RH 2010:75

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Håkan Larsson och Manne Pavón, referent, samt tingsfiskalen Linda Mohlin) anförde i beslut den 6 november 2009 bl.a. följande.

BAKGRUND

Acron, med säte i Ryssland, och North River Investments S A (Nominee), med säte på Brittiska Jungfruöarna, samt Norsk Hydro ASA (Hydro), med säte i Norge, ingick den 28 juni 1996 i Moskva ett aktieägaravtal med varandra. Enligt avtalet skulle Nominee och Hydro inom en månad från ikraftträdandet av avtalet bilda ett holdingbolag med firman Nordic Russia Holding S A (Holdingbolaget). Holdingbolagets verksamhet angavs vara att äga ett bolag (Verksamhetsbolaget) som skulle bedriva handel med gödselprodukter m.m i Ryssland och Vitryssland. Aktierna i Holdingbolaget skulle inledningsvis ägas av Hydro med 49 procent och av Nominee med 51 procent. Enligt huvudregeln var avtalet bindande för en period om två år med automatisk förlängning för ytterligare en tvåårsperiod om inte avtalsparterna sade upp avtalet på visst angivet sätt. Om avtalet upphörde att gälla gavs varje avtalspart rätt att begära att Holdingbolaget och Verksamhetsbolaget skulle upplösas, varvid parterna skulle återfå insatt kapital samt dela på eventuellt nettovärde efter sina ägarandelar. Rättigheter och skyldigheter enligt avtalet fick inte överlåtas utan skriftligt samtycke från avtalsparterna, varvid det emellertid föreskrevs att samtycke inte fick vägras utan att skälig grund för detta förelåg. Hydro gavs dock utan hinder av vad som nu sagts sådan rätt till överlåtelse under förutsättning att överlåtelsen skedde till ett anslutet bolag; enligt ett till avtalet handskrivet tillägg avsågs med anslutet bolag ett av Hydro helägt dotterbolag. Det angavs slutligen att svensk rätt skulle tillämpas på avtalet samt att tvister på grund av avtalet skulle hanteras i skiljeförfarande enligt Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts (Institutets) förfaranderegler.

Den 13 december 2006 påkallade Yara skiljeförfarande hos Institutet. Som grund för sin rätt att påkalla förfarandet åberopade Yara att Yara från Hydro förvärvat kvarvarande rättigheter och skyldigheter enligt aktieägaravtalet, inklusive rätten att slita tvister genom skiljeförfarande. Acron bestred att Yara hade förvärvat några sådana rättigheter eller skyldigheter och i yttrande över påkallandeskriften yrkade Acron bl.a. att Institutet skulle avvisa Yaras talan på den grunden att Institutet saknade behörighet. I beslut den 17 juni 2008 ogillade Institutet Acrons yrkande om avvisning på grund av bristande behörighet och beslöt att handläggningen skulle fortsätta rörande sakfrågorna i tvisten.

