NJA 2001 s. 464

Domskäl

TR:n (ordf. rådmannen Loinder.) anförde i dom d. 25 jan. 2001: Domskäl. B.A. har förnekat gärningen.

Tullinspektörerna J.E. och R.N. har hörts som vittnen.

Följande är till en början utrett i målet. B.A. är affärsman i Litauen, främst i byggbranschen. Han lever tillsammans med en kvinna. De har var sitt barn från tidigare förhållanden. Han har fått tillstånd i sitt hemland att på grund av förföljelser av kriminella element inneha pistol "i självförsvar". Pistolen är en Beretta, kaliber 9 mm. Via Polen kom han till Sverige i båt. - Det första kontrolltillfälle resenären stöter på i Nynäshamn är passkontrollen. Två passager leder dit, en "grön" och en "röd". De fortsätter fram mot ett "tullfilter". Där finns skyltar på svenska, engelska och polska med upplysning om vilken väg man skall gå om man har något att förtulla. Tulltjänstemän brukar stå strax efter den gränsen, sett i ankomstriktningen. Därinvid finns ett rum för visitation av resenärer. B.A. har hyggliga kunskaper i engelska.

Den tilltalade och de båda vittnena har vidare uppgett väsentligen följande.

B.A.: Situationen i Litauen har varit så allvarlig för honom att han haft polisskydd det senaste halvåret. Där har han alltid pistolen på sig. Meningen med resan till Sverige - han har varit här två gånger tidigare - var att besöka en kvinnlig bekant, att lämna över ett födelsebevis till henne som hon saknat och att lära känna den man hon stod i begrepp att gifta sig med. Hans mening var att anmäla i tullen att han förde pistol och patroner med sig, att lämna dessa i tullen och att hämta dem vid återresetillfället. Han följde med strömmen av passagerare och valde den av de båda passagerna som var avsedd för andra än medborgare i EU. Några markeringar med grönt resp. rött såg han inte till. Han visade sitt pass i luckan och lämnade in en blankett avsedd för deklaration av medförda varor. Han fick inte den hjälp att fylla i blanketten som han bad om och den blev därför inte fullständig. Varken pistolen eller patronerna kom därför att bli antecknade. Det skulle ha blivit kaos om han hade tagit upp pistolen där. Han fortsatte med sitt bagage och gick fram mot en tulltjänsteman. Han svarade sanningsenligt på frågan om han hade något att deklarera. Tullaren trodde inte på honom och log bara när han sade att det var en pistol han avsåg. Han fick inte tillfälle att genast visa upp sin licens, vilket skulle ha varit rimligt. Efter att ha lagt fram sitt bagage blev han visiterad. Pistolen, som han bar baktill i byxlinningen kom fram. Patronerna satt i magasinet. Påståendet att det fanns en patron i loppet förstår han inte. Det är i vart fall inte han som åstadkommit det. Möjligen kan det ha blivit så av misstag när den ene tullaren tog av honom pistolen.

J.E. Han befann sig strax bortom det s.k. tullfiltret när B.A. anlände. Kollegorna K-E.H. och R.N. stod också där. B.A. togs ut för kontroll och fördes av H. in i visitationsrummet där denne påträffade pistolen. Han kan inte säga säkert att B.A. inte var på väg att söka upp dem men det tycktes inte alls så. H. gav pistolen till E. som gick ut därifrån för att se närmare på den. Det visade sig att en patron låg i loppet. Den kan omöjligen ha kommit in i loppet genom den befattning han hade med pistolen. Hur H. närmare bar sig åt med vapnet såg han inte. Men det får anses uteslutet att H. gjort mantelrörelse.

R.N.: Han var den som stoppade B.A. Han gjorde det på ren intuition. Det var alltså inte så att B.A. sökte upp honom och hans kollegor. Det gick riktigt bra att göra sig förstådd med B.A. Det är uteslutet att B.A. sagt något om sitt vapen redan från början.

Åklagaren har åberopat ett undersökningsprotokoll från Polismyndigheten i Stockholms län beträffande pistolen och patronerna.

TR:ns bedömning.

Skjutvapen får inte föras in i Sverige utan tillstånd. För detta gäller samma förutsättningar som för tillstånd att inneha vapen enligt 3-6 §§vapenlagen (se 11 § samma lag). Motsvarande gäller väsentligen för ammunition. B.A. har uppenbarligen tillstånd att inneha pistolen i Litauen. Ett sådant tillstånd ger dock inte rätt i sig att föra in den i Sverige.

