försökte förmå att skaffa honom ytterligare kvinnor för prostitution.

Med hänsyn till att uppgiften om att J.F. tar 500 kr per kund kommer från flera, av varandra oberoende, källor i utredningen finner tingsrätten att uppgifterna sammantaget har ett så högt bevisvärde att det är ställt utom rimligt tvivel att J.F. tagit 500 kr per kund även från A och E.

Åklagaren har, som skriftlig bevisning, åberopat en positioneringslista, av vilken det framgår att SIM-kortet (här utelämnat) fanns i Sundsvall den 13-15 februari 2010. Telefonnumret har använts i annonser för att ”Gloria” finns i Norrköping dessa dagar. Inte heller vid detta tillfälle har kunder som sökt kontakt med ”Gloria” alltså kunnat nå henne direkt. ”Gloria” kan vid detta tillfälle vara C eller D, som J.F. haft telefonkontakt med under den aktuella tiden. Vid det aktuella tillfället bodde J.F. ensam i lägenheten eftersom i vart fall E befann sig utomlands. Det är under den nu aktuella tiden J.F. tagit kontakt med B och tagit in henne i verksamheten just med hänvisning till att både hans ”fru” och hans ”flickvän” var bortresta.

Sammantaget finner tingsrätten att åklagaren förmått styrka att J.F. främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att samtliga målsägande hade tillfälliga sexuella förbindelser mot betalning. J.F:s främjande av verksamheten och det ekonomiska intresse han haft i den har varit av sådan art att han haft ett påtagligt inflytande över verksamheten.

Hur omfattande har verksamheten varit?

J.F. har gjort gällande att han först under den tid A och E var bortresta, under inledningen av år 2010, kom på idén att han skulle kunna tjäna pengar på prostitution och att detta var anledningen till hans kontakter med B, med den kvinna han försökte förmå att för hans räkning kontakta ytterligare kvinnor samt hans kontakter med C och D under den tid hans telefon avlyssnades.

Hans uppgifter i den delen motsägs av att C och D berättat att J.F. redan under mars-april 2009 kontaktade dem och efter relativt kort bekantskap föreslog dem att de skulle prostituera sig. Han förklarade också redan på ett tidigt stadium hur han skulle ta betalt för att han anskaffade och förmedlade kunder åt dem. Som ovan anförts, har det inte framkommit något som talar för att C och D skulle ha anledning att sanningslöst lämna oriktiga och för J.F. besvärande uppgifter angående hans delaktighet i verksamheten. Det framstår istället som om både C och D försöker tona ner både verksamhetens omfattning och J.F:s delaktighet i denna. De har båda påstått att deras verksamhet avslutades under hösten 2009 och att J.F. därefter inte försökt förmå dem att återuppta verksamheten. Det framgår av de inspelade telefonsamtal åklagaren förebringat att J.F. så sent som under februari 2010 i vart fall försökt förmå såväl C som D att ta emot nya kunder. Det finns därför anledning anta att C och D, när de beskrivit sin del i verksamheten, i vart fall inte överdrivit dess omfattning eller J.F:s inblandning.

Annonsering

Åklagaren har åberopat ett stort antal annonser som publicerats, huvudsakligen på sajten ”Sthlmstjejer”. Den första annonsen har publicerats den 18 april 2009, den sista den 27 april 2010. Åklagaren har skrivit ut och som skriftlig bevisning åberopat närmare 500 annonser, som publicerats under den i målet aktuella tiden. Bland de åberopade annonserna finns ett antal annonser som uppenbarligen, med hänsyn till vilken e postadress som använts som kontaktuppgift, publicerats av B själv. Övriga annonser kan knytas till den i målet aktuella verksamheten.

Av de fem telefonnummer som använts i annonserna avser fyra SIM-kort som kan knytas till telefoner som funnits i J.F:s lägenhet vid ingripandet eller i A:s besittning. Ett telefonnummer, (här utelämnat), har inte kunnat knytas till någon telefon som påträffats i ärendet. Det namn som använts i de flesta av de annonser där detta telefonnummer har förekommit är ”Nina”, vilket C förklarat var det namn hon valde när J.F. skulle börja annonsera för henne. Namnet har också använts i en annons där det mest använda telefonnumret, (här utelämnat), användes. Denna överensstämmelse, sammantaget med språklikheten i annonserna och C:s uppgift att hon enbart fått kunder genom J.F. leder till att tingsrätten finner utrett att annonserna med telefonnumret (här utelämnat) ingått i den i målet aktuella verksamheten.

