NJA 1985 s. 414

Domskäl

TR:n (t f lagmannen Lindelöw, rådmannen Gråberg och tingsfiskalen Yngveson) anförde i dom d 22 april 1981: Yrkanden m m. P.O.E. var enligt faderskapserkännande d 24 febr 1934 far till R.W.. Enligt samma handling fullgjorde han sin underhållsskyldighet gentemot barnet genom att till barnavårdsnämnden i Hackås utge ett visst engångsbelopp.

P.O.E. och S.E. ingick äktenskap år 1943. Genom lagstiftning år 1969 utvidgades arvsrätten för utomäktenskapliga barn. Denna lagändring trädde i kraft d 1 jan 1970. P.O.E. avled d 20 jan 1979 och efterlämnade som dödsbodelägare makan S.E. och dottern R.W..

Bouppteckningen efter P.O.E. inregistrerades d 15 okt 1979 och visade en mindre brist i boet. I bouppteckningen var S.E:s enskilda egendom vid makens död upptagen till ett sammanlagt värde av 462 460 kr. Enligt inbördes testamente från 1965 erhöll den av makarna E. som överlevde den andre med full äganderätt all den avlidnes kvarlåtenskap.

Under hösten 1969 företogs mellan makarna E följande rättshandlingar:

- Genom äktenskapsförord d 23 okt 1969 förklarades all S.E:s egendom vara hennes enskilda egendom.

- Den 5 nov 1969 förrättades bouppteckning med anledning av förestående boskillnad mellan makarna. I bouppteckningen upptogs mannens giftorättsgods till ett sammanlagt värde av 317 604 kr.

- Efter gemensam ansökan dömdes d 7 nov 1969 till boskillnad mellan makarna E..

- Den 10 nov 1969 förrättades bodelning i anledning av boskillnadsdomen, varvid hustrun tilldelades samtliga tre för mannen lagfarna fastigheter samt banktillgodohavanden på 68 502 kr och mannen tilldelades banktillgodohavanden på 132 302 kr jämte lösöre, värderat till 26 000 kr.

- I äktenskapsförord d 28 nov 1969 förordnades att den egendom mannen erhållit vid bodelningen skulle vara hans giftorättsgods.

- Den 10 dec 1969 förrättades bouppteckning med anledning av förstående boskillnad mellan makarna. I bouppteckningen upptogs mannens giftorättsgods till ett sammanlagt värde av 158 000 kr.

- Efter gemensam ansökan dömdes d 18 dec 1969 till boskillnad mellan makarna E..

- Den 18 dec 1969 förrättades bodelning i anledning av boskillnadsdomen, varvid hustrun tilldelades banktillgodohavanden på 79 000 kr och mannen tilldelades banktillgodohavanden på 53 000 kr jämte lösöre, värderat till 26 000 kr.

- Genom äktenskapsförord d 18 dec 1969 skänkte P.O.E. sina banktillgodohavanden på 53 000 kr till S.E. med föreskrift att gåvan skulle vara hennes enskilda egendom. Äktenskapsförordet registrerades vid TR:n först 1 jan 1970.

P.O.E. har vidare d 25 nov 1974 utfärdat ett skuldebrev till S.E. på 10 000 kr och d 11 okt 1977 ett likadant skuldebrev på 20 000 kr.

Parterna är ense om att gåvan genom äktenskapsförordet d 18 dec 1969 avseende 53 000 kr skall jämställas med testamentariskt förordnande och således ingå i dödsboets behållning, i vilken R.W. skall äga utfå laglottsandel.

R.W. har yrkat att domstolen måtte fastställa att hon är berättigad att av S.E. utfå laglott efter sin fader P.O.E., beräknad som en fjärdedel av skiftesvärdet av all den egendom som makarna E ägde vid tidpunkten för P.O.E:s bortgång såsom den framgår av bouppteckningen efter P.O.E. och med bortseende från i bouppteckningen upptagen reversskuld om 30 000 kr och vidare med bortseende från ett belopp om 53 000 kr avseende gåva genom äktenskapsförord d 18 dec 1969 beträffande vilken gåva S.E. redan medgivit jämkning enligt 7 kap 4 § ÄB. Vidare har hon yrkat att till skiftesvärdet skall läggas avkastning av egendomen från tidpunkten för P.O.E:s bortgång till dess skifte sker. Som grund för yrkandena har hon anfört följande. P.O.E. har vid hög ålder genom de olika transaktionerna under senare delen av år 1969 vederlagsfritt till hustrun överfört äganderätten till praktiskt taget all sin egendom. Avhändandet av äganderätten har för honom inte inneburit någon uppoffring. Han har varit bibehållen tillgången och nyttjanderätten till egendomen. Det har varit fråga om gåva som avses i 7 kap 4 § AB. Syftet med transaktionerna har varit att dottern R.W. vid hans frånfälle skulle bli arvlös.

