RH 2010:62

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Per-Anders Svensson, referent, adjungerade ledamoten f.d. lagmannen Rolf Hammar samt nämndemännen Monica Tirri och Per Wahlberg) fastställde i dom den 27 augusti 2010 tingsrättens domslut beträffande R.M. och M.H. (och ogillade åtalet mot M.F.). I domskälen anförde hovrätten följande.

Av utredningen i målet framgår att branden den 17 maj 2005 i hotellkomplexet CH i Gävle startade i den del av hotellet som kallades CH-Salonger. I dessa lokaler fanns vid tiden för branden bl.a. en nattklubb med restaurang och barer. Ett rörelselarm (inbrottslarm) utlöstes klockan 01.07.08 från en plats belägen just innanför den s.k. VIP-entrén i restaurangdelen. En kort tid därefter utlöstes flera brandlarm i lokalen. När räddningstjänsten kom till lokalerna klockan 01.11.22 var branden så kraftig att man tämligen omgående inriktade sig på att evakuera hotellgästerna och de boende i en bostadsrättsförening som låg i samma kvarter. I hotellet fanns vid tillfället 146 hotellgäster och i bostadsrättsföreningen bodde cirka 45 personer. Som framgår av målsägandenas berättelser som de redovisats i tingsrättens dom skedde evakueringen under förhållanden som särskilt för hotellgästerna var mycket skrämmande. Flera av dem blev rökskadade och drabbades även i övrigt både fysiskt och psykiskt av händelsen. Inga dödsfall inträffade.

- - -

Har de tilltalades rättigheter underförundersökningen kränkts?

En viktig del av åklagarens bevisning om de tilltalades skuld är de uppgifter som R.M. lämnade under den fingerade anställningsintervjun i Holland. Anställningsintervjun var en arrangerad s.k. bevisprovokation av svensk polis och under intervjun berättade R.M. att det var han som hade anlagt branden den 17 maj 2005 i hotellet CH:s restaurangdel, att han fått uppdraget av M.H. och att M.F. efteråt betalat honom 20 000 kr som ersättning för arbetet.

R.M. har medgett att han uttalat sig på det sätt som åklagaren har redovisat angående intervjun - med undantag för uppgiften att M.F. skulle ha betalat honom 20 000 kr för uppdraget - men påstått att de uppgifter han lämnade var osanna. Anledningen till att han lämnade oriktiga uppgifter om att han medverkat vid branden var enligt R.M. att han gärna ville få den anställning i bolaget som intervjun avsåg. Han ville framstå som en handlingskraftig person som inte var främmande för att delta i kriminella eller i vart fall tvivelaktiga aktiviteter, vilket han uppfattade var det som förväntades av honom om han skulle anställas i bolaget. Hovrätten återkommer strax till frågan hur R.M:s uppgifter vid intervjutillfället bör bedömas i bevishänseende.

R.M. har emellertid också invänt att den fingerade anställningsintervjun med honom (bevisprovokationen) i realiteten är att bedöma som ett förhör med honom och att den därmed står i strid med rättegångsbalkens regler om den misstänktes rättigheter under förundersökningen (23 kap. 18 §) och i samband med förhör (23 kap. 12 §). Enligt RM står bevisprovokationen vidare i strid med Europakonventionens bestämmelser i artikel 6 om var och ens rätt till en rättvis rättegång och bevisprovokationen har därmed enligt R.M. oåterkalleligen undergrävt hans möjligheter att bli rättvist bedömd i domstolarna. Bevisprovokationen medför enligt R.M. att det föreligger en bristande materiell straffbarhetsbetingelse och åtalet mot honom ska därför ogillas redan på denna grund. M.H. och M.F. har på motsvarande sätt invänt att bevisprovokationen mot R.M. varit otillbörlig och att åtalen mot dem på den grunden ska ogillas.

Bevisprovokationen och reglerna i rättegångsbalken

Hur anställningsintervjun mellan R.M. och poliserna närmare gick till, vad som sades vid intervjun och vad som i övrigt förekom mellan de inblandade framkommer genom de berättelser som tingsrätten redovisat i sin dom.

