RH 2011:1

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Göran Karlstedt och hovrättsrådet Joakim Zetterstedt, referent) anförde i beslut den 17 februari 2011 följande.

SKÄL

Bakgrund

L.T. åtalades och dömdes vid tingsrätten för ett stort antal brott, bl.a. flera fall av narkotikabrott, rattfylleri - varav ett grovt, olovlig körning, grovt brott, och brott mot knivlagen. Ett åtal för grov misshandel ogillades. Under målets handläggning vid tingsrätten inhämtades två yttranden från Kriminalvården; ett daterat den 9 oktober 2009 och ett annat den 19 april 2010. I båda yttrandena anger Kriminalvården som sin bedömning att L.T. har ett starkt övervakningsbehov med anledning av narkotikamissbruk, att han lever i en socialt oordnad situation och att det finns förutsättningar för skyddstillsyn med föreskrift om narkotikaavvänjande behandling. Inget av yttrandena innehåller något förslag till särskild behandlingsplan.

I en inlaga som kom in till tingsrätten en knapp vecka före huvudförhandlingen begärde L.T. att tingsrätten skulle inhämta utredning angående förutsättningarna för att döma honom till skyddstillsyn med kontraktsvård. Av tingsrättens akt framgår att tingsrätten skickade L.T:s begäran till åklagaren för kännedom, men att ingen ytterligare åtgärd företogs med anledning av begäran.

L.T. var i målet frihetsberövad som anhållen och häktad från den 25 september 2010, men försattes på fri fot i samband med huvudförhandlingen den 26 oktober 2010.

Genom den överklagade domen dömdes L.T. till fängelse 6 månader varjämte villkorligt medgiven frihet (2 månader och 16 dagar) förklarades helt förverkad. I domskälen anförde tingsrätten i sin bedömning av påföljdsfrågan bl.a. följande.

En stor del av den brottslighet som L.T. har gjort sig skyldig till får anses missbruksrelaterad. En skyddstillsyn med en särskild behandlingsplan mot missbruket, s.k. kontraktsvård, skulle därför kunna bidra till att L.T. inte återfaller i kriminalitet. Någon sådan har emellertid inte upprättats. Påföljden skall därför bestämmas till fängelse.

Skäl

Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken är fängelse den påföljd som ska användas i sista hand och rätten ska innan den dömer någon till fängelse alltid pröva om inte villkorlig dom eller skyddstillsyn är en tillräckligt ingripande påföljd. Som skäl för skyddstillsyn ska rätten enligt 30 kap. 9 § brottsbalken beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Som särskilda skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse kan rätten beakta bl.a. om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att gå igenom lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten (s.k. kontraktsvård).

Om det är nödvändigt för att avgöra påföljdsfrågan eller det annars behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att han eller hon avhåller sig från fortsatt brottslighet gäller enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. (se 1 och 2 §§ den lagen) att rätten ska inhämta ett yttrande från Kriminalvården. I ett sådant yttrande kan Kriminalvården bedöma bl.a. om förutsättningarna för kontraktsvård är uppfyllda med avseende på missbruksproblemens art och omfattning samt brottslighetens svårighetsgrad. Men även rätten kan, om den finner att frågan om kontraktsvård bör utredas, anmoda Kriminalvården att utreda förutsättningarna. Initiativet kan givetvis också komma från den tilltalade själv.

L.T. har i målet vid tingsrätten begärt att det ska inhämtas en utredning avseende förutsättningarna för skyddstillsyn med kontraktsvård. Tingsrätten har företagit målet till avgörande utan att ta ställning till denna begäran och först i domen konstaterat att skyddstillsyn med kontraktsvård skulle kunna vara en lämplig påföljd för L.T. Mot bakgrund av vad som är känt om L.T:s tidigare brottslighet och vad som framkommer i Kriminalvårdens yttranden, framstår det även för hovrätten som att skyddstillsyn med kontraktsvård skulle kunnat vara en lämplig påföljd för honom.