B.A. har påstått att han hade tänkt lämna ifrån sig pistolen och ammunitionen i tullen. Av de båda vittnesförhören måste anses framgå att han inte hade tänkt göra det. Den omständigheten att pistolen var skarpladdad, något som med hänsyn till J.E. uppgift måste läggas B.A. till last fullt ut, är av särskild betydelse vid bedömningen.

Det får anses visat i målet att B.A. har passerat det s.k. tullfiltret, att han därigenom fört in pistolen med ammunition i landet och att detta skett uppsåtligen mot gällande villkor, nämligen utan tillstånd. Därmed är också visat att han uppsåtligen och olovligen innehaft föremålen i vapenlagens mening, låt vara under en mycket liten stund.

Åtalet är styrkt.

TR:n antecknar såsom för sig bekant att en Beretta 9 mm har stark genomslagskraft och att det är ett mycket farligt vapen. Särskilt det förhållandet att pistolen dessutom var skarpladdad medför att vapenbrottet måste betraktas som grovt brott.

Grovt vapenbrott straffas med fängelse lägst i sex månader. Annan påföljd än fängelse kommer inte i fråga. Vid bestämmande av straffets längd skall i mildrande riktning beaktas dels det förhållandet att vapenbrottet blev en nödvändig följd av smugglingen, dels att B.A. hade tillstånd att inneha pistolen i sitt hemland, dels att TR:n funnit att han mot sitt bestridande - han saknar varje anknytning hit- bör utvisas ur Sverige.

B.A. har bestritt yrkandet att pistolen och ammunitionen skall förverkas dels med hänvisning till sin inställning i skuldfrågan, dels att det är obilligt att förverka eftersom han har tillstånd att inneha dem.

Utgången i skuldfrågan är avgjord till B.A:s nackdel. TR:n kan inte heller godta hans andra invändning mot förverkande.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.A. enligt 9 kap. 1 § 2 st. vapenlagen (1996:67) och 3 § 1 st. lagen (2000:1225) om straff för smuggling för grovt vapenbrott och smuggling till fängelse 8 mån. och utvisning ur riket med förbud att återvända före d. 25 jan. 2010 samt förklarade pistolen och ett magasin med 12 patroner förverkade.

Domskäl

Domskäl. Det som har förekommit i HovR:n överensstämmer i allt väsentligt med det som TR:n har redovisat i sin dom och ger inte HovR:n anledning att frångå TR:ns slutsatser och bedömning i fråga om skuld och rubricering av gärningarna. B.A. är följaktligen skyldig till smuggling och grovt vapenbrott - så som TR:n funnit.

Det finns inte heller anledning att bedöma frågan om val av påföljd eller straffmätning på annat sätt än TR:n har gjort.

När det gäller frågan om utvisning är de brott B.A. nu döms för inte av sådan allvarlig karaktär att dessa i sig bör vara skäl för utvisning. B.A. är såvitt känt tidigare ostraffad. Varken omständigheterna vid brotten eller vad som i övrigt framkommit rörande B.A:s person ger tillräcklig grund för att anta att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet. Med hänsyn härtill skall yrkandet om utvisning lämnas utan bifall och TR:ns dom skall följaktligen ändras i den delen.

Det saknas anledning att ändra TR:ns dom avseende frågan om förverkande av i beslag taget vapen med magasin och patroner.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar endast på det sättet TR:ns dom att yrkandet om utvisning ogillas.

Nämndemannen S. var skiljaktig och anförde: Enligt min mening är omständigheterna i målet sådana att vapenbrottet bör bedömas vara av normalgraden. Vid sådant förhållande bör fängelsestraffets längd bestämmas till 4 mån. Överröstad i dessa delar är jag i övrigt ense med majoriteten.

Hovrättsråden Thuresson och Bergkvist fastställde TR:ns dom och anförde beträffande frågan om utvisning följande. B.A. har gjort sig skyldig till grovt vapenbrott och smuggling. Denna brottslighet får anses vara av sådan beskaffenhet att det kan antas att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet. Vid sådant förhållande bör han helt i enlighet med TR:ns dom utvisas ur riket.

Såväl Riksåklagaren som B.A. (offentlig försvarare advokaten C.M.) överklagade HovR:ns dom.

Riksåklagaren yrkade att B.A. skulle utvisas ur riket med förbud att återvända hit inom tio år.

