RH 2011:70

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Christer Ödberg samt nämndemännen Mona Blom, Per Lindblom och Jan-Olof Grönlund) meddelade dom den 7 mars 2011. Genom domen dömdes V.K., V.M. och A.V. för två fall av grov stöld i enlighet med åtalet. Tingsrätten anförde följande i påföljds- och utvisningsdelen.

DOMSKÄL

Påföljd

V.K., V.M. och A.V. har genom denna dom fällts till ansvar för grov stöld i två fall. Brottslighetens straffvärde utgör för envar av de tilltalade fängelse nio månader. V.K. har av Luleå tingsrätt den 9 juli 2010 dömts för försök till stöld i tre fall. A.V. har av Luleå tingsrätt vid samma tillfälle dömts för försök till stöld i ett fall. Påföljden bestämdes i båda fallen till fängelse en månad femton dagar. V.M. förekommer inte i belastningsregistret. Annan påföljd än fängelse kan nu inte komma ifråga för någon av de tilltalade. Vid straffmätningen bör, med hänsyn till att V.K. och A.V. nyligen dömts för likartad brottslighet, för deras vidkommande viss skärpning av fängelsestraffet ske i enlighet med 29 kap. 4 § brottsbalken.

Utvisning

V.K., V.M. och A.V. är medborgare i Litauen som ingår i EU. De har nu kort tid efter ankomsten till Sverige i två fall gjort sig skyldiga till grova tillgreppsbrott. V.K. och A.V. har tidigare dömts för liknande brottslighet. V.M. har deltagit i brottsligheten i samverkan med V.K. och A.V. Mot bakgrund härav finns enligt tingsrätten skäl anta att de tilltalade kommer att göra sig skyldiga till fortsatt brottslighet här i landet. De grundläggande kraven för utvisning enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen är därmed uppfyllda. Såvitt framkommit har de tilltalade en mycket svag anknytning till Sverige. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att det föreligger skäl för utvisning. Med hänsyn till brottens beskaffenhet och svårighetsgrad bör förbudet att återvända hit - oaktat det att de tilltalade är medborgare i annat EU-land - gälla under en tid av fem år.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde V.K. och A.V. för två fall av grov stöld till fängelse tio månader och V.M. för två fall av grov stöld till fängelse nio månader samt utvisade V.K., V.M. och A.V. ur riket med förbud att återvända hit före den 7 mars 2016.

Domskäl

Hovrätten (f.d. hovrättsrådet Gunnar Sjöblom, hovrättsråden Ola Wärbo och Mikael Forsgren, referent, samt nämndemännen Lars Erik Malmin och Birgitta Mukkavaara) meddelade dom den 5 maj 2011. Hovrätten fastställde tingsrättens dom i fråga om skuld och rubricering. Var och en av V.K., V.M. och A.V. skulle alltså dömas för två fall av grov stöld. Hovrätten anförde följande i fråga om påföljd och utvisning.

DOMSKÄL

Påföljd

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att brottslighetens samlade straffvärde uppgår till nio månaders fängelse.

I 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken anges uttömmande att som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Väl utgör vare sig brottslighetens straffvärde eller dess art i detta fall tillräckliga skäl för att välja fängelse som påföljd. Både V.K. och A.V. har emellertid tidigare lagförts för brott. De dömdes i juli 2010 för ett fall av försök till stöld (i tingsrättens dom, liksom i belastningsregistret, är felaktigt angivet att V.K. dömts för försök till stöld i tre fall). Det snabba återfallet i likartad brottslighet i förening med det relativt höga straffvärdet gör att det nu finns en presumtion för att välja fängelse som påföljd. Eftersom det inte har framkommit några särskilda skäl som talar emot sådan påföljd, bör V.K. och A.V. dömas till fängelse.

Tingsrätten har vid straffmätningen i skärpande riktning beaktat återfallet. Hovrätten konstaterar dock att eftersom återfallet beaktas vid påföljdsvalet finns inte förutsättningar att med stöd av 29 kap. 4 § brottsbalken beakta återfallet även vid straffmätningen. Hovrätten anser vidare att det inte finns skäl att vid straffmätningen i lindrande riktning beakta att V.K. och A.V., som helt saknar anknytning till Sverige, genom denna dom utvisas. Ett fängelsestraff motsvarande brottslighetens samlade straffvärde, nio månader, ska därför bestämmas för var och en av V.K. och A.V.

