RH 2011:38

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Leif Similä) anförde i dom den 18 oktober 2010 följande.

DOMSKÄL

B.G. har till stöd för käromålet anfört följande. A.S:s laglottsanspråk har inte blivit kränkt genom rättshandlingarna år 1991. Syftet med dessa har inte huvudsakligen varit att ordna successionen - detta har endast haft marginell betydelse. L.G:s huvudsyfte var i stället att utjämna ägarförhållandena mellan parterna i äktenskapet. Han hade flera tillgångar medan hon i princip inte ägde någonting alls. Överföringen av tillgångar medförde att hon fick en egen ekonomisk bas att stå på och att de kom att ha lika stora andelar. L.G. var vid den tiden fullt frisk och det finns ingenting oskäligt i förfarandet. Syftet med att genom äktenskapsförordet göra hennes egendom till enskild var att hon därigenom skulle vara säker på att kunna bo kvar i deras gemensamma bostad för det fall något skulle hända L.G. eller en äktenskapsskillnad skulle bli aktuell. Inte heller detta innebär någonting oskäligt. Även om L.G. några månader efter rättshandlingarna drabbades av en stroke kom han att tillfriskna. L.G. levde sedan i ytterligare 18 år och förblev tillräknelig. L.G. skötte parets alla ekonomiska angelägenheter utan hjälp. För en tillämpning av 7 kap. 4 § ärvdabalken hade krävts att L.G. överfört alla sina tillgångar till henne. Det finns inte heller någonting oskäligt med det testamente som sedan upprättades. L.G. var alltid angelägen om att A.S. skulle ha sin rätt och av den anledningen anges i testamentet att A.S. ska få ut sin laglott. Det har gått alltför lång tid från de aktuella ”gåvorna” år 1991 till L.G:s död för att 7 kap. 4 § ärvdabalken ska tillämpas.

A.S. har till stöd för svaromålet anfört följande. Hon anser att arvskiftesbeslutet ska gälla slutligt. Genom bodelningsavtalet år 1991 kom B.G. att tillskiftas hälften av makarnas gemensamma egendom uppgående till 560 000 kr, varvid bostadsrätten då värderad till 200 000 kr föll på henne, liksom allt bohag däri värderat till 50 000 kr och hennes bankmedel om 30 000 kr. B.G:s förmögenhet kom därigenom att öka med 225 000 kr, och denna egendom i dess helhet blev genom det efterföljande äktenskapsförordet B.G:s enskilda egendom. Samtliga dessa rättshandlingar inklusive testamentet visar att L.G:s önskan var att hon, som hans dotter, vid hans död skulle erhålla så liten del som möjligt av hans kvarlåtenskap. Syftet var således att ordna med successionen beträffande hans egendom. Rättshandlingarna är vid tillämpning av 7 kap. 4 § ärvdabalken att jämställa med gåva och gåvan är till syfte att jämställa med testamente. L.G. bodde alltjämt vid sin död kvar i bostadsrätten tillsammans med B.G. Bostadsrätten och bohaget har således varit till nytta för honom och han har därmed inte haft någon kännbar uppoffring till följd av rättshandlingarna. Det saknar i och för sig betydelse om L.G. haft någon avsikt med att kringgå bestämmelserna till skydd för hennes laglott. Av betydelse är att hans åtgärder med att träffa de olika avtalen år 1991 objektivt sett kränkt hennes rätt till laglott i hans kvarlåtenskap. - Laglotten utgörs av hälften av arvslotten. Vid beräkningen av hennes rätt till laglott enligt 7 kap. 4 § ärvdabalken ska värdet av bostadsrätten och hälften av bohaget läggas till L.G:s kvarlåtenskap.

Parterna har hänfört sig till innehållet i de tidigare nämnda handlingarna, dvs. bodelningsavtalet, äktenskapsförordet, det inbördes testamentet, den registrerade bouppteckningen och den aktuella arvskifteshandlingen. Härutöver har förebringats handlingar rörande det sjukdomstillstånd som inträdde för L.G. i maj 1991.

Tingsrättens bedömning

Reglerna om bodelning i anledning av dödsfall och om arv kompletteras med regler om bl.a. förskott på arv och om bröstarvinges laglott. I den regel som här är aktuell, 7 kap. 4 § ärvdabalken, regleras vissa fall där arvlåtaren i livstiden kränkt bröstarvinges rätt till laglott. Om den avlidne i livstiden gett bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syfte är att likställa med testamente, dvs. en rättshandling för dödsfalls skull, ska man i fråga om gåvan tillämpa de regler som gäller enligt 2 § och 3 § i samma kapitel om bestämmande av laglott genom avräkning mot eller med jämkning av testamente, dock inte om det finns särskilda skäl däremot. Då man vid en sådan tillämpning nedsätter gåva ska motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, där detta inte kan ske, ersättning utges för dess värde. Vid laglottens beräkning ska värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.

Vid det företagna och i denna del klandrade tvångsskiftet har boutredningsmannen, som framgått ovan, beslutat att med tillämpning av den angivna bestämmelsen i 7 kap. 4 § ärvdabalken om förstärkt laglottsskydd som kvarlåtenskap - giftorättsgods - återföra bostadsrätten och halva bohaget, vilka i bodelningsavtalet värderades till 200 000 kr respektive 25 000 kr, och i arvskiftet värderades till 438 855 kr (efter att latent skatteskuld beaktats) respektive 2 500 kr.