S.E. har bestritt att kvarlåtenskapen enligt bouppteckningen skall uppräknas med något belopp utöver den gåva om 53 000 kr som omfattades av äktenskapsförordet d 18 dec 1969. I andra hand har hon yrkat jämkning av rätten till laglott. Som grund för bestridandet och jämkningsyrkandet har åberopats följande. Vid tiden för rättshandlingarna år 1969 förelåg inte någon rätt till arv efter fadern för utomäktenskapliga barn. Den nya lagstiftningen angående vidgad arvsrätt för utomäktenskapliga barn antogs d 5 dec 1969 och trädde i kraft d 1 jan 1970. Först med antagandet av de nya arvsreglerna blev det klart att den vidgade arvsrätten även skulle avse barn födda före lagens ikraftträdande. Fram till 1970 års arvslagstiftning hade makarna E på var sin sida arvsberättigade syskon och syskon barn. Bl a för att säkerställa det gemensamma önskemålet att kvarvarande kvarlåtenskapen efter den sist avlidne maken skulle tillfalla S.E:s släkt vidtogs 1969 års rättshandlingar. Lagstiftningsarbetet angående den vidgade arvsrätten för utomäktenskapliga barn hade dittills icke givit anledning till antagande att arvsrätten skulle komma att avse andra utomäktenskapliga barn än sådana födda efter tidpunkten för de tillämnade arvsreglernas ikraftträdande. Genom 1969 års rättshandlingar återställdes också äganderättsförhållandena beträffande båda makarnas egendom på ett sätt som bättre svarade mot vardera makens inkomst- och utgiftsförhållanden och de andra förhållanden under äktenskapet som bidragit till att skapa tillgångarna. 1969 års rättshandlingar utgör icke vare sig separat eller i förening med varandra gåva i den mening som avses i 7 kap 4 § AB. Skuldebreven 1974 och 1977 var grundade på penninglån som mannen erhöll för att köpa en häst och en bil. Om laglottsskydd skulle föreligga för egendom utöver det medgivna beloppet 53 000 kr, bör jämkning ske med hänsyn till dels att social och ekonomisk samhörighet aldrig uppkom mellan P.O.E. och R.W., dels att P.O.E:s egendom troligen skulle ha gått åt till travhästar och bilar om han haft kvar halva boet som enskild egendom från år 1970.

Domskäl. Till utvecklande av sin talan har parterna anfört följande.

R.W.: S.E. hade 1965 en förmögenhet på 174 000 kr. Denna förmögenhet uppgick år 1969 till 195 000 kr. År 1970 var hennes förmögenhet 424 000 kr och 1975 510 000 kr. I hennes förmögenhet var redan år 1965 medräknad de två fastigheterna Majsen 7 och Valsjöbyn 1:73, vilka båda var lagfarna för mannen. P.O.E. hade år 1967 en förmögenhet på 180 000 kr, i vilken ingick en tredjedel av fastigheten Majoren 6 och fastigheten Sanne 1:5. Sedan Majoren 6 sålts uppgick hans förmögenhet år 1968 till 270 000 kr. Detsamma gällde år 1969. År 1970 var hans förmögenhet endast 45 000 kr och åren 1971-1978 mellan 15 000 och 30 000 kr. S.E. hade stadig inkomst av sin rörelse. P.O.E. hade vissa inkomster även på 1970- talet. Överförandet av egendomen till hustrun medförde ingen förändring för P.O.E. utan han nyttjade egendomen som tidigare. Makarna E. var ense om att föra över all egendom till S.E:s arvingar och överförandet av egendomen gjordes i avsikt att be taga R.W. allt arv efter fadern. P.O.E. har genom rättshandlingarna eftergivit sina giftorättsanspråk. Arvsrätt uppkommer i kvarlåtenskap, dvs först när arvlåtaren dör. Det saknar helt intresse när arvlåtaren i sin livstid gjort olika dispositioner. Arvsrätten för utomäktenskapliga barn utvidgades till att bli helt jämställd med arvsrätten för barn inom äktenskapet. Det föreligger inga särskilda skäl att jämka R.W:s rätt till laglott efter fadern. Skuldebreven 1974 och 1977 var endast skenhandlingar för att sänka nettobehållningen efter P.O.E.. De var inte tänkta att inlösas under hans livstid. Det kan dock inte bestridas att vederlag utgått.