Även V.M. ska dömas för två fall av grov stöld och straffvärdet motsvarar också i hans fall nio månaders fängelse. Som konstaterats i det föregående utgör vare sig brottslighetens straffvärde eller dess art tillräckliga skäl för att välja fängelse som påföljd. Eftersom V.M. inte tidigare är lagförd för brott, utgör inte heller tidigare brottslighet skäl för fängelse. Därmed finns det inte sådana skäl som anges i 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken, vilket är en förutsättning för att välja fängelse som påföljd. En icke frihetsberövande påföljd ska istället väljas. Eftersom V.M. saknar hemvist i riket, kan endast villkorlig dom komma ifråga. Det relativt höga straffvärdet gör att en villkorlig dom normalt bör förenas med ett mycket kraftigt bötesstraff. Med hänsyn till att V.M. har suttit häktad ca tre månader finns det dock särskilda skäl som talar emot att förena den villkorliga domen med böter. Hovrätten anser på dessa skäl att påföljden för V.M. bör bestämmas till villkorlig dom.

Utvisning

V.K., A.V. och V.M. är alla medborgare i Litauen, som är en medlemsstat i EU. Enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) får en utlänning under vissa förutsättningar utvisas ur Sverige, om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. Det finns inte någon bestämmelse som särskilt behandlar utvisning av medborgare i annat EU-land. Högsta domstolen har dock i rättsfallet NJA 2009 s. 559 tolkat bestämmelsen i utlänningslagen mot bakgrund av Sveriges förpliktelser enligt ett EU-direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (Europaparlamentets och Rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004).

Enligt direktivet är en förutsättning för utvisning att den berörda personens personliga beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Motiveringar som inte beaktar omständigheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva hänsyn ska inte accepteras (Art. 27.2).

Frågan är därmed om brotten i detta mål är så allvarliga att utvisning bör ske trots att de tilltalade är medborgare i ett EU-land. Vid bedömningen av brottslighetens allvar kan enligt hovrättens uppfattning ett straffvärde om ca ett år och därutöver tjäna som utgångspunkt för när brottets allvar är sådant att det i många fall finns skäl att utvisa även EU-medborgare (jfr Högsta domstolens bedömning i rättsfallet NJA 2001 s. 464 angående vilket straffvärde som bör krävas för utvisning på grund av ”brottets allvar”, se 8 kap. 8 § andra stycket 2 utlänningslagen). Hovrätten prövar utvisningsfrågan från dessa utgångspunkter.

V.M. döms för brottslighet vars straffvärde understiger ett års fängelse. Han är tidigare ostraffad och han har, bortsett från nu aktuella brott, inte genom sitt beteende visat sig utgöra ett hot mot grundläggande samhällsintressen. Den brottslighet han gjort sig skyldig till kan - särskilt mot bakgrund av Högsta domstolens ställningstagande i 2009 års fall - inte anses i sig utgöra ett så allvarligt hot mot samhället att utvisning bör ske. Åklagarens utvisningsyrkande såvitt avser V.M. ska därför avslås.

V.K. och A.V. är tidigare dömda för förmögenhetsbrott i Sverige. De har trots den tidigare lagföringen, som avsåg försök till inbrott i en privatbostad, återvänt till Sverige och här på nytt begått allvarliga förmögenhetsbrott innefattande inbrott i privatbostäder. Hovrätten anser därför att både V.K. och A.V. genom sitt personliga beteende visat sig utgöra ett verkligt, faktiskt och allvarligt hot mot grundläggande samhällsintressen, i första hand äganderätten. De ska därför, som tingsrätten funnit, utvisas ur riket med förbud att under viss tid återvända hit. Med beaktande av den grundläggande EU-rättsliga proportionalitetsprincipen anser hovrätten att tiden under vilken V.K. och A.V. bör förbjudas att återvända till Sverige kan begränsas till tre år från dagen för hovrättens dom (jfr rättsfallet RH 2007:14).

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut beträffande V.K. och A.V. på så sätt att hovrätten dels bestämmer fängelsestraffets längd till fängelse nio månader, dels bestämmer den tidpunkt före vilken V.K. och A.V. förbjuds att återvända till Sverige till den 5 maj 2014. Hovrätten ändrar tingsrättens dom beträffande V.M. på så sätt att hovrätten dels bestämmer påföljden till villkorlig dom, dels upphäver tingsrättens beslut om utvisning.

Hovrättens dom meddelad: den 5 maj 2011.

Mål nr: B 223-11.

Lagrum: 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716); Art. 27.2 i Europaparlamentets och Rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004.

Rättsfall: NJA 2001 s. 464; NJA 2009 s. 559; RH 2007:14.