Vid ett tillfälle har telefonnumret (här utelämnat) använts, i samband med namnet ”Winnie”. Det framgår inte av den bevisning som åberopats att SIM-kortet (här utelämnat) kunnat knytas till någon av de i ärendet aktuella telefonerna. Namnet Winnie har däremot använts frekvent i annonser med telefonnumret (här utelämnat). A har berättat att hon i verksamheten bland annat använt namnen Sara och Winnie. Simkortet med numret (här utelämnat) har använts dels i en av de telefoner som påträffats i J.F:s lägenhet, dels i en av de telefoner A hade med sig i Norrköping när verksamheten avbröts. Simkortet har beslagtagits i J.F:s lägenhet. Tingsrätten finner därför utrett att även denna annons ingått i verksamheten.

Mot slutet av den aktuella brottstiden har annonserna innehållit e-postadresser istället för telefonnummer. Flera olika e-postadresser har förekommit. Den första, ”gloria1983live.se” användes den 12 februari för verksamhet i Norrköping. Dagen efter, den 13 februari, publicerades ytterligare en annons avseende ”Gloria” i Norrköping, nu med det frekvent använda telefonnumret (här utelämnat). Det kan anmärkas att den 27 april publicerades också en annons som angav att ”Gloria” fanns i Norrköping. Det telefonnummer som angavs var (här utelämnat). Som tidigare anmärkts befann sig A i Norrköping på morgonen den 28 april. Tingsrätten finner därmed utrett att annonsen med adressen som börjar med ”gloria1983” avsett den verksamhet som avses i målet.

Därefter har adresser som inletts med ”liisa43”, ”gloriaescort” och ”noo” använts. B har berättat att J.F. skapade kontot ”liisa43” i samband med att han började annonsera för henne. ”gloriaescort” är den e-postadress som genom ipnummer knutits till J.F:s dator. ”Noo” användes i annonser samma dag E återvände till Sverige och uppgifterna i annonser stämmer överens med de bokningar av hotellrum J.F. gjort i anslutning till detta och till avlyssnade telefonsamtal mellan J.F. och A samt mellan A och E. Dessa annonser är alltså samtliga knutna till den verksamhet målet avser.

B har upplyst att hon, när hon annonserat för egen räkning använt en annan e postadress. Det finns inget skäl att ifrågasätta de uppgifterna eller att anta att hon skulle ha haft anledning att annonsera med angivande av både sin egen och den av J.F. skapade e-postadressen.

Med hänsyn taget till att en del av de annonser som åberopats av åklagaren visat sig härröra från B:s egen verksamhet, där J.F. inte haft något inflytande, konstaterar tingsrätten att annonsering, under det år åklagaren påstått att J.F. gjort sig skyldig till brott, har skett under närmare 220 dagar. Under dessa dagar har annonser förekommit avseende olika kvinnor och/eller olika platser under sammanlagt 54 dagar. Härutöver har, genom förhör med personer som delgivits misstanke om köp eller försök till köp av sexuell tjänst, utretts att annonser förekommit även på TV5:s text-tv.

Är omfattningen av verksamheten sådan att brottet ska bedömas som grovt?

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det varken av lagtext, rättspraxis eller förarbeten framgår någon gräns för när en koppleriverksamhet ska anses vara av sådan omfattning, vad gäller antal köp av eller försök till köp av sexuell tjänst som förekommit, att den är att bedöma som grov. Åklagaren har inte heller påstått något om antalet köp av eller försök till köp av sexuell tjänst verksamheten har resulterat i. Detta utgör i och för sig inte något hinder mot att bedöma gärningen som grovt koppleri. Tingsrätten har att bedöma hur omfattande verksamhet som visats och avgöra om detta är tillräckligt för att gärningen ska bedömas som grovt koppleri.

Annonserna

Antalet dagar då annonsering har skett motsvarar i det närmaste ett normalt arbetsår. Detta talar för att verksamheten bedrivits på ett yrkesmässigt sätt. Det är också visat att under merparten av tiden har mer än en kvinna ingått i verksamheten. Vid drygt en fjärdedel av annonseringstillfällena visar annonserna att mer än en kvinna funnits tillgänglig i verksamheten. Detta talar med avsevärd styrka för att verksamheten har varit omfattande och välorganiserad.

Frågan är emellertid om det, för att verksamhetens omfattning ska kunna bedömas, är tillräckligt att det utretts att kvinnor funnits på plats för att utföra sexuella tjänster, eller om därtill bör krävas utredning om att kvinnorna tagits i anspråk på ett sådant sätt att köp av eller försök till köp av sexuell tjänst förekommit. Enligt tingsrättens uppfattning är det inte tillräckligt att förutsättningar för en omfattande verksamhet förelegat. För att ett koppleribrott ska bedömas som grovt på grund av verksamhetens omfattning måste också den faktiska omfattningen kunna bedömas.

