RH 2013:26

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Staffan Rydholm) meddelade dom den 4 april 2012. Tingsrätten fann till en början visat att K.L. har ingått det avtal som bolaget påstått.

I domen anförde tingsrätten vidare bl.a. följande.

DOMSKÄL

Fråga i målet är om K.L. ägt ingå avtal för kommunens räkning. Enligt 2 kap. 10 § andra stycket lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område innehar den som är anställd eller annars till följd av annan intar en ställning varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla för dennes räkning ställningsfullmakt. Ställningsfullmakten innefattar en legal behörighet och kan alltså inte förändras av huvudmannen. Förutsättningarna för en rättsligt giltig ställningsfullmakt är att mellanmannen intar en ställning som grundas på avtal med huvudmannen, att ställningen enligt lag eller sedvänja medför behörighet, att mellanmannen företar rättshandlingen i huvudmannens namn, att rättshandlingen faller inom fullmaktens gränser och att medkontrahenten varit i god tro beträffande förekomsten av inskränkande föreskrifter.

Bolaget har gjort gällande att det av sedvänja följer en legal behörighet för anställda lärare att för en kommuns räkning företa inköp av läromedel i viss omfattning. Det kan konstateras att begreppet sedvänja avser ett allmänt vedertaget bruk inom en bransch eller dylikt och alltså inte ett lokalt tillvägagångssätt. Den bevisning bolaget åberopat visar att lärarlag ansvarar för inköp vid ett flertal skolor vilket i och för sig kan anses ändamålsenligt. Även om utredningen ger vid handen att lärarlag enligt sedvänja ansvarar för inköp i viss omfattning medför detta inte att enskilda lärare har behörighet att företa inköp utan konsensus i lärarlaget eller godkännande från annan ansvarig. Bolaget har därmed inte visat att det av sedvänja följer den behörighet som påstås. Med hänsyn till det sagda ska käromålet redan på denna grund ogillas.

DOMSLUT

Käromålet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson, hovrättsrådet Christina Fleur samt hovrättsassessorn Emma Alskog) anförde i dom den 26 mars 2013 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Frågan i målet

Kommunen har i hovrätten godtagit tingsrättens bedömning att K.L. har ingått ett löpande avtal med bolaget. Frågan i hovrätten är om K.L., som är anställd som lärare inom kommunen, har haft en ställningsfullmakt som gett henne behörighet att träffa avtal för kommunens räkning, och om kommunen därför är bunden av avtalet.

Allmänt om ställningsfullmakt

Reglerna om ställningsfullmakt finns i 10 § andra stycket avtalslagen. Enligt bestämmelsen grundas fullmäktiges behörighet att binda sin huvudman antingen i lag eller i sedvänja. Med uttrycket sedvänja menas både ”gängse skick och bruk” och ”rådande rättsuppfattning”. För att kravet på sedvänja ska anses vara uppfyllt måste ett handlingsmönster vara allmänt accepterat och ha en viss geografisk spridning i den bransch som är i fråga (se Avtalslagen: En kommentar, Grönfors, Dotevall, 4 uppl. s. 134 f).

Ställningsfullmakten räknas som en självständig fullmakt. Det innebär att huvudmannen inte kan variera behörigheten i det enskilda fallet. Behörigheten följer i stället av ställningen som den fullmäktige har intagit enligt lag eller avtal (se Avtalsrätt I, Adlercreutz, Gorton, 13 uppl. s. 193).

Genom reglerna om ställningsfullmakt kan anställda ha möjlighet att ingå avtal med bindande verkan för sin arbetsgivare. För att kunna ta ställning till om det finns en sådan behörighet är viktiga faktorer att beakta både vilken ställning den anställde haft och rättshandlingens art. Ju självständigare ställning en anställd har desto mer omfattande kan behörigheten att binda huvudmannen vara. Till exempel kan en anställd i chefsposition ha en långtgående behörighet att binda sin arbetsgivare. Samtidigt utvecklas behörighet på grund av sedvänja lättare när det är fråga om rutinmässiga angelägenheter som utförs av anställda i en underordnad ställning, än då det gäller åtgärder som mer sällan förekommer och utförs av personer högre upp i hierarkin (se bl.a. Något om ställningsfullmaktens utveckling, Dotevall, SvJT 2003 s. 637). Det är den som gör gällande att en ställningsfullmakt föreligger som har bevisbördan för sitt påstående. Högsta domstolen har dock uttalat att förekomsten av en ställningsfullmakt inte alltid är en ren bevisfråga. Det finns rättsfall där en ställningsfullmakt har ansetts föreligga även trots att behörigheten inte har kunnat förankras vare sig i lag eller sedvänja, men där en behörighet ändå har betraktats som ändamålsenlig (se rättsfallet NJA 2002 s. 244).

Bedömningen i målet

K.L. arbetar som lärare på D-skolan i kommunen. Det är ostridigt att hon inte har delegerats någon rätt att företräda kommunen. Hon har inte heller haft något direkt uppdrag att ingå avtal för kommunens räkning. Det saknas också lagbestämmelser som ger henne behörighet att ingå avtal med bindande verkan för kommunen. Frågan är därför om hon genom sin anställning som lärare haft en ställning där det av sedvänja följer en behörighet att binda kommunen vid ett avtal av nu aktuellt slag.

K.L. har inte någon chefsbefattning och såvitt framgår inte någon mer framskjuten funktion än vad lärare i allmänhet har. Avtalet med bolaget har avsett arbetsmaterial och avtalet har ingåtts genom att hon beställt tjänsten via internet. Avtalet har varit löpande och måste sägas upp för att upphöra att gälla. Enligt hovrätten visar inte utredningen att löpande avtal av detta slag är vanliga inom kommunal skolverksamhet eller att lärare i K.L:s ställning brukar ingå denna typ av avtal inom ramen för sin anställning. Även om priset för den beställda tjänsten har varit lågt, 100 kr per år exklusive mervärdeskatt, går det enligt hovrättens mening inte heller att jämföra ett löpande avtal av detta slag med att en lärare till exempel gör inköp av fika till en skolutflykt. Om en sådan behörighet fanns skulle till exempel flera lärare på en och samma skola oberoende av varandra kunna binda kommunen vid en mängd olika prenumerations- och abonnemangstjänster, med varierande löptider och villkor för uppsägning.

Sammantaget anser hovrätten lika med tingsrätten att det inte är visat att K.L. på grund av sedvänja haft behörighet att binda kommunen vid avtalet med bolaget. Det kan inte heller anses rimligt eller ändamålsenligt att hon på detta sätt skulle kunna binda kommunen vid avtalet. Med hänsyn till det anförda kan K.L. inte anses ha haft ställningsfullmakt att ingå ett avtal med bolaget för kommunens räkning. Kommunen kan således inte anses bunden av avtalet och käromålet ska följaktligen ogillas.

Tingsrättens dom ska därmed fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 26 mars 2013.

Mål nr: FT 2493-12.

Lagrum: 2 kap. 10 § andra stycket lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Rättsfall: NJA 2002 s. 244.

Litteratur: Grönfors, Dotevall, Kommentar till avtalslagen, 4 uppl. 2010; Adlercreutz, Gorton, Avtalsrätt I, 13 uppl. 2011; Dotevall, Något om ställningsfullmaktens utveckling, SvJT 2003 s. 637.