RH 2013:48

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Mikael Mellqvist samt nämndemännen Åke Kahlbom, Karl-Johan Johansson och Aino Friberg Hansson) anförde i dom den 30 januari 2012 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Allmän bakgrund

R.G. AB är ett välkänt företag som sysslar med jordbruk och paketeringsverksamhet inriktad på grönsaker. Under mer än 40 års tid har företaget successivt vuxit från ett ganska litet företag till ett mycket stort. Bolaget kom 2009 upp i en årsomsättning om drygt 100 miljoner kr och har f.n. cirka 40 anställda och en marknadsandel i Sverige om cirka 25 procent vad gäller morötter.

Företaget har från början drivits och drivs alltjämt av Y.A. och är ett familjeföretag. Bolaget har sedan lång tid tillbaka bedrivit en medveten miljösatsning och strävat efter att profilera sig som ett företag med en hög miljöstandard. Företaget är också på flera sätt certifierat som ett sådant företag och har också fått ta emot ett flertal utmärkelser för sina produkter.

L.O. och R.O. har båda varit verksamma hos R.G. AB under lång tid men deras anställningar upphörde 2009 efter att parterna ingått en förlikning.

För odlingarna används bekämpningsmedel av olika slag. Hanteringen av dessa bekämpningsmedel och utförandet av besprutningsarbetet på fälten får inte utföras av vem som helst. Det krävs att man har särskild utbildning och innehar ett s.k. sprutcertifikat. L.O. och R.O., båda innehavare av sprutcertifikat, har under nära 30 års tid, fram till år 2009, skött besprutningen av odlingarna. Det var L.O. som var huvudansvarig men R.O. var väl så delaktig, även om R.O. i mindre omfattning skött besprutningen. Enligt Y.A. har de båda skött detta efter eget huvud utan att han har lagt sig i. Enligt L.O. och R.O. har det i stället varit så att det är Y.A. som i allra högsta grad varit operativt verksam vad gäller besprutningen och de har inte gjort något vad avser besprutningen utan att Y.A. gett dem instruktioner eller varit införstådd med vad som har skett.

De händelser som ligger till grund för åtalet har fått stora konsekvenser för R.G. AB och andra inblandade. För R.G. AB har det inneburit att bolaget, i vart fall temporärt, har blivit av med vissa certifieringar, att företagets renommé har tagit skada och att omsättningen har sjunkit. L.O. och R.O. har blivit av med sina anställningar och stämningen mellan familjen A. samt L.O. och R.O. har infekterats vilket påverkat även övriga boende i närområdet.

Skuldfrågan

Åtalspunkterna 1 och 2 - Inledning

Miljöbrottet fanns tidigare i brottsbalken, men överfördes till miljöbalken vid balkens införande. Bestämmelsen har levt förhållandevis oförändrad fram till den 1 juli 2007 då vissa ändringar gjordes av balkens sanktionssystem. Bland annat infördes möjligheten att bedöma även vårdslöst förfarande som miljöbrott samtidigt som miljöbrottets karaktär som farebrott lyftes fram. Dessutom infördes rubriceringen grovt miljöbrott. Straffmaximum för ett flertal miljöbalksbrott höjdes också, dock inte för just miljöbrottet.

Straffbestämmelsen om miljöbrott finns i 29 kap. 1 § miljöbalken. För straffbarhet krävs enligt första stycket första punkten i bestämmelsen att gärningsmannen ska ha orsakat att det i mark eller vatten släpps ut ett ämne som typiskt sett eller i det enskilda fallet medför eller kan medföra

a) en förorening skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse, eller

b) någon annan betydande olägenhet i miljön.

Enligt första stycket andra punkten i samma lagrum är det också straffbart om gärningsmannen har bortskaffat avfall eller annat ämne på ett sätt som kan medföra en förorening skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse, eller någon annan betydande olägenhet i miljön.

Så lyder alltså de relevanta lagrummen. I och med att det i dessa anges såväl alternativa som kumulativa rekvisit och med hänsyn till att kriminaliseringen är konstruerad med fare- och skaderekvisit av särskilt slag kan det finnas anledning att här beskriva ett sätt att systematisera kriminaliseringen.

Brottsligt som miljöbrott är sålunda enligt första stycket första punkten i 29 kap. 1 § miljöbalken.

1) Utsläpp av ett ämne som i det enskilda fallet medför miljöskadlig förorening (skadebrott eller effektbrott),

2) Utsläpp av ett ämne som i det enskilda fallet kan medföra miljöskadlig förorening (farebrott),

3) Utsläpp av ett ämne som typiskt sett medför miljöskadlig förorening (presumtivt skadebrott) och

4) Utsläpp av ett ämne som typiskt sett kan medföra miljöskadlig förorening (presumtivt farebrott)

Brottsligt som miljöbrott är enligt första stycket andra punkten i 29 kap. 1 § miljöbalken

5) Bortskaffande av ett ämne som kan medföra miljöskadlig förorening (farebrott).

Man kan säga att det är fem olika typer av brott som sålunda beskrivs. Så som åtalet i åtalspunkterna 1 och 2 har utformats omfattar de ett påstående om att något eller några av de fyra första angivna brottstyperna har begåtts samt - vad gäller åtalspunkten 1 - dessutom också den femte brottstypen. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att säga att de fyra första brottstyperna är alternativt angivna i åtalet medan den femte, dock endast såvitt beträffar åtalspunkten 1, anges kumulativt.

Det ska också påpekas att det här med uttrycket miljöskadlig förorening avses vad som anges i 29 kap. 1 § första stycket första punkten såväl i a. som b. (där det alltså anges a) en förorening skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse, eller b) någon annan betydande olägenhet i miljön). Åklagarens gärningsbeskrivning i åtalspunkten 1 täcker rekvisiten i både a. och b., medan gärningsbeskrivningen i åtalspunkten 2 endast täcker a. Denna skillnad saknar dock praktisk betydelse i detta fall.

I de delar miljöbrottet är utformat som ett farebrott (fallen 2 och 5 enligt ovan; jfr något annorlunda uppdelning i NJA 2011 s. 39) ska faran vara konkret i det enskilda fallet. När det gäller det brott som här betecknats som presumtivt farebrott (4 ovan) kan faran vara abstrakt (typiskt sett), vilket innebär att man inte nödvändigtvis måste relatera till förhållandena på platsen. Det är alltså tillräckligt att utsläpp skett av ett ämne som typiskt sett kan medföra miljöskadlig förorening. I de fall brottet utgör ett skadebrott (1 ovan) ska miljöskadlig förorening ha uppstått i det enskilda fallet. Utgör brottet ett presumtivt skadebrott (3 ovan) krävs inte att miljöskadlig förorening skett i det enskilda fallet utan det är tillräckligt att utsläppet typiskt sett leder till sådan.

Kemikalieinspektionens klassificering av ämnen bör kunna tjäna som utgångspunkt när man ska bedöma om ett visst ämne ska anses farligt i dessa sammanhang. Även vad andra sakkunniga instanser, t.ex. SKL, kan ha uttalat utanför detta mål kan vara av betydelse. Det är dock endast en utgångspunkt. Man kan mycket väl tänka sig att det kan krävas att det förs annan bevisning i frågor rörande olika ämnens farlighet. I målet har i och för sig ingen av parterna ifrågasatt vad som i åtalet anges beträffande olika ämnens typiska farlighet. Parterna disponerar dock inte fritt över frågan. Men tingsrätten har inte funnit anledning att göra avsteg från de bedömningar åklagaren på grundval av Kemikalieinspektionens bedömningar har gjort.

Generellt gäller att ett utsläpp måste vara av mer än ringa betydelse för att det ska vara straffbart. Ett fullbordat brott föreligger när ett utsläpp sker, vilket ligger i konstruktionen med risken för fara eller skada. Detta innebär att återställningsåtgärder efter ett utsläpp inte har någon betydelse för frågan om brott har begåtts eller inte. En annan sak är att sådana åtgärder kan ha betydelse vid t.ex. straffmätningen.

Genomgående gäller också ett krav på orsakssamband, dvs. ett visst bestämt handlande (t.ex. att rengöra en tank innehållande bekämpningsmedel) ska vara orsaken till den uppkomna faran eller skadan i det enskilda fallet eller den typiska risken för fara eller skada.

För frågan om ett miljöbrott ska kvalificeras som grovt brott ska särskilt beaktas bl.a. om brottet har medfört eller kunnat medföra varaktiga skador av stor omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art eller innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag.

Åklagaren har här gjort gällande att brottet är grovt med hänvisning till vad som anges i den andra strecksatsen ovan (såväl åtalspunkten 1 som 2). Det har han gjort på så vis att han påstått att gärningen varit av särskilt farlig art och innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Med gärning av särskilt farlig art avses t.ex. att det är frågan om systematisk brottslighet, omfattande brottslighet eller stora miljörisker.

Åtalspunkten 1

Har brott begåtts?

Har miljöfarliga ämnen släppts ut i grustaget?

Enligt L.O:s och R.O:s uppgifter har de under åren 2008 och 2009 rengjort sprutan i grustaget vid totalt 15-20 tillfällen någorlunda jämnt fördelade över tidsperioden. Denna rengöring, som innefattat utsläpp av flera miljöfarliga ämnen, har gått till på det viset att den stora spruttanken fyllts med en viss mängd sköljvatten, varvid resterande bekämpningsmedel i den stora tanken spätts ut. Blandningen har därefter sprutats ut i gruset. Denna procedur har vid varje sköljtillfälle upprepats upp till fem gånger. R.O., som stått för en mindre del av det totala utsläppet, har dock för sin del uppgett att han gjort de första sköljningarna ute i fält (så som det ska ske) och endast utfört de avslutande sköljningarna i grustaget. Alla som hörts i målet (inklusive L.O. och R.O.) och som har insikt i hur bekämpningsmedel ska hanteras och hur sprutrengöring ska utföras har med bestämdhet uttalat att sköljning på denna plats är olämplig och otillåten. Utöver L.O:s och R.O:s egna uppgifter om utsläppen på platsen är utredningen överväldigande vad gäller frågan om det har skett ett utsläpp i grustaget (se vidare nedan). Det är för övrigt inte heller någon som i målet har ifrågasatt detta.

De diskussioner som förts i målet om att den aktuella platsen inte har bestått av ”rent” grus, utan grus som har varit uppblandat med stubbar och annat biologiskt material förändrar inte tingsrättens slutsats att utsläppen av miljöfarliga ämnen på platsen i och för sig är straffbart.

Frågan i underrubriken ovan ska alltså besvaras med ett ja. Utgångspunkten för de fortsatta bedömningarna är således att det har släppts ut miljöfarliga ämnen i grustaget.

Har utsläppen varit av mer än ringa betydelse?

Utsläpp har alltså skett. Det har dock gjorts gällande att omfattningen har haft ringa betydelse (och därmed ska vara straffri). Vad gäller den frågan anser dock tingsrätten att utredningen, i form av de uppgifter som L.O och R.O. själva och även Y.A har lämnat samt platsundersökning (aktbil. 25 s. 179 f.), L-O. L:s uppgifter, SKL:s sakkunnigutlåtande sammantaget med Eurofins analysrapport, N.H:s uppgifter, analysprotokoll från SLU (se aktbil 25 s. 6 f.), U.Å:s uppgifter och PentaCons utredningar samt vad C.C. och S.G. berättat rörande detta, otvetydigt ger vid handen att omfattningen i flera bemärkelser varit av mer än ringa betydelse. Denna slutsats kan möjligen kräva en kortare förklaring.