Provokativa åtgärder från polisens sida i samband med spaning kan förekomma dels som bevisprovokation och dels som brottsprovokation. De förra syftar till skaffa fram bevis om brott som planeras, pågår eller redan har begåtts, medan de senare är åtgärder som medför att brott kommer att begås. Användningen av provokativa åtgärder i polisens brottsbekämpande verksamhet är inte reglerad i lag men riksdagen har under vissa angivna förutsättningar ställt sig bakom användningen av okonventionella spaningsmetoder (se prop. 1983/84:111 s. 44 ff. och JuU 1983/84:27 s. 21). Vidare har Riksåklagaren utfärdat riktlinjer för handläggning av provokativa åtgärder (RåR 2007:1). En statlig utredning, Polismetodutredningen (JU 2008:01), har tillsatts med uppdrag att klargöra behovet av en författningsreglering på området. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2010.

Av de uppgifter om bevisprovokationen som J.L., D.L., R.N. och T.A. lämnat framgår att R.M. vid tiden för provokationen var misstänkt för att ha anlagt branden. Det har i hovrätten inte i detalj klarlagts vilka uppgifter polisen vid denna tid hade om R.M:s delaktighet i branden och hur stark misstanken mot R.M. således var. Men redan det förhållandet att åklagaren och polisen hade tillgång till bilder från en övervakningskamera vid centralstationen i Gävle där R.M. iförd ryggsäck anlände till stationen några minuter efter det att branden uppstod och att det på senare bilder framgår att han har gjort sig av med ryggsäcken måste rimligen ha gett polisen påtagliga misstankar om att han kan ha varit inblandad i brandanläggelsen. Vidare fick polisen i juli 2005 genom TV uppgifter om att R.M. erkänt för J.K. att han hade anlagt branden. Med hänsyn härtill kan det enligt hovrättens mening inte råda någon tvekan om att R.M. vid tiden för provokationen var skäligen misstänkt i rättegångsbalkens mening för delaktighet i mordbranden.

Av 23 kap. 18 § rättegångsbalken framgår att då förundersökningen kommit så långt att någon är skäligen misstänkt för brottet ska han underrättas om misstanken när han hörs av polisen. Det finns dock ingen skyldighet för polis och åklagare att hålla förhör så snart erforderlig bevisstyrka för tillämpning av paragrafen har uppnåtts. Förhöret och underrättelsen kan därför komma att anstå någon tid (se Fitger, Rättegångsbalken 23:63). Den misstänktes intresse av att få del av misstanken och därmed bl.a. kunna anlita en försvarare måste vägas mot utredningsintresset som särskilt vad gäller allvarliga brott väger tungt.

Enligt vad som upplysts i målet ansåg polis och åklagare i början av år 2009 att brottsutredningen om mordbranden hade tappat i fart och att det var svårt att komma vidare i utredningsarbetet. R.M. kunde visserligen misstänkas för delaktighet i mordbranden men brottsutredarna kunde inte se att han för egen del hade något motiv att anlägga brand i CH. De misstänkte i stället att det fanns någon eller några andra som hade ett sådant motiv och som var anstiftare av branden. Förundersökningsledaren bedömde i det läget att det inte skulle föra utredningen framåt om man kallade R.M. till förhör utan att det krävdes ytterligare spaningsinsatser för att komma vidare. Han begärde därför hos Rikskriminalpolisens enhet för särskilda insatser att få till stånd en s.k. särskild spaningsinsats. Denna spaningsinsats genomfördes i juni 2009 och utmynnade i en fingerad anställningsintervju med R.M. som i realiteten var en bevisprovokation.

Den särskilda spaningsinsatsen mot R.M. har det gemensamt med ett förhör enligt rättegångsbalken att den syftade till att utreda om R.M. hade anlagt eller på annat sätt medverkat vid mordbranden. Till sin form och sitt genomförande kan spaningsinsatsen i övrigt dock inte jämföras med ett förhör enligt rättegångsbalken. Det som kännetecknar den särskilda spaningsinsatsen mot R.M., och som gör att den påtagligt skiljer sig från vad som gäller vid ett förhör enligt rättegångsbalken, är att den byggde på ett noggrant planlagt och mycket långtgående vilseledande av R.M. från polisens sida. Polisen inhämtade i ett inledande skede ingående uppgifter om R.M:s person och hans sätt att leva. R.M. var intresserad av bl.a. fotboll och en polis med motsvarande intressen valdes ut med uppdrag att ta kontakt med R.M. och komma honom nära. Genom särskilda arrangemang närmade sig därefter denne polis, med skyddsidentitet och dold agenda, R.M. på ett kompisliknande sätt i syfte att skapa ett förtroendefullt förhållande dem emellan. Polisen fick sedan genom vilseledande uppgifter R.M. att tro att han skulle få ett välbetalt arbete i ett bolag som delvis bedrev verksamhet på det kriminella området. Anställningsintervjun förlades till Holland i syfte att markera avstånd till svenska förhållanden och därmed skapa en trygghetskänsla hos R.M. Den ägde rum i en avspänd miljö med poliser som fiktiva bolagsföreträdare, vilka R.M. hade intresse av att övertyga om att han var lämplig för det arbete som förespeglades honom; ett arbete som möjligen också skulle kunna innefatta icke lagliga aktiviteter. Hela arrangemanget syftade uppenbarligen till att skapa förtroende hos R.M. för att få honom att öppna sig och berätta om branden. Det var polisen som under intervjun väckte frågan om branden och genom följdfrågor till R.M. fick honom att lämna mera detaljerade uppgifter. Anställningsintervjun spelades in av poliserna på ett s.k. fickminne, som dock senare kom att raderas.

