NJA 1986 s. 489

Domskäl

Domskäl. De av L.L. åberopade bestämmelserna i regeringsformen är avsedda att skydda den enskilde individens kroppsliga integritet och reglerar inte frågan vilken bevisning som får åberopas i brottmål. Den omständigheten att blodprovet tagits av en väl kvalificerad laboratorieassistent i stället för - som föreskrivs i 28 kap 13 § RB - av läkare eller legitimerad sjuksköterska utgör ej hinder för att det åberopade analysbeviset läggs till grund för bedömningen. Någon omständighet som förringar tilltron till analysbeviset föreligger inte i målet.

Genom analysbeviset i förening med övrig utredning är åtalet styrkt.

Påföljden bör, som TR:n funnit, bestämmas till fängelse.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

L.L. (offentlig försvarare advokaten T.M.) sökte revision och yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Jörgen Almblad).

Domskäl

Domskäl. Av utredningen framgår att blodprovet på L.L. i anledning av misstanke om trafiknykterhetsbrott tagits av en laboratorieassistent och inte som föreskrivs i 28 kap 13 § RB av en läkare eller legitimerad sjuksköterska.

L.L. har gjort gällande att blodprovet inte tillkommit i laga ordning och att analysbeviset från statens rättskemiska laboratorium därför inte får användas som bevisning samt att det i allt fall inte kan tillerkännas något bevisvärde. L.L. har härvid inte bara åberopat, att blodprovstagningen skett i strid med 28 kap 13 § RB, utan också hävdat, att blodprovstagningen inneburit ett åsidosättande av bestämmelserna i 2 kap6 och 12 §§regeringsformen om skydd för den personliga integriteten.

Bevisrätten enligt RB bygger på principen om fri bevisprövning. Denna innebär såväl att någon begränsning ej uppställs i fråga om de kunskapskällor, som får användas för sanningens utletande, som också att domare vid värderingen av den föreliggande bevisningen inte är bunden av legala regler. Dessa båda synpunkter har uttryckts genom föreskriften i 35 kap 1 § RB, att rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit i målet avgöra vad som är bevisat. Som bevis kan sålunda tjäna allt som förekommit i målet, även om det inte kan inordnas under de i lagen angivna bevismedlen. Även om sålunda RB bygger på den grundsatsen att bevisföringen är fri finns dock vissa undantag från denna regel, bl a förbudet i 35 kap 14 § RB mot skriftliga vittnesintyg.

Av 2 kap 6 § regeringsformen framgår att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp, t ex blodprovstagning, utan stöd av lag. De bestämmelser som uppställts i 28 kap 13 § RB har tillkommit författningsenligt. Även beslutet att underkasta L.L. blodprovstagning var lagligen grundat. Det förhållandet att blodprovet tagits av en laboratorieassistent innebär inte sådan avvikelse från regleringen i RB att åtgärden kan betecknas som grundlagsstridig.

Något hinder i RB mot att åberopa ett analysbevis även om detta grundas på ett blodprov, vars tillkomst ej helt överensstämmer med föreskrifterna i 28 kap 13 § RB, föreligger inte. Inte heller kan någon för den svenska rättsordningen grundläggande rättsprincip anses så åsidosatt att analysbeviset inte får åberopas.

När det gäller bevisvärdet av det åberopade analysbeviset är följande att beakta. Då blodprovet som här tagits med åsidosättande av reglerna i 28 kap 13 § RB måste höga krav ställas vid bedömande av bevisvärdet. I målet är upplyst att den laboratorieassistent som tog blodprovet var på grund av sin utbildning väl kvalificerad att verkställa blodprovstagning och hade mångårig erfarenhet därav. Efter vad utredningen utvisar iakttog hon de föreskrifter som meddelats angående blodprovstagning för nu avsett ändamål. Med hänsyn härtill saknas anledning att inte tillmäta analysbeviset samma bevisvärde som annars ges sådana bevis.

Genom analysbeviset är alltså styrkt att L.L. gjort sig skyldig till rattfylleri.

Påföljden bör som domstolarna funnit bestämmas till fängelse. Med hänsyn till de speciella förhållanden som föreligger i målet beträffande L.L:s lagföring finner HD skäl föreligga att bestämma fängelsestraffet till 14 dagar.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att påföljden bestäms till fängelse 14 dagar.

JustR Höglund var av skiljaktig mening och anförde: L.L. har gjort gällande att, eftersom blodprovet tagits av annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska och därmed inte tillkommit i laga ordning, analysbeviset från statens rättskemiska laboratorium inte får användas som bevis och att det i allt fall inte kan tillerkännas något bevisvärde. L.L. har härvid åberopat, att blodprovstagningen inte bara skett i strid med 28 kap 13 § RB utan också inneburit ett åsidosättande av bestämmelserna i 2 kap6 och 12 §§regeringsformen om skydd för den personliga integriteten.