Begreppet ”ringa betydelse” utgör ju den undre gränsen för det straffbara området. Avsikten med det är att föra bort mer bagatellartade förseelser från det straffbara området. Det kan t.ex. vara frågan om utsläpp av mycket små mängder och/eller av ämnen av ringa farlighet. I det nu aktuella fallet kan inte mängderna anses vara obetydliga och ämnens farlighet kan inte sägas vara ringa.

Tvärtom visar ovan nämnda utredning att det har släppts ut icke obetydliga mängder av flera farliga ämnen. Det förhållandet att de farliga ämnen som har släppts ut har varit utspädda med vatten påverkar inte den bedömningen i någon avgörande mån; mängden utsläppta ämnen påverkas ju inte av att det funnits i en blandning med vatten. Uppblandningen med vatten påverkar inte heller i sig de olika ämnenas miljöfarlighet. Däremot kan det förhållandet att ett större antal farliga ämnen blandats i grustaget inte med säkerhet sägas innebära större risker. Enligt vad som omvittnats i målet är kunskapen om vilka effekter blandningar av flera miljöskadliga ämnen kan ha för miljön begränsad. Det kan dock inte uteslutas att dessa s.k. ”cocktaileffekter” kan innebära förhöjda risker. Men, som sagt, kunskapen om detta är, enligt vad som sagts, inte särskilt utvecklad.

Den sammanfattande konklusionen i denna del kan dock inte bli någon annan än att utsläppen med råge har varit av mer än ringa betydelse.

Har brott objektivt sett begåtts?

Rent objektivt har det alltså skett ett utsläpp av ämnen som är skadliga för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse. Det står utan vidare klart att dessa utsläpp är sådana att de såväl i det enskilda fallet som typiskt sett kan medföra miljöskadlig förorening; de ovan angivna farebrotten (2 och 5 ovan) är här alltså objektivt sett begångna. Detsamma gäller det presumtiva fare- och skadebrottet (3 och 4 ovan). Utsläppen i grustaget utgör med andra ord miljöbrott så som det beskrivs i 29 kap. 1 § första stycket miljöbalken såväl i första som andra punkten. Vad gäller andra punkten har avfall (bekämpningsmedelsrester) bortskaffats (dumpats i grustaget). Såtillvida överlappar de båda nämnda punkterna i 29 kap. 1 § miljöbalken varandra så att ett och samma agerande utgör brottslig gärning enligt båda punkterna.

Sammanfattningsvis är det alltså klarlagt att det objektivt sett har begåtts ett fullbordat miljöbrott, oavsett om man gör bedömningen i det enskilda fallet eller utifrån vad som typiskt sett gäller (fallen 2-5 ovan).

Har miljöskadlig förorening inträffat?

Tingsrätten har alltså konstaterat att det objektivt sett har begåtts miljöbrott i enlighet med vad som påståtts i åtalspunkten 1.

Tingsrätten anser dock att det finns anledning att gå vidare i sin prövning och också besvara frågan om det objektivt sett har begåtts något skadebrott (effektbrott) enligt indelningen ovan, dvs. om det har släppts ut ämnen som i det enskilda fallet har medfört en miljöskadlig förorening, vilket åklagaren alternativt påstått. Oavsett hur just denna bedömning faller ut har tingsrätten redan konstaterat att miljöbrott har begåtts. I så måtto har bedömningen nu inte någon avgörande betydelse. Denna bedömning är ändå inte betydelselös. Bland annat påverkar den frågan om någons brott ska bedömas som grovt och också frågan om påföljdsval och/eller straffmätning.

Här gör sig i det stora hela samma utredning gällande som ovan har refererats till vid bedömningen av om omfattningen varit av mer än ringa betydelse. För att besvara frågan krävs en analys av vilka ämnen som har släppts ut och deras farlighet samt om, och i så fall hur och i vilken omfattning, dessa på utsläppsplatsen eller genom spridning till andra platser har orsakat en miljöskadlig förorening. I denna del krävs dessutom - vilket är normalt i straffprocessuella sammanhang - att åklagaren har styrkt sina påståenden om att just dessa utsläpp i detta fall har orsakat en skada (eller en effekt).

Inledningsvis kan det närmast som en självklarhet konstateras att det när utsläppen har gjorts momentant har uppkommit en miljöskadlig förorening på platsen. Redan detta utsläpp utgör också fullbordat brott i de delar miljöbrottet är konstruerat som ett farebrott och presumtivt fare- eller skadebrott vilket har slagits fast ovan.

Utredningen ger vidare vid handen att miljöskadliga ämnen som härrör från utsläppen har spridit sig till grundvattnet i närområdet i riktning söderut från utsläppsplatsen. Mätningar har dock i huvudsak visat att koncentrationerna av sådana ämnen är i avtagande. Ett tydligt undantag utgör de värden som uppmätts i röret 112. De värden som uppmätts där är emellertid av sådant avvikande slag att - vilket påpekats av C.C. och S.G. - värdena sannolikt är påverkade av tillflöde av ämnen från annat håll. Under alla förhållanden kan det inte uteslutas att så är fallet. Det innebär att mätvärdena i den punkten inte kan läggas till grund för bedömningen. I övrigt ger utförda provtagningar alltså besked om en avklingande effekt och även om en effekt som från början inte kan sägas vara av alltför allvarligt slag. Någon annan utredning som påvisar eller ger antydningar om att mer bestående skadlig påverkan på miljön har uppstått har inte lagts fram i målet.

Sammanfattningsvis ger inte utredningen belägg för att det genom utsläppen har orsakats någon straffbar miljöskadlig förorening enligt vad som krävs vid brottstypen 1 ovan. För att så ska vara fallet krävs rimligen men mer omfattande och bestående skada.

I nu diskuterad bemärkelse är det alltså inte styrkt att något miljöbrott har ägt rum. Därmed inte sagt något om hur framtiden kan komma att se ut. Utredningen i målet ger inte underlag för att ”blåsa faran över”, men inte heller för att påstå motsatsen. Sannolikheten för framtida miljöpåverkan förefaller dock, enligt de bedömningar som kan göras inom ramen för målet, vara liten. Och, återigen, det är under inga förhållanden i målet styrkt att det har uppstått någon bestående miljöskada.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis har de utsläpp som gjorts i grustaget inneburit miljöbrott som objektivt svarar mot fyra av fem av de ovan uppställda alternativa brottstyperna. Det innebär med andra ord att åtalet i objektiv bemärkelse är styrkt oavsett vilken av de fyra brottstyperna man anser det är frågan om i detta fall. Och för en fällande dom är det tillräckligt att det som har skett i detta fall svarar mot en av brottstyperna. En annan sak är att det bredare anslaget kan få genomslag vid påföljdsval och/eller straffmätning.

Vem eller vilka ska bära ett straffrättsligt ansvar?

Inledning

Tingsrätten anser att det vid de bedömningar tingsrätten hittills ställts inför, dvs. de objektiva bedömningarna, inte har varit särskilt svårt att komma fram till en entydig slutsats. Det underlag tingsrätten har haft för sina bedömningar i dessa delar har varit av robust och fyllig karaktär.

När tingsrätten nu övergår till att bedöma den subjektiva sidan, dvs. frågor rörande var och en av de tilltalades individuella ansvar, är bedömningarna mer intrikat betonade och det är därvid angeläget att redan här påpeka att det straffprocessuella perspektiv som med nödvändighet måste anläggas i många fall - för den icke juridiskt skolade - kan vara svårt att ta till sig.

Inte minst mot bakgrund av att målet, i vart fall lokalt, har tilldragit sig stor uppmärksamhet och att de händelser som ligger bakom åtalet engagerat många människor kan det finnas anledning att här något redogöra för vad tingsrätten avser med nödvändigheten av att anlägga ett straffprocessuellt perspektiv.

En grundläggande förutsättning för att någon ska kunna fällas till ansvar för brott är att det finns en konkret och identifierbar gärning beskriven. Det ska helt enkelt finnas ett påstående med en beskrivning av vad den enskilda har gjort (eller underlåtit att göra). Denna gärningsbeskrivning ska sedan kopplas till ett påstående om att den beskrivna handlingen utgör ett visst bestämt brott. Detta har här formulerats av åklagaren i hans åtal.

I rättegången ska det sedan prövas om det som påstås i gärningsbeskrivningen är bevisat (styrkt). Genom att ta del av berättelser från tilltalade och vittnen och analysera dessa utsagor och genom att värdera det skriftliga material som har lagts fram måste tingsrätten komma fram till att påståendena i gärningsbeskrivningen är bevisade. Med ”bevisade” avses här att den sammantagna utredningen med en mycket hög grad av sannolikhet måste tala för riktigheten av det påstådda. Uppnås inte denna mycket höga grad av sannolikhet ska ett åtal ogillas. Är det så att det under rättegången kommer fram omständigheter - som i och för sig mycket väl kan peka på ett brottsligt agerande från någon tilltalads sida - men som ligger utanför gärningsbeskrivningen är det inte av intresse. Vid sin bedömning måste tingsrätten hålla sig inom den ram som gärningsbeskrivningen drar upp.

Dessutom måste tingsrätten också kunna slå fast att gärningsmannen har agerat med uppsåt eller annorlunda uttryckt med ett visst mått av avsikt. Man ska inte, med vissa undantag, straffas för att man av slarv orsakar olyckor.

Om tingsrätten kommer fram till att åklagaren har lyckats bevisa alla påståendena i gärningsbeskrivningen blir nästa uppgift för tingsrätten att bedöma om detta som har skett också är brottsligt. Det görs genom en jämförelse mellan det skedda och den beskrivning (de rekvisit) som anges i en straffbestämmelse. För fällande dom måste därvid det skedda motsvara rekvisiten i straffbestämmelsen.

En annan grundläggande förutsättning är att straffrättsligt ansvar endast kan utkrävas individuellt. Även om flera personer givetvis kan begå brott tillsammans - vilket har påståtts i detta mål - måste var och ens ansvar bedömas utifrån den egna delaktigheten. Den bakomliggande tanken med det är att var och en bär fullt ut ett ansvar för sina egna gärningar men inte något ansvar för vad andra har gjort. Det kan ibland leda till för gemene man ”konstiga” resultat. Ett klassiskt exempel på det är det s.k. Lindomefallet där man visste att den ena av två personer var mördaren men man visste inte vem av dem (en mycket bra dom finns redovisad i RH 1991:51). Helt korrekt frikändes då båda personerna. Hade man fällt båda personerna hade man fällt en person som bevisligen var oskyldig. Hade man fällt den ena personen hade det kunnat vara den oskyldiga personen. Inget av dessa alternativ hade varit acceptabelt i ett rättssamhälle. Utgången i detta fall berodde alltså inte på att de båda skyllde på varandra. Utgången berodde på att åklagaren inte lyckades föra i bevis att den skyldige var skyldig. Och som bevisning dög inte de tilltalades utpekande av varandra, vilket också är av intresse i detta mål. Som åtalad är man inte skyldig att erkänna brott och inte heller skyldig att bidra till en brottsutredning. Rätten att tiga anses vara fundamental i ett rättssamhälle.