Den slutsats hovrätten drar av utredningen i denna del är att den särskilda spaningsmetoden mot R.M. har tillgripits i ett läge när förundersökningsledaren ansåg att ett vanligt förhör enligt rättegångsbalken inte var en framkomlig väg för att bryta dödläget i utredningen om branden. I en viss mening kan man därmed säga att användandet av den särskilda spaningsmetoden har inneburit ett kringgående av bestämmelserna i rättegångsbalken i ett läge när R.M. var skäligen misstänkt för att ha anlagt mordbranden. R.M. har i detta skede av brottsutredningen inte tillförsäkrats de grundläggande rättssäkerhetsgarantier som följer med reglerna i rättegångsbalken och som syftar till att skapa en balans mellan den stat som anklagar en enskild för brott och den enskilde som hävdar sin oskuld. Å andra sidan har regeringen och riksdagen, som tidigare nämnts, ställt sig bakom bruket av okonventionella spaningsmetoder i enlighet med vissa principer när det gäller allvarligare brottslighet och någon författningsreglering på området finns ännu inte. Den mordbrand som brottsutredningen gäller har också varit mycket allvarlig och samtidigt svårutredd. Med de svårigheter som förelåg att komma vidare i utredningsarbetet har det givetvis varit angeläget för polis och åklagare att finna nya vägar i brottsutredningen för att kunna gripa dem som låg bakom branden.

Vid bedömningen av de tilltalades invändning om att bevisprovokationen mot R.M. står i strid med rättegångsbalkens regler i 23 kap. om den misstänktes rättigheter under förundersökningen och vilken inverkan detta skulle ha i förevarande mål måste emellertid också följande beaktas.

I svensk rätt gäller principen om fri bevisprövning (35 kap. 1 § rättegångsbalken). Några regler som förbjuder användningen av bevis som tillkommit på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen finns inte (se t.ex. NJA 1986 s. 489 och 2007 s. 1037). Även om polisens spaningsmetod vid den fingerade anställningsintervjun med R.M. inte stått i överensstämmelse med rättegångsbalkens regler om hur en förundersökning ska bedrivas är hovrätten alltså oförhindrad att pröva bevisningen och eventuellt också lägga den till grund för en fällande dom mot de tilltalade i målet.

En annan sak är att bevisning som tillkommit genom användning av olagliga eller uppenbart otillbörliga metoder på grund av omständigheterna under vilka bevisen införskaffades kan ha ett lågt eller inget bevisvärde eller utgöra grund för strafflindring (se NJA 2007 s. 1037). Det är givetvis också så att en polis eller åklagare som vid anskaffandet av bevis bryter mot reglerna i rättegångsbalken eller annan lagstiftning kan bli föremål för disciplinära eller straffrättsliga åtgärder. Sådana åtgärder kan vidtas mot polisen eller åklagaren även om det införskaffade bevismaterialet åberopas som bevis i en rättegång och utgör grunden för en fällande dom.

Det anförda leder alltså till att hovrätten inte kan godta de tilltalades invändning om att åtalet ska ogillas på grund av att bevisprovokationen mot R.M. inneburit en kränkning av hans rättigheter enligt 23 kap.rättegångsbalken.

Rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen

De tilltalade har vidare gjort gällande att deras rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen om rätten till en rättvis rättegång har kränkts. R.M. har uttryckt saken så att bevisprovokationen oåterkalleligen har undergrävt hans rätt till en rättvis rättegång i målet.

