RH 2013:24

W.K. och E.K. har gemensamt dottern C., född 2002, och enligt en dom från 2009 tillkommer vårdnaden om henne W.K. ensam. Domen innehåller också parternas överenskommelse om visst umgänge mellan C. och hennes pappa E.K.

E.K. väckte på nytt talan i januari 2012. Han yrkade att tingsrätten, jämväl interimistiskt, skulle tillerkänna honom ensam vårdnad om C., i andra hand förordna att C. skulle ha rätt till umgänge med honom vartannat veckoslut från fredag kl. 13.00 till söndag kl. 13.00, vartannat sportlov, påsklov och höstlov, varannan julhelg, varannan nyårshelg samt tre veckor under sommaren.

W.K. bestred, jämväl interimistiskt yrkandet om ensam vårdnad, men medgav E.K. rätt till umgänge med C. en söndag varje månad, mellan kl. 10.00 och 18.00.

Tingsrätten bestämde interimistiskt att vårdnaden om C. alltjämt skulle tillkomma W.K. ensam, att E.K. och C. skulle ha rätt till ett visst begränsat umgänge med varandra och att socialnämnden skulle komplettera en tidigare vårdnads- och umgängesutredning från 2009.

I Socialnämndens utredning, daterad den 30 juli 2012, föreslogs att W.K. även fortsättningsvis skulle vara ensam vårdnadshavare och att C. skulle ha rätt till umgänge med E.K. en lördag per månad. Av utredarnas bedömning framgick bl.a. att C. i samtal varit tydlig med att det är hos sin mamma hon vill bo och att hon har stor oro över att i framtiden behöva flytta till sin pappa.

Tingsrätten (rådmannen Dick D. Johansson samt nämndemännen Ing-Marie Börjesson, Ann-Christine Eliasson och Fredrik Bursell) meddelade dom i målet den 7 december 2012.

I domen fann tingsrätten på anförda skäl att vårdnaden om C. alltjämt skulle tillkomma W.K. och att E.K. och C. skulle ha rätt till umgänge med varandra en söndag varje månad.

I fråga om ersättning till E.K:s rättshjälpsbiträde L.W. anförde tingsrätten följande: L.W. har i egenskap av biträde enligt rättshjälpslagen yrkat ersättning med, förutom annat, 54 225 kr plus mervärdesskatt för 45 timmars arbete. Mot bakgrund av det entydiga innehållet i såväl den gamla som i den nya vårdnadsutredningen och med beaktande av att det inte åberopats någon bevisning för att rubba slutsatserna och bedömningarna i dessa måste möjligheterna till framgång i målet för E.K. ha framstått som så små, för att inte säga obefintliga, att rätten bedömer att L.W. har överarbetat målet och därför inte är berättigad till ersättning för arbete med mer än vad som motsvarar 30 timmar. Mot hennes yrkanden i övrigt finns ingen erinran.

Tingsrätten fastställde ersättning enligt rättshjälpslagen till L.W. med 60 598 kr, varav 36 150 kr för arbete, 10 498 kr för tidsspillan, 1 830 kr för utlägg och 12 120 kr för mervärdesskatt.

L.W. överklagade beslutet och yrkade att hon skulle tillerkännas begärd ersättning. Hon anförde i huvudsak följande. Hon har gjort det som förväntas av uppdraget och inget annat. Det är inte rättssäkert att man som ombud i stark motvind inte får göra sitt yttersta för klienten. Hon har också tydligt specificerat samtliga arbetsåtgärder.

Justitiekanslern förelades att yttra sig över frågan vilken arbetsinsats som ett rättshjälpsbiträde ska lägga ned i ett indispositivt mål där biträdet har åtagit sig uppdraget och klienten har beviljats rättshjälp för angelägenheten. Hovrätten begärde att Justitiekanslern särskilt skulle yttra sig i frågan om rättshjälpsbiträdet ska begränsa sin arbetsinsats när socialnämnden i en vårdnadsutredning har gjort bedömningar som inte är till klientens fördel och där klienten vill få saken prövad av domstol.

Justitiekanslern anförde i yttrande bl.a. följande.

Enligt 27 § första stycket rättshjälpslagen (1996:1619) har ett rättshjälpsbiträde rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning.

Vid bedömningen av vad som är en skälig ersättning ska således bl.a. uppdragets art beaktas. Denna bestämmelse innebär enligt Justitiekanslerns mening att domstolen i ett vårdnadsmål bl.a. bör beakta att det rör sig om ett indispositivt tvistemål. Av Högsta domstolens praxis framgår också att det, vid bestämmande av vad som utgör en rimlig arbetsinsats för ett rättshjälpsbiträde i ett vårdnadsmål, kan finnas skäl att beakta de svåra avvägningar som biträdet har att göra mellan vad som utgör en skälig tidsåtgång och huvudmannens intresse av att biträdet utför vissa arbetsinsatser som i en annan typ av mål inte hade varit ersättningsgilla (jfr NJA 1985 s. 741 och NJA 1987 s. 58).

Justitiekanslern vill vidare framhålla att det ligger i sakens natur att det i ett vårdnadsmål råder olika uppfattningar om vad som är förenligt med barnets bästa. En förälder kan därför med fog ha en annan uppfattning än den som socialnämnden har kommit fram till i sin vårdnadsutredning. Något generellt krav på att ett rättshjälpsbiträde ska begränsa sin arbetsinsats i ett vårdnadsmål där bedömningarna i vårdnadsutredningen inrte talar till klientens fördel torde därför inte föreligga. Den omständigheten att parten inte åberopar någon bevisning för att ”rubba slutsatserna i vårdnadsutredningen” torde heller inte per automatik innebära att rättshjälpsbiträdet ska begränsa sin arbetsinsats. Det kan ju finnas mer eller mindre goda argument som talar emot de slutsatser socialnämnden har kommit fram till.

Sammanfattningsvis är det Justitiekanslerns uppfattning att en domstol i ett vårdnadsmål, precis som i andra måltyper, vid bestämmandet av rättshjälpsbiträdets ersättning ska göra en samlad bedömning av vad som med hänsyn till uppdragets art och omfattning utgör en rimlig arbetsinsats. Vid denna bedömning kan naturligtvis innehållet i vårdnadsutredningen och vilken bevisning som har åberopats beaktas. Även partens inställning i målet och vilka frågor som är tvistiga mellan parterna bör kunna beaktas.

Vad gäller det nu aktuella målet anser Justitiekanslern att de skäl som tingsrätten har anfört för att sätta ned ersättningen till rättshjälpsbiträdet framstår som tveksamma. Den begärda ersättningen motsvarande 45 timmars arbete framstår inte heller som anmärkningsvärt hög med hänsyn till vad som har framkommit om målets art och omfattning. Justitiekanslern motsätter sig därför inte att hovrätten helt eller delvis bifaller L.W:s överklagande.