Att annonsering förekommit i den omfattning som visats innebär att det, genom målsägandenas tillgänglighet i verksamheten, funnits förutsättningar för en omfattande verksamhet. Det framstår också som sannolikt att annonseringen lett till att köp av sexuella tjänster förekommit i hög utsträckning, eftersom annonseringen fortgått under ett helt år och J.F. av telefonavlyssningen att döma också varit intresserad av att utöka verksamheten.

Att förutsättningarna för en omfattande verksamhet förelegat genom det antal kvinnor som från tid till annan varit verksamma och genom den tillgänglighet annonseringen speglar och att det framstår som sannolikt att den omfattande annonseringen lett till en omfattande verksamhet innebär emellertid inte att det kan anses utrett att verksamheten också nått upp till en omfattning som speglar annonseringen. Det har också, genom telefonavlyssningen, framgått att det förekommit att ”ingenting hänt” och att kunder inte kommit som avtalat.

Enbart genom annonseringen kan det alltså inte anses styrkt att verksamheten varit så omfattande att gärningen är att bedöma som grovt koppleri.

Kontakter

Genom vittnesförhöret med polisassistenten J.O. är utrett att de i annonserna uppgivna telefonnumren kontaktats närmare 16 000 gånger. Det har inte förebringats några uppgifter om hur många kontakter som tagits via e-post. Man har, utifrån telefonlistorna, upprättat drygt 400 anmälningar om köp eller försök till köp av sexuell tjänst. Det har upplysts att man vid genomgång av kontaktlistorna valt att koncentrera sig på personer som upprepade gånger tagit kontakt med de telefonnummer som anges i annonserna. Knappt trettio av de personer som utifrån telefonlistorna delgivits misstanke har hörts i målet. Av förhören har framkommit att de svarat på annonser och att de därefter haft omväxlande telefon- e-post och sms-kontakt med kvinnorna. Varje träff med någon av kvinnorna har i de flesta fall föregåtts av flera kontakter, för bland annat vägbeskrivningar. De flesta personer som hörts har haft svårigheter att dra sig till minnes när de träffat kvinnorna, men utredningen ger vid handen att verksamheten i vart fall pågått sedan försommaren 2009 till våren 2010. Det kan emellertid inte anses utrett att samtliga 400 personer, för vilka anmälan upprättats, träffat någon av kvinnorna.

Annat som talar för att verksamheten varit omfattande

J.F. har själv, i det tidigare omnämnda samtal med en utomstående person, där han försökte finna fler kvinnor som kunde ingå i verksamheten, sagt att han vet en kvinna som tjänat 70 000 kr på en månad. Med hänsyn till att samtalet syftar till att förmå kvinnan att övertala en annan person att börja sälja sexuella tjänster i J.F:s verksamhet får uppgiften värderas med viss försiktighet. Av annonserna, samt genom de uppgifter som lämnats av målsägandena, framgår att ”normalpriset” för en timme varit 2 000 kr och för en halvtimme 1 500 kr. Vissa variationer har förekommit.

Åklagaren har visat att E skickat sammanlagt 50 000 kr till sitt hemland den 26 april 2010, efter att ha vistats i Sverige omkring en månad. E har påstått att hon, när hon återvände till Sverige, hade med sig 20 000 kr från sitt hemland för att öppna ett bankkonto samt att detta var pengar hon arbetat ihop under hösten 2009. Hennes uppgifter motsägs av att hon i samtal med J.F. den 14 mars 2010 berättat att hon inte har några pengar och ber J.F. skicka pengar till henne. J.F. har också själv berättat att E vid ett tillfälle sagt till honom att hon en månad kunnat skicka hem 50 000 kr och att detta gjorde honom ”lite avundsjuk”. Det framstår som mer sannolikt att hela det belopp E skickade den 26 april härrör från verksamhet under den månad hon under 2010 vistades i Sverige än att 20 000 kr härrör från verksamhet under hösten, men det kan inte anses ställt utom rimligt tvivel att så är fallet. Tingsrätten får därför, vid bedömningen, utgå ifrån att verksamheten för E:s del varit sådan att hon, efter en månad, haft omkring 25 000 kr över att skicka till sitt hemland. Även detta belopp talar för att hon haft ett förhållandevis stort antal kunder under den aktuella tiden.

