NJA 1997 s. 822

Allmän åklagare väckte vid Eksjö TR åtal mot J.A., född 1957, - förutom för brott mot knivlagen (1988:254) - för ofredande jämlikt 4 kap 7 § BrB enligt följande gärningsbeskrivning: J.A. har mellan d 18 juli 1995 omkring k1.15 och d 19 juli 1995 omkring kl 06.30 flera gånger uppsökt V.O:s bostad i Ekenässjön, Vetlanda kommun. Han har där bankat och sparkat på ytterdörren och skrikit att hon skulle betala tillbaka pengar hon stulit av honom. Beteendet har varit hänsynslöst, särskilt som påståendet om stöld var osant.

Vid huvudförhandlingen i TR:n hördes på åklagarens begäran målsäganden V.O. per telefon.

J.A. överklagade i Göta HovR

HovR:n (tf hovrättslagmannen Thorelli och tf hovrättsassessorn Åhgren, referent) meddelade d 8 febr 1996 följande beslut: HovR:n finner inte skäl att meddela prövningstillstånd. TR:ns dom skall därmed stå fast.

Hovrättsrådet Ohlson var skiljaktig och anförde: Jag finner att prövningstillstånd skall meddelas. Skälen härför är följande.

TR:n har dömt J.A., mot dennes nekande, för bl a ofredande. Åklagaren har som enda bevisning åberopat förhör med målsäganden, V.O.. Av TR:ns domskäl framgår att TR:n funnit målsägandens uppgifter förtjäna tilltro och att TR:n på grundval av enbart målsägandeförhöret funnit åtalet för ofredande styrkt.

Enligt protokollet från huvudförhandlingen var emellertid målsäganden inte personligen närvarande utan hördes per telefon. Beslut om telefonförhör hade fattats av TR:n efter skriftlig framställan, dagtecknad d 7 sov 1995, från åklagaren -- -. Såvitt framgår av denna framställan var det enda skälet att målsäganden numera bor i Skåne. Av TR:ns akt framgår inte att TR:n samrått med den tilltalade innan kallelsen till telefonförhör utfärdades.

TR:ns bevisprövning i stålet har såvitt avser ofredandet gällt frågan om graden av tilltro till uppgifter lämnade av en enskild, enligt den tilltalade nära bekant med honom själv, jämfört med graden av tilltro till den tilltalades uppgifter.

Av 46 kap 7 § 2 st RB framgår att bevisning, t ex målsägandeförhör, vid en huvudförhandling får tas upp per telefon i endast två fall. Det först angivna fallet anges vara att telefonförhöret är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter. Av lagförarbetena framgår att detta innebär ett krav på att bevisupptagning per telefon framstår som ett från saklig synpunkt helt likvärdigt alternativ jämfört med en bevisupptagning direkt inför rätten (jfr prop 1986/87:89 s 236 jämförd med s 220). Att denna regel skulle vara tillämplig på situationer av förevarande slag har uppenbarligen inte föresvävat lagstiftaren. En tillämpning av regeln bör i princip vara förbehållen vittnesförhör med polismän och motsvarande.

Det andra fall som anges i lagbestämmelsen är att en bevisupptagning direkt inför rätten skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på ett sådant sätt. Av lagtexten och lagförarbetena framgår följande. Det åligger domstolen att härvid göra en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna och olägenheterna av ett förhör direkt inför rätten och å andra sidan vikten av att ett sådant förhör kommer till stånd (a prop s 236 jämförd med s 220 och 180). I det sistnämnda hänseendet skall domstolen väga in dels betydelsen för målets utgång av att förhöret äger rum vid direktkontakt mellan rätten och förhörspersonen och dels målets betydelse. Av lagförarbetena framgår att telefonförhör är tillåtet endast då denna intresseavvägning utmynnar i att en personlig inställelse skulle medföra kostnader eller olägenheter som är att anse som orimliga. Av nämnda lagförarbeten framgår vidare att telefonförhör under alla förhållanden får äga rum endast då syftet med en muntlig bevisupptagning blir väsentligen tillgodosett även per telefon och att det innebär att rätten skall t ex kunna i allt väsentligt göra nödvändiga bedömningar av bevisvärdet (a prop s 236 jämförd med s 220).

I förevarande mål var - på sätt framgår av ovan sagda - förhöret med målsäganden inte endast av stor betydelse för målets utgång utan det var den enda bevisning som hade någon betydelse för utgången. Denna betydelse vilade helt på den ovan angivna tilltrosbedömningen i målet. Det är enligt min mening uppenbart att en sådan tilltrosbedömning i princip inte kan göras om målsägandeförhöret sker per telefon. Beträffande målets betydelse i sig kan väl sägas att fråga är om mindre allvarlig brottslighet men den är dock inte av förseelsekaraktär. I sådant fall får ett brottmål i sig anses vara av väsentlig betydelse för den tilltalade och därmed även från allmän synpunkt. Beträffande kostnader och olägenheter att resa från Skåne till en huvudförhandling i Eksjö kan jag inte se att dessa kostnader och olägenheter i sig skulle vara av någon större dignitet. I vart fall är det, enligt min mening, uppenbart att de ingalunda är att anse som orimliga vid den intresseavvägning som skall göras. Redan på grund härav anser jag att TR:n inte hade möjlighet att tillåta ett telefonförhör. Emellertid anser jag även att oberoende av utfallet av en intresseavvägning, var ett telefonförhör uteslutet med hänsyn till den allmänna spärregeln som uttalas i motiven, nämligen att i allt fall krävs att syftet med en muntlig bevisupptagning blir väsentligen tillgodosett med ett telefonförhör.

På nu anförda skäl anser jag att TR:n förfarit uppenbarligen fel då den tillåtit telefonförhör och avgjort målet på grundval av detta förhör. Förfarandet får anses utgöra ett sådant rättegångsfel som avses i 51 kap 28 § RB. Då felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HovR:n bör enligt min mening TR:ns dom undanröjas och målet återförvisas till TR:n för fortsatt behandling. Med hänsyn till det nu anförda finner jag att det föreligger synnerliga skäl att meddela prövningstillstånd.

J.A. överklagade och yrkade att HD skulle ge tillstånd till målets prövning i HovR:n.

Riksåklagaren anförde att HovR:ns beslut borde undanröjas och målet borde återförvisas till HovR:n för fortsatt handläggning.

Betänkande

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Thorsson, Victor, referent, och Blomstrand) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 16 dec 1997 (mål nr Ö 1174/96).