RH 2012:8

Skellefteå tingsrätt

K.H. väckte talan mot Lööve Trailer AB (Lööve) och yrkade att Lööve skulle förpliktigas att utge 307 841 kr jämte ränta avseende en matvagn som köpts av Lööve. Köpeavtalet har hävts den 3 december 2010.

Lööve yrkade såvitt nu är i fråga att tingsrätten skulle avvisa käromålet.

K.H. har bestritt att avtalet innehållit en skiljeklausul och anfört att endast en notering under leveransvillkor ”Allmänna villkor NL 01” inte innebär att skiljeklausul avtalats.

Domskäl

Tingsrätten (f. d. lagmannen Richard Brännström) anförde i beslut den 1 juli 2011 bl.a. följande.

SKÄL

För att K.H. ska vara betagen rätten att få tvisten prövad av domstol krävs att en skiljeklausul har blivit en del av parternas avtal. Den skiljeklausul som Lööve hävdar ska tillämpas finns intagen i standardavtalet Allmänna leveransbestämmelser NL 01.

Parterna har olika uppfattning kring vilka offerter som utbytts inför avtalsslutet, aktbilagorna 10 respektive 17, men båda offerterna hänvisar till NL 01 och det står således klart att K.H. tagit del av en hänvisning i handling benämnd offert och att Lööve i sin orderbekräftelse hänvisat till offert. Om det från K.H:s sida varit oklart vilken offert Lööve hänvisat till i orderbekräftelsen måste det, under dessa förhållanden, ha ålegat henne att agera för att bringa klarhet i detta. Vidare måste hänvisning anses ha skett åtminstone till de villkor som framgår av såväl offerten ingiven som aktbilaga 10 som aktbilaga 17.

Under vissa förutsättningar kan ett standardavtal genom en hänvisning anses vara införlivad i ett enskilt avtal, se exempelvis NJA 1980 s. 46. I målet beaktades bl.a. att en skiljeklausul inte kunde bedömas som ett oväntat avtalsvillkor för någon av parterna, vilka ansågs ha erfarenhet av verksamhet på förevarande områden och kunskaper om att skiljeklausuler ofta förekommer i sådana allmänna bestämmelser. Vidare beaktades att båda parterna var näringsidkare som drev sin verksamhet i formen av juridisk person och att klausulen därför inte kunde anses utgöra en särskilt betungande avtalsbestämmelse. I rättsfallet RH 1989:1 blev utgången, bland annat mot bakgrund av att nämnda förhållanden var annorlunda, den motsatta.

Det har inte påståtts att frågan om skiljeförfarande diskuterats mellan parterna eller att K.H. på något annat vis uppmärksammats på klausulen ifråga. K.H:s kärnverksamhet är att sälja mat direkt till konsumenter och det saknas anledning att ifrågasätta påståendena att hon saknar erfarenhet av att i sin verksamhet hänvisa till och tillämpa allmänna bestämmelser i standardavtal och att hon inte har någon kunskap om att skiljedomsklausuler är vanligt förekommande i sådana handlingar. Mot bakgrund av detta, samt det faktum att käranden ej driver näringsverksamhet i form av juridisk person, finner tingsrätten att skiljeklausulen ej blivit en del av parternas avtal genom den hänvisning som Lööve gjort till NL 01. Avvisningsyrkandet kan därför inte vinna bifall.

BESLUT

Lööves avvisningsyrkande lämnas utan bifall.

Lööve överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla bolagets avvisningsyrkande av K.H:s talan vid tingsrätten. Lööve yrkade vidare att hovrätten skulle förpliktiga K.H. att ersätta bolagets rättegångskostnader vid tingsrätten.

K.H. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Bertil Eriksson, Susanne Lundgren Jonasson och Hans Sundberg, referent, anförde i beslut den 19 januari 2012 bl.a. följande.

SKÄL

Det mellan parterna träffade avtalet rör en matvagn som K.H. beställt från Lööve i början av år 2010 för att använda i verksamheten för den enskilda firman Maja Traiding. Lööve har gjort gällande att tingsrätten inte är behörig att pröva tvist som uppkommit mellan parterna på grund av att parternas avtal innehåller en skiljedomsklausul. Den av Lööve åberopade skiljedomsklausulen återfinns i artikel 39 i standardavtalet NL 01 ”Allmänna leveransbestämmelser för leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige”. K.H. har bestritt att parternas avtal innefattar denna skiljedomsklausul och anfört att endast en hänvisning under leveransvillkor till ”Allmänna villkor NL 01” inte innebär att en skiljedomsklausul avtalats.