Vid tiden för de i målet aktuella rättshandlingarna i april 1999 hade L.G. och B.G., enligt vad som anförts, varit gifta i mer än 24 års tid. Annat har inte framkommit än att det förhållit sig så som B.G. anfört, att det var en kraftig snedfördelning mellan makarnas ägarförhållanden och att avsikten med bodelningen var att jämna ut detta ägande. Före bodelningen hade L.G. tillgångar om 505 000 kr och B.G. tillgångar om 55 000 kr och efter delningen hade de 280 000 kr vardera, dvs. en tillgångsökning för B.G. med 225 000 kr. Genom äktenskapsförordet gjordes denna B.G:s egendom, som inkluderade även hennes eget tillgodohavande i bank om 30 000 kr, till hennes enskilda egendom.

Tingsrätten anser att både bodelningsavtalet och äktenskapsförordet är rättshandlingar som innefattat benefika dispositioner. För en tillämpning av den aktuella bestämmelsen krävs inte någon konkret avsikt att kringgå laglottsreglerna och det kan inte anses ha visats att någon sådan avsikt har legat bakom de dispositioner som rättshandlingarna innefattar. Det framgår av rättspraxis att bestämmelsen kommit att tillämpas i vissa fall till skydd för särkullbarn då en förälder fört över egendom till en ny make genom bodelning och sedan genom äktenskapsförord gjort egendomen till ena makens enskilda.

I rättsfallet NJA 1985 s. 414 tillämpades regeln då det genom en serie sådana rättshandlingar överfördes den helt övervägande delen av makarnas giftorättsegendom till den ena maken och blev dennes enskilda egendom. I nu aktuellt fall har det inte varit fråga om flera sådana rättshandlingar utan en bodelning och ett äktenskapsförord.

Det krävs enligt det ovan sagda att det varit fråga om en benefik handling för dödsfalls skull och gåvan ska som ovan framgår ha getts under sådana omständigheter eller på sådana villkor att den till syfte är att jämställa med ett testamente. Om man ser till omständigheterna då rättshandlingarna företogs är det inte bara så att äktenskapet hade varat relativt länge utan också att beakta, vilket parterna är ense om, att L.G. var 66 år och frisk och att han först någon månad därefter kom att drabbas av en stroke, vilken han sedan återhämtade sig ifrån. Han levde, som det framkommit, ett tämligen normalt liv i ytterligare 18 år. Det har inte framkommit att några villkor ställts upp i samband med rättshandlingarna. Denna förutsättning har kommenterats (se Walin och Lind, Kommentar till Ärvdabalken, Del 1, 1-17 kap., Arv och testamente, sjätte uppl., 2008, s. 234) så att man hit även bör räkna fall då arvlåtaren rent faktiskt kan beräkna att få behålla nyttan av det bortgivna, t.ex. då gåvan ges till make eller annan med vilken givaren har gemensamt hem. Det poängteras att man för tillämpning av bestämmelsen ska kunna anta en avsikt hos givaren att med gåvan företrädesvis ordna successionen. Tingsrätten kan i sistnämnda del konstatera att L.G. i och med att bostadsrätten gjordes till B.G:s enskilda egendom i och för sig kunde räkna med att dra nytta av egendomen, men detta förutsatte att äktenskapet skulle bestå eller att de annars fortsatte att sammanleva. Det finns vidare här skäl att tillägga att ingenting anförts om att makarna skulle ha upprättat inbördes testamente i anslutning till att de aktuella handlingarna upprättades i april 1991. I stället framgår således att det i målet omnämnda inbördes testamentet upprättades i augusti 1991, sedan L.G. i maj samma år hade drabbats av stroke.

Tingsrätten anser vid en samlad bedömning att L.G. och B.G. genom de aktuella rättshandlingarna ordnat det så att de båda kommit att ha egendom till lika stort värde och vidare att B.G:s egendom i och för sig kommit att göras till hennes enskilda. Det har således inte varit fråga om en överföring till henne av den helt övervägande delen av L.G:s egendom. Vidare har det i och för sig varit så att L.G. kommit att dra nytta av egendomen genom att de bott kvar i B.G:s bostadsrätt så länge han levde. Samtidigt har det inte funnits någon egentlig garanti - utifrån ett villkor eller liknande - för detta boende, eftersom det förutsatte att makarna fortsatte sammanlevnaden. Tingsrätten ser det som vanskligt att utifrån testamentets formuleringar dra någon slutsats av betydelse i målet i frågan om A.S. såsom L.G:s särskullbarn blivit förfördelad. Det kan vid dessa bedömningar och utifrån föreliggande utredning inte heller antas att L.G:s avsikt varit företrädesvis att ordna successionen.

Till följd av det anförda finner tingsrätten att B.G:s talan ska bifallas. Beräkningen av giftorättsgodset, fördelningen av denna på L.G. och på B.G. liksom beräkningen av A.S:s laglott och B.G:s testamentslott ska således ske utifrån att varken bostadsrätten eller egendomen i denna ska ingå i bodelning och arvskifte och vidare med beaktande av - vilket parterna anfört - att boutredningsmannens kostnader ska belasta inte enbart L.G:s giftorättsgods.

DOMSLUT

Tingsrätten bifaller käromålet och förordnar härmed, med ändring av Beslut om arvskifte i dödsboet efter L.G.

- att bostadsrätten och bohaget däri såsom varande B.G:s enskilda egendom inte ska omfattas av bodelning och arvskifte i boet efter honom och till följd härav,

- att det sammanlagda giftorättsgodset uppgår till 1 085 811:15 kr och därmed - sedan boutredningsmannens kostnader frånräknats - giftorättsgodset efter den avliden uppgår till 534 130:86 kr och

- att A.S:s laglott och B.G:s testamentslott därmed uppgår till vardera 267 065 kr.