UTVECKLANDE AV TALAN I AVVISNINGSFRÅGAN

Yara

Svensk domstol saknar domsrätt avseende den talan som väckts av Acron. Av 1 § lagen (1992:794) om Luganokonventionen följer att den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen) ska gälla som lag i Sverige. Även Norge har tillträtt Luganokonventionen. Av Luganokonventionen följer att svensk domsrätt inte föreligger avseende Acrons talan. Enligt artikel 2 i konventionen ska talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den konventionsstaten. Enligt artikel 53 ska ett bolag eller annan juridisk person vid tillämpningen av konventionen anses ha hemvist i orten för dess säte. Yara har sitt säte i Oslo, Norge. Av artikel 3 i konventionen följer att talan mot Yara får väckas vid domstol i Sverige, eller i annan konventionsstat än Norge, endast om det finns ett uttryckligt stöd för detta i avsnitten 2-6 i avdelning II i konventionen. Bestämmelserna i dessa avsnitt föreskriver inte någon svensk domsrätt avseende Acrons talan. Luganokonventionen gäller enligt artikel 1 förfaranden på privaträttens område. Den är således tillämplig på Acrons talan. Luganokonventionens tillämpning ska följa EG-domstolens (EGD:s) tolkning av Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Brysselkonventionen). Till Luganokonventionen är fogat ”Protokoll Nr. 2 om en enhetlig tolkning av konventionen”, vilken enligt artikel 65 i Luganokonventionen utgör en integrerad del av densamma. Protokollet föreskriver att, vid tolkning och tillämpning av Luganokonventionen, tillbörlig hänsyn ska tas till principer som fastställts i relevanta avgöranden i andra konventionsstater. Ett av protokollets syften är således att tolkningen av Luganokonventionen ska beakta EGD:s avgöranden i förhållande till Brysselkonventionen för att på så sätt uppnå en så enhetlig tolkning som möjligt av de bestämmelser i Luganokonventionen som har motsvarigheter i Brysselkonventionen. Detta för att undvika motstridiga tolkningar av dessa konventioner. För EU:s medlemsstater har Brysselkonventionen fr.o.m. den 1 mars 2002 ersatts av Bryssel I-förordningen (Bryssel I). Av artikel 1 i Luganokonventionen framgår att konventionen är tillämplig på privaträttens område. Den är däremot inte tillämplig på bl.a. skiljeförfarande. Bryssel I, liksom den tidigare Brysselkonventionen, innehåller motsvarande undantag från sitt tillämpningsområde. Varken Bryssel I, Brysselkonventionen eller Luganokonventionen innehåller ytterligare anvisningar om hur undantaget för ”skiljeförfarande” ska förstås. Undantagen anses omfatta domstolsförfaranden som är direkt kopplade till ett skiljeförfarande, t.ex. utseende av skiljeman. Undantaget för skiljeförfarande omfattar emellertid inte en fastställelsetalan enligt rättegångsbalken rörande bundenhet av ett skiljeavtal. Till detta kommer att undantaget i artikel 1, andra stycket, punkten 4 i Luganokonventionen enligt sin ordalydelse endast avser tvister avseende ”skiljeförfarande”, inte tvister avseende ”skiljeavtal”. Det ska vidare framhållas att om en part i strid med en skiljeklausul inleder en domstolsprocess vid svarandens hemvist enligt artikel 2 i Luganokonventionen, kommer denna domstol att vara behörig att pröva skiljeavtalets giltighet och omfattning i fall där svaranden i domstolsprocessen gör invändning om att tvisten omfattas av en skiljeklausul och käranden bestrider dess giltighet eller tillämplighet. Det är således inte något anmärkningsvärt att en domstol i ett annat land än där skiljeförfarandet har säte kan pröva skiljeavtalets omfattning och giltighet.

Under alla omständigheter saknar Acrons talan svenskt rättsskipningsintresse. Det föreligger inte heller andra omständigheter som grundar svensk domsrätt. Det saknas vidare fastställelseintresse avseende Acrons talan. Den påstådda oklarheten beträffande Acrons bundenhet av skiljeavtalet länder inte Acron till förfång. Acrons fastställelsetalan är dessutom olämplig då den skulle innebära parallella processer med högre kostnader och risk för oförenliga avgöranden i domstol som följd.

Acron

Svensk domsrätt föreligger. Luganokonventionen är inte tillämplig i målet. Detta följer av det uttryckliga undantaget för skiljeförfarande i artikel 1 i konventionen. Förutom skiljeförfarandet som sådant omfattas även vissa till skiljeförfarandet kopplade tvister i domstolar, såsom tvister om skiljeavtals giltighet, av undantaget i konventionen. I det av Yara åberopade avgörandet från EGD rörande undantaget för skiljeförfarande i Brysselkonventionen, Marc Rich & Co. AG mot Societá Italiana Impianti PA (Case C-190/89) finns inget stöd för att tvisten i detta mål skulle omfattas av Luganokonventionen. EGD har tvärtom i avgörandet konstaterat att det varit Brysselkonventionsparternas avsikt att alla frågor rörande skiljeförfarande skall undantas från konventionens tillämpningsområde. Detta måste givetvis innefatta frågor om skiljeavtalets existens eller giltighet. Det finns inte heller något som tyder på att konventionsförfattarna avsett att åstadkomma någon distinktion mellan frågor avseende ”skiljeförfarande” å den ena sidan och ”skiljeavtal” å den andra sidan. Den kontroll över skiljeförfarandet som kan vara behövlig bör vidare närmast utövas av domstolarna i det land där skiljeförfarandet äger rum. Det bör också uppmärksammas att ett utländskt domstolsavgörande rörande parts skiljebundenhet anses sakna rättsverkan i Sverige, t.ex. i ett efterföljande klanderförfarande. Detta torde även gälla i fråga om domar i andra konventionsstater. Avgörandet binder inte skiljenämnden och samma fråga kan likväl komma att prövas ytterligare en gång inom ramen för ett klanderförfarande i det land skiljeförfarandet ägt rum. En sådan ordning är olämplig.

