RH 2012:25

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Åsa Nord samt nämndemännen Ingvar Sahlander, Carina Helander och Kjell Gustafsson) anförde i dom den 18 maj 2009 bl.a. följande avseende åtalet mot P.J.

DOMSKÄL

Bakgrund

Den 29 april 2007 kl. 00.38 uppmärksammade trafikanter på riksväg 70 i höjd med Solvarbo en rökpelare från skogen och ringde till larmcentralen. När räddningstjänst från Gustafs kl. 00.48 kom till den avslutade grustäkten nära Solvarbo i Säters kommun - Våbäckstäkten - observerade de tolv tunnor på marken mitt i grustaget som brann kraftigt. Räddningstjänsten konstaterade att tunnorna innehöll okänd brandfarlig vätska. Vidare konstaterade räddningstjänsten att tunnorna penetrerats och välts omkull, vilket fått till följd att vätskan runnit ut på marken varpå den sedan antänts. Branden släcktes och platsen spärrades av för vidare undersökning.

Våbäckstäkten ligger på fastigheten Våbäck 67:1 m.fl. i Säters kommun. Banverket är sedan år 1949 lagfaren ägare till fastigheten Våbäck 67:1. Banverket utövar ingen verksamhet på fastigheten. På fastigheten har tidigare Betongindustri Aktiebolag bedrivit brytning m.m. av naturgrus. Grustäkten är nu avslutad. Våbäckstäkten ligger på Badelundaåsen, ett unikt åslandskap med isälvsformationer av betydelse för forskning, rekreation och som utgör en för regionen mycket viktig grundvattenresurs. Det finns två kommunala grundvattentäkter i närheten av Våbäckstäkten; Solvarbo, som försörjer merparten av samhällena Solvarbo och Gustafs, och Uggelbo, som försörjer tätorten Säter. Det finns även ytterligare en gemensam vattentäkt för cirka 50 personer i Solvarbo by. De tre grundvattentäkterna utgör reservvattentäkter till varandra. Våbäckstäkten är belägen på ett grundvattenmagasin ur vilket man skulle kunna ta ut mer än 10 000 m³ vatten per dygn, en mängd som är cirka sex gånger större än produktionen vid vattenverket i Uggelbo (avsett för centralorten Säter) eller cirka två tredjedelar av Borlänges behov. Våbäckstäkten är således belägen i ett område som utpekats som riksintressant ur naturvårdssynpunkt.

Vid brottsplatsundersökningen senare samma dag som branden i Våbäckstäkten hade upptäckts konstaterades att på marken vid och omkring tunnorna syntes kraftig nedsotning i riktning ut från området vid tunnorna. I centrum av området, vid tunnorna, var marken starkt nedsvärtad av sot och på ytan låg en okänd blandning av en vätska/massa som luktade starkt som någon form av lösningsmedel. Tunnorna var tolv stycken 200 liters fat som var nedsotade och brandskadade på utsidan i olika stadier. På flertal av tunnorna fanns det stora mängder hål. En stark doft av lösningsmedel i skiftande styrka kändes från vätskan i tunnorna. Uppskattningsvis fanns sammanlagt cirka 120 liter vätska kvar i tunnorna. Prover togs på innehållet i tunnorna och på marken. Proverna skickades till Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) för analys.

Av utlåtandet från SKL (delredovisningen) framkommer att vätskorna i tunnorna huvudsakligen innehöll sådana ämnen som är vanligt förekommande i vätskor av typen förtunning. Vidare innehöll en vätska natriumsilikatlösning som används bl.a. till bindemedel, lim, metallrengöring och i tvättmedelstillverkning. En vätska innehöll även dieselolja eller lätt eldningsolja med en inblandning av sådana ämnen som bl.a. är vanligt förekommande i vätskor av typen förtunning.

Av utlåtandet från SKL (slutredovisningen) framkommer att huvuddelen av vätskorna i tunnorna utgjordes av lösningsmedelsavfall från färg- eller lackhantering och att det var att klassificera som farligt avfall. Även i markproverna påvisades sådana ämnen, bl.a. toluen, etylacetat, butylacetat, isobutanol, etylbensen och xylener, som är vanligt förekommande i vätskor av typen förtunning. Ämnena har hälsoskadliga egenskaper. Toluen är reproduktionstoxiskt med möjlig risk för fosterskador och hälsoskadligt vid inandning samt irriterar huden m.m.

Säters kommun inledde omgående ett omfattande saneringsarbete i Våbäckstäkten och tog hjälp från dels Midvatten AB och hydrogeologen P-A.R., dels VAKA, den nationella vattenkatastrofgruppen för stöd och hjälp till kommunal dricksvattenförsörjning under kriser. Kommunen började redan senare samma dag som branden den 29 april 2007 att sanera och gräva i täkten. Kommunen fick rådet av Midvatten AB och VAKA att gräva tills kommunen inte kunde känna någon lösningsmedelsdoft av gruset. Kommunen körde bort grusmassorna till en återvinningscentral där massorna lades på presenning för att luftas och därefter eventuellt kunna återanvändas som fyllningsmaterial. Totalt grävdes en grop om 33 meter i diameter med ett största djup om 8,7 meter. 2 771 m³ grusmassor bortschaktades. Efter saneringsarbetet gjorde Midvatten AB den riskbedömningen att genom att merparten av utsläppet schaktats bort så var risken för att någon vattentäkt skulle förorenas mycket liten. Midvatten AB uttalade vidare att om saneringen inte hade utförts så hade risken för en förorening av vattentäkterna varit betydligt högre.

