RH 2011:12
Fråga om återställande av försutten tid när försvarare av misstag inte överklagat.
Bakgrund
S.A. dömdes den 24 maj 2010 av Borås tingsrätt för våldtäkt mot barn till ungdomstjänst 130 timmar. Han skulle även betala skadestånd till målsäganden. Enligt domen skulle överklagande ges in till tingsrätten senast den 14 juni 2010. Något överklagande kom inte in till tingsrätten inom denna tid.
Hovrätten för Västra Sverige
S.A. ansökte om återställande av försutten tid för överklagande av domen och anförde bl.a. följande. Han gav sin offentlige försvarare, advokaten R.F., i uppdrag att överklaga tingsrättens dom. R.F. skickade honom den 26 maj 2010 en fullmakt som skrevs under och returnerades till försvararen. Överklagandet skedde emellertid för sent och det beror enbart på omständigheter som är hänförliga till R.F. Han har förlitat sig på att den av tingsrätten förordnade försvararen skulle tillvarata hans rätt och att denne i enlighet med hans och hans moders uttryckliga instruktioner skulle överklaga Borås tingsrätts dom och i rätt tid för att han på så sätt skulle få sin sak prövad i två instanser. Han är minderårig och har fällts till ansvar för ett allvarligt och stigmatiserande brott. Saken har prövats endast i en instans. Ett bifall till hans ansökan om återställande av försutten tid är av stor praktisk betydelse för honom. Vidare kan riktigheten av tingsrättens dom med fog ifrågasättas, vilket också är anledning till att han ska få sin sak prövad i två instanser utan att behöva vidta extraordinära rättsmedel i form av resning.
R.F. anförde i yttrande till hovrätten att överklagandet lämnades in för sent och att det berodde på misstag från hans sida samt uppgav vidare följande. Han hade under våren 2010 en arbetssituation med mycket hög belastning och inför den stundande semesterledigheten ökade arbetstrycket än mer. Han var mycket stressad den 14 juni 2010 och sannolikt i så hög grad att hans perceptionsförmåga var påverkad. Denna dag skulle han expediera tre överklaganden per fax, vilket han också trodde att han hade gjort. Han kan inte förklara varför det inte blev så som det var tänkt. Av advokatbyråns faxjournal framgår att något fax inte skickades till Borås tingsrätt. Dagen efter uppmärksammades misstaget och överklagandet faxades till Borås tingsrätt. Överklagandet avvisades av tingsrätten.
Åklagaren och målsäganden motsatte sig att den försuttna tiden skulle återställas.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Charlotte Hallén och Björn Östman, referent, samt tf. hovrättsassessorn Ulrika Ahlsén) anförde i beslut den 2 november 2010 följande.
Har någon försuttit den tid som gäller för överklagande av bl.a. dom, och hade han laga förfall, får på ansökan av honom den försuttna tiden återställas. Enligt 32 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken är laga förfall, när någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han inte bort förutse eller rätten i annat fall finner utgöra giltig ursäkt, hindras att fullgöra vad som ålegat honom. Såsom laga förfall för part ska enligt andra stycket nämnda lagrum även anses, då för ombud, som av parten vidtalats, förelegat hinder som nu sagts, och annat ombud inte kunnat ställas i tid.
I rättspraxis har som regel den ståndpunkten intagits att fel eller försummelser av en parts ombud tillräknas parten (se NJA 1956 s. 31 och NJA 1989 s. 71). Om ett ombud som fått instruktion att överklaga före utgången av en överklagandefrist plötsligt drabbas av sjukdom som parten inte får reda på i tillräckligt god tid kan den försuttna tiden återställas (se NJA 1952 s. 362 och NJA 1973 s. 17). Även dödsfall i ombudets familj kan leda till att en försutten tid återställts (se NJA 2009 s. 796). De omständigheter S.A. har anfört utgör inte laga förfall för underlåtenheten att i rätt tid överklaga tingsrättens dom.
Hovrätten avslår S.A:s ansökan om återställande av försutten tid.
Hovrättens beslut meddelat: den 2 november 2010.
Mål nr: Ö 2894-10.
Lagrum: 58 kap. 11 § och 32 kap 8 §rättegångsbalken.
Rättsfall: NJA 1952 s. 362; NJA 1956 s. 31; NJA 1973 s. 17; NJA 1989 s. 71; NJA 2009 s. 796; RH 2009:9.
Litteratur: Fitger, Rättegångsbalken s. 58:68 ff.