Svensk domsrätt föreligger för den eller de domstolar som enligt svenska forumregler är skyldiga att pröva en talan om skiljeavtalets giltighet enligt lagen om skiljeförfarande. Det finns inga lagstadgade domsrättsregler avseende en talan om skiljeavtals giltighet eller när det gäller en talan mot en skiljedom. Högsta domstolen har emellertid funnit att det i ett mål om klander och ogiltighet av en svensk skiljedom föreligger svensk domsrätt fastän båda parter saknade anknytning till Sverige (NJA 1989 s. 143). Enligt förarbetena till lagen om skiljeförfarande har också uttalats att det alltid bör vara möjligt för envar av parterna att föra talan vid svensk domstol om skiljeavtalets giltighet, om parterna träffat ett skiljeavtal som innebär att skiljeförfarande ska äga rum i Sverige (prop. 1998/99:35 s. 244). Yaras argument att det inte skulle finnas något svenskt rättsskipningsintresse saknar fog. Som ovan framgått föreligger alltid svensk domsrätt om det är fråga om ett skiljeförfarande som äger rum i Sverige även om parterna i övrigt saknar anknytning till Sverige. Acron delar inte heller Yaras uppfattning att en prövning av Acrons talan ”inte skulle gynna effektiviteten” i det pågående skiljeförfarandet. Acron tvingas för närvarande att delta i ett skiljeförfarande där det enligt Acrons uppfattning inte föreligger något skiljeavtal mellan parterna. Acron har således ett i hög grad berättigat intresse att få denna fråga prövad så snart som möjligt. Dessutom är den talan Acron för det i 2 § lagen om skiljeförfarande anvisade sättet för part att få prövat av domstol om det föreligger något giltigt skiljeavtal eller inte.

Svensk domsrätt föreligger även om Luganokonventionen är tillämplig på tvisten. Enligt artikel 3 i Luganokonventionen föreskrivs att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat får väckas vid domstol i en annan konventionsstat med stöd av bestämmelserna i artikel 2 - 6. I artikel 5 föreskrivs bl.a. att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat om talan avser avtal, vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller ska uppfyllas. Acrons talan inbegriper att domstolen ska fastställa att det inte föreligger något skiljeavtal mellan parterna. Enligt den omtvistade skiljeklausulen ska skiljeförfarandet äga rum i Stockholm. I den mån Luganokonventionen är tillämplig är således också artikel 5 i Luganokonventionen tillämplig vid bestämmande av forum för Acrons talan. Förpliktelserna enligt skiljeavtalet ska uppfyllas på den ort där skiljeförfarandet ska äga rum, dvs. i Stockholm. Att avtalets existens är omtvistat utgör i sig inte ett hinder för tillämpningen av denna bestämmelse. Om artikel 5 i Luganokonventionen inte anses tillämplig är artikel 17 i konventionen tillämplig enär skiljeavtalet kan anses utgöra en tyst överenskommelse om behörighet för domstolarna på platsen för skiljeförfarandet.

Ovissheten om skiljeavtalets existens eller giltighet länder Acron till förfång. Det är ostridigt mellan parterna att det råder ovisshet om rättsförhållandet, dvs. om det föreligger något skiljeavtal eller inte. Acron tvingas för närvarande att delta i ett skiljeförfarande trots att det enligt Acrons uppfattning står klart att något skiljeavtal inte föreligger. Det är uppenbart att detta medför ett förfång för Acron på sätt som avses i 13 kap. 2 § rättegångsbalken. Huruvida skiljenämnden meddelar sin dom i tid före eller efter det tingsrätten meddelar dom i huvudsak och det förhållandet att vardera parten står sina kostnader till dess att skiljedom har meddelats, saknar helt relevans för bedömningen av om det föreligger fastställelseintresse eller inte.