B.A. yrkade i första hand ogillande av åtalet och i andra hand att smugglingsbrottet skulle bedömas som försöksbrott, att vapenbrottet inte skulle bedömas som grovt samt att påföljden skulle sättas ned. Han yrkade vidare upphävande av beslutet om förverkande av pistol och magasin.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen G.A.) HD (JustR:n Lars K. Beckman, Nyström Lennander Thorsson och Viktor referent) beslöt följande dom: Domskäl. Den 1 jan. 2001 trädde lagen (2000:1225) om straff för smuggling i kraft samtidigt som lagen (1960:418) om straff för varusmuggling upphörde att gälla. Enligt 3 § 1 st. i den nya lagen skall den som, i samband med införsel till landet av en vara som omfattas av särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel, uppsåtligen bryter mot förbudet eller villkoret genom att underlåta att anmäla varan till tullbehandling dömas för smuggling till böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är att anse som grovt skall enligt 5 § dömas för grov smuggling till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid inresa till Sverige d. 3 jan. 2001 medförde B.A. en kortpipig pistol av märket Beretta, kaliber 9 mm. Pistolen, som B.A. hade instucken i byxlinningen på ryggen, var laddad med tolv skarpa patroner. Pistolen upptäcktes vid tullkontroll efter det att B.A. gått in i s.k. grönt filter för resenärer som inte har något att förtulla. B.A. har gjort gällande att han haft för avsikt att anmäla pistolen för tullbehandling och gått in i det gröna filtret eftersom han där såg tulltjänstemän som han skulle kunna göra sin anmälan till. TR:n och HovR:n har efter en värdering av bl.a. där förebringad vittnesbevisning funnit det utrett att B.A. haft uppsåt att föra in pistolen i landet utan att göra någon anmälan till tullbehandling. Vad som förekommit i HD ger inte anledning till någon annan bedömning.

Enligt den tidigare gällande varusmugglingslagen var brott vid resandesmuggling av det i detta mål aktuella slaget att anse som fullbordat först i och med att tullkontrollen passerats (jfr NJA II 1960 s. 158 och NJA 2000 s. 256). Eftersom B.A. fortfarande befann sig i tullfiltret när pistolen upptäcktes och omhändertogs skulle brottet enligt denna lag ha varit att bedöma som ett försöksbrott. Straffbestämmelserna i smugglingslagen har emellertid en annan lagteknisk utformning än i varusmugglingslagen.

I förarbetena till den nya smugglingslagen har frågan om fullbordanspunkten behandlats tämligen utförligt. Såvitt gäller den i detta mål aktuella situationen anges att fullbordat smugglingsbrott föreligger redan i och med att den resande går in i grön fil eller med andra ord en fil som är avsedd för resande som inte har något att deklarera (prop. 1999/2000:124 s. 116 och NJA 112000 s. 449 f.). Den sålunda förordade gränsdragningen mellan försök och fullbordat brott anknyter, som framgår av 2 §, till föreskrifterna om tullbehandling i tullagstiftningen. Den är väl förenlig med straffbestämmelsens ordalydelse och framstår som sakligt välmotiverad. Den har också lämnats utan anmärkning vid Lagrådets behandling av förslaget. Några avgörande skäl för att trots detta inte godta gränsdragningen synes inte föreligga. B.A. skall därför dömas för fullbordat smugglingsbrott.

I underinstanserna har B.A:s innehav av vapnet och ammunitionen i samband med smugglingsbrottet föranlett särskilt ansvar även för vapenbrott enligt 9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67). Klart är också att rekvisiten för sådant brott är uppfyllda. Goda skäl kan emellertid anföras för att låta innehav i samband med smuggling konsumeras av smugglingsbrottet (jfrJareborg, Straffrättens gärningslära, s. 196 och 229). Att bestämmelserna skall tillämpas på detta sätt har också förutsatts i smugglingslagens förarbeten (jfr a. prop. s. 112 och NJA II 2000 s. 445). Om det inte föreligger några särskilda omständigheter som föranleder annan bedömning bör således B.A. inte dömas särskilt för vapenbrott.

Underinstanserna har dömt B.A. för smugglingsbrott av normalgraden medan de däremot bedömt vapenbrottet som grovt med hänsyn till att fråga varit om ett mycket farligt skarpladdat vapen med stark genomslagskraft. Dessa faktorer får emellertid anses vara sådana som skall beaktas redan inom ramen för bedömningen av till vilken grad smugglingsbrottet är att hänföra (jfr a. prop. s. 122 f. och NJA II 2000 s. 459 ff.). Det saknas därför också skäl för att döma särskilt för vapenbrott. Däremot finner HD, med beaktande av de skäl som underinstanserna anfört för att bedöma vapenbrottet som grovt, att smugglingsbrottet är att bedöma som grovt.