Den fråga som då aktualiseras är om tingsrättens underlåtenhet att inhämta en utredning om förutsättningarna för skyddstillsyn med kontraktsvård är ett sådant fel som ska medföra att tingsrättens dom undanröjs och målet återförvisas till tingsrätten. Ett åsidosättande av en regel om skyldighet för rätten att sörja för att målet blir tillfredsställande utrett har ansetts utgöra rättegångsfel (se bl.a. NJA 1987 s. 48 och NJA 2006 s. 40 samt Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., 1994, s. 121). Även om tingsrätten i förevarande fall inhämtat viss personutredning från Kriminalvården har det, i vart fall efter L.T:s uttryckliga begäran om det, funnits anledning för tingsrätten att inhämta utredning avseende förutsättningarna för skyddstillsyn med kontraktsvård. Att så inte har skett utgör enligt hovrätten ett rättegångsfel. Det är uppenbart att felet har inverkat på målets utgång. Vid sådant förhållande ska hovrätten undanröja tingsrättens dom om felet inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten.

En bärande tanke bakom den reformering av processen i allmän domstol som trädde i kraft den 1 november 2008 är att varje domstolsinstans ägnar sig åt det som den är avsedd för. Tyngdpunkten i rättsskipningen förutsätts ligga i första instans och hovrättens uppgift är att granska de tingsrättsavgöranden som överklagas och rätta eventuella felaktigheter (prop. 2004/05:131 s. 82). Det synsätt som ligger bakom reformeringen gör sig i hög grad gällande i fråga om domstolarnas handläggning av påföljdsfrågor i brottmål. Utgångspunkten måste vara att tingsrätten inför sin bedömning av påföljdsfrågan införskaffar all den utredning som krävs för att fullt ut kunna ta ställning till vilken påföljd som ska väljas i målet. Om den tilltalade är anhållen eller häktad, och utredningen inte kan inhämtas inom de frister som gäller för sådana fall, kan behovet av att införskaffa utredning i påföljdsfrågan vara ett skäl för tingsrätten att överskrida fristerna (45 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken). Avsaknad av nödvändig utredning kan, som i det aktuella fallet, innebära att den som döms går miste om möjligheten till en fullständig prövning av påföljdsfrågan vid tingsrätten.

Allmänt sett torde det inte vara lämpligt att en felaktighet av aktuellt slag rättas i hovrätten. Samtidigt kan ett undanröjande och återförvisning innebära att den tilltalade drabbas av olägenheter i och med att det straffrättsliga förfarandet förlängs. Det gäller inte minst om den tilltalade är häktad i målet. I ett sådant fall kan olägenheten för den tilltalade bli ännu större om målet återförvisas till tingsrätten än om hovrätten åtgärdar bristen genom att inhämta utredningen. L.T. är emellertid inte häktad i målet och mot bakgrund av vad som framgår av tingsrättens dom och akt, bl.a. i fråga om hans inställning till åtalen, synes en förnyad handläggning vid tingsrätten inte bli särskilt omfattande eller utdragen.

Vid en samlad bedömning anser hovrätten att det fel som förekommit vid tingsrätten, och som inverkat på målets utgång där, inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Tingsrättens dom ska därför undanröjas, utom såvitt gäller vad som i domen förordnats om ersättning till försvararen och målsägandebiträdet, och målet ska återförvisas till tingsrätten för förnyad behandling.

SLUT

Hovrätten undanröjer tingsrättens dom, utom såvitt gäller vad som i domen förordnats om ersättning till försvararen och målsägandebiträdet, och återförvisar målet till tingsrätten för förnyad behandling.

Hovrättens beslut meddelat: den 17 februari 2011.

Mål nr: B 9927-10.

Lagrum: 45 kap. 14 § andra stycket och 51 kap.28 och 29 §§rättegångsbalken; 1 och 2 §§ lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m.

Rättsfall: NJA 1987 s. 48; NJA 2006 s. 40.

Litteratur: Prop. 2004/05:131 s. 82; Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., 1994, s. 121.