RH 2012:9

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Erik Brattgård samt nämndemännen Mathias Arvidsson, Monica Wiberg och Birgit Hedenström) anförde i dom den 20 april 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utredningen

Av utredningen finner tingsrätten inledningsvis följande vara utrett. F.M., som är polisassistent vid Polismyndigheten i Uppsala län, iakttog efter ett avslutat arbetspass från sin bostad en berusad man som gick längs med och på Vattholmavägen i Uppsala och bl.a. störde trafiken samt utsatte sig själv för fara. F.M. ringde till polisens länskommunikationscentral och förmedlade vad han sett. Han fick besked om att en polispatrull skulle skickas till platsen. F.M. lämnade därefter sin bostad och följde på avstånd efter den berusade mannen, som kom att visa sig vara P.F. Tumult uppstod mellan F.M. och P.F. I den polispatrull som beordrades till platsen ingick D.A. och M.A. Även F.A. var med i bilen i egenskap av civilanställd hos polisen. Efter att polispatrullen hade kommit till platsen belades P.F. med handfängsel på grund av aggressivt och våldsamt beteende. P.F. omhändertogs på grund av sin berusning.

Tingsrätten hörde, utöver målsäganden P.F. och den tilltalade F.M., de två poliserna som ingick i polispatrullen som kallats till platsen, d.v.s. D.A. och M.A samt även F.A. Viss skriftlig bevisning åberopades.

Tingsrättens bedömning

Enligt bestämmelser i polislagen (1984:387) ges en polisman rätt att bruka våld för att genomföra en tjänsteåtgärd bl.a. om han möts av våld. Som framgår ovan har F.M. lämnat en berättelse enligt vilken han sett sig nödgad att ingripa mot P.F., som i kraftigt berusat tillstånd utgjort en fara för sig själv och för andra, och att han därvid mötts av våld. F.M:s uppgifter i detta avseende och om hur det gick till när han lade ner P.F. på marken kan inte anses motbevisade genom P.F:s berättelse, eftersom denne varit så berusad att minnesbilderna från händelsen är diffusa. Annat har således inte framkommit än att det i detta skede fanns både grund och mycket goda skäl för F.M. att ingripa i tjänsten.

F.M. har därefter redogjort för hur P.F., liggande på marken, fortsatt göra motstånd och att han därför tryckt med öppen hand mot P.F:s ansikte för att förmå denne att upphöra med motståndet. Tingsrätten konstaterar att samtliga tre vittnen har berättat att P.F. och F.M. båda stod upp när de först fick syn på dem. När de sedan kom fram till platsen, vilket rimligtvis bör ha varit fråga om några sekunder senare, hade P.F. och F.M. hamnat på marken. Polispatrullen har således haft viss uppsikt över P.F. och F.M. under stora delar av det tumult som F.M. berättat om. Inget av de tre vittnena har berättat om att de sett F.M. trycka med sin hand mot P.F:s ansikte. D.A. och F.A. har däremot lämnat i allt väsentlig samstämmiga uppgifter om hur F.M. delat ut ett slag med knuten hand mot P.F. i princip rakt uppifrån och ner. Den slagrörelse som båda beskrivit stämmer inte överens med den rörelse som F.M. har beskrivit. D.A., som var den som först kom fram till de två på trottoaren, har berättat att P.F. låg still på marken utan att göra någon form av motstånd och att slaget inte ledde till någon reaktion hos P.F. F.M:s agerande har uppenbarligen fått både D.A. och F.A. att reagera. Risken för att D.A. och F.A. sett fel är enligt tingsrätten mycket liten. Tingsrätten finner att det genom D.A:s och F.A:s uppgifter är utrett att F.M. har tilldelat P.F. ett knytnävsslag i ansiktet. Att M.A. inte har sett F.M. slå P.F. på sätt som angetts föranleder inte någon annan bedömning eftersom hon i enlighet med vad som framgår ovan bitvis hade sin uppmärksamhet riktad åt annat håll.