Yara

Kontraktsforum i artikel 5.1 i Luganokonventionen kan inte tillämpas. Det är riktigt att det av ett skiljeavtal följer en förpliktelse att medverka till att slita tvister. Av detta går emellertid inte att sluta sig till att en ”fullgörelse” av denna förpliktelse i Luganokonventionens mening sker på den plats där förfarandet ska äga rum, eller att förpliktelsen ens är sådan att den är att anse som en ”förpliktelse” i Luganokonventionens mening. Skiljeavtalet skapar processuella rättigheter snarare än materiella. Skiljeavtalets fullgörande säkras även genom helt andra sanktioner än materiella förpliktelser. Redan det faktum att domstolar har att respektera ett skiljeavtal genom att vägra ta upp en talan gör skiljeavtalet väsensskilt från materiella förpliktelser. Mot denna bakgrund är en tillämpning av artikel 5.1 utesluten redan på grund av att skiljeavtalets förpliktelser inte är av den art att de omfattas av bestämmelsen. Det finns vid en fastställelsetalan om bundenhet av skiljeavtal inte någon sådan ”uppfyllelseort” som avses i artikel 5.1. Vidare följer det med skiljeavtalet ett flertal andra förpliktelser, vilka med Acrons tolkning skulle medföra ett oöverskådligt antal ytterligare ”uppfyllelseorter”. Acron har vidare hävdat att Yara genom skiljeavtalet skulle ha ingått en ”tyst överenskommelse” om prorogation, vilken enligt artikel 17 i Luganokonventionen skulle göra Stockholms tingsrätt behörig. Luganokonventionen tillåter emellertid inte prorogationsavtal annat än om de är skriftliga, eller skriftligen bekräftade, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller sedvänja. Det föreligger för övrigt inte någon sådan tyst överenskommelse.

SKÄL

Tingsrätten prövar först frågan om Luganokonventionen är tillämplig på tvisten.

Såsom parterna har redovisat skall Luganokonventionen gälla som lag i Sverige. Norge har liksom Sverige tillträtt konventionen. Konventionen är enligt artikel 1 tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Från konventionens tillämpningsområde undantas emellertid vissa frågor. Till undantagen hör bl.a. ”skiljeförfarande”. I artikel 1 i Bryssel I, som ersatt Brysselkonventionen, finns likalydande bestämmelser om den förordningens tillämpningsområde. Således undantas även här ”skiljeförfarande” från tillämpningsområdet. Enligt det till Luganokonventionen fogade protokollet nr. 2 om en enhetlig tolkning av konventionen skall vid tolkning och tillämpning av konventionen tillbörlig hänsyn tas till de principer som fastställts i relevanta avgöranden i andra konventionsstater. Detta innebär bl.a. att det vid tolkningen av Luganokonventionen ska beaktas EGD:s avgöranden i förhållande till Brysselkonventionen och Bryssel I.

