NJA 1989 s. 71
Part, som kallats att infinna sig personligen vid huvudförhandling i HovR:n i dispositivt tvistemål, uteblev sedan han av sitt ombud - advokat - fått besked att han inte behövde komma dit. Fråga om parten haft giltig ursäkt för sin utevaro. 32 kap 8 § RB.
Stockholms TR dömde d 2 april 1987 till äktenskapsskillnad mellan C-E.B. och A-B.B., som ingått äktenskap år 1963. I domen förordnades vidare bl a att C-E.B. skulle utge underhållsbidrag till A-B.B. för hennes egen del med 17 500 kr i månaden under tre år räknat från domens dag samt att A-B.B. skulle sitta kvar i hemmet till dess bodelning skedde. Vidare förordnades särskild skiftesman.
Svea HovR
C-E.B. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att underhållsbidraget till A-B.B. skulle nedsättas till 10 000 kr i månaden under två år samt att han måtte berättigas kvarsitta i hemmet till dess bodelning skedde.
Sedan parterna påfordrat huvudförhandling kallade HovR:n dem till sådan förhandling d 29 jan 1988, därvid parterna kallades att inställa sig personligen vid vite av 1 000 kr. I skrift som inkom till HovR:n d 28 jan 1988 anhöll ombuden att huvudförhandlingen skulle ställas in och utsättas till senare tidpunkt, eftersom förlikningsförhandlingar pågick. Förhandlingen inställdes.
Parterna kallades sedan till huvudförhandling d 2 sept 1988 och förelades att då inställa sig personligen vid vite av 1 000 kr. När målet påropades i HovR:n d 2 sept 1988 inställde sig varken C-E.B. eller A-B.B. personligen. I protokollet från förhandlingen antecknades att parterna delgivits personlig kallelse till förhandlingen och att de inte till HovR:n hade anmält laga förfall för sin utevaro. Enligt protokollet uppgav C-E.B.:s ombud, advokaten B.R., att han på eget bevåg "skickat iväg" C-E.B. på en affärsresa och att dennes utevaro utgjorde hinder för huvudförhandling. Enligt protokollet upplyste parternas ombud att förlikningsförhandlingar mellan parterna skulle fortsätta samma dag. Ordföranden konstaterade enligt protokollet att de skäl som parterna anfört för att huvudförhandlingen skulle ställas in avsåg bodelningen och inte hade någon omedelbar betydelse för målet i HovR:n.
HovR:n (hovrättslagmannen Lunning, hovrättsrådet Holmbergh och adj led Hultin, referent) meddelade d 2 sept 1988 i ombudens närvaro beslut, varigenom bl a huvudförhandlingen inställdes och i vilket i fråga om C-E.B.:s utevaro anfördes följande: Det förhållandet, att Björn R befriat C-E.B. från den honom av HovR:n ålagda skyldigheten att inställa sig personligen, utgör ej laga förfall. På grund av sin underlåtenhet att inställa sig förpliktas därför C-E.B. att till staten betala förelagt vite, 1 000 kr.
Enligt protokollet förklarade sig B.R. vilja anmäla missnöje mot beslutet om utdömande av vitet och uppgav att han och ordföranden under dagen före förhandlingen varit ense om att inställelsen till förhandlingen kunde ske utan huvudmän.
C-E.B. anförde besvär och yrkade att HD måtte undanröja det av HovR:n utdömda vitet.
HovR:n avgav på anmodan av HD yttrande i målet.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Jangvert, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Av utredningen i målet framgår, att C-E.B. av advokaten B.R. före huvudförhandlingen i HovR:n fick beskedet att hans närvaro vid denna ej erfordrades. Ett dylikt besked från sitt ombud måste en part anses sakna anledning att ifrågasätta, om icke alldeles speciella skäl föranleder därtill, vilket uppenbarligen ej varit förhållandet i detta fall. Skulle domstol, i en situation som den i förevarande mål uppkomna, finna det påkallat att tillgripa någon sanktion, bör denna riktas mot ombudet och ej mot den i god tro varande parten. HovR:ns beslut om utdömande av det C-E.B. förelagda vitet skall därför upphävas.
Domslut
HD:s avgörande. HD upphäver HovR:ns beslut.
