RH 2012:78

En person som var åtalad för hastighetsförseelse bestred ansvar på grund av nöd. Nödinvändningen utvecklades i en skrift och ingen av parterna åberopade muntlig bevisning. Sedan tingsrätten avgjort målet utan huvudförhandling och ogillat åtalet har åklagaren överklagat domen och gjort gällande att tingsrättens bevisvärdering var felaktig. Fråga om målet kunnat avgöras utan huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt.

Halmstads tingsrätt

Åklagaren åtalade H.L. för hastighetsöverträdelse med följande gärningsbeskrivning: H.L. har den 10 augusti 2011 uppsåtligen eller av oaktsamhet fört personbil med en hastighet av 146 km/tim på riksväg 25 vid Esmared, Halmstads kommun trots att högsta tillåtna hastigheten där varit 90 km/tim.

Tingsrätten (beredningsjuristen Sofie Wildiér), som avgjorde målet utan huvudförhandling med stöd av 45 kap. 10 a § första stycket 3 rättegångsbalken, anförde i dom den 16 april 2012 följande.

DOMSKÄL

H.L. har vidgått de faktiska omständigheterna, men bestritt ansvar för brott under åberopande av att han befunnit sig i en nödsituation. Han har uppgett i huvudsak följande. Han gjorde en omkörning av en långtradare med släp. Det blåste kraftigt och långtradaren svajade i blåsten. Han körde fort för att komma förbi långtradaren så fort som möjligt. Han agerade snabbt och korrekt i en allvarlig trafiksituation och valde sin familjs och sin egen säkerhet framför tanken om eventuell hastighetsöverträdelse. Hans fru och barn var passagerare i bilen. De hamnade i en nödsituation vilken krävde ett snabbt handlande. Hastighetsöverträdelsen var ett oundvikligt resultat av att undkomma med livet i behåll. - En långtradare med släp hade länge legat framför dem i cirka 75-80 km/tim. På grund av den täta skogen kring vägen märktes inte den kraftiga blåsten. Vid den första långa nedåtsluttande raksträckan med god sikt och utan mötande trafik beslutade han sig för att påbörja en omkörning. Ungefär i höjd med mitten av långtradarens bakre släpvagn märkte han att långtradarens hastighet ökade i nedförsbacken, troligen även hjälpt av kraftig vind bakifrån. Han ökade hastigheten en aning för att komma vidare i sin omkörning. Plötsligt krängde långtradaren kraftigt i vinden, varpå han snabbt var tvungen att väja för att undvika kollision. Eftersom bakomliggande fordon tidigare signalerat omkörning kunde han inte avbryta sin omkörning. Han tryckte därför gasen i botten och lyckades komma förbi den alltmer krängande långtradaren. Just i det ögonblicket mättes hans hastighet av polis. - Han hade ingen möjlighet att förutspå att långtradaren plötsligt skulle gira och tränga honom.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat rapport över hastighetsöverträdelse samt platsprotokoll medan H.L. som skriftlig bevisning har åberopat en illustration av händelseförloppet.

Tingsrättens bedömning

H.L. har vidgått att han överskridit hastighetsbegränsningen på vägsträckan, vilket stöds av den av åklagaren åberopade skriftliga bevisningen. H.L. har emellertid gjort gällande att han ska gå fri från ansvar eftersom han befunnit sig i en nödsituation. Enligt 24 kap. 4 § brottsbalken utgör en gärning som någon begår i nöd ett brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.

H.L. har uppgett att långtradaren under omkörningen ökade hastigheten och började kränga mot hans bil med risk för kollision. Han har vidare uppgett att han på grund av en bakomliggande bil inte kunde avbryta sin omkörning utan var tvungen att öka farten och snabbt fullfölja omkörningen. Hans berättelse är inte så osannolik att den kan lämnas utan avseende. Invändningen om nöd har inte heller motbevisats av åklagaren. H.L:s uppgifter ska således ligga till grund för tingsrättens bedömning. Tingsrätten anser att det under omkörningen har uppstått en nödsituation enligt 24 kap. 4 § brottsbalken. Det har inte varit oförsvarligt av H.L. att i den uppkomna situationen framföra bilen på det sätt som han gjorde. På grund härav ska åtalet ogillas.

DOMSLUT

Åtalet ogillas.