Skuldfrågan

Efter att ha redogjort för den skriftliga och muntliga bevisningen fann tingsrätten att P.J. redan genom att ta emot tunnorna med lösningsmedelsavfall och förvara dessa gjort sig skyldig till miljöbrott enligt 29 kap. 1 § första stycket 2 miljöbalken. Därefter anförde tingsrätten bl.a. följande.

Sammanfattningsvis finner således tingsrätten att utredningen i målet visar att P.J. transporterat eller låtit transportera tunnorna från fastigheten A och slutligen till Våbäckstäkten där de den 29 april 2007 eller en kortare tid dessförinnan penetrerats, välts och stuckits i brand av P.J. eller andra personer med P.J:s goda minne. Markprover har påvisat bl.a. toluen, butylacetat, etylacetat, isobutanol, etylbensen och xylener. Ämnena har hälsoskadliga egenskaper. Genom detta förfarande har P.J. orsakat att det i marken och luften släppts ut ämnen som typiskt sett kan medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse eller någon annan betydande olägenhet i miljön. Det är tillräckligt för att straffansvar skall inträda att det är fråga om en praktiskt beaktansvärd risk för miljöskadliga effekter. Miljöskadliga effekter behöver inte beläggas i det enskilda fallet. Tingsrätten finner att utredningen i målet visar att det varit fråga om ett uppsåtligt handlande från P.J:s sida för att bli av med tunnorna och dess innehåll utan ekonomiska konsekvenser. I vart fall har han varit helt likgiltig i förhållande till följderna av sitt handlande. P.J. har således gjort sig skyldig till miljöbrott även genom detta handlande enligt 29 kap. 1 § första stycket 1 miljöbalken.

Utsläppet av lösningsmedel har skett i ett mycket genomsläppligt jordlager på Badelundaåsen som utgör en för regionen mycket viktig grundvattenresurs och i närheten av tre grundvattentäkter. N.H. [miljöbrottssamordnare vid SKL] har uppgett att lättflyktiga vätskor, som de aktuella, snabbt rinner ner i jorden vid utsläpp i den aktuella typen av mycket genomsläpplig jord (grus i en täkt) och att det bara tar några minuter innan de kommer ner under markytan. N.H. har vidare uppgett att trots att det aktuella lösningsmedelsavfallet har brunnit, så kan man förvänta sig att en betydande del ändå rinner ner i marken, särskilt som tunnorna penetrerats innan de sattes i brand. C-H.C. [handläggare vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap] har berättat att enligt den riskbedömning han gjorde skulle utsläppet ha nått ytan på grundvattnet inom tio timmar om sanering inte hade gjorts. N.H. har uppgett att halten av de farliga ämnena i vätskorna inte har mätts, men han har uteslutit att det rört sig om låga halter då det inte varit fråga om svaga utslag vid provtagningen.

Sammantaget finner tingsrätten således att utredningen visar att P.J. förvarat, bortskaffat och dessutom orsakat att det i luften och i Våbäckstäkten släppts ut lösningsmedelsavfall som kunnat medföra varaktiga skador av stor omfattning för människors hälsa, djur eller växter och att gärningen varit av särskilt farlig art och innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag då det rört sig om stora mängder farligt avfall med för människor och djur hälsoskadliga egenskaper som uppsåtligen hällts ut och satts i brand av ekonomiska skäl i ett sådant ur vattenförsörjnings- och naturvårdssynpunkt känsligt område. Miljöbrottet är således att bedömas som grovt.

Påföljdsfrågan

P.J. är 39 år gammal och förekommer under ett avsnitt i belastningsregistret avseende en trafikförseelse. Av i målet inhämtad särskild personutredning framkommer att P.J. lever under ordnade sociala och ekonomiska förhållanden.

Straffskalan för grovt miljöbrott utgör fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Uppsåtligt handhavande av farliga ämnen och uppsåtligt utsläpp av farliga ämnen på sådant sätt att allvarliga risker kan uppkomma för människors hälsa, djur eller växter tillhör utan tvekan de brottstyper som det ter sig särskilt angeläget att motverka. Straffvärdet för den ifrågavarande gärningen utgör enligt tingsrättens mening fängelse ett år. Med hänsyn härtill och då det är fråga om ett brott av allvarlig art, finner tingsrätten att någon annan påföljd än ett fängelsestraff inte kan komma ifråga. P.J. skall således dömas till fängelse ett år.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer P.J. för grovt miljöbrott till fängelse i ett år.