S.E.: Överföringarna av egendom mellan makarna var helt lagliga och de var avsiktliga transaktioner gjorda med hänsyn till reglerna om gåvoskatt. De innebar inte gåvor från P.O.E. till S.E. vare sig skatterättsligt eller i annat avseende. Makarna kunde i princip göra som de ville med sin förmögenhet. Rättshandlingarna skall bedömas efter den då gällande lagstiftningen. Med den nya lagstiftningen var det inte avsikten att tillskapa retroaktivitet beträffande tidigare vid tagna rättshandlingar. Inför lagändringen i slutet av år 1969 förekom en viss upplysningsverksamhet till hjälp för dem som ville undvika icke önskade effekter av den till tänkta lagstiftningen.

TR:n gör följande bedömanden.

Genom äktenskapsförordet d 23 okt 1969 har P.O.E. eftergivit sina giftorättsanspråk i hustruns giftorättsgods. Genom de följande rättshandlingarna har han vederlagsfritt överlåtit större delen av sin egendom till hustrun. Rättshandlingarna har uppenbart vidtagits i avsikt att den egendom som skulle kunna komma att tillfalla hans dotter R.W. som arv efter honom skulle bli så ringa som möjligt.

Vid införandet av den utvidgade arvsrätten för utomäktenskapliga barn d 1 jan 1970 förklarades uttryckligen att utomäktenskapliga barn skulle bli helt likställda med barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter fader och släktingar på fädernesidan och denna utvidgning gavs retroaktiv verkan så att reformen kom att omfatta alla arvfall som - inträffar efter lagens ikraftträdande oavsett när barnet är fött. Inget undantag gjordes för laglottsskydd enligt 7 kap 4 § ÄB.

Till den del rättshandlingarna för P.O.E:s del inneburit avstående av giftorättsanspråk är de att betrakta som gåva. Den egendom som han därutöver överfört till hustrun är likaså gåvor. Med hänsyn till vad ovan sagts om avsikten med gåvorna samt till att P.O.E. får anses ha haft kvar nyttan av vad han sålunda avstått är gåvorna att likställa med testamente. R.W. äger därför påkalla nedsättning av gåvorna, om ej särskilda skäl är däremot. S.E:s skäl för jämkning av sådan nedsättning är bl a att social och ekonomisk samhörighet aldrig uppkommit mellan fadern och dottern. En sådan bristande samhörighet kan dock föreligga i rätt stor utsträckning även vid äktenskapsskillnader, om det finns mycket små barn som genom skilsmässan helt kommer ifrån den ena föräldern. Skäl att jämka nedsättning synes icke föreligga på sådan grund. Den andra av S.E. åberopade grunden för jämkning är en ren spekulation och förtjänar inte avseende. Ej heller i övrigt har i målet framkommit skäl mot nedsättning av gåvorna eller skäl för jämkning av nedsättningen.

S.E. har gjort sannolikt att vederlag utgått för de två skuldebreven på 20 000 kr och 10 000 kr. Denna skuld skall därför - såsom redan skett - med tagas i bouppteckningen.

Yrkandet att avkastningen av egendomen från tidpunkten för P.O.E:s bortgång, till dess skifte sker, skall läggas till skiftesvärdet har S.E. lämnat utan invändning.

Domslut

Domslut. TR:n fastställer att R.W. är berättigad att av S.E. utfå laglott efter sin fader P.O.E., beräknad som en fjärdedel av skiftesvärdet av all den egendom som makarna E ägde vid tidpunkten för P.O.E:s bortgång såsom den framgår av bouppteckning efter P.O.E. med bortseende från ett belopp om 53 000 kr avseende gåva genom äktenskapsförord d 18 dec 1969, beträffande vilken gåva S.E. redan medgivit nedsättning enligt 7 kap 4 § AB. Till skiftesvärdet skall läggas avkastning av egendomen från tidpunkten för P.O.E:s bortgång till dess skifte sker.