Innan hovrätten går närmare in på den saken finns det skäl att understryka att prövningen av om de tilltalades rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen har kränkts inte begränsar sig till att gälla enbart frågan om den spaningsmetod som använts har varit förenlig eller inte med konventionens bestämmelser. Prövningen av om förfarandet stått i strid med artikel 6 i konventionen har i stället ett vidare perspektiv. Den tar sikte på hur rättegångsförfarandet i dess helhet har varit utformat och om den tilltalade vid en samlad bedömning har haft möjligheter att försvara sig på ett tillfredsställande sätt mot de anklagelser som riktas mot honom eller henne.

Europadomstolen har i några fall prövat frågan om provokativa åtgärder från polisens sida i syfte att få fram bevis har inneburit en kränkning av artikel 6 i Europakonventionen. Det gäller bl.a. fallen Allan mot Storbritannien den 5 november 2002, Heglas mot Tjeckien den 1 mars 2007 och Bykov mot Ryssland den 10 mars 2009.

I fallet Allan mot Storbritannien fann Europadomstolen att det var ett brott mot artikel 6 i konventionen när en informatör, som på polisens uppdrag delade cell med och vistades i samma fängelse som den misstänkte, fick fram uppgifter från den misstänkte om att han hade utfört ett mord. I det fallet hade den misstänkte tidigare i polisförhör utnyttjat sin rätt att vägra yttra sig och informatören hade placerats i den misstänktes cell och senare på samma fängelse i syfte att få information angående misstanken om mord. Polisen hade instruerat informatören att söka förmå den misstänkte att berätta om mordet. Europadomstolen fann att de uppgifter som den misstänkte lämnat och som utgjorde den huvudsakliga och avgörande bevisningen i den inhemska rättegången inte var spontana och frivilliga utan hade lämnats efter frågor från informatören och att situationen motsvarade en förhörssituation, men utan det skydd ett formellt polisförhör skulle ha.

Domstolen ansåg vidare att den misstänkte genom frihetsberövandet var satt under sådan psykologisk press när han berättade för informatören att hans rätt att vägra yttra sig och hans privilegium att inte behöva avslöja egen brottslighet hade blivit kränkt.

I fallet Bykov mot Ryssland prövade Europadomstolen i stor sammansättning på nytt frågor om gränserna för provokativa åtgärder i brottsbekämpande syfte från polisen. En person hade för polisen berättat att Bykov försökt förmå honom att döda en tredje person. Angivaren hade därefter agerat på polisens instruktioner och besökt Bykov i dennes bostad med en gömd avlyssningsutrustning. En polisman hade befunnit sig utanför bostaden och spelat in vad som sades. Angivaren berättade för Bykov att han hade utfört uppdraget, vilket inte var sant, och visade upp vissa föremål som bevis. Angivaren fick därefter betalning av Bykov för uppdraget. Vad som utspelade sig under samtalet åberopades sedan som bevis i en rättegång mot Bykov. Enligt Bykov hade därigenom hans rätt att vägra yttra sig och hans privilegium att inte behöva avslöja egen brottslighet blivit kränkt.

Europadomstolen framhåller att vid bedömningen av om en rättegång ska anses rättvis enligt artikel 6 i konventionen ska inte varje bevis bedömas för sig utan förfarandet i dess helhet vägas in. Som delar i en bedömning ingår frågan om förfarandet ger den tilltalade garantier för att ifrågasätta autenticiteten och tillförlitligheten av bevis och dess användning, kvalitén av bevisen och huruvida det finns annan bevisning som stöder samma slutsats. Andra delar som ska bedömas är om uppgifter som används som bevis har lämnats under press eller tvång, vilket slags och vilken omfattning av press eller tvång som har brukats och hur material som tagits fram under en hemlig operation används.

Europadomstolen fann att Bykov inför domstolen i första instans hade haft möjlighet att ifrågasätta varje bevis i den hemliga operationen, att inspelningen från samtalet inte var det enda beviset för hans skuld utan att huvudbevisningen var ett tidigt vittnesmål från angivaren som gavs redan före den hemliga aktionen samt att det fanns flera andra bevis. Angivaren hade visserligen inte korsförhörts under förhandlingen i den lokala domstolen men domstolen hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att få honom till domstolen och hans vittnesberättelse hade lästs upp. När den hemliga inspelningen gjordes var Bykov inte under någon press att berätta eller fälla kommentarer i anledning av de frågor angivaren tog upp samtidigt som inspelningen spelade en begränsad roll när det gällde bevisningen. Sammantaget ansåg Europadomstolen att Bykovs rättigheter tillräckligt hade tillvaratagits och att det inte förekommit något brott mot artikel 6 i konventionen.