I det nu aktuella målet har tingsrätten förstått det som att de bakomliggande händelserna har engagerat inte minst sockenborna i F. men intresset har varit stort från folk i landskapet även i övrigt. Det är också många utanför de tilltalades krets som mer eller mindre direkt har berörts av fallet. Många engagerade människor har också bildat sig en egen uppfattning och på olika sätt tagit ställning i frågor som tingsrätten här har att bedöma. Det har i många fall inneburit att man - likt i ett klassiskt drama - har tilldelat de inblandade roller som ”bovar” eller ”hjältar”. När man har gjort det har man vanligen haft tillgång till information av den mest skiftande karaktär. Det kan vara att man läst tidningar eller lyssnat på radio. Det kan vara att man personligen känner någon av de direkt inblandade eller släktingar och vänner till dem, man kanske känner och har talat med andra anställda vid R.G. AB m.m. De ställningstaganden som man sålunda har gjort bygger alltså på underlag som i många fall väsentligen skiljer sig från det underlag tingsrätten ska göra sina bedömningar utifrån. En förmodan, som gränsar till visshet, är också att de bedömningar man har gjort inte har gjorts utifrån vad tingsrätten här har benämnt ett straffprocessuellt perspektiv med iakttagande av de rättssäkerhetskrav som ställs på en domstol.

Det första påpekande tingsrätten anser det finns anledning att göra är att det vid tingsrättens bedömningar i utgångsläget givetvis inte finns några ”bovar” eller ”hjältar”. Det är förhoppningsvis självklart för var och en. Men det finns inte heller någon anledning för tingsrätten att leta efter och besätta dessa roller. I verkliga livet bland verkliga människor är det dessutom ytterst sällsynt att någon till etthundra procent kan ikläda sig någon av dessa roller. Utanför filmduken är vi människor alltför mångfacetterade för det. Tingsrättens uppgift är i stället bedöma om det är bevisat (med höga krav på bevisningens kvalitet) att var och en av de tilltalade har gjort sig skyldig till ett brott som åklagaren i gärningsbeskrivningen angett att just han har utfört.

Vad L.O. och R.O. har berättat om hur de själva har utfört sköljningar i grustaget får stöd av vad Y.A. har berättat och de tekniska undersökningar som har gjorts av material i grustaget. Det är därför ställt utom all rimlig tvivel (dvs. bevisat) att såväl L.O. som R.O. har deltagit i utförandet av det miljöbrott som åklagaren har påstått i åtalspunkten 1.

Såväl L.O. som R.O. har dock - var och en för sin del - invänt att de har medverkat endast i mindre mån. Med det avser de att de varit i beroendeställning av Y.A. och inte gjort annat än åtlytt hans instruktioner när de sköljt sprutan i grustaget (jfr 24 kap. 8 § brottsbalken). Y.A. har för sin del förnekat att han lämnat några sådana instruktioner och uppgett att han över huvud taget inte känt till sköljningarna på platsen före maj/juni 2009.

Vid första påseende kan det då tyckas som att uppgiften är att - om möjligt - utröna vem som talar sanning och vem som ljuger. Ett sådant synsätt bygger på att det alltid är möjligt att, med uteslutande av andra slutsatser, slå fast att den enes uppgifter i alla delar är sanningsenliga och den andres i alla delar lögnaktiga. Nu är (tyvärr) uppgiften inte så enkel. Frågan om sanning och lögn är sällan svart eller vit; det finns vanligen en stor gråzon däremellan.

I det nu aktuella fallet kan det vara så att L.O. har uppfattat det som att han har fått en order/instruktion/tillsägelse av Y.A. att skölja sprutan i grustaget medan Y.A. samtidigt har uppfattningen att han inte lämnat någon sådan instruktion. Ur var och ens subjektiva synvinkel skulle i så fall ingen av dem ljuga. Det finns mycket i utredningen som pekar mot att Y.A. och L.O. och även R.O., som arbetat tillsammans under många år, har ”slipats” mot varandra och sinsemellan utvecklat ett sätt att kommunicera med varandra som inte utan vidare låter sig beskrivas i termer som vanligen används i organisationsteoretiska sammanhang. För rätten har de vuxit fram en bild av att de berörda personerna mycket väl kan ha kommunicerat med varandra på ett subtilt och för utomstående betraktare ”osynligt” sätt med t.ex. blickar, gester och kroppsspråk. Det är för övrigt något som över huvud taget lär vara vanligt förekommande mellan människor som känner varandra mycket väl. Det kan mycket väl innebära att mycket av den vardagliga kommunikationen mellan Y.A. samt L.O. och R.O. inte varit av särskilt uttrycklig eller explicit natur. I stället har mångt och mycket vad gäller göromålen på gården ”rullat på” i någon sorts tyst samförstånd mellan de tre.

För tydlighetens skull ska påpekas att vad tingsrätten nu har anfört på inget vis är utrett i målet i betydelsen att det är styrkt att det är så det i detta fall har gått till. I stället är det en beskrivning, mot bakgrund av utredningen i målet givetvis, av hur det kan tänkas ha gått till. Och syftet med det sagda är att belysa att ingen av Y.A., L.O. och R.O. nödvändigtvis måste direkt ljuga om vad som har förevarit. Däremot kan de alla tre, eller någon eller några av dem, ha tolkat varandra på ett felaktigt sätt och missuppfattat de subtila signaler som avsänts. Belysande är hur de alla tre som svar på flera frågor kommer in på att de 1) har samtalat om något och att det därefter 2) ”blev” på ett visst sätt. De har inte tydligt kunna ange vem som sagt exakt vad.

För att anlägga ett bevisvärderingsperspektiv på det sagda kan det alltså inte påstås att det i målet är klarlagt att någon av de berörda personerna medvetet har lämnat lögnaktiga uppgifter. Ett annat sätt att utrycka samma sak är att säga inte någons uppgifter direkt kan avfärdas som lögnaktiga. Men det innebär inte med automatik att motsatsen kan slås fast.

Y.A:s ansvar

När Y.A:s skuld ska bedömas är en given utgångspunkt att hans förnekande ska vinna tilltro så länge det inte är ställt utom varje rimligt tvivel att det är felaktigt. Det måste med andra ord av utredningen i målet vara möjligt att med en mycket hög grad av sannolikhet dra slutsatsen att Y.A. har beordrat/uppmanat L.O. och R.O. att rengöra sprutan i grustaget. Det är ju just detta som åklagaren i gärningsbeskrivningen har lagt Y.A. till last. I fokus hamnar då vad L.O. har berättat. L.O. har ju uppgett att han har rengjort sprutan i grustaget på Y.A:s uppmaning. Tingsrätten har också ovan uttalat att det inte nödvändigtvis behöver vara ett direkt lögnaktigt påstående från L.O:s sida. L.O. kan för sin egen del ha uppfattat det som att han har fått en sådan instruktion. Men för att det ska anses bevisat (styrkt) att Y.A. har utdelat en sådan instruktion krävs det betydligt mer än att L.O. har uppfattat det som att han har fått en sådan instruktion. Vad L.O. har uppfattat kan ju vara fel. Det finns under alla förhållanden inte något i utredningen som styrker L.O. egen uppgift om att han verkligen har tagit emot en sådan instruktion från Y.A. För att en tilltalads uppgifter ska kunna läggas till grund för ett fällande avgörande mot en medtilltalad krävs att det finns omständigheter av särskild styrka till stöd för det. Sådana omständigheter finns inte här. Det är för tingsrätten avgörande och det innebär att det inte är styrkt att Y.A. initialt har uppmanat eller beordrat någon av bröderna O. att rengöra sprutan i grustaget.

Nästa fråga blir då om det kan sägas vara utrett med tillräckligt hög grad av säkerhet att bröderna O:s sköljningar av sprutan i grustaget har ägt rum med Y.A:s vetskap och därmed kan sägas ha skett med Y.A:s tysta medgivande. Och följdfrågan blir då om det i så fall har någon betydelse vid bedömningarna i målet.

Det åklagaren har påstått i denna del är att Y.A. tillsammans med L.O. och R.O. har orsakat utsläppen. Åklagaren har sedan ”preciserat” detta påstående med att det lägges Y.A. till last att han som verkställande direktör/chef för företaget och som arbetsledare för L.O. och R.O. ”förmått dem att genomföra brottet genom att han uppmanat/beordrat” utsläppen.

I linje med vad som har uttalats ovan kan en uppmaning ske på flera sätt än uttryckligen. Till exempel skulle ett tyst accepterande från Y.A:s sida som uppfattas av L.O. och R.O. kunna sägas vara en uppmuntran som innefattar även en ”uppmaning”. Det finns flera tecken som tyder på att det kan ha förhållit på något sådant sätt. Men dessa tecken är inte av det slag att de ens kan sägas vara i närheten av att styrka att Y.A. varit på något sätt delaktig i verksamheten med sköljningar i grustaget i tiden före det att han första gången blev varse att sådana ägde rum (dvs. i maj/juni 2009).

Från den dagen i maj/juni 2009 när Y.A. första gången såg tecken på att det förekom sprutrengöring på den platsen har han, enligt egen utsago, varit medveten om att sprutan rengjorts där. Och från denna tidpunkt har rengöringen på platsen fortsatt, åtminstone vid ytterligare ett tillfälle, troligen flera. Frågan är om Y.A:s underlåtenhet att agera i tiden därefter innebär att han då gjort sig skyldig till uppsåtligt brott som omfattas av åtalet, dvs. uppmanat/beordrat L.O. och R.O. att (fortsätta) att rengöra sprutan i grustaget.

När Y.A. första gången upptäckte att sprutrengöring skett i grustaget sade han, enligt vad han själv har uppgett, till L.O. och R.O. att upphöra med detta samtidigt som han bad A.E. skyffla ihop det förorenade gruset i en hög. Någon särskild uppföljning eller kontroll av att uppmaningen till L.O. och R.O. att upphöra åtlyddes vidtog han inte. Inte heller anmälde han det inträffade till relevanta myndigheter.

När han en tid härefter upptäckte att L.O. återigen rengjorde sprutan på samma plats reagerade han genom att för L.O. påtala det olämpliga i och med att ”folk gick där med sina hundar” och uppmanade L.O. att flytta sig aningen åt sidan. Vid detta tillfälle (eller möjligen något annat) uppmanade han återigen A.E. att skyffla ihop det förorenade gruset i en hög, eller möjligen gjorde A.E. det på eget bevåg efter diskussion med Y.A. om vad som hade inträffat.