Domskäl

Domskäl. R.W:s talan avser fastställande av rätt för henne att i boet efter sin far P.O.E. (född 1903) utfå laglott, beräknad på sätt närmare framgår av TR:ns domslut. Hon har därvid gjort gällande att P.O.E. överlåtit egendom till S.E. under sådana förhållanden att gåva enligt 7 kap 4 § AB föreligger.

Av protokoll fört d 17 okt 1980 vid förberedelse i målet vid TR:n framgår att R.W. återkallat käromålet såvitt angår den vid 9. i TR:ns dom redovisade rättshandlingen (gåva om 53 000 kr genom äktenskapsförord d 18 dec 1969). Denna rättshandling, som enligt parternas åsämjande faller under bestämmelsen i 7 kap 4 § AB, omfattas således - liksom frågan om skuldebreven - ej av den nu prövade talan.

Reglerna om vidgad arvsrätt för barn födda utom äktenskap, vilka trädde i kraft d 1 jan 1970, är enligt övergångsbestämmelserna tillämpliga på arvfall som inträffar efter reglernas ikraftträdande och gäller till förmån för barnet, oavsett när han eller hon är född. Eftersom P.O.E:s avlidit d 20 jan 1979 är hithörande bestämmelser tillämpliga på R.W:s talan i målet. Vid angivna förhållanden är det utan betydelse om för talan åberopade rättshandlingar företagits före eller efter bestämmelsernas ikraftträdande.

Genom det mellan makarna E. d 23 okt 1969 upprättade äktenskapsförordet bestämdes att all den egendom som S.E. medfört i boet, förvärvade under äktenskapet eller "hädanefter" förvärvade skulle, liksom all avkastning av sådan egendom, vara hennes enskilda egendom. Efter domen å boskillnad d 7 nov 1969 förrättade härefter makarna bodelning d 10 nov 1969. Enligt bouppteckning utgjorde därvid det sammanlagda giftorättsgodset i makarnas bo 316 604 kr. Vid bodelningen tilldelades vardera maken hälften av ifrågavarande egendom. Sedan genom äktenskapsförordet d 28 nov 1969 bestämts att P.O.E:s efter boskillnadsdomen d 7 nov 1969 samt efterföljande bodelning d 10 nov 1969 erhållna egendom skulle utgöra hans giftorättsgods, dömdes ånyo till boskillnad mellan makarna d 18 dec 1969. Vid den då företagna bodelningen uppgick enligt bouppteckning bobehållningen till 158 000 kr, allt utgörande giftorättsgods. Vid bodelningen tilldelades vardera maken hälften av egendomen eller 79 000 kr.

Väl kan sägas att P.O.E. genom äktenskapsförordet d 23 okt 1969 förklarat sig avstå från att göra gällande sitt giftorättsanspråk. Då emellertid äktenskapsförordet ej inneburit någon förändring i fråga om egendomsfördelningen mellan makarna kan HovR:n ej finna att rättshandlingen innefattat gåva. Vid de båda bodelningsförrättningarna d 10 nov 1969 och d 18 dec 1969 har i boet förekommande giftorättsgods delats lika mellan makarna. P.O.E. kan därför ej anses ha vid dessa tillfällen eftergivit sin rätt på sådant sätt att gåva förelegat. Då ej heller i övrigt visats att P.O.E. genom gåvohandling överfört tillgångar till S.E. föreligger ej förutsättning för tillämpning av 7 kap 4 § AB.

Vid den angivna bedömningen saknas anledning till vidare prövning av målet.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut i huvudsaken ogillar HovR:n R.W:s talan, såvitt nu är i fråga.

R.W. (ombud advokaten B.S.) sökte revision och yrkade, såsom hon slutligt bestämde sin talan, att S.E. måtte förpliktas att till henne utge 225 000 kr eller - i andra hand - att HD måtte fastställa att hon är berättigad att av S.E. utfå detta belopp, utgörande hennes laglott efter P.O.E. med bortseende från hennes andel i det belopp om 53 000 kr, som parterna enats om att vid laglottens bestämmande lägga till kvarlåtenskapen efter P.O.E..

Om HD skulle finna att den i TR:ns dom angivna rättshandlingen 1 eller rättshandlingarna 1-4 inte skall jämkas men att jämkning skall ske beträffande rättshandlingen 5 eller rättshandlingarna 5-8 yrkade R.W. att av S.E. utfå eller förklaras berättigad att av henne utfå 112 500 kr.