B har beskrivit att hon under den månad hon arbetade för J.F. var i Sundsvall för att träffa kunder vid tio tillfällen. Hon har förklarat att hon inte arbetar på ett sådant sätt att hon bara träffar en enstaka kund, utan att hon vill träffa flera efter varandra. Hon har vidare beskrivit att hon vid ett tillfälle träffade nio kunder efter varandra. Det framstår som om även B haft ett stort antal kunder under den månad hon arbetade för J.F.

Verksamheten har alltså inneburit att B haft ett betydande antal kundkontakter under tiden från mitten av februari till mitten-slutet av mars, samt att E haft ett betydande antal kundkontakter under tiden från slutet av mars till slutet av april. Enbart denna verksamhet, under två månaders tid, kan emellertid inte anses innebära att verksamheten bedrivits i större omfattning.

C och D har båda påstått att de inte arbetat för J.F. mer än vid några enstaka tillfällen. Det finns visserligen anledning att ifrågasätta de uppgifter de lämnat om intensiteten i verksamheten, men det finns inte sådana uppgifter om C:s och D:s verksamhet att det är ställt utom rimligt tvivel att de varit verksamma i lika hög utsträckning som B eller E. C och D har, enligt vad som framkommit av den sammanställning från Western Union åklagaren åberopat som skriftlig bevisning, kontinuerligt skickat pengar till sina hemländer under hösten 2009 och inledningen av 2010. Det sammanlagda beloppet för dem båda överstiger emellertid inte 30 000 kr och det är inte utrett att samtliga belopp härrör från verksamheten. Både C och D kan ha haft andra medel att skicka.

Det finns inga uppgifter om B:s verksamhet under den tid - oktober, november och december - som hon bodde i J.F:s lägenhet. Det mycket stora antal annonser som uppenbarligen avser henne och som började publiceras i början av oktober 2009 talar visserligen för att hon varit i hög grad verksam. Som anmärkts ovan kan emellertid inte förekomsten av annonser eller ens konstaterade telefonsamtal eller sms vara tillräcklig bevisning för att köp av sexuell tjänst förekommit. Av sammanställningen från Western Union framgår att hon under oktober 2009 skickat drygt omkring 25 000 kr, under november 5 000 kr och under december 14 500 kr till sitt hemland. Detta talar för att verksamheten under oktober var lika omfattande som under verksamhetens sista månad, men att den, trots omfattande annonsering, var mindre omfattande både under november och december.

Det finns inte heller någon utredning som visar hur många kunder A träffat under den aktuella tiden. Av sammanställningen från Western Union framgår att hon den 4 juli 2009 skickat 1 750 kr, den 26 juli 2009 skickat 50 000 kr och den 29 januari 2010 skickat 19 000 kr till släktingar. Det har inte framkommit några uppgifter om att A skulle ha inkomster från annat håll. Det framstår som om verksamheten under juli 2009 varit tämligen omfattande. Det är oklart under vilken tid de 50 000 kr som skickades i januari 2010 sparats ihop, och tingsrätten kan därför inte dra någon säker slutsats om hur omfattande verksamheten varit under sensommaren och hösten 2009.

Tingsrätten konstaterar att det som talar för att verksamheten varit av sådan omfattning att J.F:s brott ska bedömas som grovt koppleri är den omfattande annonseringen, att brottstiden uppgår till ett år, att fem olika kvinnor deltagit i verksamheten, att E efter en månad i Sverige 2010 skickat 50 000 kr till hemlandet, att de aktuella telefonnumren kontaktats vid ett mycket stort antal tillfällen samt att J.F. själv, i samtal med en utomstående kvinna redogjort för att omfattningen var sådan att en av kvinnorna tjänade 70 000 kr på en månad. Som angivits ovan föreligger emellertid osäkerhet när det gäller i vilken utsträckning annonseringen och kontakterna varit ”framgångsrika” . De fem kvinnorna har inte heller varit verksamma i lika stor utsträckning och inte hela tiden.

Sammantaget finner tingsrätten att även om starka skäl talar för att verksamheten bedrivits i större omfattning kan det, med hänsyn till ovan redovisade osäkerhetsfaktorer, inte anses ställt utom rimligt tvivel att omfattningen varit sådan att brottet är att bedöma som grovt.

Har verksamheten medfört betydande vinning?

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att vad som är av intresse för bedömningen av om gärningen är grov eller inte är om den medfört en betydande vinning för J.F., inte om den sammanlagda vinsten i verksamheten uppgått till betydande belopp.