Y.A:s nu beskrivna agerande och brist på agerande vid båda de ovan angivna tillfällena måste sägas vara anmärkningsvärt. Som ytterst ansvarig för verksamheten får han vetskap om att det pågår något otillåtet. Ändå underlåter han, trots att den otillåtna verksamheten också kan skada hans eget företag, att vidta några kraftfullare mått och steg för att undvika att det upprepas eller för att de skador som kan ha uppstått elimineras eller begränsas. Ihopforslandet i höga högar är enligt vad som omvittnats av N.H. inte någon tjänlig åtgärd om syftet är att begränsa skadeverkningarna av ett utsläpp. Och en enkel tillsägelse till L.O. (eller möjligen till L.O. och R.O.) utan uppföljning torde inte heller vara något effektivt sätt att förvissa sig om att det hela upphör. Inte minst mot bakgrund av vad Y.A. själv berättat om hur egensinniga L.O. och R.O. kunde vara hade det i allra högsta grad varit befogat att han hade vidtagit mer bestämda åtgärder och också noga följt upp dessa.

Denna uppenbara brist på ett kraftfullt agerande från Y.A. som företagsledare är tveklöst att anse som ett uppsåtligt orsakande av fara för miljöskadlig förorening såväl i det enskilda fallet som typiskt sett.

Men frågan är om detta uppsåtliga orsakande av fara har skett genom att Y.A. - med åklagarens ord - har ”uppmanat/beordrat” L.O. och R.O. att orsaka faran. När det ska avgöras har tingsrätten helt enkelt att söka fastställa vad som enligt vanligt språkbruk avses med att ”uppmana” eller ”beordra” någon. Även om i vart fall en uppmaning enligt tingsrätten kan ges på ett icke-uttryckligt vis krävs det ett visst mått av tydlighet i så måtto att mottagaren (L.O.) uppfattar sig på något sätt förpliktad att åtlyda det han har uppfattat som en uppmaning. Och avgivaren (Y.A.) måste också inse att mottagaren uppfattat uppmaning och avser att åtlyda den. Mot bakgrund av dessa krav för det för långt att utsträcka tolkningen av ordet ”uppmaning” (och än mindre ordet ”beordra”) till att omfatta Y.A:s underlåtenhet att agera när han första gången finner spår efter sprutrengöring i grustaget. Annars kan underlåtenhet i och för sig - parad med en skyldighet att handla - utgöra grund för straffbarhet. Y.A. kan alltså inte anses ha gjort sig skyldig till något straffbart i och med underlåtenheten att agera på ett mer bestämt sätt första gången ha ser tecken på kemikalieutsläpp i grustaget.

När Y.A. däremot vid det senare tillfället ”tar L.O. på bar gärning” och inte gör annat än att ber L.O. flytta sig aningen åt sidan måste bedömningen bli en annan. Vid det tillfället - då han alltså återigen fick klart för sig att rengöring alltjämt skedde på platsen - lämnade han en sorts ”detaljinstruktion” (flytta dig något åt sidan) som omfattas av åklagarens gärningspåstående (uppmaning). Från denna tidpunkt och framåt måste Y.A. anses ha gjort sig skyldig till miljöbrott på påstått sätt. I så måtto ska åtalet mot Y.A. i denna del vinna bifall. Och den bedömningen bygger till avgörande del på Y.A:s egna uppgifter, inte på vad någon av L.O. och R.O. har berättat.

Är det då verkligen rimligt att Y.A. medvetet skulle ha agerat på detta sätt och därmed utsatt sitt företag för stor skada. Den frågan har upprepade gånger ställts. I själva verket har Y.A. till stor del byggt sitt försvar just på det orimliga i att han skulle ha agerat på ett sådant sätt till skada för sig själv utan motsvarande nytta. För bedömningen i målet är besvarandet av denna fråga emellertid inte nödvändigt. Det kan vara tillräckligt att konstatera att människans natur än gång för alla är sådan att även mycket kloka och förståndiga människor gör allvarliga misstag av till synes oförklarligt slag.

L.O:s och R.O:s ansvar

Att L.O. och R.O. har rengjort sprutan i grustaget i enlighet med åklagarens påstående är klarlagt. Beträffande den närmare omfattningen av rengöringen (och därmed utsläppen) finns det ingen annan utredning än deras egna uppgifter. Tingsrätten har inte funnit någon anledning att inte sätta tilltro till vad de båda uppgett om omfattning och tillvägagångssätt. Vad som således är utrett är att L.O. har genomfört sköljningar på platsen vid 10-15 tillfällen och att R.O. gjort det vid cirka 5 tillfällen. Det är också utrett att R.O. vid dessa tillfällen först har genomfört ett antal ”grovsköljningar” i fält och ”bara” slutsköljningarna i grustaget, medan L.O. utfört samtliga sköljningar på platsen.

L.O. och R.O. har utfört sin otillåtna verksamhet med insikt om vad den andre har gjort. Det är emellertid inte tillräckligt för att de ska anses ha agerat tillsammans och i samförstånd på ett sådant sätt att de båda ska bära ett gemensamt straffrättsligt ansvar för samtliga de utsläpp de båda har åstadkommit. I stället ska de var och en ansvara för sina egna utsläpp och i enlighet med det fällas till ansvar för miljöbrott (23 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken). Det hindrar inte att det i någon mån kan anses försvårande att var och en av dem när de har begått sitt eget brott har känt till att utsläpp har gjorts även av annan på samma plats.

Är brotten grova?

Inledning

För frågan om ett miljöbrott ska kvalificeras som grovt brott ska, som nämnts, särskilt beaktas om brottet har medfört eller kunnat medföra varaktiga skador av stor omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art eller innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Åklagaren har här påstått att gärningen varit av varit av särskilt farlig art eller innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. För att gärningen ska anses vara av farlig art krävs t.ex. att den varit systematisk, omfattande eller inneburit stora risker.

I det aktuella fallet har L.O. och R.O. under drygt ett års tid tämligen regelbundet medvetet släppt ut miljöfarliga ämnen på en olämplig och otillåten plats. Det måste sägas inrymma en viss systematik och också sägas vara omfattande. Det gäller för R.O:s del även om man enbart beaktar de utsläpp han själv har stått för.

Det kan direkt konstateras att såväl L.O. som R.O. har agerat på ett klandervärt sätt; och de ska ju därför också dömas för miljöbrott enligt vad tingsrätten redan har uttalat. Enligt vad tingsrätten också redan har uttalat består deras brott av att det förelegat risk för miljöfarlig förorening såväl i det aktuella fallet som typiskt sett.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ger lagtexten anvisning om att de utsläppta ämnenas miljöfarlighet och utsläppens omfattning särskilt ska beaktas (jfr också NJA 2011 s. 39 p. 5 i Högsta domstolens domskäl som dock inte rör frågan om kvalificeringen som grovt brott). De ämnen som har hällts ut i det aktuella fallet har varit av varierande farlighet. Alla är dock i någon mån miljöfarliga. Det bör dock observeras att de alltså är tillåtna att använda i jordbruket och att de bl.a. därför hanterade på ett korrekt sätt inte kan anses vara alltför miljöfarliga (med undantag för det otillåtna Linuron). Det finns inte någon utredning som ger vid handen att det släppts ut riktigt stora mängder bekämpningsmedel, utredningen ger tvärtom belägg för motsatsen. Den framtida risken för någon mer omfattande miljöskadlig förorening låter sig inte med säkerhet bedömas, men det finns för närvarande inget som talar för att den är särskilt stor. Men det måste ända anses vara ett medvetet risktagande av allvarligt slag att hantera farliga kemikalier på det sätt som har skett.

L.O:s brott

L.O:s agerande att vid ett stort antal tillfällen släppa ut miljöfarliga ämnen på platsen är i sig ett uppenbart tecken på nonchalans och i klar strid mot de förutsättningar som gällt för verksamheten och vad L.O. själv känt till om det sätt på vilket han rätteligen borde ha agerat. Det ska också poängteras att L.O., efter rengöringarna, har lämnat platsen med vattenuppblandade kemiska ämnen flytande i pölar på en plats där det förkommer såväl djurliv som besök av människor. L.O:s brott måste sammantaget anses vara ett grovt miljöbrott.

R.O:s brott

R.O. har enligt egen, icke motbevisad, uppgift innan rengöringen i grustaget ”grovsköljt” på ett korrekt sätt ute i fält och R.O. har slutligen ”gjort som L.O.”, dvs. på något sätt underordnat sig honom. Detta gör att det är motiverat att göra åtskillnad mellan L.O:s och R.O:s ansvar. L.O:s brottslighet är alltså betydligt allvarligare än R.O:s. R.O:s brott kan inte heller under några förhållanden kvalificeras som grovt brott.

Y.A:s brott

Detsamma gäller Y.A:s brott; inte heller det kan kvalificeras som grovt. Som företrädare för R.G. AB bär han förvisso typiskt sett ett tungt övergripande ansvar för vad som sker i verksamheten. Det ansvaret kan dock inte - som tingsrätten redan slagit fast - innefatta L.O:s och R.O:s rengöringar i tiden före hans upptäckt av vad som försiggick i samband med att han ”kom på” L.O. Tingsrätten har ju inte funnit utrett att lejonparten av utsläppen i grustaget har skett med hans vetskap, än mindre efter hans tillsägelser. Det innebär att hans brottslighet endast omfattar en mindre av den totala brottsligheten som objektivt sett har ägt rum. Y.A:s brott kan alltså därför inte anses vara ett grovt brott.

Åtalspunkten 2

Inledning

Många av de resonemang som förts vid bedömningarna under åtalspunkten 1 har sin giltighet även här. Det finns dock betydande skillnader. Här är det frågan om en mer begränsad händelse; besprutning vid ett tillfälle med ett totalförbjudet bekämpningsmedel (Afalon SC) på ett och samma fält. Och här finns det knappast utrymme för några andra bedömningar än att L.O. endera har utfört detta helt på eget bevåg eller att han annars har utfört besprutningarna på uppmaning av Y.A. Det är också frågan om ett sådant konkret och speciellt förfarande att resonemang om ”subtila” instruktioner och liknande inte här är motiverade.

Har Linuron över huvud taget använts?

Allra först måste dock frågan besvaras om det aktuella fältet verkligen har besprutats med Afalon SC som påståtts. Det förhållandet att L.O. har erkänt det är inte tillräckligt för en fällande dom ens mot honom själv. Erkännandets riktighet måste prövas. Och i princip är beviskravet inte annorlunda än vad som regelmässigt gäller i ett brottmål, dvs. åtalet ska - bortsett från erkännandet - vara styrkt. I princip är det ingen skillnad mellan att ”anklaga” sig själv för brott som att ”anklaga” någon annan för det. I praktiken är dock förutsättningarna för prövningarna olika, vilket medför att utfallen kan bli olika (se i det följande). Rent konkret innebär det L.O:s uppgifter måste analyseras och värderas. I det nu aktuella fallet finns det inte heller någon annan utredning, förutom dessa uppgifter, som ger något säkert belägg för att det aktuella fältet har besprutats med Afalon SC; spåren från ämnen på platsen styrker alltså inte åtalet. Men spåren utesluter inte heller att vad som påstås i åtalet är riktigt. De analyser som i efterhand gjort av prover i anslutning till och söder om utsläppsplatsen (grustaget) utesluter nämligen inte att vad man funnit kan härröra från användning av Lingo som förts fram som en tänkbar förklaring samtidigt som de inte heller säkerställer detta.

Är L.O. gärningsman?