Parterna har, utöver vad som åberopats vid tingsrätten, i hovrätten anfört i huvudsak följande.

Lööve: Tingsrätten har dragit en felaktig slutsats avseende att K.H. skulle sakna erfarenhet av att hänvisa till och tillämpa allmänna bestämmelser i standardavtal samt att hon inte har någon kunskap om att skiljedomsklausuler är vanligt förekommande i sådana handlingar. K.H. har i mer än 30 år bedrivit näringsverksamhet inom detaljhandel, livsmedelsbranschen och inom utbildning. Det förefaller ytterst osannolikt att hon inte under de år hon bedrivit näringsverksamhet skulle ha stött på ett standardavtal som innehåller en skiljedomsklausul. Hon har vidare till fullo företrätts av sin make som genom sin arbetslivserfarenhet har stor erfarenhet av sådana avtal. Omständigheterna i det av tingsrätten tillämpade rättsfallet RH 1989:1 skiljer sig därtill avsevärt från omständigheterna i det nu aktuella målet, bland annat genom att Lööve redan i den första offerten som tillställts K.H. hänvisat till aktuellt standardavtal och då Lööves hänvisning i offerten varit tydlig och inte på något sätt undangömd bland övrig text i dokumentet. Den viktigaste skillnaden är dock att K.H. inte ens påstått att hon eller hennes make inte skulle känna till NL 01 eller däri ingående skiljeklausul.

K.H.: Tingsrättens konstaterande avseende hennes obefintliga erfarenhet av skiljedomsklausuler är korrekt. Skiljedomsklausuler används inte inom de verksamheter där hon är aktiv (postorderförsäljning och s.k. knalle-verksamhet). Hon har visserligen haft hjälp av sin make i kontakterna med Lööve men inte heller han visste vad NL 01 var för något eller att villkoren innehöll en skiljedomsklausul. Rättsfallen NJA 1980 s. 46 och RH 1989:1 är obsoleta genom Högsta domstolens dom den 23 september 2011 i mål T 4062-09. Det målet gäller i och för sig ett konsumentförhållande men ska anses tillämpligt även i förevarande tvist.

Hovrättens bedömning

Hovrätten ska först pröva om den i Lööves allmänna standardvillkor NL 01 intagna skiljedomsklausulen ska anses utgöra en del av innehållet i det mellan parterna träffade avtalet. Om så inte är fallet ska överklagandet avslås. Om klausulen ska anses avtalad mellan parterna ska hovrätten därefter pröva om skiljedomsklausulen, såsom Kerstin Hörnfeldt gjort gällande, är oskälig och ska lämnas utan avseende.

Frågan om den i Lööves allmänna standardvillkor NL 01 intagna skiljedomsklausulen kan anses utgöra en del av innehållet i det mellan parterna träffade avtalet innefattar dels frågan om dessa standardvillkor rent allmänt kan sägas utgöra en del av parternas avtal, dels - om så är fallet - frågan om även skiljeklausulen därigenom utgör avtalsinnehåll mellan parterna.

Vad gäller den förstnämnda frågan uttalade Högsta domstolen i sin dom den 23 september 2011 i mål T 4062-09, som rörde ett konsumentavtal, att när standardvillkoren sammanförs med de individuellt förhandlade villkoren i samma text anses detta tillräckligt för att standardvillkoren ska anses utgöra en del av avtalet mellan parterna. Hovrätten delar, i det nu aktuella fallet, den bedömning tingsrätten har gjort avseende att K.H. fått del av hänvisningen till de åberopade allmänna leveransvillkoren. Standardvillkoren NL 01 utgör i enlighet med vad Högsta domstolen uttalat i det ovan angivna rättsfallet en del av avtalet mellan parterna.

Detta förhållande innebär emellertid inte utan vidare att samtliga villkor i NL 01 utgör avtalsinnehåll mellan parterna. Det framgår nämligen av rättspraxis att hårdare krav på tydlighet ställs när det gäller möjligheten att genom hänvisning till standardvillkor införa tyngande eller oväntade villkor i avtalet. Bedömningen av förutsättningarna för att tyngande eller oväntade villkor i ett standardavtal ska bli en del av avtalet torde nyanseras med hänsyn till dels villkorets art och formerna för dess presentation, dels till arten av transaktion och typen av motpart (jfr Bernitz, Ulf, Standardavtalsrätt, 7:e uppl, s. 63 ff).