I förevarande mål har de personer som medverkade vid anställningsintervjun och vid vistelsen i övrigt i Holland - R.M., J.L., D.L., R.N. och T.A. - lämnat en på det hela taget samstämmig bild av vad som utspelade sig. Med ledning av dessa uppgifter och mot bakgrund av Europadomstolens praxis gör hovrätten följande överväganden i frågan om artikel 6 har kränkts.

Hovrätten konstaterar till en början att anställningsintervjun var fingerad och att R.M. således under vilseledande förutsättningar kommit att åka ner till Holland och medverka vid intervjun i tron att han möjligen skulle få ett välbetalt arbete. Under dessa felaktiga förutsättningar har hans medverkan emellertid varit frivillig och han har inte varit pressad eller tvingad att lämna några uppgifter om branden vid intervjun. Det har vidare framkommit att avsikten med provokationen från polisens sida inte i första hand var att förmå R.M. att erkänna anläggandet av branden utan i stället att mera öppet söka efter information som antingen kunde binda honom eller fria honom från misstankarna att han kunde vara inblandad. Intervjun skedde i foajén på ett hotell och, enligt vad de hörda har berättat, i en lugn och behaglig atmosfär. När polisen ställde frågan till R.M. om han hade haft något att göra med en brand nämnde de inte särskilt att det gällde branden på hotellet CH i Gävle. Det var R.M. själv som kopplade ihop polisens fråga med branden i Gävle och som därefter lämnade uppgifterna om sin egen medverkan. Polisen ställde därpå några följdfrågor med anknytning till branden som R.M. också svarade på. Det har vidare upplysts i målet att såväl R.M. som M.H. och M.F. före huvudförhandlingen vid tingsrätten i detalj blivit informerade om hur själva provokationen gick till. De tilltalade har således i efterhand haft full insyn vad avser provokationsåtgärderna och de har inte på grund av bristande information varit berövade möjligheten att ifrågasätta autenticiteten, tillförlitligheten eller kvalitén i övrigt av bevisen. Åklagaren har i målet åberopat ytterligare bevisning till stöd för att R.M. anlagt branden som tingsrätten funnit ge stöd för åtalet mot de tilltalade. Det gäller bl.a. muntlig bevisning, den tekniska utredningen om brandorsaken och brandens förlopp samt utredningen om R.M:s närvaro och uppträdande vid centralstationen i Gävle den natt då branden ägde rum.

Som hovrätten redan varit inne på kan prövningen av om de tilltalades rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen har kränkts inte enbart begränsa sig till frågan om den bevisprovokation som skett ska anses tillåten eller inte. Prövningen enligt artikel 6 sker i stället med hänsyn tagen till rättegångsförfarandet i dess helhet och vid en samlad bedömning av om de tilltalade har haft möjligheter att på ett tillfredsställande sätt försvara sig mot de anklagelser som riktas mot dem. Vid en sådan bedömning står det klart att såväl R.M. som M.H. och M.F. haft goda möjligheter att ifrågasätta den bevisning som kom fram genom provokationen och att den psykologiska påverkan som R.M. utsattes för vid provokationen får anses ha varit tämligen begränsad. R.M:s erkännande i samband med bevisprovokationen utgör visserligen en viktig del av åklagarens bevisning men åklagaren åberopar också annan betydelsefull bevisning till stöd för åtalet. Vad som framkommit om bevisprovokationen ger därför enligt hovrättens uppfattning inte grund för påståendet att provokationen oåterkalleligen undergrävt R.M:s möjligheter till en rättvis rättegång och vid en samlad bedömning av omständigheterna i rättegångsförfarandet kan hovrätten inte heller finna att förfarandet stått i strid med artikel 6 i Europakonventionen.

De tilltalades invändningar om att åtalen mot dem ska ogillas på grund av att bevisprovokationen mot RM inneburit en kränkning av artikel 6 i Europakonventionen kan hovrätten alltså inte godta.

- - -

Påföljd och straffmätning

Vid tiden för mordbranden var straffet för grov mordbrand fängelse i lägst sex år och högst tio år eller livstid.

Som tingsrätten framhållit är mordbrands- och anstiftansbrottet av synnerligen allvarligt slag. Branden har anlagts i ett större hotell i centrala Gävle vid 01-tiden på natten när flertalet hotellgäster sov eller hade lagt sig för att sova. Flera av de målsäganden och vittnen som har hörts i målet har berättat om den panik som rådde på platsen och hur skrämmande upplevelsen av branden var. För vissa av hotellgästerna utgjorde branden dessutom en direkt fara för liv och hälsa. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att det var PR tidiga beslut om evakuering i förening med tillfälligheter som medförde att inte någon avled till följd av branden.