Då inställer sig frågan om L.O. medvetet har lämnat direkt osanna uppgifter om besprutningen med Afalon SC, inte bara om Y.A:s medverkan utan även om sitt eget agerande. Har han medvetet ”satt dit” sig själv för att få Y.A. med sig i fallet? Det är väl värt att notera att utan L.O:s uppgiftslämnande vid förhör under år 2010 (ett år efter det att rengöringen i grustaget ”rullades upp”) skulle något brott i form av besprutning med Afalon SC över huvud taget inte ha uppdagats. I vart fall finns det inom ramen för utredningen i detta mål inget som tyder på det.

Utan att närmare spekulera i olika orsaker till att L.O. har berättat det han har berättat kan det konstateras att Y.A. och R.G. AB vid tidpunkten då L.O. första framförde sina uppgifter redan drabbats av så stor skada att den knappast kunde bli större. Till detta kommer att L.O. genom sina uppgifter själv kan ådra sig ansvar för brott han annars skulle undgå och kanske även kunna ådra sig skadeståndsskyldighet. Det förefaller tingsrätten bl.a. därför oerhört långsökt att L.O. lögnaktigt skulle ha fört fram hela denna historia. Tingsrätten lägger därför till grund för avgörandet att det verkligen har besprutats med Afalon SC som påståtts och att det är L.O. som utfört dessa besprutningar.

Åtalet mot L.O. är alltså i denna del styrkt.

Har Y.A. uppmanat L.O. till brott?

Har L.O. då gjort det helt och hållet på eget bevåg eller har Y.A. haft ett finger med i spelet? Som redan nämnts finns det inget egentligt utrymme för att besvara den frågan med något annat än ett ja eller ett nej. Och vid besvarandet måste man - som tingsrätten upprepat har framhållit - anlägga ett strikt straffprocessuellt perspektiv. Med det menas att det måste vara ställt utom varje rimligt tvivel att Y.A. har beordrat/förmått L.O. till att utföra besprutningarna. Som tingsrätten uttalat vid bedömningen av föregående åtalspunkt gäller rent allmänt att iaktta särskild försiktighet med att med att lägga enbart en tilltalads uppgifter till grund för ett fällande avgörande mot en medtilltalad. Med hänsyn till det och till att det här helt saknas omständigheter fristående från L.O:s uppgifter som underbygger hans uppgifter kan det inte anses styrkt att Y.A. har instruerat L.O. att på påstått sätt använda Afalon SC.

Innebörden av denna konklusion är bl.a. att L.O:s uppgifter ha ansetts vara tillräckliga för att anse hans brott styrkt, men otillräckliga för att styrka att Y.A. har begått brott. Vid första anblicken kan det måhända synas ologiskt och inkonsekvent. Men vid närmare eftertanke är det tingsrättens fasta övertygelse att var och en inser att rättssäkerheten här kommer till ett konkret uttryck. Och den vars rättssäkerhet det är som står i fokus är Y.A:s.

Är L.O:s brott grovt?

Vid bedömningen av om gärningen är av särskilt farlig art ska vägas in att besprutningen gjorts med ett ämne som är farligt i flera avseenden. Det ger Kemikalieinspektionens bedömning av ämnet klart besked om. Ämnet är dock tillåtet att i andra europeiska länder, vilket indikerar att farligheten inte bör vara alltför påfallande. L.O. har utfört besprutningen vid endast ett tillfälle och då, såvitt känt, handhavts på ett i och för sig korrekt sätt. Det ska också vägas in i bedömningen att det inte kan uteslutas att L.O. har agerat på uppmaning av Y.A. Så som redan sagts är det inte styrkt att så är fallet. Y.A. kan därför inte dömas. Men när L.O:s ansvar ska bedömas måste han kunna få tillgodoräkna sig den omständigheten att det kan vara så att han har agerat på uppmaning av någon han stått i beroendeförhållande till. Återigen är det frågan om att rättssäkerheten ges ett konkret uttryck. Och nu är det frågan om L.O:s rättssäkerhet. Brottet kan sammantaget inte anses vara ett grovt miljöbrott.

Sammanfattning

Tingsrättens sammanfattande konklusion i denna del blir därför att L.O. ska fällas till ansvar samt att åtalet mot Y.A. ska ogillas.

Påföljdsfrågan

L.O. ska dömas för ett fall av grovt miljöbrott och ett fall av miljöbrott.

Tingsrätten har redan kommenterat frågan om brottens allvar rent objektivt sett. För L.O:s vidkommande kan det inte - som redan nämnts - uteslutas att det är Y.A. som på ett eller annat sätt och mer eller mindre har bidragit till att L.O. har begått det båda brotten. Och det gäller alldeles oavsett hur tingsrätten här har bedömt skuldfrågan för Y.A:s del. Men frånsett Y.A:s eventuella påverkan har L.O. ändå själv varit aktiv på ett sådant sätt att han fullt ut bär ett eget ansvar för det skedda. Även om L.O. har haft respekt för Y.A. har det inte framkommit något som tyder på att han skulle vara ett viljelöst redskap i Y.A:s händer. Det har tvärtom kommit fram att L.O. har en egen vilja och också förmåga och beredskap att hävda den mot andra inklusive Y.A.; såväl Y.A. som L.O. och även andra har omvittnat att det inte sällan förekom dispyter mellan Y.A. och L.O. (och även R.O.). Vad gäller L.O. ansvar ska det dock läggas i den andra vågskålen att han har haft en inte obetydlig inverkan på R.O:s brottslighet.

En viss presumtion för ett fängelsestraff föreligger redan vid miljöbrott av normalgraden, men den är inte särskilt stark (jfr NJA 2005 s. 263). I och med att L.O. nu ska dömas för bl.a. ett fall av grovt miljöbrott är presumtionen för en fängelsepåföljd starkare. Kriminaliseringen i miljöbalken har ett betydelsefullt syfte och det rör svårupptäckt brottslighet. Uppsåtligt felaktigt handhavande av farliga kemikalier är också särskilt angeläget att motverka. Det sammantagna straffvärdet av L.O:s brottslighet hamnar en bra bit över straffminimum på fängelse i sex månader, låt säga åtta månader.

Finns det då något utrymme för att frångå presumtionen och undvika ett fängelsestraff? Enligt tingsrätten är så fallet. Av icke ringa betydelse vid det ställningstagandet är tingsrättens bedömning att ett fängelsestraff inte är påkallat för att avhålla L.O. från att upprepa sin brottslighet. Det är alltså inte nödvändigt att välja fängelse som påföljd. I stället ska påföljden bestämmas till villkorlig dom som enligt huvudregeln ska förenas med ett bötesstraff. Hänsyn har då tagits till att L.O. som en följd av brottet kan sägas ha förlorat sin anställning.

R.O. ska dömas för ett fall av miljöbrott.

Han har bidragit till brottet (åtalspunkten 1) genom att rengöra sprutan i grustaget vid några tillfällen; avsevärt färre än L.O. Han har också utfört de första sköljningarna i fält och ”bara” gjort de avslutande sköljningarna i grustaget. Han har också i någon mån intagit en underlägsen och självständig ställning i förhållande till L.O. Hans medverkan innebär att påföljden för hans del kan stanna vid ett måttligt bötesstraff. Hänsyn har då också tagits till att R.O. till följd av brottet kan sägas ha förlorat sin anställning.

Y.A. ska dömas för ett miljöbrott.

Efter det att Y.A. upptäckt L.O. under rengöring och lämnat sin instruktion innebärande fortsatt rengöring i brustaget har sådan skett vi ett fåtal tillfällen. Efter det att Y.A:s ansvar inträdde är omfattningen alltså inte särskilt stor. I den andra vågskålen hamnar dock Y.A:s position som företagets frontfigur och det ansvar som följer med den. Y.A. har av flera skäl haft anledning och skyldighet att direkt efter sin upptäckt ingripa med kraft. Det har han inte gjort. I stället har han genom sin instruktion till L.O. aktivt bidragit till att rengöringarna i grustaget fortsatte.

Straffvärdet av hans brott hamnar därför på fängelsenivå; en eller två månader. Det är emellertid inte nödvändigt att utdöma något fängelsestraff. I stället ska påföljden bestämmas till villkorlig dom i förening med ett bötesstraff.

Företagsbot

Som grundläggande förutsättningar för att ålägga ett företag företagsbot krävs att det objektivt sett har begåtts ett brott med straffvärde över penningböter i utövningen av näringsverksamhet och som inte riktar sig mot näringsidkaren. Dessa krav är här utan vidare uppfyllda.

Här har det nämligen begåtts ett miljöbrott för vilket R.O. och Y.A. har ansetts ansvariga och ett grovt miljöbrott för vilket L.O. har ansetts ansvarig (åtalspunkten 1) och ett miljöbrott för vilket L.O. har ansetts ansvarig (åtalspunkten 2).

Det är alltså fråga om brott som har begåtts såväl av företagsledaren själv som av anställda. Frågan är om R.G. AB har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.

Tingsrätten har redan berört betydelsen av Y.A:s underlåtenhet att agera när han fick kännedom om sprutsköljningarna i grustaget. Y.A. innehade en sådan position i företaget som innebär att hans (bristande) agerande bör ådra företaget som sådant ansvar i form av företagsbot.

Vad gäller L.O:s brott i form av besprutning med Afalon SC har R.G. AB inte heller gjort vad som skäligen kan krävas för att hindra brottsligheten. Detta genom att företaget innehaft och lätt åtkomligt förvarat bekämpningsmedlet. Och det ska betonas att kemikaliehantering innebär risker som kräver särskild kontroll från företagets sida. Återigen kan det finnas anledning att lyfta fram vad som från flera håll nämnts om L.O:s och R.O:s ”egensinnighet”, vilket kan ha krävt att de i vissa avseenden borde ha utsatt för särskild kontroll.

R.G. AB ska alltså åläggas företagsbot. Enligt bestämmelsen i 36 kap. 8 § brottsbalken ska företagsboten bestämmas till ett belopp mellan 5 000 kr och 10 000 000 kr. I målet har åklagaren yrkat att boten ska bestämmas till 3 000 000 kr.

När det gäller att bestämma storleken på företagsboten kan konstateras att praxis är tunnsådd. Det tämligen färska hovrättsavgörandet RH 2011:54 - där företagsboten bestämdes till 40 000 kr - skiljer sig i väsentliga avseenden från det nu aktuella fallet och ger därför inte någon vägledning till nytta för bedömningen här. Inte heller rättsfallet NJA 2006 s. 188 (utsläpp har över huvud taget inte föranlett ansvar) ger någon ledning.

Enligt bestämmelsen i 36 kap. 9 § brottsbalken ska man vid bestämmandet av företagsbotens storlek utgå från brottets straffskala, den skada eller fara som brottet har inneburit samt brottslighets omfattning i förhållande till verksamheten. I förevarande fall har brottsligheten inte inneburit någon vinning för företaget och något vinningssyfte har, såvitt kunnat utrönas, heller inte funnits. Det finns emellertid en viss systematik i brottsligheten (enligt åtalspunkten 1). Faran för allvarlig miljöskadlig förorening har varit långt ifrån liten, men ändock, såvitt visats i målet, inte alltför stor.

Den tyngst vägande omständigheten i detta avseende är dock Y.A:s underlåtenhet att med kraft ingripa när han upptäckte rengöringen i grustaget (åtalspunkten 1). Med sin ledande ställning i företaget har det varit särskilt påkallat med ett kraftfullt ingripande från hans sida.