Högsta domstolen har i en rad avgöranden uttalat sig om förutsättningarna för att genom standardvillkor införliva skiljedomsklausuler i ett avtal. I rättsfallet NJA 1969 s. 285 fann Högsta domstolen att en skiljedomsklausul i vissa allmänna leveransbestämmelser inte hade införlivats i avtalet mellan parterna, en jugoslavisk beställare och en svensk maskinleverantör. I målet beaktades bland annat att det var ostridigt att det jugoslaviska bolaget inte fått del av leveransbestämmelserna, att frågan om skiljeavtal inte berörts särskilt under avtalsförhandlingarna mellan parterna och att det svenska bolaget inte heller hade visat att det jugoslaviska bolaget insett att det svenska bolaget hade för avsikt att skiljemannaförfarande skulle äga tillämpning vid eventuell tvist (jfr även NJA 1949 s. 609).

I rättsfallet NJA 1980 s. 46 blev utgången den motsatta. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att bruket av allmänna standardvillkor blivit vanligare efter tiden för 1949 års fall och att detta bruk numera av näringsidkare av någon storleksordning sågs som ett naturligt och värdefullt led i avtalsslutandet. Högsta domstolen uttalade vidare att skiljedomsklausuler blivit mer vanligt förekommande och inte kunde vara överraskande för den som har erfarenhet av kommersiell verksamhet på sådana områden där sådana klausuler är vanliga. Högsta domstolen framhöll att det ”torde vidare, i allt fall när fråga är om näringsidkare som driver verksamhet i formen av juridisk person och ej kan få statlig rättshjälp, knappast kunna påstås att en skiljedomsklausul skulle utgöra en särskilt betungande avtalsbestämmelse för parterna i ett avtal”.

Enligt hovrättens mening kan rättsläget för närvarande sammanfattas på följande sätt. Skiljeklausuler kan inte i sig anses tyngande eller oväntade, i vart fall i avtalsrelationer mellan kommersiella avtalsparter som är verksamma på områden där sådana är vanligt förekommande. När den ena parten är småföretagare utan nämnvärd erfarenhet av branschen eller användning av standardvillkor torde bedömningen vara strängare (jfr det av tingsrätten åberopade avgörandet i RH 1989:1). Ensidigt utformade villkor torde bedömas strängare än sådana standardvillkor som utarbetats gemensamt av företrädare för båda sidor i avtalsförhållandet. I någon mån kan parts ekonomiska förutsättningar att få till stånd en prövning av saken, t.ex. genom att med hjälp av företagets rättsskyddsförsäkring kunna täcka i vart fall delar av kostnaderna för ett skiljeförfarande, beaktas. Slutligen torde även tvisteföremålets värde kunna ha betydelse för bedömningen.

Hovrätten konstaterar att det i förevarande mål inte påståtts att skiljedomsklausulen diskuterats mellan parterna eller att K.H. särskilt uppmärksammats på denna. Hovrätten finner inte anledning att ifrågasätta K.H:s påstående att hon inte har någon tidigare erfarenhet av skiljedomsklausuler eller att hon inte insåg att Lööve varit av uppfattningen att en eventuell tvist skulle lösas genom skiljeförfarande. K.H:s verksamhet bedrivs som en enskild firma. NL 01 har, såsom K.H. framhållit i målet vid tingsrätten, utarbetats enbart av säljarsidan. Även om K.H:s påstående om att rättsskyddsförsäkringen inte skulle täcka kostnaderna för ett skiljeförfarande inte skulle godtas finner hovrätten mot denna bakgrund sammantaget att den ifrågavarande skiljedomsklausulen inte ska anses utgöra en del av parternas avtal.

Överklagandet ska således avslås.

BESLUT

Hovrätten avslår överklagandet. Hovrättens beslut får enligt 54 kap. 7 § rättegångsbalken inte överklagas.

Hovrättens beslut meddelat: den 19 januari 2012.

Mål nr: Ö 672-11.

Lagrum: 54 kap. 7 § rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1969 s. 285; NJA 1949 s. 609; NJA 1980 s. 46; RH 1989:1; NJA 2011 s. 600..

Litteratur: Bernitz, Ulf, Standardavtalsrätt, 7:e uppl.