J.F. har i vart fall tillgodogjort sig 13 000 kr från B, 1 500 kr från C, 2 400 kr från D och 18 500 kr från E. Även om det kan finnas viss osäkerhet vad gäller beloppet från D, beroende på om J.F. förskotterat en resa för henne eller inte, innebär det att han i vart fall tillägnat sig ett belopp överstigande 30 000 kr under ett års tid. Det är ett, i förhållande till J.F:s under taxeringsåret 2010 redovisade inkomster, betydande belopp och har förmodligen haft stor betydelse för hans försörjning.

Mycket i utredningen talar för att J.F. tillägnat sig större summor än vad som framkommit ovan.

Hans egna uppgifter till B och till den andra kvinnan om att han tagit 500 kr per kundbesök från både A och E talar mycket starkt för att han tagit emot i vart fall lika mycket pengar av henne som av E. Det framstår också som sannolikt att E lämnat mer pengar till J.F. än hon själv medgivit. Som tidigare anförts finns det också skäl att anta att både C och D haft fler kunder och lämnat mer pengar till J.F. än vad de själva medgivit. Det är emellertid oklart hur mycket mer pengar J.F. tjänat på verksamheten.

Det kan därför inte anses ställt utom rimligt tvivel att J.F. gjort en objektivt sett betydande vinning på verksamheten.

Vad som anförts ovan leder fram till slutsatsen att J.F. ska dömas för koppleri av normalgraden. Gärningen har, med hänsyn till den långa tid verksamheten pågått, att kvinnorna funnits tillgängliga för verksamheten i mycket hög utsträckning samt att så många som fem kvinnor, från tid till annan, varit inblandade i verksamheten, ett straffvärde om ett års fängelse.

Påföljd

Redan straffvärdet är sådant att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga.

Skadestånd

Genom förhör med samtliga målsägande har framkommit att de befunnit sig i ekonomiskt trångmål och att de sett sig tvungna att sälja sexuella tjänster för sin egen och sina familjers försörjning.

Det har tydligt framgått, genom sexköpares berättelser, att även A, som i målsägandeförhör insisterat på att verksamheten för hennes del var helt frivillig, i själva verket mått dåligt av den. Att hon, som svar på en sexköpares påstående om att ”det var lättförtjänta pengar” sagt att det var svårt för henne, samt att hon frågat den sexköpare som talat med henne och ätit lunch med henne om han inte ville ha henne, talar med styrka för att hon vantrivdes med situationen och ville komma ur den. En annan sexköpare har berättat att han fick intrycket att E kände viss press på sig att sälja sexuella tjänster eftersom hon inte kunde bidra på annat sätt. Det framstår som uppenbart att en kvinna som arbetat som prostituerad kan vara berättigad till ersättning, både för kränkning och för sveda och värk från den eller de personer som organiserat verksamheten. E har vid telefonsamtal med J.F. givit uttryck för obehag inför verksamheten. Hon har också i det förhör som förebringats berättat att hon mår mycket dåligt av att hon deltagit i verksamheten.

Samtidigt har det inte framkommit att J.F. tvingat eller försökt tvinga någon av kvinnorna att delta i verksamheten på annat sätt än att han tjatat på E att sälja oralsex utan kondom samt att sälja analsex, och på B att ta ytterligare kunder när hon egentligen skulle åka hem.

B har, som grund för sitt yrkande om ersättning för kränkning och för sveda och värk, anfört att J.F. dels bokat in så många kunder att hon efter fullgjord arbetsdag hade svårt att komma hem, att hon i hans verksamhet för första gången saknade möjlighet att själv bestämma vilka kunder hon ville träffa och vilka hon ville säga nej till samt att hon känt sig mycket illa berörd av att han talade om ”sina tjejer” och att han skulle få dem att börja med bland annat analsex för att de skulle dra in mera pengar - att hon, i hans verksamhet, för första gången kände sig som prostituerad.

Tingsrätten håller med B om att J.F. behandlat henne med bristande respekt och aktning när han tjatat på henne att ta ytterligare kunder. Detta har inneburit en kränkning av B:s personliga integritet. Hans okänsliga och respektlösa agerande innefattar emellertid inte något brott mot B:s person, frihet, frid eller ära. Han har också, inför henne, uttryckt bristande respekt och aktning för A och E. Det är naturligt att hans sätt att uttrycka sig om A och E fått även B att reflektera över sin situation. Det innebär emellertid inte i sig något brott emot B:s person, frihet, frid eller ära. Det måste slutligen anses att B måste ha insett, redan när hon kom överens med J.F. om att han under en period skulle annonsera och boka kunder åt henne, att detta skulle påverka hennes möjlighet att själv välja kunder. Inte heller detta kan anses innefatta ett brott mot B:s person, frihet, frid eller ära. Ersättning för kränkning kan inte utgå.

