RH 2013:19

Domskäl

Tingsrätten (tf. rådmannen Christian Nilsson samt nämndemännen Annelie Jernstedt, Jimmy Dufström och Pia Borg) anförde i dom den 18 december 2012 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Skuld

Bakgrund

Den aktuella händelsen har utspelat sig under en fotbollsmatch. S.S.R. dömde i matchen. A.B. spelade för Munkfors och H.W. spelade för Hertzöga. P.K. satt på läktaren som åskådare och hans son spelade för Munkfors i matchen. J.B. satt på samma läktare som P.K. och även hennes son spelade för Munkfors i matchen.

Vad de hörda har berättat

S.S.R: Han hade dömt ut ett rött kort för A.B. och visat denne mot omklädningsrummet. De befann sig båda ungefär på mitten av planen, något närmare Munkfors defensiva planhalva. Efter att han visat kortet gick A.B. fram emot honom och frågade om han skojade samt kallade honom dålig och en jävla sopa. A.B. slog honom sedan med ett slag som han i kraft skattar till 6 på en 10-gradig skala. Han tror att det var ett knytnävsslag. Han kände först inte slaget så mycket, men den del av glasögonen som ligger an mot näsan hade tryckts mot näsan och det gjorde ont när han kom hem. Smärtan satt i en dag eller två. Såvitt han vet fick han inga synliga skador. A.B:s beteende var djupt kränkande för honom: att bli slagen när han utförde sitt domarjobb framför en stor mängd människor mitt på en fotbollsplan. Efter händelsen har han, trots erbjudanden, inte dömt några mer fotbollsmatcher. Det känns otryggt att döma fotboll.

A.B: Han hade knuffat en annan spelare, eftersom denne dessförinnan hade knuffat honom. Av denna anledning fick han ett rött kort av domaren S.S.R. Han sade åt S.S.R. att han var ”en jävla sopa” och gick sedan därifrån. S.S.R. gick efter honom och han viftade då med armarna eftersom S.S.R. inte skulle följa efter honom. Han vet inte varför S.S.R. följde efter. S.S.R. skulle inte följa efter honom. Han var sur och vevade med armarna och såg att han träffade S.S.R. Hans hand träffade eller snuddade med fingertopparna ungefär vid pannan. När han viftade var han vänd så att han såg S.S.R., men var inte vänd helt emot denne. Det är därför han vet att han träffade i pannan. Det var ingen hård träff och kan inte ha gjort ont. Anledningen till att han viftade var för att få bort S.S.R. eller för att skrämma honom. Händelsen inträffade ungefär mitt på plan och händelsen inträffade ungefär på halva Munkfors defensiva planhalva.

H.W: A.B. befann sig ungefär mitt på planen när S.S.R. gav honom ett rött kort. Efter att A.B. fått kortet vände sig S.S.R. om och gick. A.B. gick då efter och slog mot S.S.R. och gick därefter av planen. Han själv stod i Hertzögas straffområde och det hela inträffade ungefär på mitten av planen, något in på Munkfors defensiva planhalva. Sitt avstånd från händelsen uppskattar han till kanske 40 meter. A.B. slog med en rörelse som inbegrep hela armen, men svingen var kort. Han tror att slaget var med öppen hand. Slaget träffade någonstans på kinden eller halsen. A.B. och S.S.R. stod så att han såg S.S.R:s profil och då den sida som inte träffades av slaget. Själva träffen är en slutsats han dragit av den armrörelse han såg A.B. göra och att S.S.R. blev arg strax efter rörelsen.

P.K: Han har själv en bakgrund som hockeydomare och var därför särskilt uppmärksam på vad domaren gjorde, som för övrigt gjorde en bra insats i matchen. Han satt ungefär 25 meter från händelsen. S.S.R. delade ut ett rött kort till A.B. A.B. började gå därifrån, men vände och gick tillbaka mot S.S.R. - han vet inte varför. A.B. viftade mot S.S.R. Han tror inte att slaget träffade, men i så fall var det med fingerspetsarna. Det var inte frågan om något knytnävsslag.

J.B: A.B. fick rött kort och började gå av planen. S.S.R. följde då efter A.B., det är i alla fall hennes minnesbild. A.B. svepte runt med armen och hans fingrar träffade S.S.R:s ansikte. Fingrarna träffade vid pannan och det blev en liten touch. Hon tror inte det var hårt eftersom hon inte såg någon effekt på S.S.R. Anledningen till att A.B. gjorde på det sättet tror hon var för att han ville bli lämnad i fred.

Tingsrättens bedömning

S.S.R. har berättat lugnt om händelseförloppet på ett sätt som framstår som självupplevt. Hans berättelse har varit sammanhängande och metodisk med detaljuppgifter, men samtidigt återhållsam. Hans beskrivning av händelseförloppet framstår som trovärdig. Det har inte framkommit något som ger anledning att tro att han har skäl att beljuga A.B.