HD (JustR:n Bengtsson, referent, Svensson och Lambe) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Av handlingarna framgår följande. Tvistemålet var av dispositiv natur. Båda parternas ombud hade före huvudförhandlingen begärt att denna skulle inställas på grund av pågående förlikningsförhandlingar. Innan HovR:n tagit ställning härtill, fick C-E.B. av sitt ombud B.R. uppgift om att han inte behövde komma till huvudförhandlingen. I anledning härav uteblev C-E.B. från förhandlingen, som på denna grund inställdes. Senare under dagen träffades förlikning i målet.
Även om B.R. inte helt saknat fog att anta att huvudförhandlingen skulle inställas på grund av ombudens framställning härom, borde han inte ha föregripit HovR:ns beslut genom sin uppgift till C-E.B.. Fråga uppkommer då om denne ändå kan åberopa uppgiften som giltig ursäkt för sin utevaro och därför haft laga förfall.
När det gäller innebörden av laga förfall i andra sammanhang anses fel och försummelser av ett ombud böra till räknas parten. Bl a är detta fallet i fråga om återställande av försutten tid (jfr NJA 1956 s 31). Ett skäl för denna princip har ansetts vara risken för att parten annars utan fog kunde skylla på sitt ombud, när en frist inte iakttas; i tvistemål tillkommer argumentet, att en motsatt ståndpunkt skulle vara alltför äventyrlig för den vinnande partens trygghet. (Se Welamson, Rättegång VI, 2 uppl s 190 med not 12.)
Beträffande utdömande av vite gör sig emellertid speciella synpunkter gällande. Det är här fråga om en straffliknande påföljd, där det ligger mindre nära till hands att låta en part svara för annans försummelse, och motpartens trygghet står inte på spel på samma sätt som i återställandefall. Möjligheter finns vidare att ingripa mot ett ombud som opåkallat ger sin huvudman besked om att en kallelse till förhandling inte gäller; sålunda kan ombudet åläggas att ersätta rättegångskostnad som han vållat, och om han är advokat riskerar han åtgärder från advokatsamfundets sida.
Med hänsyn till det anförda bör i fall som det förevarande ett fel av partens ombud inte utan vidare medföra att vitet utdöms. Av väsentlig betydelse blir i stället vilka ursäkter parten personligen kan åberopa för att han uteblivit från förhandlingen.
C-E.B. har av sitt ombud, en ledamot av advokatsamfundet, fått besked att hans inställelse vid förhandlingen inte var nödvändig. Under föreliggande omständigheter får han anses ha saknat anledning att ifrågasätta beskedets riktighet. Han har därför haft giltig ursäkt för sin utevaro.
På grund härav skall beslutet att utdöma vitet upphävas.
Domslut
HD:s avgörande. HD upphäver HovR:ns beslut att förplikta C-E.B. att betala förelagt vite.
JustR Persson, med vilken JustR Nyman instämde, var skiljaktig och anförde: När det gäller tillämpningen av regler om laga förfall har i vissa sammanhang intagits den ståndpunkten att fel och försummelser av en parts ombud tillräknas parten. Bl a är detta fallet i fråga om återställande av försutten tid (se NJA 1956 s 31 med hänvisningar). Motsvarande torde gälla vid tillämpningen av rekvisitet "utan giltig anledning" i 3 kap 4 § skadeståndslagen. Ett skäl för denna princip har ansetts vara risken för att parten annars skulle kunna skylla på sitt ombud, när en frist inte iakttas; i tvistemål tillkommer argumentet att en motsatt ståndpunkt skulle vara alltför äventyrlig för den vinnande partens trygghet. (Se Welamson, Rättegång VI, 2 uppl s 190 med not 12.)
Anledning saknas att anlägga ett annat betraktelsesätt i fall av parts utevaro. De ändamålssynpunkter som uppbär nyssnämnda princip synes i huvudsak relevanta även i situationer av denna art. Här tillkommer att det för domstolsarbetets effektivitet är väsentligt att förhandlingar kan äga rum som planerat. Om principen tillämpas också här undgår man vidare att behöva ta ställning till sådana frågor som om skillnad skall göras mellan fall då parten företräds av advokat respektive annat ombud, vilket mått av försiktighet som skall krävas av ombudet respektive parten osv.
HovR:n får således anses ha förfarit riktigt genom att - när huvudförhandlingen inställdes på den grunden att C-E.B. inte var personligen närvarande - utdöma det förelagda vitet. Besvären ogillas därför.