Tingsrätten ifrågasätter inte B:s uppgift att hon inombords inte mår särskilt bra. Hon har emellertid inte visat att hon på grund av den månad hon arbetade för J.F. fått sådana fysiska eller psykiska besvär att ersättning för sveda och värk ska utgå.

B:s skadeståndsyrkande ska således ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde J.F. för koppleri till fängelse 1 år och ogillade målsägande B:s skadeståndsyrkande.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mats Fällström, Irja Öhrnell, referent, adjungerade ledamoten f.d. lagmannen Rolf Hammar samt nämndemännen Lars-Olof Hägred och Berit Bengtsdotter) anförde i dom den 28 september 2010 följande.

DOMSKÄL

Skuldfrågan

Som tingsrätten har funnit visar utredningen i målet att målsägandena A, B, C, D och E har bedrivit prostitutionsverksamhet. J.F. har i vissa delar erkänt att han gjort sig skyldig till koppleri av normalgraden avseende den prostitution som B, C och D utövat. Han har däremot förnekat att han på något sätt främjat A och E:s prostitutionsverksamhet.

Åklagaren har gjort gällande att J.F. har främjat målsägandenas prostitution genom att han upplåtit sin bostad för prostitution, annonserat ut målsägandena för sexuella tjänster, anskaffat och förmedlat kunder åt kvinnorna samt inkasserat och tillägnat sig delar av den ersättning som kvinnorna fått för utförda sexuella tjänster. Hovrätten kommer i det följande att pröva om det är visat att J.F. har vidtagit var och en av dessa främjande åtgärder och i så fall vems prostitution han därigenom främjat.

Målsägande B har på ett tydligt sätt berättat om hur J.F. upplåtit sin bostad för prostitution och att detta hade pågått under en längre tid när hon kom i kontakt med honom i februari 2010. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att målsägande B har gett ett trovärdigt intryck. Hennes uppgifter stämmer väl överens med det som framkommit i den övriga utredningen och de får därmed anses så tillförlitliga att de kan läggas till grund för bedömningen av vad som är visat i målet. Även målsägandena A och E, som också bodde i lägenheten, har berättat att de tagit emot kunder i lägenheten. Det är uppenbart att J.F. varit medveten om detta och att han därmed också tillåtit det. I målet har vidare ett stort antal personer hörts som berättat att de har köpt sexuella tjänster i den aktuella lägenheten. Sammantaget visar utredningen alltså att J.F. upplåtit sin lägenhet för A, B och E:s prostitution.

Beträffande annonseringen har det i målet åberopats ett mycket stort antal utdrag av annonser om sexuella tjänster som lagts ut på Internet. Annonserna har avsett samtliga målsäganden i målet. Målsägande C och D har båda berättat att de inte känt till hur man lägger ut annonser och att det är J.F. som har annonserat för deras räkning. Detta framgår även av de avlyssnade telefonsamtalen där J.F. bl.a. pratar om att han annonserat för målsägande D. Målsägande B har berättat att J.F. också annonserade för hennes räkning. När det gäller A och E har dessa uppgett att de har lagt ut samtliga sina annonser själva. Av utredningen framgår att J.F:s dator har använts för annonsering. Detta utesluter dock inte att det kan vara A eller E som har lagt ut annonserna. Det förhållandet att annonserna för A och E liknar annonserna för C och D till utformning, uttryckssätt och språk talar dock för att J.F. även lagt ut annonser för A och E. Beträffande E lades en annons ut för henne vid ungefär samma tidpunkt som hon anlände från Thailand till Arlanda den 23 mars 2010. Det framstår som uteslutet att hon lagt ut den annonsen själv. Det faktum att J.F. annonserade för B:s räkning, trots att hon mycket väl själv kunde ha lagt ut annonser, talar också för att det var på det sättet verksamheten var uppbyggd, dvs. att det ankom på J.F. att sköta annonseringen. Sammantaget finner hovrätten att utredningen visar att J.F. annonserat för samtliga kvinnor.

Genom telefonavlyssningen framgår tydligt att J.F. har anskaffat och förmedlat kunder åt samtliga målsäganden, bl.a. genom annonsering men också på andra sätt. Detta bekräftas även av målsägande B som också har berättat om att J.F. förmedlade kunder till A och E och att det delvis var dessa kunder som B övertog när A och E var utomlands. Även C och D har berättat att J.F. anskaffade och förmedlade kunder till dem. Det råder således inget tvivel om att J.F. har anskaffat och förmedlat kunder till samtliga målsäganden.