Om man fokuserar på R.G. AB bär företaget allt ansvar för Y.A:s bristfälliga agerande. I den verksamhet företaget bedriver är miljöansvaret centralt. I det ansvaret har företaget brustit. Alldeles oavsett ansvarsfördelingen mellan Y.A. och de anställda kan man med fog påstå att det har saknats en fungerande kontroll och tillsyn över att aktuella regler efterföljs. R.G. AB kan inte undgå att bära ett tungt ansvar för det som inträffat.

Vid en samlad och skönsmässig bedömning anser tingsrätten att företagsbotens belopp ska bestämmas till 500 000 kr.

Näringsförbud

Enligt lagen (1999:779) om näringsförbud föreskrivs bl.a. att den som i egenskap av verkställande direktör grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten och därvid gjort sig skyldig till ej ringa brottslighet ska, om det är påkallat från allmän synpunkt, beläggas med näringsförbud 3-10 år. Om straffskalan börjar på sex månader fängelse (vilket den gör för grovt miljöbrott) är det enligt 3 § andra stycket påkallat från allmän synpunkt, om inte särskilda skäl talar emot.

Y.A. ska alltså inte dömas för grovt miljöbrott. Det föreligger med andra ord inte någon presumtion för näringsförbud. Det innebär att tingsrätten har att bedöma om det är påkallat ur allmän synpunkt med ett näringsförbud för Y.A. i detta fall.

Tingsrätten har ju redan uttalat sig kritiskt rörande det sätt på vilket Y.A. som företagsledare har hanterat den uppkomna situationen. Detta har också drabbat R.G. AB i det att bolaget enligt vad ovan redogjorts för ska åläggas en företagsbot av icke obetydlig storlek. I någon mån ska hänsyn tas till det när frågan om näringsförbud för Y.A. bedöms. Att lägga samma omständigheter till grund för en företagsbot mot bolaget och ett näringsförbud för bolagets främste företrädare är i och för sig formellt sett inte otillåtet, men det skulle i praktiken innebära en form av ”dubbelbestraffning” som bör undvikas. Med hänsyn till det och till att Y.A:s brottslighet inte är av allvarligare slag än vad som här sagts är det inte påkallat att ålägga honom näringsförbud. Yrkandet om det ska därför ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde Y.A. för miljöbrott till villkorlig dom och dagsböter 40 å 300 kr, L.O. för grovt miljöbrott och miljöbrott till villkorlig dom och dagsböter 80 å 300 kr, och R.O. för miljöbrott till dagsböter 40 å 250 kr.

R.G. AB ålades företagsbot med 500 000 kr.

Yrkandet om att Y.A. skulle meddelas näringsförbud ogillades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ulla Bergendal och Åsa Marklund Andersson, referent, f.d. hovrättsrådet Rose Thorsén samt nämndemännen Moniqa Ekman och Peter Michanek) anförde i dom den 27 mars 2013 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Skuldfrågan

Har miljöbrott begåtts?

Det är utrett att de av åklagaren angivna kemiska ämnena påträffats på den plats som i IVL:s rapport benämns grusupplag. Jordlagerföljden vid detta grusområde har av IVL beskrivits så att ett sand- och gruslager om cirka 8 meters mäktighet underlagras av tätare lager silt och lerig sand som i sin tur underlagras av morän. Det framgår vidare av rapporten att sand och grus delvis har grävts ut, varefter återfyllning skett med dikesrens och annat material, att området är högt beläget och att grundvattenytan sannolikt finns 4-5 meter under markytan.

L.O. och R.O. har uppgett att de under åren 2008 och 2009 vid upprepade tillfällen sköljt ur växtskyddssprutan på platsen. Genom utredningen är visat att de ämnen som då släpptes ut är sådana som typiskt sett eller i det enskilda fallet medför eller kan medföra skadliga föroreningar för människors hälsa, djur och växter eller annan betydande olägenhet i miljön. Objektivt sett kan det därför konstateras, vilket även tingsrätten gjort, att miljöbrott enligt 29 kap. 1 § första stycket 1 och 2 miljöbalken har begåtts.

Mot bakgrund av hur processen i målet bedrivits vill hovrätten peka på att frågorna om vilka eventuella skador som faktiskt har uppstått till följd av utsläppen eller beskaffenheten på omgivningen i form av markförhållanden, grundvattenförekomst etc. inte har någon betydelse för frågan om ett miljöbrott har begåtts eller inte. För miljöbrottets fullbordan är det tillräckligt att det ämne som släppts ut har sådana negativa egenskaper som framgår av lagtexten. Frågorna om skadeomfattning och liknande kan emellertid spela roll, t.ex. vid bedömningen av brottets svårhetsgrad.

Lika med tingsrätten finner hovrätten också att omfattningen av de utsläpp som skett inte varit av ringa betydelse. Det kan särskilt konstateras att det i förarbetena till 29 kap.miljöbalken anges att utrymmet för att bedöma utsläpp av typiskt sett farliga ämnen med t.ex. toxiska, bioackumulerande eller svårnedbrytbara egenskaper som ringa måste anses vara i det närmaste obefintligt (prop. 2005/06:182 s. 142). Det är i målet visat att de ämnen som släppts ut har haft en rad farliga egenskaper och det är enligt hovrättens mening uteslutet att utsläppen skulle kunna ses som om de varit av ringa betydelse. Utsläppen har också skett vid upprepade tillfällen under en avsevärd period.

Vilka skador har uppstått?

I målet finns en omfattande utredning av vilka ämnen som påträffats i mark och vatten. Huvuddelen av utredningsmaterialet beskriver vilka ämnen som släppts ut, dessa ämnens egenskaper och var ämnena hittats. Det är visat att ämnena är sådana som typiskt sett kan ge skadliga effekter på människors hälsa och miljön. Flera ämnen har sådana egenskaper att de typiskt sett kan orsaka risker för mer omfattande eller varaktiga skador.

Den inledande provtagningen skedde direkt i de pölar som bildats vid ursköljningen av växtskyddssprutan och analysen av dessa prover visar av naturliga skäl höga halter av de farliga ämnena. Det yttrande från Kemikalieinspektionen som åberopats av åklagaren baseras, i den del det avser vatten, på dessa provresultat. Omedelbart efter utsläppen är det därmed visat att skadliga föroreningar funnits på platsen. Vidare provtagningar har bl.a. visat att halterna av ämnen varierar över tiden och är svårförutsägbara. Tillsynsmyndigheten har därför förordat fortsatt provtagning.

Genom den rapport av IVL som åberopats av Y.A. är det klarlagt att de rester av bekämpningsmedel som påträffats i grundvattnet sannolikt inte kommer att utgöra risk för att människors dricksvatten påverkas. Detta beror på en rad faktorer som kan sammanfattas i att det på grund av flödesriktning, högt grundvattentryck och täta jordlager inte kommer att ske något läckage av det förorenade ytgrundvattnet ner till berggrundvattnet. I stället kommer ytgrundvattnet att transporteras till ytvattenförekomster och resultatet av det blir att de återstående bekämpningsmedelsresterna kan brytas ner. Dessa slutsatser har inte ifrågasatts av övriga vittnen, även om vittnet B.G. anfört att det enligt hans uppfattning alltid finns en risk för spridning av föroreningar exempelvis på platser där det finns sprickbildning i berggrunden och att dricksvattenuttag ur ytgrundvattnet på grund av utsläppen omöjliggjorts. Av IVL:s rapport framgår dock att även för det fall det finns genomsläppliga lager är risken ändå liten för att vatten transporteras vertikalt eftersom det finns ett högt grundvattentryck. Halter av bekämpningsmedel har inte hittats vid provtagning i närliggande brunnar och de brunnar som enligt IVL finns i området är borrade brunnar som får sitt vatten från berggrundvattnet. I fråga om förekomsten av ämnena Metribuzin och Metazaklor i vattenmiljön framgår av IVL:s rapport att risk för framtida påverkan på växtplankton inte kan uteslutas men att dricksvattenkvaliteten nedströms i bergborrade brunnar inte kommer att påverkas.

Av förhöret med J.F. har vidare framkommit att de halter av bekämpningsmedel som uppmätts i de närliggande dammarna inte utgör någon risk för mindre däggdjur och att halterna där förmodligen inte har orsakats av utsläppen i grusgropen utan kommer från omgivande jordbruksmark.

Sammanfattningsvis konstaterar hovrätten att skadebilden är komplex men att annat inte är visat än att det nu - efter sanering - inte finns några påtagliga risker för människors hälsa eller miljön på grund av utsläppen.

Åtalspunkten 1

Y.A.

Y.A. har förnekat gärningen och anfört att han aldrig uppmanat eller beordrat L.O. eller R.O. att skölja ur växtskyddssprutan i grusgropen.

Som tingsrätten konstaterat är det en självklar utgångspunkt för prövningen av skuldfrågan att det är åklagaren som måste bevisa det som påstås i gärningsbeskrivningen och att det bara är det som omfattas av gärningsbeskrivningen som kan prövas i målet. Utgångspunkten vid bevisvärderingen är att de uppgifter som Y.A. lämnat ska läggas till grund för hovrättens prövning om de inte är så osannolika att de kan lämnas utan avseende eller åklagaren har motbevisat dem. Det är emellertid inte tillräckligt att åklagaren lyckats motbevisa det Y.A. sagt - åklagaren måste dessutom bevisa bortom rimligt tvivel att Y.A. gjort sig skyldig till det som han är åtalad för.

Till stöd för sitt gärningspåstående har åklagaren i första hand åberopat de uppgifter som lämnats av L.O., som ju är Y.A:s medtilltalade i målet. L.O. har berättat att Y.A. uppmanat honom att skölja sprutan i grusgropen och att Y.A. även varit väl införstådd med att han och R.O. också har gjort det. De uppgifter som L.O. lämnat stöds av det som R.O. sagt om att han uppfattat det som att Y.A. gett direktiv om att sköljning skulle ske i gropen. Också R.O. är medtilltalad. För att den bevisning som utgörs av uppgifter från de medtilltalade ska kunna läggas till grund för en fällande dom mot Y.A. krävs att det finns annan bevisning som ger ett sådant stöd åt det som L.O. och R.O. uppgett att deras uppgifter kan läggas till grund för hovrättens prövning.

Den övriga bevisning som åberopats för att styrka denna del av åtalet har i huvudsak varit inriktad på att visa att Y.A. detaljstyr jordbruksverksamheten, att han är svår att säga emot och att han på olika sätt inte varit särskilt noggrann när det gäller hanteringen av bekämpningsmedel. Både C.C. och T.O. kan sägas ha bekräftat denna bild. Oavsett hur det förhåller sig med detta ger dessa omständigheter, enligt hovrättens mening, emellertid inte tillräckligt stöd för påståendet att Y.A. uppmanat eller beordrat L.O. och R.O. att begå miljöbrott på det sätt som anges i gärningsbeskrivningen. Lika med tingsrätten kommer därför hovrätten fram till att det inte är styrkt att Y.A. initialt har uppmanat eller beordrat L.O. och R.O. att skölja ur sprutan i grusgropen. Hovrätten delar även tingsrättens uppfattning att Y.A:s agerande när han, enligt egen uppgift, först förstod att sprutan hade sköljts ur på platsen inte heller kan anses utgöra en uppmaning eller ett beordrande på det sätt som påstås i gärningsbeskrivningen.