S.E. (ombud advokaten K.M.) vitsordade beloppen 225 000 kr och 112 500 kr i och för sig från angivna utgångspunkter samt medgav att till R.W. - utöver vad parterna tidigare kommit överens om i fråga om beloppet 53 000 kr, som inte omfattas av målet - utge 50 000 kr.

Enighet förelåg om att, i fall utdömt belopp skulle betalas efter d 1 juli 1985, ränta å beloppet skulle utgå efter tio procent per år från nämnda dag tills betalning sker.

S.E. bestred i övrigt ändring av Hov R:ns dom.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Enligt 7 kap 4 § AB kan bröstarvinge, om arvlåtaren i livstiden givit bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, för att utfå sin laglott erhålla jämkning av gåvan, om inte särskilda skäl är däremot. Vid beräkning av laglotten skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen. I den mån det krävs för att skydda laglotten, beräknad på nu angivet sätt, skall gåvan nedsättas och motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, om det inte kan ske, ersättning utges för dess värde.

R.W. har som grund för sin talan anfört i huvudsak följande. De i TR:ns dom angivna rättshandlingarna innefattade samman tagna en gåvotransaktion, varigenom P.O.E. överförde nästan all sin egendom till S.E. under sådana omständigheter att transaktionen till sitt syfte var att likställa med testamente. Transaktionen utgjorde en helhet uppdelad i två steg, där rättshandlingarna 1-4 var det första och övriga rättshandlingar det andra steget.

S.E. har i HD åberopat samma grunder för sitt bestridande som hon anfört i TR:n

och har dessutom vidhållit en först i HovR:n framställd invändning om att "talan i målet och därmed domslutet förutsätter ett grundrekvisit som icke inrymmes i nuvarande svenska familjelagstiftning. ".

HD behandlar först sistnämnda invändning. Tanken bakom denna synes vara att R.W:s talan, såsom den formulerades i TR:n, inte stod i överensstämmelse med 7 kap 4 § AB, bl a därför att i den egendom som avsågs med talan inräknats avkastning från det påstådda gåvotillfället. R.W. har emellertid bestritt att hennes talan omfattat avkastning från tidigare tidpunkt än P.O.E:s dödsdag. I HD har parterna enats om att, bortsett från det belopp å 53 000 kr som avsågs med äktenskapsförordet d 18 dec 1969, beräkningen av R.W:s laglott skall ske med utgångpunkt i ett sammanlagt förmögenhetsvärde vid tidpunkten för P.O.E:s bortgång om 900 000 kr, vilket innefattar avkastning endast för tiden från dödsdagen till d 1 juli 1985. De yrkade beloppen - 225 000 och 112 500 kr - har bestämts utifrån angivna förmögenhetsvärde. Den precisering som sålunda skett i HD kan inte anses innebära en otillåten ändring av talan. Det saknas därför fog för invändningen.

Den omständigheten att de rättshandlingar som avses med R.W:s talan företagits före ikrafttädandet d 1 jan 1970 av reglerna om utomäktenskapliga barns arvsrätt efter fadern kan, mot vad S.E. gjort gällande, inte betaga R.W. rätt att påkalla jämkning enligt 7 kap 4 § AB.

Samtliga rättshandlingar, inbegripet äktenskapsförordet d 18 dec 1969, företogs inom loppet av knappt två månader. Rättshandlingarna uppbars av ett gemensamt syfte; enligt vad S.E. uppgivit var avsikten med de vidtagna åtgärderna att säkerställa att kvarlåtenskapen efter makarna skulle tillfalla släktingar på hennes sida, en avliden broders två döttrar.

Parterna är ense om att bedömningen skall utgå från att makarna E. vid tiden för den första rättshandlingen - äktenskapsförordet d 23 okt 1969 - hade i stort sett likvärdiga förmögenheter. All egendom utgjorde giftorättsgods. Resultatet av de vid tagna åtgärderna blev, att P.O.E:s egendom reducerades kraftigt och att S.E. i motsvarande mån tillfördes egendom som blev hennes enskilda.

Såsom HovR:n funnit har varken äktenskapsförordet d 23 okt eller bodelningen d 18 dec, om vardera rättshandlingen betraktas som en isolerad åtgärd, innefattat gåva mellan makarna. Inte heller äktenskapsförordet d 28 nov har, betraktat för sig, inneburit gåva. Vad gäller bodelningen d 10 nov har den, med de belopp som därvid tillämpats, formellt sett endast inneburit en hälftendelning av giftorättsgodset.