Parterna är till en början oense om den talan som Acron för i målet svarar mot det undantag för skiljeförfarande som begränsar respektive tillämpningsområde för Luganokonventionen och Bryssel I, inklusive Brysselkonventionen. Undantaget för skiljeförfarande, liksom de undantag i övrigt som finns i samma artikel, är tillämpligt endast om en fråga av där angivet slag utgör själva föremålet för tvisten, huvudfrågan i målet, inte om den kommer upp enbart till prejudiciell bedömning. Som exempel kan nämnas att Bryssel I är tillämplig i mål om underhåll mellan makar, även om ett sådant mål prejudiciellt ger upphov till spörsmål om äktenskapets giltighet eller bestånd, vilka frågor i och för sig faller utanför förordningen. Omvänt är förordningen inte tillämplig när huvudfrågan i målet svarar mot ett angivet undantag, även om målet prejudiciellt ger upphov till en fråga som skulle höra under förordningen om den utgjorde huvudfrågan i målet. Såvitt avser undantaget för skiljeförfarande omfattar detta allehanda slag av mål och ärenden vid domstol som kan uppkomma i anslutning till ett skiljeförfarande. Det kan röra sig om frågor som dyker upp innan skiljeförfarandet har påbörjats, medan förfarandet pågår eller efter dess avslutning. Ett exempel från EGD:s tolkningspraxis är Marc Rich. Där begärde ena parten att en domstol i partens ställe skulle utse en skiljeman för tvisten. EGD fann den frågan falla utanför Brysselkonventionens tillämpningsområde. Av avgörandet framgår att detta gäller även om motparten bestrider det åberopade skiljeavtalets existens eller giltighet, och det därför ännu inte står klart att tvisten ska slitas genom skiljedom (se Lennart Pålsson, Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen, Norstedts 2002, s 55 och 60). EGD har även i ett förhandsavgörande i målet Allianz SpA och Generali Assicurazioni Generali SpA mot West Tankers Inc. (mål C-185/07) uttalat sig i enlighet med vad som nyss redovisats. Domstolen konstaterade i målet att ”Om ett förfarande omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 på grund av föremålet för tvisten, det vill säga det slags rättigheter som förfarandet avser att skydda såsom ett yrkande om skadestånd, omfattas även en prejudicialfråga rörande tillämpligheten av ett skiljeavtal, inbegripet frågan om skiljeavtalets giltighet, av förordningens tillämpningsområde. Av detta följer att en invändning om att domstolen saknar behörighet på grund av att det finns ett skiljeavtal, inbegripet frågan huruvida skiljeavtalet är giltigt, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001. Det ankommer således uteslutande på den domstolen att pröva invändningen, liksom frågan om sin egen behörighet, i enlighet med artiklarna 1.2 d och 5 punkt 3 i förordning nr 44/2001.”

Det finns enligt tingsrättens mening inte anledning att anta något annat än att de uttalanden som sålunda gjorts i fråga om Bryssel I och Brysselkonventionen i lika hög grad är relevanta vid tolkningen och tillämpningen av Luganokonventionen.

Den fastställelsetalan som Acron för i tingsrätten avser frågan om Yara på obligationsrättslig grund är bunden av den bestämmelse om skiljeavtal som finns i aktieägaravtalet. Tvisten rör alltså primärt inte någon fråga som sammanhänger med skiljeförfarandet, såsom giltigheten i sig av skiljeklausulen. Huvudfrågan i målet faller följaktligen inom Luganokonventionens tillämpningsområde.

Yara har hemvist i Norge. Enligt artikel 2 i Luganokonventionen skall vid sådant förhållande talan väckas vid domstol i Norge. Av artikel 3 följer dock att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat får väckas i en annan konventionsstat, om stöd för detta finns i bestämmelserna i avsnitt 2 till 6 i avdelning II i konventionen.

Acron har vid tingsrättens bedömning att Luganokonventionen är tillämplig i målet åberopat att Acron är berättigad att väcka talan vid svensk domstol i första hand på grund av artikel 5 i konventionen och i andra hand på grund av artikel 17.

Som Acron tidigare har redogjort för innebär artikel 5.1 i Luganokonventionen att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat om talan avser avtal. Talan kan i så fall väckas vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller ska uppfyllas. Enligt Acron är bestämmelsen tillämplig eftersom förpliktelserna enligt skiljeavtalet ska uppfyllas på den ort där skiljeförfarandet ska äga rum, dvs. Stockholm.

En motsvarande bestämmelse finns även i Bryssel I. Enligt artikel 5.1 i den förordningen kan således talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas i en annan medlemsstat, när talan gäller avtal, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. I artikeln har intagits en definition på ”uppfyllelseorten” som ska gälla om inte annat har avtalats. Sålunda ska vid försäljning av varor den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats anses som uppfyllelseorten. Vid utförande av tjänster ska den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts som uppfyllelseorten.