Tingsrätten har dock bedömt att Y.A. vid det tillfälle när han träffade på L.O. i grusgropen lämnade en detaljinstruktion som omfattas av åklagarens gärningspåstående om att det skett en uppmaning. Vid tilläggsförhöret i hovrätten har Y.A. uppgett bl.a. följande.

Vid det tillfälle när han såg L.O. skölja sprutan i grusgropen blev han förvånad och förbannad och sa då något som ”Vad fan håller du på med, här går ju folk. Om du åtminstone stått på sidan hade jag förstått”. Avsikten med det han sa var inte att L.O. skulle fortsätta med sköljningen. På det sagda reagerade L.O. inte alls och han flyttade sig inte. Y.A. körde sedan därifrån och han vet inte om L.O. därefter flyttade sig. Han hade tidigare sagt till både L.O. och R.O. att det var olämpligt att skölja sprutan i grusgropen. Vid ett tillfälle sa han också till R.O. att det hade gjorts en anmälan och att de därför inte kunde fortsätta spruta ut där.

Vid tilläggsförhör har L.O. berättat att Y.A. sa att det inte var bra att göra rent sprutan i gropen men att han inte förbjöd det. L.O. skulle ha lyssnat på Y.A. om denne hade anvisat en annan plats än i gropen. Han kan inte förstå varför Y.A. säger som han gör eftersom Y.A. stått bredvid L.O. när denne sköljt sprutan i gropen.

I den här delen har Y.A. alltså själv förklarat att han varit närvarande vid ett tillfälle när ursköljning av växtskyddssprutan pågått. Han har enligt egen uppgift inte avbrutit L.O. och sagt till denne att upphöra med sköljningen. Y.A. har själv konstaterat att detta var ett felaktigt sätt av honom att agera på. Exakt vad som sas i samband med att Y.A. och L.O. träffades i grusgropen är något oklart. Uppgifterna har varierat över tiden i de olika förhör som ägt rum. Det är heller inte möjligt att få klarhet i hur de inblandade uppfattade det de sa eller hörde. Med beaktande av bevisreglerna i brottmål är det vid sådant förhållande Y.A:s uppgifter som ska godtas.

Frågan är då om det som Y.A. sagt kan tolkas in i gärningsbeskrivningens rekvisit ”uppmanat/beordrat” och, om så är fallet, om detta i så fall varit Y.A:s avsikt - dvs. om det omfattas av hans uppsåt. Y.A. har själv sagt att avsikten med det han sa inte var att beordra L.O. och att L.O. inte heller flyttade på sig. Mot denna bakgrund finner hovrätten att det inte är visat att Y.A. förmått L.O. att genomföra ett miljöbrott genom att uppmana att så skulle ske. Det kan i sammanhanget konstateras att ett agerande från Y.A:s sida som för L.O. kan ha framstått som ett godkännande eller accepterande av att ursköljning skedde på platsen inte täcks av gärningsbeskrivningen.

Sammanfattningsvis kommer hovrätten fram till att åklagaren inte styrkt att Y.A. gjort sig skyldig till det som han åtalats för enligt åtalspunkt 1. Åtalet i den delen ska därför ogillas.

L.O.

L.O. har erkänt att han under den tidsperiod som åtalet avser har rengjort växtskyddssprutan i grusgropen vid sammanlagt 10-15 tillfällen. Hans erkännande vinner stöd av hans egen berättelse och av utredningen i övrigt. Förhållandena har inte varit sådana att L.O. kan anses ha begått gärningarna på order som han haft att lyda och han kan därför inte undgå ansvar med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 8 § brottsbalken. Inte heller finner hovrätten att hans medverkan varit så ringa att gärningarna på den grunden skulle vara straffria. Det är således styrkt att L.O. gjort sig skyldig till miljöbrott. Frågorna om L.O. och R.O. begått gärningarna tillsammans och om hur brotten ska rubriceras bedöms nedan.

R.O.

R.O. har erkänt att han under den tidsperiod som åtalet avser har rengjort växtskyddssprutan i grusgropen 3-4 gånger år 2008 och 4-5 gånger år 2009, men att det enbart varit fråga om en sista ursköljning i grusgropen medan övriga sköljningar skett i fält. Hans erkännande vinner stöd av hans egen berättelse och av utredningen i övrigt och hans medverkan har inte varit så ringa att gärningarna på den grunden skulle vara straffria. Den omständigheten att åklagaren påstått att R.O. agerat på uppdrag av Y.A. utgör inte en del av det som åklagaren har åtalat R.O. för. Det finns därför ingen sådan överskottsinformation som åklagaren måste styrka i förhållande till R.O. Det är således styrkt att R.O. gjort sig skyldig till miljöbrott - dock återstår att bedöma frågorna om gärningarnas rubricering och om L.O. och R.O. begått gärningarna tillsammans och i samförstånd.

Har L.O. och R.O. utfört gärningarna tillsammans och i samförstånd?

Hovrätten delar i denna del den bedömning som tingsrätten gjort och finner därmed att det inte är visat att L.O. och R.O. har agerat tillsammans och i samförstånd utan att de var för sig ska ansvara för de utsläpp de själva orsakat.

Är det fråga om grovt miljöbrott?

Vid den översyn av miljöbalkens sanktionssystem som genomfördes år 2006 fanns en strävan efter att göra de straffrättsliga reglerna i miljöbalken mer effektiva. Detta gällde inte minst för bestämmelsen om miljöbrott som omarbetades så att miljöbrottets karaktär av farebrott förstärktes och så att det för straffbarhet skulle räcka att ett utsläpp skett av ett ämne som typiskt sett medför eller kan medföra en skadlig förorening. Miljöbrott som är att bedöma som grova gavs en egen brottsrubricering och det straffbara området utvidgades på så sätt att ett grovt miljöbrott nu även kan begås av oaktsamhet. Sammantaget kan det sägas ha skett en uppstramning och förstärkning av miljöbrottsbestämmelsen som understryker allvaret i de gärningar som utgörs av miljöbrott och grovt miljöbrott.

I lagtexten preciserades i samband med sanktionsreformen också vad som ska leda till att ett miljöbrott bör betraktas som grovt. Exempel på när ett miljöbrott är att bedöma som grovt är att brottsligheten varit systematisk, att den varit omfattande eller att den inneburit stora risker för människors hälsa eller miljön eller för utrotningshotade djur eller växter. Som ett medvetet risktagande av särskilt farlig art kan man, enligt förarbetena, se frånkoppling av befintligt larm eller reningsutrustning. En annan omständighet som kan göra att det är fråga om ett grovt miljöbrott är att gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, gjort sig skyldig till försummelse av allvarligt slag (se prop. 2005/06:182 s. 63 och 143).

Enligt miljöbalkens allmänna hänsynsregler ska alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet. Det finns också en skyldighet att vidta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön och att i yrkesmässig verksamhet använda bästa möjliga teknik. De allmänna hänsynsreglerna är på olika sätt preciserade genom andra bestämmelser där det närmare framgår vilka krav som ställs för att en miljöpåverkande åtgärd ska få vidtas. Ett område där det finns en lång rad preciserade krav är kemikalieområdet. Mot bakgrund av att kemikaliehantering är förenad med olika former av risker ställs krav på att en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön ska upprätthållas. Inte minst på EU-nivå finns därför ett detaljerat regelverk avseende kemikalier. På nationell nivå finns förutom lagar och förordningar ett stort antal myndighetsföreskrifter som rör hanteringen av kemiska produkter och när det gäller bekämpningsmedel finns också krav på utbildning för den som ska använda dessa.

När det gäller de gärningar L.O. har begått kan inledningsvis konstateras att L.O. har haft den särskilda kunskap och kompetens som krävs för att få använda bekämpningsmedel. Trots detta har han systematiskt och under en längre tidsperiod släppt ut bekämpningsmedelsrester på platsen för grusupplaget. Bekämpningsmedlen är visserligen i och för sig tillåtna att använda men de innehåller sådana ämnen som i olika grad är hälso- och miljöskadliga och som därför kan medföra skador om de hanteras på fel sätt. Det är mot bakgrund av de risker som är förenade med ämnena som hanteringen av dem är omgärdad av ett strängt regelverk i fråga om allt från godkännande av ämnen och produkter till dosering och annan praktisk användning. Det är i målet utrett att på grund av de geologiska förhållandena på platsen är riskerna för hälsoskadlig påverkan på dricksvatten mycket små. Detta är emellertid något som L.O. inte förvissade sig om innan han påbörjade ursköljningen av växtskyddssprutan och som snarast får ses som en lycklig slump. Det är i stället så att ett grusområde i princip är en särskilt olämplig plats för utsläpp av bekämpningsmedel eftersom förekomsten av sand och grus samt bristen på biologiskt material medför att de ämnen som släpps ut inte binds eller bryts ned utan istället snabbt sprids vidare.

Enligt hovrättens mening är faremomentet av central betydelse när det gäller bedömningen av miljöbrott. Genom att vid upprepade tillfällen skölja ur växtskyddssprutan i grusgropen har L.O. under lång tid - närmare två hela växtsäsonger - orsakat utsläpp av ett stort antal farliga kemikalier. Han har alltså hanterat bekämpningsmedlen i strid med de krav som ställs på sådan hantering och som han varit fullt medveten om. Han har inte heller vidtagit några åtgärder för att kontrollera vilka konsekvenser hans agerande kunnat få. Gärningarna har mot bakgrund av det anförda varit av särskilt farlig art och innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. L.O. ska därför dömas för grovt miljöbrott. Enligt hovrättens mening utgör även den gärning som R.O. döms för ett allvarligt miljöbrott. R.O. har upprepade gånger och under en lång tid hanterat bekämpningsmedel i strid med de bestämmelser som gäller för sådan hantering. R.O. har särskild utbildning i hur besprutning ska gå till och han har varit väl införstådd med att ursköljning av sprutan i grusgropen inte varit tillåten. De ämnen som hanterats är sådana farliga kemikalier som bara får användas under strikt kontrollerade former. Trots detta har R.O. släppt ut bekämpningsmedlen. R.O. har emellertid uppgett att han grovsköljt sprutan i fält och därefter enbart gjort den sista ursköljningen i grusgropen. Denna uppgift är inte motbevisad och får därför läggas till grund för prövningen. Mot den bakgrunden finner hovrätten att det miljöbrott som R.O. gjort sig skyldig till, trots det allvarliga i gärningen, inte kan anses utgöra ett grovt miljöbrott. Han ska därför dömas för miljöbrott av normalgraden.

Åtalspunkten 2

L.O.

L.O. har erkänt gärningen. Lika med tingsrätten konstaterar hovrätten att detta förhållande inte är tillräckligt för att han ska kunna dömas för brottet. Ett erkännande måste, för att kunna läggas till grund för en fällande dom, vinna stöd av annan bevisning. Erkännandet är endast ett bevisfaktum för att det förhåller sig på det sätt som åklagaren påstår. Det är därför nödvändigt att undersöka om det finns andra bevis eller omständigheter som ger stöd åt erkännandet och som gör att åtalet är styrkt.