Att transaktionen sålunda har genomförts med rättshandlingar som var för sig ej är att betrakta som gåvor kan dock inte utan vidare tillåtas fälla utslaget. Om så vore, skulle fältet lämnas fritt för makar att genom en serie rättshandlingar omintetgöra bröstarvinges rätt till laglott även i strid med grunderna för skyddsreglerna i 7 kap 4 § AB. Hur avgränsningen bör göras av rättshandlingar som kan träffas av reglerna i detta lagrum kan emellertid bli föremål för tvekan.

Äktenskapsförordet d 23 okt - den inledande rättshandlingen - innebar att S.E:s giftorättsgods gjordes till enskild egendom, medan P.O.E:s egendom behöll karaktären av giftorättsgods. Ett äktenskapsförord av denna typ medför visserligen i regel att ena maken efter kommande bodelning äger en större del av makarnas egendom än om äktenskapsförordet inte hade kommit till stånd. Med den frihet som GB tillerkänner makar att bestämma över egendomsordningen i äktenskapet kan det likväl i princip inte komma i fråga att på den förmögenhetsöverföring som till följd av ett sådant äktenskapsförord åstadkommes genom bodelning efter ena makens död tillämpa jämkningsreglerna i 7 kap 4 § AB. En under makarnas livstid i enlighet med GB:s regler genomförd första bodelning efter ett sådant äktenskapsförord ställer typiskt sett inte den laglottsberättigade arvingen i sämre läge än om bodelningen fått anstå till efter dödsfallet och bör därför inte heller den kunna föranleda jämkning enligt lagrummet i fråga.

Parterna har förklarat att de inte påkallar prövning av frågan huruvida genom den första bodelningen d 10 nov har skett en snedfördelning av P.O.E:s giftorättsgods. På grund härav och i enlighet med vad som nyss har anförts bör de dispositioner som innefattas i äktenskapsförordet d 23 okt och nämnda bodelning ej kunna bli föremål för jämkning enligt 7 kap 4 § AB.

På annat sätt finns det anledning att betrakta de rättshandlingar som därefter företogs. Äktenskapsförordet d 28 nov, varigenom P.O.E:s då enskilda egendom åter gjordes till giftorättsgods, och den efterföljande bodelningen d 18 dec var uppenbarligen inte föranledda av någon efter den första bodelningen tillstötande omständighet utan från början planerade som led i en sammansatt transaktion. De medförde att ytterligare egendom fördes över från P.O.E. till S.E. för att bli hennes enskilda egendom. Att makarna inte valde den närmast till hands liggande utvägen att redan i den första bodelningen genom en snedfördelning till S.E:s förmån fullborda den avsedda förmögenhetsöverföringen har tydligtvis sin förklaring i ett önskemål att dölja denna ytterligare överförings gåvokaraktär, vare sig motivet har varit att slippa gåvoskatt eller att undgå en framtida tillämpning av just 7 kap 4 § AB. Den egendom som genom den andra bodelningen tillskiftades S.E. bör därför anses ha tillförts henne genom ett förfarande som vid tillämpningen av 7 kap 4 § ÄB är att jämställa med gåva.

Jämkningsreglerna i nämnda lagrum kan emellertid tillämpas endast i den mån gåvan till syftet är att likställa med testamente.

I målet är upplyst att P.O.E., som var född 1903, sedan något år tillbaka var förtidspensionerad när de påtalade rättshandlingarna år 1969 företogs. S.E., som är född 1909, drev vid denna tid en affärsrörelse. Det framgår vidare att P.O.E:s allt överskuggande intresse utgjordes av att syssla med travhästar och att han fortsatte med denna verksamhet, som närmast synes ha haft hobbykaraktär, nästan ända fram till sin död. S.E. har uppgivit att hon var intresserad av att stötta maken i hans hobbyverksamhet. Med hänsyn till omständigheterna måste P.O.E., när rättshandlingarna företogs, anses ha haft grundad anledning att utgå från att den förmögenhetsöverföring till S.E. som transaktionen innebar inte skulle utgöra någon faktisk uppoffring för honom. Såsom nämnts har S.E. i målet uppgivit att syftet med de vid tagna rättshandlingarna var att ordna successionen efter makarna.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter måste den företagna transaktionen anses vara att till syftet likställa med testamente.