Enligt 2 kap 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp, t ex blodprovstagning, utan stöd av lag. Bestämmelser om blodprov meddelas sedan tidigare i 28 kap 12 och 13 §§ RB. Enligt dessa får kroppsbesiktning företas på den som skäligen kan misstänkas för brott varå kan följa fängelse och får blodprov tas vid besiktningen. Bestämmelserna innehåller vidare bl a, att blodprov ej må tagas av annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras endast av läkare. Bestämmelserna har tillkommit författningsenligt och beslutet att underkasta L.L. blodprovstagning var lagligen grundat. Blodprovstagningen har emellertid skett i strid med bestämmelserna såtillvida att den utförts av annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Den omständigheten att bestämmelserna åsidosatts kan inte utan vidare medföra, att blodprovet skall frånkännas bevisverkan. Huruvida så är fallet torde bero av den närmare karaktären hos den föreskrift som blivit åsidosatt. Härom är att anföra följande. Enligt 1934 års lag om blodundersökning i brottmål, vilken föregick RB:s bestämmelser om blodprov, gällde att blodprovstagning fick utföras endast av läkare. Denna föreskrift hade tillkommit enlig yrkande från medicinalstyrelsens och andra myndigheters sida till skydd för den på vilken blodprov skulle tas (NJA II 1934 s 526). Föreskriften att endast läkare fick ta blodprov behölls i samband med att bestämmelserna överfördes till RB. År 1974 skedde dock en ändring i samband med vissa ändringar i trafiknykterhetslagstiftningen, så att blodprov fick tas även av legitimerad sjuksköterska. Denna lagändring har sitt särskilda intresse, i det att förarbetena speglar ett strängt synsätt på frågan, vem som bör få utföra blodprovstagning. Trafiknykterhetskommittén, vars betänkande (SOU 1970:61) Trafiknykterhetsbrott låg till grund för 1974 års lagändringar, övervägde om möjlighet borde öppnas att låta även sjuksköterska ta blodprov för utredning om trafiknykterhetsbrott men ansåg att sådan möjlighet inte borde införas. Under remissbehandlingen av kommitténs betänkande och i en särskild skrivelse från rikspolisstyrelsen betonades emellertid behovet av en ändring. Detta föranledde föredragande statsrådet att föreslå den ändring som gick ut på att blodprov fick tas även av legitimerad sjuksköterska. I anslutning därtill framhölls, att blodprovet i många fall hade en avgörande betydelse för prövning av ansvarsfrågan i trafiknykterhetsmål och att det därför var angeläget att blodprovet togs av en väl kvalificerad person (NJA II 1974 s 624 f).

Lagstiftningen är sålunda mycket restriktiv i fråga om vem som får ta blodprov. Endast läkare och legitimerad sjuksköterska kan komma i fråga, inte annan om än så väl kvalificerad. När lagstiftaren så klart avgränsat kretsen av dem som ansetts kunna tillerkännas behörighet att ta blodprov, väcker det starka betänkligheter att godta blodprov taget av annan. Visserligen saknas anledning att i det nu föreliggande fallet anta annat än att den som tog blodprovet på L.L., en laboratorieassistent, var kvalificerad därtill. Men frågan är av principiell natur. En annan gång kan fråga uppkomma om betydelsen av att blodprovet tagits av någon med lägre medicinsk utbildning och erfarenhet, kanske rentav med endast någon sjukvårdskurs bakom sig. Bestämmelserna vill hindra just detta och tillgodoser härigenom ett rättssäkerhetskrav. De kan sägas härvid både slå vakt om den enskildes personliga integritet och säkerställa ett fullödigt bevis. Med hänsyn härtill bör inte gärna i rättstillämpningen öppnas möjlighet till avsteg från bestämmelserna. Det bör vara lagstiftarens sak att jämka deras innehåll.

Oaktat det nu sagda måste ifrågasättas om inte den hos oss gällande principen om fri bevisprövning likväl bör leda till att blodprovet tillerkänns bevisverkan. Härvid märks att den bevisregel som är i fråga - nämligen bestämmelsen i 4 § 1 mom 3 st lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, att den som har viss större alkoholkoncentration i blodet "skall anses ha varit så påverkad av starka drycker" att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat föra fordonet - är av ett speciellt slag. Den är av den natur att den inte får motbevisas, inom bevisläran benämnd praesumtio juris et de jure. Det kan till och med sägas att bevisregeln i själva verket innefattar en materiell rättsregel av innebörd, att den alkoholkoncentration som påvisas genom blodprovet utgör brottsrekvisit (se härom Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl 1982 s 90 f). En sådan för en tilltalads straffansvar avgörande innebörd är ägnad att förstärka betänkligheterna mot att avsteg från bestämmelserna om blodprov i det hänseende som nu är i fråga godtas.

Ytterligare kan ifrågasättas om följden av att annan än därtill behörig person tagit blodprovet behöver bli så långtgående att blodprovet underkänns. Det kunde t ex räcka med att ansvar för överträdelse av bestämmelserna utkrävs av inblandade befattningshavare. Det skydd för den enskilde som bestämmelserna innefattar blir emellertid fullt effektivt först om ett åsidosättande medför att avsedd rättsverkan uteblir. Det måste också anses vara av betydelse att det vid förundersökningen från början står helt klart att ett blodprov taget av annan än därtill enligt lag behörig person inte i något fall godtas. Utredningen kan då i fall när behörig person inte är tillgänglig direkt inriktas på annan bevisning utan spekulationer om att ett blodprov möjligen ändå kan bli godtaget.

På grund av det anförda finner jag övervägande skäl tala för att det på L.L. tagna blodprovet inte skall tillerkännas bevisverkan. Annat stöd för åtalet har inte åberopats. L.L. skall följaktligen frikännas från ansvar.

Med ändring av HovR:ns dom lämnar jag åtalet mot L.L. utan bifall.