Av utredningen framgår att situationen när slaget utdelades inte var sådan att det utifrån F.M:s tjänsteåligganden var försvarligt att slå på det sätt han gjorde. Omständigheterna var inte heller sådana att F.M. befann sig i ett läge där han hade rätt att utöva våld för att freda sig själv på grund av nödvärn eller annan anvarsfrihetsgrund. P.F. har till följd av slaget drabbats av smärta, blodvite och ömhet i tänder och näsa. Gärningen är att bedöma som misshandel av normalgraden vilket brott också F.M. ska fällas till ansvar för.

F.M. förekommer inte i belastningsregistret. Han lever under ordnade förhållanden och tingsrätten gör, i likhet med vad frivårdsmyndigheten gjort, bedömningen att det saknas anledning att anta att F.M. återfaller i brott.

Misshandel av normalgraden är ett brott av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse. Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd har avgett yttrande i målet av vilket det framgår att F.M. kommer att skiljas från sin anställning om han döms för misshandel av normalgraden. Vid sådant förhållande finner tingsrätten att det, trots brottets art, föreligger tillräckliga skäl att låta påföljden stanna vid en villkorlig dom som inte behöver förenas med böter eller samhällstjänst.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer F.M. för misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken till villkorlig dom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christina Jacobsson och Annika Åkerlind, referent, tf. hovrättsassessorn Daniel Eriksson samt nämndemännen Erik Hellström och Kerstin Krüsell) anförde i dom den 30 november 2011 följande.

DOMSKÄL

Utredningen i hovrätten

Hovrätten har genom uppspelning av bild- och ljudfiler tagit del av de uppgifter som lämnades vid tingsrätten av P.F., F.M., D.A., F.A. och M.A. Skriftlig bevisning har åberopats.

Hovrätten noterar inledningsvis att F.M., utöver vad som har redovisats i tingsrättens dom, uppgett att P.F. i det inledande skedet slog en serie slag mot honom efter det att denne hade dragit upp sina knutna händer ur jackfickorna samt att F.M. då gav P.F. en s.k. distraktionsspark i magen för att avvärja dennes attack.

D.A. har, utöver vad som har redovisats i tingsrättens dom, berättat bl.a. följande. Platsen där F.M. och P.F. befann sig var upplyst med gatubelysning men det var mörkt ute eftersom händelsen inträffade på natten i början av januari. När F.M. utdelade slaget mot P.F. låg denne på rygg. Han kan inte minnas något viftande med armarna från P.F. i den situationen. - Vidare har D.A., som redovisats i tingsrättens dom, uppgett att han inte såg något motstånd från P.F. och att det såg ut som att denne hade gett upp. D.A. har i det sammanhanget tillagt att P.F. kan ha spänt kroppen och att det inte var ”idealiskt” att han låg på rygg.

Hovrätten noterar också, med anledning av vad som i tingsrättens dom redovisats från förhöret med D.A., att åklagaren under senare delen av förhöret uppger att någon i ett förhör ska ha beskrivit slaget som en ”tjuvsmäll” och att D.A. sedan får en fråga från åklagaren om vad som menas med en tjuvsmäll. På en av åklagaren därefter ställd uttrycklig fråga om det slag som F.M. utdelade vid det aktuella tillfället var en tjuvsmäll bekräftar D. A. att han uppfattade slaget på det sättet.

Hovrättens bedömning

Enligt 8 § första stycket polislagen (1984:387) ska en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Vidare anges i samma bestämmelse att om tvång måste tillgripas, ska detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås.

Av 10 § polislagen följer att en polisman i vissa särskilt angivna situationer - i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt - får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Så är t.ex. fallet om polismannen möts med våld eller hot om våld eller om polismannen möts av motstånd när han ska verkställa ett frihetsberövande. I likhet med vad som gäller för andra personer har polismän dessutom rätt att bruka våld i en nödvärnssituation.