Artikel 5.1 i Luganokonventionen respektive Bryssel I utgör undantag från huvudregeln i artikel 2. Undantagen bör därför tolkas restriktivt (se Lennart Pålsson a.a. s. 94). Den relevanta förpliktelsen är den som ligger till grund för käromålet, dvs. den förpliktelse i vars uppfyllelse svaranden påstås ha brustit och därigenom gett upphov till kärandens anspråk. Vid bedömningen har man vidare att skilja mellan primära eller självständiga avtalsförpliktelser och sådana sekundära förpliktelser som utgör sanktioner för bristande uppfyllelse av en primär förpliktelse. Det är bara de primära förpliktelserna som ska beaktas vid tillämpningen av artikel 5.1 (se Pålsson a.a. s. 99 f).

En bedömning av vad som utgör den relevanta förpliktelsen bör göras utifrån aktieägaravtalet i dess helhet. Som har redovisats under bakgrunden syftar det avtalet till bildande av ett holdingbolag som skulle äga ett bolag som avsågs bedriva handel med gödeselprodukter m.m. i Ryssland och Vitryssland. Det har framkommit att varken holdingbolaget eller ”verksamhetsbolaget” skulle vara ett svenskt bolag eller bedriva någon verksamhet i Sverige. Aktieägaravtalet stipulerar vidare vad som ska gälla mellan parterna i aktieägaravtalet i fråga om insatt kapital m.m. för den händelse avtalet upphörde att gälla. Den talan Acron för i detta mål gäller en negativ fastställelsetalan rörande bundenheten gentemot Yara av en i avtalet intagen skiljeklausul, varvid Acron som grund för sin talan åberopat bl.a. att Yara inte förvärvat några kvarvarande rättigheter och skyldigheter enligt aktieägaravtalet. Acrons talan i tingsrätten rör m.a.o. frågan om bundenheten av en i aktieägaravtalet intagen bestämmelse om tvistlösning i aktieägaravtalet. Den bestämmelsen kan inte anses utgöra en primär förpliktelse i aktieägaravtalet. Med hänsyn till vad som nu sagts kan tingsrättens behörighet att pröva Acrons talan inte grundas på artikel 5.1 i Luganokonventionen.

Acron har i sista hand åberopat att tingsrätten är behörig att pröva Acrons talan på grund av innehållet i artiklarna 17 och 18 i Luganokonventionen. Motsvarande bestämmelser finns i artiklarna 23 och 24 i Bryssel I. Bestämmelserna i artikel 17 respektive artikel 23, som avser prorogation, bygger på att parterna träffat ett skriftligt avtal härom, eller ett muntligt avtal som skriftligen bekräftats. Behörigheten för domstolen kan enligt bestämmelserna grundas också på avtal som ingåtts i en form som överensstämmer med praxis som parterna utbildat mellan sig, eller - inom internationell handel - i en form som överensstämmer med den sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel. Bestämmelserna i artikel 18 i Luganokonventionen och artikel 24 i Bryssel I avhandlar s.k. tyst prorogation.

Som framgått är Yara inte part i aktieägaravtalet. Det har inte heller påståtts att Acron och Yara träffat någon överenskommelse med varandra om prorogation. Det framgår inte heller att parterna tidigare haft några affärsrelationer med varandra eller att det finns någon typ av handelsbruk eller sedvänja som medför att domstolen på den ort där ett skiljeförfarande pågår skulle vara behörig att pröva tvister mellan parterna. Den angivna tysta prorogationen förutsätter att svaranden gått i svaromål vid domstolen av annat skäl än för att bestrida domstolens behörighet. Yara har i målet vid tingsrätten endast utvecklat sin talan i avvisningsfrågan och har begärt att tingsrätten vilandeförklarar målet i avvaktan på att den frågan rättskraftigt avgörs. Av det nu sagda framgår att tingsrätten inte kan grunda sin behörighet på varken artikel 17 eller artikel 18 i Luganokonventionen.

Tingsrättens bedömning innebär sammanfattningsvis att tingsrätten inte är behörig att pröva den av Acron väckta talan. Den skall därför avvisas.