Enligt 29 kap. 1 § BrB skall vid bedömningen av ett brotts straffvärde särskilt beaktas bl.a. de avsikter och motiv som gärningsmannen haft. Det vapen som B.A. fört med sig saknar i princip annat användningsområde än beskjutning mot människor och är i Sverige underkastat stränga restriktioner. Det måste normalt antas att smuggling av vapen av detta slag sker i avsikt att vapnet skall komma till användning vid brottslig verksamhet. Även om det inte kan antas att den som för in vapnet avsett att själv använda det torde omständigheterna i allmänhet få anses vara försvårande även utöver vad som kan beaktas inom ramen för brottets gradindelning.

Enligt vad utredningen ger vid handen är B.A. en affärsman som inte tidigare straffats vare sig i sitt hemland eller i något annat land. Han har licens för vapnet i hemlandet och hade också med sig den licensen när han reste till Sverige. Anledningen till hans vapeninnehav är att han varit utsatt för allvarliga hot och ett mordförsök och därför under en längre tid varit föremål för särskilt polisskydd. I samband med att detta upphörde fick han licens till det nu aktuella vapnet för att kunna skydda sig själv. Det kan mot den angivna bakgrunden inte antas att B.A. haft för avsikt att här i landet använda pistolen på annat sätt än som omfattas av ändamålet med den licens som han fått i hemlandet. Med hänsyn härtill kan det inte anses föreligga några sådana försvårande omständigheter som inte beaktats inom ramen för gradindelningen. Brottet får därför anses ha ett straffvärde som motsvarar minimistraffet för grov smuggling eller med andra ord fängelse i sex månader.

Även om B.A. innehar licens för vapnet i hemlandet finner HD inte skäl att göra någon annan bedömning än underinstanserna när det gäller frågan om förverkande.

Vad därefter angår frågan om utvisning framgår av 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) att utvisning endast får ske om det på grund av gärningens beskaffenhet eller övriga omständigheter kan antas att gärningsmannen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet eller om brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att gärningsmannen inte bör få stanna kvar.

Någon utredning vid sidan av den som angår själva brottet som kan ge anledning att anta att B.A. skulle göra sig skyldig till fortsatt brottslig verksamhet här i landet har inte presenterats i målet. Vad därefter gäller frågan om utvisning på grund av brottets allvar anses som en allmän riktlinje gälla att brottet bör ha ett straffvärde om minst ett år för att kunna föranleda utvisning (prop. 1993/94:159 s. 13 f.). Som HD redan anfört får B.A:s brott anses ha ett straffvärde som motsvarar fängelse i sex månader. Några skäl för att det oaktat besluta om utvisning av B.A. har inte framkommit.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att HovR:ns dom skall ändras endast på så sätt att B.A. döms för grov smuggling till fängelse i sex månader.

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut endast på så sätt att B.A. döms för grov smuggling enligt 5 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling till fängelse 6 mån.

Referenten, JustR V. tillade: I dom d. 21 mars 2001 i mål B 1806-001 har HD avgjort en fråga angående fullbordanspunkten för brott mot 9 § lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel i dess lydelse enligt SFS 1998:508. Enligt vad som sägs i domen kan enbart det förhållandet att en resande, som medför skattepliktiga varor, kör in i en fil som är avsedd för resande som inte har något att deklarera inte anses innebära att denne underlåtit att fullgöra sin deklarationsplikt och att något fullbordat brott därför inte föreligger om den resande stoppas eller frivilligt stannar i tullkontrollområdet och deklarerar sin införsel. Domen avsåg emellertid en gärning som begicks innan den i detta mål tillämpliga smugglingslagen trädde i kraft och bedömdes enligt en straffbestämmelse med en delvis annan lagteknisk utformning än straffbestämmelserna i smugglingslagen. Domen kan därför inte anses utgöra skäl för att bedöma fullbordanspunkten för brott enligt smugglingslagen på annat sätt än HD nu gjort. Det kan tilläggas att straffbestämmelsen i privatinförsellagen i samband med att smugglingslagen infördes ändrades och utformades efter mönster av straffbestämmelserna i smugglingslagen (se prop. 1999/2000:124 s. 98 ff.).

HD:s dom meddelades d. 19 juni 2001 (mål nr B 1500-01).