Det är visat att ämnet Linuron som finns i Afalon SC påträffats i grusgropen. L.O. har sagt att han sköljde sprutan i gropen efter att ha använt Afalon SC. Förekomsten av Linuron skulle därför kunna tala för att Afalon SC-besprutning ägt rum. Bilden av vilka ämnen som hittats i gropen är emellertid inte entydig. Av utredningen i målet har framkommit att ett försök med användning av bekämpningsmedlet Lingo genomfördes på gården år 2008 och att Lingo innehåller ämnena Linuron och Klomazon. Även efter bekämpningen med Lingo ska växtskyddssprutan ha sköljts på platsen. N.H. har förklarat att han inte kan ge ett entydigt svar på om förekomsten av Linuron kan förklaras med att Afalon SC använts eller med att man använt Lingo. Han har visserligen ansett att det möjligen väger över lite för att det skulle varit fråga om Afalon SC, men han har inte kunnat lämna något bestämt besked. En ytterligare omständighet som bidrar till att göra bilden komplex är att på de provpunkter där Linuron påträffats har också funnits Klomazon - alltså den andra beståndsdelen i Lingo. Vidare har det på den plats som L.O. själv pekat ut som den plats där han sköljt ut Afalon SC, inte påträffats något Linuron. Enligt hovrättens bedömning kan man mot denna bakgrund inte säga att den tekniska utredningen ger ett sådant stöd för L.O:s erkännande att åtalet enligt åtalspunkt 2 är styrkt. Till detta kommer de osäkerhetsfaktorer som består i att L.O:s erkännande i denna del lämnades mer än ett år efter det att han först greps och förhördes med anledning av de gärningar som behandlas i åtalspunkt 1 samt att han vid detta senare förhör uttryckligen tillfrågades om det var just Afalon SC som använts och således inte spontant angav att det var fråga om just den produkten. Vidare har vissa detaljuppgifter, som exempelvis frågan om på vilket fält Afalonet skulle ha använts, kommit fram först senare och L.O:s uppgifter om varför Afalon SC inte fanns med på inventeringslistan har varierat. Vid värderingen av L.O:s uppgifter i denna del måste även beaktas att han vid den tidpunkt när han berättade om Afalonet hade mist sitt arbete på R. och, enligt egen uppgift, kände viss ilska mot familjen A. och R.

Sammantaget finner hovrätten att den bevisning som lagts fram vid sidan av L.O:s erkännande inte ger sådant stöd åt erkännandet att åtalet mot L.O. kan anses styrkt. L.O. ska därför frikännas på denna punkt.

Y.A.

Av den bedömning hovrätten gjort beträffande åtalet mot L.O. under denna åtalspunkt följer att även åtalet mot Y.A. ska ogillas.

Påföljd

L.O.

L.O. döms för grovt miljöbrott som består i att han vid upprepade tillfällen inom ramen för sin yrkesutövning uppsåtligen har släppt ut farliga kemiska ämnen. För grovt miljöbrott är föreskrivet fängelse i lägst sex månader och högst sex år (29 kap. 1 § andra stycket miljöbalken). I samband med miljöbalkens införande konstaterade lagstiftaren att uppsåtligt utsläpp av farliga kemikalier var ett exempel på en sådan gärning som är av så allvarlig art att det kan finnas skäl att döma till en frihetsberövande påföljd även om detta inte är motiverat enbart på grund av straffvärdet eller den tilltalades tidigare brottslighet (prop. 1997/98:45 del 1 s. 528). Brottsligheten är vidare av den typ som är svår att upptäcka. Hovrätten anser därför att det finns en presumtion för fängelse i detta fall och att straffvärdet för de gärningar L.O. gjort sig skyldig till är sex månaders fängelse.

Det grova miljöbrott som L.O. döms för utgör alltså brottslighet av sådan art att det föreligger en presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Ett krav för att den presumtionen ska kunna brytas är att det föreligger särskilda skäl för att välja en inte frihetsberövande påföljd. Som särskilt skäl för villkorlig dom i stället för fängelse kan rätten beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Vid valet av påföljd beaktar hovrätten att L.O., som tidigare är ostraffad, på grund av brottet kan sägas ha förlorat sin anställning och att han i vart fall kan sägas ha haft visst fog för uppfattningen att hans agerande skett med företagets goda minne. Vidare har det gått relativt lång tid sedan brotten begicks och det finns inte skäl att tro att L.O. kommer att återfalla i brott. L.O. har samtyckt till samhällstjänst och en sådan bedöms lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter. Med beaktande av dessa omständigheter finner hovrätten att det föreligger särskilda skäl för att välja en annan påföljd än fängelse. Påföljden ska bestämmas till villkorlig dom i förening med 160 timmars samhällstjänst. Om hovrätten hade dömt till fängelse hade fängelsestraffets längd bestämts till sex månader.

Hovrätten anser inte att det finns förutsättningar för att sätta ned straffet med stöd av 23 kap. 5 § brottsbalken.

R.O.

Även R.O. har uppsåtligen vid upprepade tillfällen inom ramen för sin yrkesutövning släppt ut farliga kemikalier och döms för miljöbrott. Även miljöbrott av normalgraden bör i allmänhet betraktas med stort allvar, vilket i många fall innebär att ett bötesstraff inte är tillräckligt för att motsvara brottets straffvärde (prop. 2005/06:182 s. 65). Enligt hovrättens bedömning är straffvärdet för gärningarna tre månaders fängelse. R.O. är tidigare ostraffad och det finns inget som talar för att han kommer att begå nya brott. Påföljden för hans del kan därför stanna vid villkorlig dom och dagsböter.

Näringsförbud

Hovrätten ogillar åtalet mot Y.A. och frikänner honom helt. Yrkandet om näringsförbud ska redan av detta skäl lämnas utan bifall. Tingsrättens dom ska alltså inte ändras i denna fråga.

Företagsbot

Enligt 36 kap. 7 § brottsbalken ska för brott som begåtts i utövningen av näringsverksamhet näringsidkaren på yrkande av åklagaren åläggas företagsbot, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och, bland annat, om näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Som tingsrätten funnit är de grundläggande förutsättningarna för utdömande av företagsbot uppfyllda och genom denna dom döms två av bolagets dåvarande anställda för miljöbrott respektive grovt miljöbrott på sätt som framgår ovan.

Bolaget och främst Y.A. kan inte sägas ha haft att räkna med att de anställda skulle begå brott eller på andra sätt bortse från de regler som gäller för kemikaliehantering. Inom en verksamhet där hantering av farliga kemikalier förekommer måste det dock ställas särskilda krav på uppsikt och kontroll. Det räcker inte med att de anställda fått den utbildning som krävs för hantering av bekämpningsmedel utan det måste finnas ett fungerande inslag av övervakning och kontroll som innebär att hanteringen följs upp, som säkerställer att kraven uppfylls och som medför att eventuella regelöverträdelser upptäcks.

Av utredningen har framgått att bestämmelserna om bekämpningsmedelshantering har överträtts på ett sätt som medfört att miljöbrott begåtts inom ramen för bolagets verksamhet samt att sprutjournalföringen varit bristfällig och att det därför saknats korrekt dokumentation kring hanteringen. Det måste anses ha ålegat bolaget och ytterst Y.A., som chef för jordbruksverksamheten, att ha kontroll över att hanteringen och dokumentationen av kemikalieanvändningen följde gällande regler. Hanteringen av bekämpningsmedel är en del av bolagets verksamhet som kräver särskild noggrannhet och omsorg. Höga krav måste därför ställas på att den organiseras och sköts på ett riktigt sätt. Så har inte skett.

Det kan hävdas att Y.A. redan på våren 2008 borde ha kontrollerat hur och var sprutförarna sköljde växtskyddssprutan efter hans tillsägelse att det inte borde ske på den tidigare använda platsen i närheten av växthuset. I vart fall förhåller det sig så att Y.A., enligt egen uppgift, i maj 2009 upptäckte att utsläpp av bekämpningsmedel skett och då insåg vad som pågick. Trots detta såg han inte till att utsläppen upphörde. Inte heller när han en tid senare träffade på L.O. under en pågående ursköljning av växtskyddssprutan vidtog han sådana åtgärder som medförde att sköljningarna omedelbart stoppades. Enligt hovrätten har bolaget och Y.A. därmed i mycket hög grad åsidosatt sina skyldigheter som näringsidkare och således inte gjort vad som skäligen har kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Den insats som gjordes i form av ihopschaktning av de förorenade massorna påverkar inte denna bedömning. Inte heller det förhållandet att bolaget i efterhand vidtagit åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter och se till att nödvändiga provtagningar och saneringsåtgärder genomförts är en sådan omständighet som påverkar bedömningen. Bolaget ska därför åläggas företagsbot.

Enligt 36 kap. 8 § brottsbalken ska företagsbot fastställas till lägst fem tusen kronor och högst 10 miljoner kronor. Särskild hänsyn ska tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten.

Det är enlig hovrättens mening uppseendeväckande att en representant för företagsledningen, som även är den som är ytterst ansvarig för jordbruksverksamheten, har förhållit sig passiv till att allvarlig miljöbrottslighet begås inom ramen för verksamheten. Denna omständighet menar hovrätten måste väga mycket tungt vid bestämmandet av företagsbotens storlek.

De gärningar L.O. döms för utgör grovt miljöbrott vilket har en straffskala som sträcker sig från fängelse i sex månader till sex år. Det är således fråga om allvarlig brottslighet. De gärningar som L.O. och R.O. gjort sig skyldiga till har vidare pågått systematiskt och under lång tid utan att bolaget reagerat. Utsläppen har därför fått stor omfattning och även om det inte visats att utsläppen har medfört några allvarliga skador har utsläppen till sin karaktär varit sådana att de typiskt sett kunnat leda till sådana skador. Om inte de geologiska och hydrologiska förhållandena lyckligtvis varit så gynnsamma hade också skadebilden kunnat bli en annan.

Vid en samlad bedömning av de omständigheter som redovisats finner hovrätten att företagsboten ska bestämmas till en miljon kronor.

DOMSLUT

Y.A: Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet.

L.O: Hovrätten ändrar tingsrättens dom på det sättet att hovrätten ogillar åtalet enligt åtalspunkten 2 och bestämmer påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 160 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle fängelse i sex månader ha dömts ut.

R.O: Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på det sättet att hovrätten bestämmer påföljden till villkorlig dom och dagsböter 60 å 250 kr.

Företagsbot: Hovrätten ändrar tingsrättens dom på det sättet att det belopp som R.G. AB ska betala i företagsbot bestäms till 1 000 000 kr.

Nämndemannen Moniqa Ekman var skiljaktig i frågan om företagbotens storlek och ville att företagsboten skulle bestämmas till 1 500 000 kr.

Hovrättens dom meddelad: den 27 mars 2013.

Mål nr: B 1950-12.

Lagrum: 29 kap. 1 § miljöbalken.

Rättsfall: NJA 2005 s. 263; NJA 2006 s. 188; NJA 2011 s. 39; RH 2009:17; RH 2012:25.

Litteratur: Prop. 1997/98:45 del 1 s. 528, prop. 2005/06:182 s. 63,65, 142 och 143.