SLUT

Tingsrätten avvisar den av Acron väckta talan.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kristina Boutz, hovrättsråden Ingemar Persson och Ulrika Stenbeck Gustavson, referent, samt tf. hovrättsassessorn David Löfgren) anförde i beslut den 12 april 2010:

SKÄL

Den fråga om avvisning som tingsrätten har tagit ställning till gäller om Luganokonventionen medför hinder mot att pröva Acrons talan vid svensk domstol. Tingsrätten har kommit fram till att sådant hinder föreligger. En första fråga för hovrätten blir därmed om undantaget från Luganokonventionens tillämpningsområde för skiljeförfarande är tillämpligt på Acrons talan.

Enligt svensk doktrin och förarbetena till lagen om skiljeförfarande är svensk domstol behörig att pröva en talan rörande giltigheten av ett skiljeavtal, om skiljeförfarandet enligt avtalet ska äga rum i Sverige. Undantaget för skiljeförfarande i bl.a. Luganokonventionen anses alltså omfatta en sådan talan. Angående detta se Lars Heuman, Skiljemannarätt (1999) s. 688; Stefan Lindskog, Skiljeförfarande - en kommentar (2005) s. 1177; Lennart Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Lugano-konventionerna (2008) s. 68 f.; Johan Kvart och Bengt Olsson, Tvistlösning genom skiljeförfarande, uppl. 2:1 (2007) s. 161 f. samt prop. 1998/99:35 s. 187, 242 och 244.

Denna ståndpunkt framstår som den mest ändamålsenliga, inte minst mot bakgrund av att en klandertalan mot en svensk skiljedom, grundad på att skiljedomen har meddelats trots att den inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal mellan parterna, kan föras i Sverige. Vidare torde ett avgörande från utländsk domstol rörande skiljeavtalets giltighet inte erkännas i Sverige (se t.ex. Heuman, a.a., s. 689). Hovrätten kan inte heller se att EU-domstolens avgöranden i de mål med viss anknytning till motsvarande undantag för skiljeförfarande i Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen, som parterna hänfört sig till, talar mot en sådan tolkning av undantaget för skiljeförfarande.

Det saknas enligt hovrättens uppfattning anledning att göra tillåtligheten av en talan av nu aktuellt slag beroende av vilken invändning som finns mot skiljeavtalets giltighet. Den väsentliga frågan som en talan rörande giltigheten av ett skiljeavtal avser att lösa är nämligen om skiljeavtalet är giltigt mellan parterna - eller med andra ord bindande för de tvistande parterna - och om skiljenämnden därmed är behörig att avgöra den aktuella tvisten. Detta återspeglas också i Acrons yrkande i målet, som är att rätten ska fastställa att Acron inte är bundet av något skiljeavtal med Yara, i följd varav skiljenämnden saknar behörighet. Någon åtskillnad mellan en fastställelsetalan rörande bundenhet av ett skiljeavtal på ”obligationsrättslig grund” eller en talan om ”giltigheten i sig av skiljeklausulen”, på det sätt som tingsrätten har gjort, kan därför inte göras. Som Acron har framhållit har Acron dessutom haft flera invändningar mot skiljenämndens behörighet än den som tingsrätten synes ha klassificerat som obligationsrättslig.

Slutsatsen blir därmed att Luganokonventionen inte utgör något hinder mot att tillåta Acrons talan vid svensk domstol. Hovrätten delar Yaras uppfattning att övriga åberopade avvisningsgrunder bör prövas av tingsrätten som första instans. Tingsrättens beslut ska därför upphävas i dess helhet och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning, varvid tingsrätten har att ta ställning till de i målet återstående avvisningsfrågorna.

SLUT

Med upphävande av tingsrättens beslut om avvisning och rättegångskostnader återförvisas målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Hovrättens beslut meddelat: den 12 april 2010.

Mål nr: Ö 9250-09.

Lagrum: Luganokonventionen.

Litteratur: Prop. 1998/99:35 s. 187, 242, 244; Lars Heuman, Skiljemannarätt, s.688 f; Johan Kvart och Bengt Olsson, Tvistlösning genom skiljeförfarande, s. 161 f; Stefan Lindskog, Skiljeförfarande - en kommentar, s. 1177; Lennart Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel - och Lugano-konventionerna, s. 68 f.