A.B. har motvilligt lämnat en knapphändig berättelse och gett intryck av att förringa och tona ned det inträffade, bl.a. har det tagit sig uttryck i att han först berättat om viftande i luften, sen att han kan ha träffat, därefter att han sett att han träffat och slutligen att han kan ha gjort detta med avsikt att skrämma S.S.R. Det har heller inte framkommit någon anledning för S.S.R. att följa efter A.B. på det sätt som A.B. har påstått. Det har framgått att den aktuella händelsen fått konsekvenser för hans sportutövande och han har även därigenom anledning att förringa det inträffade. A.B:s berättelse framstår inte som rakt igenom trovärdig.

S.S.R:s och A.B:s berättelser måste vägas mot varandra och avgörande blir därvid vilket stöd som kan finnas för deras berättelser i det de hörda vittnena har uppgett. H.W., P.K. och J.B. har samtliga framstått som trovärdiga med en uppriktig vilja att berätta om det de iakttagit.

Vem har gått efter vem?

Såväl H.W. som P.K. har klart och tveklöst uppgett att det var A.B. som efter det röda kortets utdelande på nytt gick fram till S.S.R.. Deras uppgifter stöder det som S.S.R. har berättat. Ingen av dem har anledning att ljuga för S.S.R:s skull. Det är inte heller sannolikt att de båda, oberoende av varandra och från olika synvinklar, skulle missta sig på samma sätt om förloppet. J.B:s uppgifter stöder vad A.B. har berättat om att det varit S.S.R. som följt efter honom. Hennes iakttagelse ger emellertid ingen förklaring till varför S.S.R. skulle följa A.B. eller till den omständigheten att den tidigare idrottsdomaren P.K., även han från läktaren, har gjort en från henne avvikande iakttagelse som delas av H.W. Detta gör att hennes uppgifter inte är tillräckliga för att väcka rimligt tvivel om vem som har gått efter vem. Det är således visat att A.B. är den som har gått efter S.S.R.

Har A.B. brukat något våld emot S.S.R.?

Samtliga hörda är överens om att A.B. slagit eller viftat mot S.S.R. P.K. har varit osäker på om A.B. träffat S.S.R. och lösligt beskrivit rörelsen som en viftning. J.B. har beskrivit rörelsen som en viftning och sett att densamma träffat S.S.R. H.W. har detaljrikt kunnat beskriva slaget som en rörelse med hela armen, om än med en kort svingsträcka. S.S.R. har uppfattat det hela som ett slag. Skillnaden mellan ett slag och en viftning ligger, enligt tingsrättens bedömning, i en uppskattning av kraften i rörelsen samt dess syfte.

Vad gäller den träff som skett efter A.B:s rörelse har S.S.R. uppfattat det som ett knytnävsslag. A.B. har menat att det varit med fingertopparna, vilket stämmer överens med vad vittnet J.B. har berättat. Vittnet P.K. har uppgett att om en träff har skett bör det i så fall ha varit med fingertopparna. H.W. har inte sett träffen, men tydligt och detaljerat beskrivit slaget. Med hänsyn till den smärta som S.S.R. har uppgett samt de iakttagelser som H.W. har gjort (både av slaget och av S.S.R:s reaktion) samt den bakomliggande historien som föranlett A.B:s rörelse, menar tingsrätten att S.S.R. har träffats av en rörelse som utgjort ett slag i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning.

Även om S.S.R. har uppfattat slaget som något mer än medelhårt har han inte varit helt säker på att det skett med knuten näve. Mot bakgrund av de i detta avseende klara uppgifterna från A.B. och de tydliga uppgifterna från P.K. och J.B. har tingsrätten att utgå från att slaget träffat med öppen hand och att det därvid är fingertopparna som kommit i kontakt med S.S.R:s ansikte.

Har A.B. haft för avsikt att tillfoga S.S.R. smärta?

Genom vad som genomgåtts ovan har tingsrätten funnit att det är A.B. som följt efter S.S.R. A.B:s uppgift om att han försökt att freda sig från S.S.R. som följt efter honom är således inte riktig. Han har vidare, enligt egen uppgift, sett S.S.R. när han slog ut eller viftade med handen. I denna situation, när A.B. fått för sig att gå efter en domare och slå ut mot denne, finner tingsrätten att det inte finns någon annan rimlig förklaring till slaget än att A.B. avsett att träffa S.S.R.. Tingsrätten menar att det kan hållas för visst både att A.B. insett och varit likgiltig inför risken att S.S.R. skulle komma att orsakas smärta av slaget samt att han varit likgiltig inför riskens realiserande, dvs. för honom var S.S.R:s smärta inget relevant skäl att låta bli att slå denne. A.B. har således haft det uppsåt som krävs för att han ska fällas till ansvar för misshandel.