Åklagaren har yrkat att påföljden för R.M. och M.H. ska bestämmas till livstids fängelse. Livstidsstraffet bör dock enligt hovrättens mening reserveras för de allra allvarligaste brotten. Även om mordbranden är synnerligen allvarlig har den inte medfört några dödsfall eller allvarligare fysiska skador för hotellgästerna eller övriga boende i området. Omständigheterna i övrigt är inte heller sådana att fängelse på livstid bör följa på brotten. Hovrätten anser därför i likhet med tingsrätten att både mordbrands- och anstiftansbrottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse i tio år.

Som framgår av hovrättens bedömning av skuldfrågorna har hovrätten inte ansett att bevisprovokationen mot R.M. ska leda till att åtalet mot honom och M.H. ogillas. I de fall en polisprovokation inte utesluter straffbarhet finns det dock i vissa fall anledning att i stället beakta provokationen genom påföljdseftergift eller lindring av påföljden (se NJA 2007 s. 1037 och Petter Asp i SvJT 2008 s. 779 ff.). I rättsfallet NJA 1985 s. 544 angav Högsta domstolen att det kunde tänkas finnas grund för strafflindring om polisen använde sig av metoder som framstod som uppenbart otillbörliga. Även om Högsta domstolens ställningstagande i 2007 års rättsfall får anses innebära en viss uppmjukning av detta förhållandevis stränga krav kan alltjämt antas att en förutsättning för att påföljdseftergift eller lindring av påföljden ska bli aktuell är att polisprovokationen på ett mer avsevärt sätt har försvagat den misstänktes rätt att tillvarata sina rättigheter.

Bevisprovokationen mot R.M. har inneburit att han i ett skede när han var skäligen misstänkt för delaktighet i mordbranden inte har tillförsäkrats de rättssäkerhetsgarantier som följer av ett polisförhör enligt rättegångsbalken. Detta har medfört att hans möjligheter att försvara sig mot de misstankar om brott som har funnits mot honom har försämrats, vilket skulle kunna tala för att i vart fall en lindring av påföljden kunde komma i fråga. I samma riktning talar det förhållandet att R.M:s berättelse och de frågor som ställdes till honom från polisernas sida i samband med den fingerade anställningsintervjun i Holland inte har dokumenterats på det sätt som är vanligt vid ett ordinärt polisförhör. Någon möjlighet för domstolar eller myndigheter inom rättsväsendet att i efterhand kontrollera hur bevisprovokationen gick till finns därmed inte. Det finns t.ex. ingen inspelning från vad som sades under anställningsintervjun som tydligt klargör att de frågor och följdfrågor som poliserna ställde till R.M. inte var ledande eller otillbörliga i någon mening. Å andra sidan har de poliser som medverkade vid anställningsintervjun och som har hörts i målet uppgett att det redan före intervjun var bestämt att de skulle låta R.M. berätta fritt och att de inte skulle pressa honom eller påverka honom att göra uttalanden i någon viss riktning. Enligt poliserna genomfördes också anställningsintervjun i enlighet med dessa riktlinjer. R.M. har inte heller själv i domstolarna invänt att polisernas frågor eller följdfrågor i någon mening skulle ha varit otillbörliga.

Vid ett övervägande av det anförda har hovrätten kommit till slutsatsen att R.M:s och även M.H:s möjligheter att tillvarata sina rättigheter i angivna hänseenden inte har försvagats i en sådan utsträckning att det finns tillräckliga skäl att lindra påföljden. Det betyder att straffet för dem båda ska bestämmas till fängelse i tio år.

- - -

Hovrättens dom meddelad: den 27 augusti 2010.

Mål nr: B 644-10.

Lagrum: 23 kap.12 och 18 §§ samt 35 kap. 1 §rättegångsbalken; Artikel 6 i Europakonventionen.

Rättsfall: NJA 1985 s. 544; NJA 1986 s. 489; NJA 2007 s. 1037; Europadomstolens dom Allan mot Storbritannien den 5 november 2002; Europadomstolens dom Heglas mot Tjeckien den 1 mars 2007; Europadomstolens dom Bykov mot Ryssland den 10 mars 2009.

Litteratur: prop. 1983/84:111 s. 44 ff.; JuU 1983/84:27 s. 21; Fitger, Rättegångsbalken 23:63; Asp i SvJT 2008 s. 779 ff.