F.M. har även i hovrätten förnekat att han utdelat något knytnävsslag mot P.F., men vidgått att han med måttlig kraft tryckt med handen mot P.F:s ansikte för att denne skulle ge upp sitt motstånd och kunna vändas i magläge. Vidare har F.M. hävdat att hans agerande mot P.F. var befogat och försvarligt.

P.F:s minnesbilder från händelsen är, som tingsrätten funnit, så diffusa att hans uppgifter inte ger något underlag för bedömningen av vad som inträffade mellan honom och F.M. i det inledande skedet av händelseförloppet. Genom F.M:s uppgifter och det förhållandet att P.F. senare omhändertogs med stöd av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. anser emellertid även hovrätten att det fanns både grund för och mycket goda skäl för F.M. att som polis ingripa mot P.F. som, såvitt framkommit, vid tillfället var en fara för både sig själv och andra. Det är klarlagt att P.F. efter ingripandet blödde från näsan.

När det sedan gäller den del av händelseförloppet som åtalet närmast avser, dvs. skeendet efter det att P.F. hamnat på marken, instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning att det genom D.A:s och F.A:s uppgifter är visat att F.M. gav P.F. ett slag med knuten näve som var så kraftigt att det förorsakade näsblod, smärta och ömhet. Frågan är om F.M., som åklagaren påstått i gärningsbeskrivningen, hade kontroll över P.F. då slaget utdelades.

F.M. har uppgett att P.F., efter att de båda hamnat på marken, spände kroppen och att han uppfattade det som att P.F. när som helst på nytt skulle kunna angripa honom. Skälet till att F.M., som han själv beskrivit det, tryckte sin hand i P.F:s ansikte var att han ville förmå P.F. att upphöra med sitt motstånd. D.A. har berättat att han, i samband med att F.M. slog mot P.F., inte såg något motstånd från P.F. och att det såg ut som att denne hade gett upp. D.A. har tillagt att P.F. kan ha spänt kroppen och att det inte var idealiskt att denne låg på rygg.

Av de uppgifter som har lämnats framgår att det var fråga om ett mycket snabbt händelseförlopp från det att polisbilen kom till platsen och till dess att P.F. belades med handfängsel. De uppgifter som F.M. lämnat om P.F:s motstånd i det läge då F.M. fått ner denne på rygg kan inte anses motbevisade genom de uppgifter som D.A. lämnat. Därtill kommer att D.A. i det protokoll över fängselbeläggning som han upprättade efter händelsen angav att P.F. belades med handfängsel på grund av sitt aggressiva och våldsamma beteende. Sammantaget finner hovrätten att F.M:s uppgift om hur han uppfattade situationen får godtas. Det är därmed inte visat att P.F:s motstånd hade upphört och att F.M. alltså hade kontroll över denne när han utdelade slaget. Under sådana förhållanden kan det inte anses klarlagt att det våld som F.M. utövade var oförenligt med 10 § polislagen. Åtalet för misshandel ska därför ogillas.

Åklagaren har i andra hand yrkat ansvar för tjänstefel i enlighet med vad som närmare anges i gärningsbeskrivningens andra stycke. Som hovrätten redan anfört är det inte visat att P.F:s motstånd hade upphört när F.M. slog honom. Det är heller inte klarlagt att F.M. i det läget hunnit uppmärksamma att en polispatrull kommit till platsen. Därtill kommer att det, som redan nämnts, var fråga om ett mycket hastigt händelseförlopp där F.M., som genom ingripandet trätt i tjänst under sin ledighet, ensam hade att hantera den berusade P.F. Även om F.M:s bedömning av situationen inte var helt korrekt och hans slag mot P.F. sett i efterhand framstår som olämpligt och hårdhänt kan hans våldsanvändning inte anses ha varit oförsvarlig. Även åtalet för tjänstefel ska därför ogillas.

DOMSLUT

Med upphävande av tingsrättens domslut läm nar hovrätten åtalet utan bifall.

Hovrättens dom meddelad: den 30 november 2011.

Mål nr: B 4484-11.

Lagrum: 8 § och 10 §polislagen (1984:387).