Hovrätten

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle döma H.L. för hastighetsöverträdelse och bestämma påföljden till penningböter. Han angav som grund för överklagandet endast att tingsrättens bevisvärdering var felaktig.

H.L. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Parterna åberopade samma skriftiga bevisning som vid tingsrätten. H.L. åberopade i hovrätten dessutom uppgifter från SMHI om vindstyrkor den 10 augusti 2011 från Torup och Hallands Väderö.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson, hovrättsrådet Christer Ranch och tf. hovrättsassessorn Emma Alskog) anförde i dom den 19 oktober 2012 följande.

DOMSKÄL

Borde tingsrätten ha hållit huvudförhandling?

H.L. bekräftade under handläggningen vid tingsrätten att han hade kört för fort och ifrågasatte inte den rapporterade hastigheten. Han invände emellertid att han hade befunnit sig i en nödsituation. Åklagaren bemötte inte denna invändning utan hänvisade till den av honom ingivna bevisningen. Frågan är om tingsrätten då ägt avgöra målet utan att hålla huvudförhandling.

Tingsrätten får pröva ett åtal i sak utan huvudförhandling om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om sådan förhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. Detta framgår av bestämmelsen i 45 kap. 10 a § första stycket 3 rättegångsbalken.

Genom bestämmelsen, som trädde i kraft den 1 november 2008, infördes alltså en möjlighet för tingsrätterna att pröva vissa brottmål i sak utan att hålla huvudförhandling. En förutsättning för ett sådant avgörande är att en huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen. Således är inte möjligheten begränsad till mål där den tilltalade har erkänt. Frågan om målet kan avgöras utan huvudförhandling ska i stället bedömas utifrån framför allt vilken utredning och bevisning som finns i målet och vilket behov av muntlig förhandling som mot denna bakgrund kan finnas. Vidare krävs det att den tilltalade kan förväntas ta till vara sin rätt, t.ex. föra fram sina synpunkter eller åberopa bevisning, lika väl i skrift som vid en huvudförhandling. Den praxis som utvecklats kring möjligheterna att med stöd av 46 kap. 15 a § rättegångsbalken avgöra mål i den tilltalades utevaro ska vara vägledande för bedömningen av om tingsrätten kan avgöra ett brottmål utan huvudförhandling. (Se prop. 2004/05:131 s. 141 f. samt 251 f.)

Som framgått var parternas inställningar klara. H.L. hade dessutom utförligt redogjort för de omständigheter som enligt honom rådde vid körningen och hade gett in en illustration för att belysa händelseförloppet. Åklagaren åberopade endast skriftlig bevisning medan H.L. avstod från den muntliga bevisning som han inledningsvis åberopade. Utredningen i ansvarsfrågan gav alltså tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom. Med hänsyn härtill och då varken åklagaren eller H.L. begärde huvudförhandling gjorde tingsrätten rätt som avgjorde målet på handlingarna.

Det finns inte heller anledning för hovrätten att hålla huvudförhandling

Saken kan utredas tillfredsställande i hovrätten. Ingen av parterna har sedan hovrätten väckt frågan om avgörande utan huvudförhandling haft någon invändning mot detta. Hovrätten har därför med stöd av 51 kap. 13 § andra stycket 5 rättegångsbalken avgjort målet på handingarna.

Tingsrättens domslut ska fastställas

Som tingsrätten noterat har H.L. bekräftat att han kört för fort och han har inte heller i hovrätten ifrågasatt den rapporterade hastigheten. Han har dock stått fast vid att han befunnit sig i nöd. I hovrätten har han åberopat ytterligare utredning till stöd för sina påståenden om vindförhållandena på platsen. Åklagaren har visserligen menat att tingsrättens bevisvärdering är felaktig men inte närmare utvecklat sin ståndpunkt. Han har inte heller här åberopat någon motbevisning eller på annat sätt bemött H.L:s uppgifter eller de som enligt denne kommer från SMHI. H.L:s påståenden om att han under sin körning den 10 augusti 2011 befunnit sig i nöd ska därför godtas (se bl.a. rättsfallet NJA 1990 s. 210). Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att det inte varit oförsvarligt av H.L. att framföra sin bil på det sätt han gjort. Åtalet ska alltså ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 19 oktober 2012.

Mål nr: B 2749-12.

Lagrum: 45 kap. 10 a § första stycket 3 rättegångsbalken.

Litteratur: Prop. 2004/05:131 s. 141 f och 251 f.