RH 2011:36

Halmstads tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot F.Z. med påstående att denne i en vägkorsning kört mot rött ljus. Som bevisning åberopade åklagaren vittnesförhör med en polisman. I sin stämningsansökan uppgav åklagaren att telefonförhör med vittnet var tillfyllest.

Vid huvudförhandlingen vid tingsrätten förnekade F.Z. gärningen. Han uppgav bl.a. att det regnade, att han körde i cirka 30-40 km/h, att om han skulle ha tvärbromsat skulle han inte hunnit stanna utan hamnat mitt i korsningen, att han därför bestämde sig för att fortsätta samt att han körde mot gult ljus. Vittnet N.S. hördes per telefon och uppgav bl.a. att det varit rött ljus flera sekunder när fordonet körde över korsningen.

Domskäl

Tingsrätten (tingsnotarien Cecilia Ekström jämte nämndemännen Iréne Ozolins, Ulla-Britt Borgstrand och Kaj Möllefors) anförde i dom den 8 september 2010 bl.a. följande.

Vittnet har under ed och utan eget intresse i saken, uppgett att trafikljusen slog om till rött flera sekunder innan F.Z. passerade trafikljusen och körde in i korsningen. Vittnet har vidare uppgett att det inte fanns något som kan ha skymt F.Z:s sikt på så sätt att han inte skulle ha uppfattat att ljussignalen slog om. Tingsrätten finner det därmed ställt utom rimligt tvivel att F.Z. har kört mot rött ljus på sätt som åklagaren har påstått. Åtalet är därmed styrkt och ska bifallas.

I domslutet dömde tingsrätten F.Z. till penningböter 3 000 kr.

F.Z. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten (hovrättslagmannen Ann-Christine Persson, hovrättsrådet Christer Ranch och tf. hovrättsassessorn Ulrika Ahlsén) meddelade prövningstillstånd och anförde i beslut den 27 december 2010 följande.

Av utformningen av kallelsen till vittnet framgår att tingsrätten fattat beslut om att hålla vittnesförhöret per telefon. Såvitt handlingarna utvisar hade något samråd med F.Z. inte skett före beslutet.

F.Z. har till grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. Han blev vid huvudförhandlingen tillfrågad av domaren om det var okej att vittnesförhöret skedde per telefon men han var emot det och godkände det inte. Han vågade dock inte gå ifrån huvudförhandlingen. Någon möjlighet att hålla ett förhör per telefon fanns inte eftersom han hade tänkt använda bilder.

Åklagaren har på fråga angett att det inte begåtts något rättegångsfel men att - om så vore fallet - detta kan läkas genom att vittnet hörs i hovrätten.

F.Z. har beretts tillfälle att yttra sig i frågan om eventuellt rättegångsfel men har inte hörts av.

Vittnesförhöret med polisen var det enda bevis som åklagaren åberopade till styrkande av åtalet. Mot bakgrund av att F.Z. förnekade brott var vittnesförhöret således av avgörande betydelse i målet.

Av det som F.Z. anfört i hovrätten och av videoupptagningen av förhöret med honom vid tingsrätten framgår att han, när han blev varse att vittnesförhöret skulle hållas per telefon, motsatte sig detta.

Vid en bedömning av om vittnesförhöret borde ha hållits per telefon ska 5 kap. 10 § rättegångsbalken och artikel 6.3 d i Europakonventionen tillämpas.

Rättegångsbalkens huvudregel är enligt det nyssnämnda lagrummets första stycke att den som ska delta i ett sammanträde inför rätten ska infinna sig i rättssalen. I lagrummets andra stycke regleras möjligheterna för exempelvis ett vittne att närvara per telefon eller videolänk. Det finns inget stöd i handlingarna för att något av de där angivna undantagen gällde för det nu aktuella vittnet som uppenbarligen tjänstgjorde i Halmstad.

Av lagrummets tredje stycke framgår att ett telefonförhör inte får ske, om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med förhörspersonens inställelse och övriga omständigheter. Förhöret med vittnet var den enda bevisning som åklagaren åberopade till styrkande av åtalet. Vid sådant förhållande var inte förhör per telefon lämpligt (jfr Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 1997 s. 822).

Såvitt gäller tillämpningen av 5 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken vill hovrätten i detta sammanhang påminna om innehållet i 51 kap. 23 § rättegångsbalken. Den regeln medför att det vid s.k. tilltrosbevisning kan krävas att en förhörsperson som vid tingsrätten hörts per telefon kallas till hovrättens huvudförhandling för omförhör. Detta kan medföra bl.a. betydligt större kostnader och besvär för förhörspersonen än om denne inställt sig till tingsrätten.

Den som är tilltalad i ett brottmål har bland sina minimirättigheter att få förhöra motpartens vittnen. Genom att besluta om telefonförhör har tingsrätten visserligen inte betagit F.Z. möjligheten att ställa frågor till åklagarens vittne. Den tekniska utvecklingen har medfört att det blivit möjligt att ersätta fysisk närvaro genom kontakt genom telefon, videolänk etc. För att rätten att förhöra vittnen inte ska bli illusorisk, måste dock en part i en process få möjlighet att förhöra vittnen med hjälp av bilder etc. som denne förberett. Även ur denna synvinkel var det olämpligt att tingsrätten, inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande, tillät telefonförhör trots att F.Z. - som inte hade fått yttra sig innan tingsrätten fattade sitt beslut om formen för vittnesförhöret - vid huvudförhandlingen motsatte sig detta.

Mot bakgrund av det nu sagda anser hovrätten att tingsrätten förfarit uppenbarligen fel då den tillåtit telefonförhör och avgjort målet på grundval av detta förhör. Förfarandet får anses utgöra ett sådant rättegångsfel som avses i 51 kap. 28 § rättegångsbalken. Felet kan antas ha inverkat på målets utgång och bör inte avhjälpas i hovrätten. Tingsrättens dom ska därför undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt behandling.

Hovrätten undanröjer tingsrättens dom och visar målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Hovrättens beslut meddelat: den 27 december 2010.

Mål nr: B 3843-10.

Lagrum: 5 kap. 10 § rättegångsbalken; Artikel 6.3 d i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Rättsfall: NJA 1997 s. 822.

Litteratur: Fitger, Rättegångsbalken 5:23.