S.E. har, för den händelse förutsättningar för jämkning enligt 7 kap 4 § AB befinnes föreligga, åberopat vissa omständigheter, som enligt hennes mening utgör särskilda skäl mot jämkning. Förutom vad som antecknats i TR:ns dom har S.E. i samtliga instanser åberopat "omständigheterna kring uppkomst och vidmakthållande av tillgångarna samt att rättshandlingarna företogs omkring tio år före P.O.E:s bortgång och vid en tidpunkt då han saknade laglottsberättigad arvinge. Vad S.E. i denna del åberopat föranleder emellertid inte att jämkning helt eller delvis bör underlåtas.

Vid angivna bedömning skall i enlighet med parternas åsämjande R.W:s talan så bifallas att S.E. förpliktas att till R.W. utge 112 500 kr jämte ränta enligt överenskommelse.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut i huvudsaken förpliktar HD S.E. att till R.W. utge 112 500 kr jämte tio procent ränta för år från d 1 juli 1985 tills betalning sker.

Referenten, JustR Persson, med vilken Just R Beckman instämde, var skiljaktig och anförde: Enligt 7 kap 4 § AB - - - se HD:s dom - - - påkalla jämkning enligt 7 kap 4 § AB.

Såsom HovR:n funnit har varken äktenskapsförordet d 23 okt 1969 eller bodelningen d 18 dec 1969, om vardera rättshandlingen betraktas som en isolerad åtgärd, innefattat gåva mellan makarna. Inte heller äktenskapsförordet d 28 nov 1969 har, betraktat för sig, inneburit gåva. Vad gäller bodelningen d 10 nov 1969 har den, med de belopp som därvid tillämpats, formellt sett endast inneburit en hälftendelning av giftorättsgodset. Parterna har förklarat att de inte påkallar prövning av frågan huruvida genom denna bodelning skett en snedfördelning.

Att de olika rättshandlingarna sålunda, bedömda var för sig, inte är att betrakta som gåvor kan emellertid inte utan vidare tillåtas fälla utslaget. Om så vore fallet skulle fältet lämnas fritt för makar att genom en serie rättshandlingar, som samman tagna utgjorde en benefik transaktion till syftet likställd med testamente, omintetgöra bröstarvinges rätt till laglott i strid med grunderna för skyddsreglerna i 7 kap 4 § AB.

Samtliga rättshandlingar, inbegripet äktenskapsförordet d 18 dec 1969, företogs inom loppet av knappt två månader och omedelbart före ikraftträdandet av de nya arvsrättsreglerna. Rättshandlingarna uppbars av ett gemensamt syfte; enligt vad S.E. uppgivit var avsikten med de vid tagna åtgärderna att säkerställa att kvarlåtenskapen efter makarna skulle tillfalla släktingar på hennes sida, en avliden broders två döttrar.

Parterna är ense om att bedömningen skall utgå från att makarna E. vid tiden för den första rättshandlingen - äktenskapsförordet d 23 okt - hade i stort sett likvärdiga förmögenheter. All egendom utgjorde giftorättsgods. Resultatet av de vid tagna åtgärderna blev att P.O.E:s giftorättsgods reducerades kraftigt och att S.E. i motsvarande mån tillfördes egendom som blev hennes enskilda. En betydande överföring av P.O.E:s giftorättsgods ägde alltså rum. Den ekonomiska situationen efter åtgärdernas vid tagande var i princip densamma som skulle ha förelegat om en snedfördelning till S.E:s förmån av det sammanlagda giftorättsgodset hade skett genom en enda bodelning. Att man valde tillvägagångssättet med en serie rättshandlingar för att förverkliga det bakomliggande syftet berodde enligt S.E. på skattetekniska överväganden.

Mot bakgrund av vad nu anförts framstår de olika rättshandlingarna som led i en från början planerad transaktion med avsikt att förvandla den alldeles övervägande delen av makarnas giftorättsgods till S.E:s enskilda egendom. Till den del värdet av vad som härigenom tillföll henne översteg värdet av hennes giftorättsandel i makarnas sammanlagda giftorättsgods vid tiden för den första rättshandlingen får transaktionen vid en bedömning enligt 7 kap 4 § AB anses vara att jämställa med gåva.

Jämkningsreglerna i nämnda lagrum - - - se HD:s dom - - - helt eller delvis bör underlåtas.

Vid angivna bedömning skall i enlighet med parternas åsämjande R.W:s talan så bifallas att S.E. förpliktas att till R.W. utge 225 000 kr.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.