När det gäller frågan om J.F. tillägnat sig del av den ersättning som kvinnorna fått har målsägande B berättat att hon gav 20 procent av sina intäkter till J.F. Hon har vidare berättat att J.F. sagt till henne att de andra tjejerna fick betala en större andel provision till honom och att B inte fick säga något till de andra om att hon endast skulle betala 20 procent. Av förhöret framgår att hon med ”de andra tjejerna” åsyftar i första hand målsägande A och E. Målsägandena C och D har själva berättat att om kunden betalade 2 000 kr så fick J.F. 500 kr. J.F. har också själv i telefonsamtal där han hört sig för om möjligheten att värva ytterligare kvinnor till verksamheten förklarat att ”många andra dom tar ju mycket mycket mer dom förstår du, men jag tar bara en femhundring”. Det är därmed visat att J.F. från samtliga kvinnor har tillägnat sig del av den ersättning som de fått för utförda sexuella tjänster.

Sammanfattningsvis finner hovrätten alltså utrett att J.F. har främjat målsägandenas prostitution genom att han beträffande A, E och B upplåtit sin bostad för prostitution och beträffande samtliga målsäganden annonserat ut dem för sexuella tjänster, anskaffat och förmedlat kunder åt dem samt tillägnat sig delar av den ersättning som de fått för utförda sexuella tjänster. Han ska därmed dömas för koppleri.

Ska brottet bedömas som grovt?

Åklagaren har gjort gällande att brottet ska bedömas som grovt eftersom det avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning och att den medfört betydande vinning.

Frågan om hur många sexköp som har förekommit i verksamheten har inte kunnat klarläggas närmare. Utredningen har i detta avseende i viss mån försvårats av att målsägandena A och E, som varit de som bott i lägenheten och som kan antas ha stått för den största delen av verksamheten, uppenbarligen inte har velat lämna några upplysningar som varit till nackdel för J.F. Det kan mot den bakgrunden ifrågasättas om deras uppgifter om antal kunder speglar verkligheten. Även målsägandena C och D har varit återhållsamma i sin beskrivning av antalet kunder. Däremot kan det hållas för visst att de i vart fall inte överdrivit antalet kunder.

När det gäller målsägandenas uppgifter om antalet sexköp har följande framkommit. Målsägande E har uppgett att hon under sin tid i Sverige haft uppskattningsvis 30-40 kunder totalt. Målsägande A har sagt att hon haft 1-3 kunder per månad, men att hon vissa månader inte hade några kunder alls. Målsägande D har i samband med polisförhör uppgett att hon haft totalt 10-12 kunder. Målsägande C har berättat om 3 kunder. Målsägande B har sagt att hon använt J.F:s lägenhet vid ca 10 tillfällen, att hon hade minst 2 kunder per tillfälle och att hon som mest hade 9 kunder på en dag.

Polisassistenten J.O. har redogjort för att man vid undersökning av de s.k. arbetstelefonerna funnit nästan 16 000 händelser, där varje samtal eller sms utgjort en händelse. Där samma telefonnummer förekommit i fler än 3 händelser har en anmälan om misstänkt sexköp upprättats. Enligt åklagaren har över 400 sådana anmälningar upprättats.

I målet har 29 män som misstänkts för köp av sexuella tjänster hörts och i stort sett samtliga av dessa har uppgett att de har tagit kontakt med kvinnorna i anledning av annonsering om sexuella tjänster. För frågan om verksamhetens omfattning har det i detta hänseende inte någon betydelse om sexköp i det enskilda fallet kommit till stånd eller inte. För att ett främjande i koppleribestämmelsens mening ska ansetts ha ägt rum krävs det nämligen inte att gärningsmannens främjande åtgärd i det särskilda fallet lett till att en annan person haft prostitutionsförbindelser. Om övriga krav är uppfyllda är det tillräckligt att gärningsmannen skapat möjlighet eller underlättat för den andre att ha tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Några av männen har berättat att de har köpt sex vid flera tillfällen. De flesta av männen har berättat att sexköpen ägde rum i lägenheten i Sundsvall.

Åklagaren har därutöver åberopat utfärdade strafförelägganden för 14 andra män avseende sexköp. I vissa fall har strafföreläggandena avsett flera sexköp. Som försvararen har påpekat kan det inte helt bortses från möjligheten att strafförelägganden kan ha godkänts i syfte att slippa den offentlighet som en rättegång medför. Enligt hovrättens uppfattning kan man dock utgå från att den som godkänt ett strafföreläggande för sexköp i vart fall i något skede haft ett sådant syfte med sin kontakt med den prostituerade att kontakten ska beaktas vid bedömningen av hur omfattande verksamheten varit.