Hur ska A.B:s misshandel av S.S.R. bedömas?

A.B:s misshandel av S.S.R. har bestått i ett slag med öppen hand varav endast fingertopparna träffat. Slaget har inte gett upphov till annat än en på kort tid övergående smärta. Därför, och trots att våldet förövats på en offentlig plats mot en person som haft en särskilt ansvarsfull roll för den idrottsutövning som A.B. deltagit i, ska misshandelsbrottet bedömas som ringa.

Påföljd

Normalpåföljden för misshandel, ringa brott, är böter. När tingsrätten bedömer straffvärdet av gärningen beaktas att det är fråga om våld utövat i ett offentligt sammanhang mot en person som är särskilt utsedd att bedöma regler och ordning i enlighet med principerna för den aktuella sporten. A.B. var vid tillfället endast några dagar från att fylla 17 år, vilket särskilt ska beaktas när påföljden bestäms. På grund av A.B:s ålder ska antalet dagsböter bestämmas till 50 och varje bots belopp, på grund av A.B:s ekonomiska förhållanden, till lägsta möjliga, dvs. 50 kr.

Skadestånd

A.B. har förnekat gärningen och i följd därav bestritt S.S.R:s skadeståndsyrkande. Han har även bestritt skadeståndsyrkandet på den grunden att det inte föreligger en så allvarlig kränkning att S.S.R. ska vara berättigad till skadestånd på grund av kränkning. A.B. har vitsordat sättet att beräkna ränta såsom skäligt i och för sig.

Såsom tingsrätten varit inne på i frågan om påföljd har våldet utövats mot en domare under en pågående fotbollsmatch och med sin grund i domarens regelupprätthållande verksamhet och inför publik i ett offentligt sammanhang. Dessa omständigheter gör att A.B:s våldsutövning utgör en allvarlig kränkning av S.S.R:s personliga integritet. En allvarlig kränkning kan enligt Brottsoffermyndighetens praxis inte skattas till ett lägre belopp än 5 000 kronor (prop. 2000/01:68 s. 65 samt Brottsoffermyndighetens referatsamling 2012 s. 7). Tingsrätten finner inte att den kränkning som S.S.R. har utsatts för är sådan att det finns skäl att gå utöver minimibeloppet. A.B:s vårdnadshavare är tillsammans med honom solidariskt ansvariga enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen för betalningen av skadeståndet på 5 000 kr jämte ränta.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer A.B. enligt 3 kap. 5 § brottsbalken för misshandel till 50 dagsböter å 50 kr samt förpliktar A.B. att solidariskt med P.B. och M.V. utge skadestånd till S.S.R. med 5 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ola Olsson och Gunilla Åkerman samt tf. hovrättsassessorn Katarina Sergi) anförde i dom den 13 februari 2013 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Genom tingsrättens dom är avgjort att A.B. har gjort sig skyldig till misshandeln - slag med fingertopparna i ansiktet. Misshandeln är, också enligt hovrättens mening, att bedöma som ringa brott.

Med hänsyn till att A.B. vid tidpunkten för den åtalade gärningen ännu inte hade fyllt 16 år finns ett utrymme för att sätta antalet dagsböter något lägre än vad tingsrätten har gjort.

Skadestånd

A.B. och hans vårdnadshavare har gjort gällande att det våld som har utövats inte har utgjort en tillräckligt allvarlig kränkning för att grunda rätt till skadestånd.

Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär. Även en ringa misshandel kan innefatta en allvarlig kränkning, exempelvis om misshandeln sker under uppmärksammade former eller på annat sätt har ärekränkande inslag (prop. 2000/01:68 sid 65).

Det våld som A.B. har utsatt S.S.R. för är visserligen av lindrig fysisk art. Som tingsrätten har anfört har våldet emellertid utövats mot S.S.R. inför publik under en fotbollsmatch. Våldet, som skett i omedelbar anslutning till S.S.R:s beslut att ge A.B. rött kort, har haft ett direkt samband med S.S.R:s fullgörande av sina uppgifter som fotbollsdomare. Dessa omständigheter medför enligt hovrättens mening att den kränkning som A.B. har utsatt S.S.R. för är så allvarlig att den berättigar till ersättning för kränkning. Hovrätten gör inte någon annan bedömning än tingsrätten när det gäller ersättningens storlek, vilken alltså ska bestämmas till 5 000 kr.

Som tingsrätten har anfört är P.B. och M.V. i egenskap av vårdnadshavare enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen tillsammans med A.B. solidariskt ansvariga för betalningen av skadeståndet.

Tingsrättens dom ska således fastställas i skadeståndsdelen.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att antalet dagsböter bestäms till 30.

Hovrättens dom meddelad: den 13 februari 2013.

Mål nr: B 1169-13.

Lagrum: 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

Litteratur: Prop. 2000/01:68 s. 65.