Vidare kan man med hänsyn till det stora antalet anmälningar och vad som är upplyst om dessa dra slutsatsen att antalet kontakter som skett i anledning av prostitutionsverksamheten är betydligt högre än vad som konkret kan visas i målet.

Sammantaget ger utredningen alltså en bild av att det i verksamheten kontinuerligt förekommit prostitutionskontakter med kunder under den aktuella tidsperioden och att detta skett i betydande omfattning, även om det alltså inte går att utreda exakt hur stor omfattningen varit.

Den rent kvantitativa bedömningen av den brottsliga verksamheten är emellertid inte nödvändigtvis ensamt utslagsgivande för frågan om brottet är grovt eller inte (se NJA 1976 s. 202). Också andra omständigheter vid eller kring brottet måste beaktas och en samlad värdering göras av alla de faktorer som kan inverka på rubriceringsfrågan. I rättsfallet NJA 2004 s. 646 bedömde Högsta domstolen att en verksamhet som pågått under sammanlagd tid om ca en månad och som avsett totalt sex kvinnor som under delar av den tidsperioden vardera hade en till två kunder per dag, inte var av större omfattning. Högsta domstolen uttalade dock att koppleribrott även under sådana förhållanden kunde vara att bedöma som grovt med hänsyn till planering, organisation och yrkesmässighet.

Den verksamhet som J.F. har främjat har pågått under drygt ett år. Den har omfattat fem olika kvinnor, även om dessa kvinnor varit verksamma i olika hög utsträckning och vid delvis olika tidpunkter. Som ovan anförts är det visat att det har förekommit sexköp kontinuerligt och i en inte alltför obetydlig omfattning. Annonseringen har varit mycket omfattande. Verksamheten har även var spridd över landet på det sättet att kvinnorna ibland reste till olika platser, uppenbarligen för att därmed kunna skaffa en större kundkrets. I Sundsvall har verksamheten till stor del bedrivits i J.F:s egen bostadslägenhet. Målsägande B har berättat att en bidragande orsak till att hon gick med på att ansluta sig till J.F:s verksamhet var just att han hade tillgång till en lägenhet där man kunde hålla till, samt att hennes verksamhet ökade under den tiden beroende på att hon då hade ett ställe att ta emot kunder på. Det måste antas att J.F:s upplåtelse av sin lägenhet till verksamheten även i övrigt har underlättat avsevärt för verksamhetens omfattning. J.F. har under den aktuella tidsperioden varit sjukskriven och alltså haft en begränsad inkomst. Av utredningen framgår att han trots detta haft betydande utgifter. Han har alltså varit i hög grad beroende av inkomster från prostitutionsverksamheten för sin försörjning. Det kan på goda grunder antas att verksamheten skulle ha fortsatt om den inte hade avbrutits genom polisingripande.

Sammantaget finner hovrätten att koppleriverksamheten pågått under lång tid samt präglats av sådan planering, organisation och yrkesmässighet att brottet får anses ha bedrivits i större omfattning och därmed är att bedöma som grovt. Det är dock inte visat att brottet medfört betydande vinning för J.F.

Påföljd

Grovt koppleri är ett så allvarligt brott att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Hovrätten bedömer att straffvärdet för gärningen motsvarar minimistraffet för grovt koppleri, vilket är fängelse två år. Påföljden ska alltså bestämmas till fängelse två år.

Skadestånd

Målsägande B har yrkat ersättning för kränkning och sveda och värk. För att koppleri ska grunda rätt till kränkningsersättning förutsätts att gärningsmannen utsatt den som koppleribrottet avser för en allvarlig integritetskränkning, t.ex. genom att han på ett kränkande eller skändligt sätt utnyttjat att denne haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning (se bl.a. SOU 1992:84 s. 268). Det koppleribrott som J.F. gjort sig skyldig till har inte innefattat några sådana moment som medför att det utgjort en tillräckligt allvarlig kränkning av målsägande B:s integritet för att grunda skadeståndsskyldighet. Det finns inte heller någon utredning som visar att hon lidit sådan fysisk eller psykisk skada som kan grunda rätt till ersättning för sveda och värk. Målsägande B:s skadeståndstalan ska alltså, som tingsrätten funnit, ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömer J.F. enligt 6 kap. 12 § 1 st och 3 st brottsbalken för grovt koppleri till fängelse två år.

Hovrättens dom meddelad: den 28 september 2010.

Mål nr: B 875-10.

Lagrum: 6 kap. 12 § tredje stycket brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1976 s. 202, NJA 2004 s. 646.