NJA 2002 s. 244

En banktjänsteman har utfärdat två förbindelser betalbara på första skriftliga anmodan. Fråga om banktjänstemannen hade ställningsfullmakt att utfärda förbindelserna.

J.-E. M. förde vid Stockholms TR den talan mot Nordbanken som framgår av TR:ns dom.

Beträffande bakgrunden till tvisten antecknades i TR:ns dom bl.a. följande.

Den s.k. IBIS-koncernen bestod av sammanlagt sju bolag, med IBIS A/S som moderbolag. IBIS A/S var ett norskt holdingbolag som ägdes av J.-E. M:s tre söner. Holdingbolaget ägde i sin tur samtliga aktier i Grammofon A/S Electra. ---.

Den 24 aug. 1988 ingicks två avtal (Augustiavtalen) mellan J.-E. M. och det av Y B. helägda DC Management Aktiebolag. Det första avtalet innebar att DC Management köpte 10 A-aktier i IBIS A/S av J.-E. M. för NOK 50 000 000. Det andra avtalet innebar att DC Management köpte 90 B-aktier i IBIS A/S för NOK 60 000 000. Genom det senare avtalet förvärvade J.-E. M. 25 procent av aktierna i DC Management för NOK 27 500 000.

Y. B:s broder I. B. var ägare till två bolag, Aktiebolaget Vallbör och Aktiebolaget Östra Sand. I. B. åtog sig att genom nämnda bolag finansiera DC Managements köp av IBIS A/S. Som ett led i finansieringen utfärdade AB Vallbör d. 24 aug. 1988 en garanti om NOK 60 000 000 att betalas inom tre veckor från utfärdandet.

Resterande del av finansieringen av förvärvet av aktierna skulle ske genom att dåvarande Gotabanken genom Stattenakontoret i Helsingborg skulle utfärda bankgarantier. Handläggaren vid bankens Stattenakontor, R. A., utfärdade för banken två förbindelser om SEK 32 000 000 och SEK 18 000 000. Förbindelserna hade följande lydelse:

J.-E. M. Oslo

Mot bakgrund av att köpeavtal träffats om förvärv av aktier i IBIS A/S mellan Er såsom säljare och DC Management AB såsom köpare, förbinder vi oss att tidigast 1988-09-22 på Er första skriftliga anmodan erlägga SEK 32 000 000 (resp. 18 000 000).

GOTABANKEN

Den 18 nov. 1988 undertecknades avtal mellan DC Management genom Y. B. och IBIS A/S genom O. H. M. Avtalet innebar att DC Management köpte samtliga aktier i Electra A/S för SEK 21 000 000. - I ett annat avtal dagtecknat samma dag mellan J.-E. M. och AB Vallbär genom I. B. överlät J.-E. M. bl.a. sin optionsrätt till köp av 67 procent av aktierna i Electra A/S till en köpeskilling om SEK 89 000 000.

TR:n (rådmännen Tjulander och Schött samt tingsfiskalen Ahlen) anförde i dom d. 22 dec. 1995.

Yrkanden. J.-E. M. har yrkat att Nordbanken skall förpliktas att till honom betala SEK 50 000 000 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med d. 22 nov. 1991 till dess betalning sker.

Nordbanken har bestritt käromålet. Kapitalbeloppet och beräkningen av yrkad ränta har vitsordats i och för sig, dock att ränta skall utgå först från d. 7 febr. 1995.

Grunder. J.-E. M. har som grund för sin talan åberopat följande: Nordbanken har med anledning av ett mellan J.-E. M. och DC Management träffat avtal om överlåtelse av aktier i IBIS A/S utfärdat två bankgarantier om SEK 32 000 000 respektive SEK 18 000 000. Enligt bankgarantierna har banken förbundit sig att tidigast d. 22 sept. 1988 efter skriftlig anmodan betala beloppen. J.-E. M. har framställt krav på betalning d. 21 okt. 1991. Banken har inte betalt.

Nordbanken har som grunder för sitt bestridande åberopat följande:

1. R. A. har saknat behörighet att för banken underteckna bankgarantierna. Han var inte firmatecknare varken ensam eller i förening med någon annan. Nordbanken är därför inte bunden av garantierna oavsett om J.-E. M. känt till eller bort känna till R. A.:s bristande behörighet. J.-E. M. har emellertid varit i ond tro om R. A.:s bristande behörighet att företräda banken.

2. Om R. A. skulle anses ha varit behörig att ensam för banken utfärda bankgarantierna har dessa aldrig i original lämnats över till J.-E. M. Under alla förhållanden har bankgarantierna lämnats åter till R. A., som har makulerat dem och sedermera har originalhandlingarna förstörts. Omständigheterna ger uttryck för att bankgarantierna aldrig medfört några förpliktelser för banken.

3. Om bankgarantierna i original har lämnats ut till I. B. så har de i vart fall inte lämnats vidare till J.-E. M. I. B. har lämnat åter garantihandlingarna till banken, varefter handlingarna makulerades och förstördes. J.-E. M. har i nära anslutning till d. 26 aug. 1988 per telefon till L. R. och per telefax till H. F bekräftat att garantihandlingarna annullerades. Omständigheterna ger uttryck för att bankgarantierna aldrig medfört några förpliktelser för banken gentemot J.-E. M.

4. Om bankgarantierna skulle anses innefatta ett bindande åtagande för Nordbanken, har garantierna bara utfärdats för att säkerställa köpeskillingen enligt augustiavtalen. Augustiavtalen har sedermera upphört att gälla, senast i samband med att novemberavtalen ingicks. Novemberavtalen har avsett andra parter, annat köpeobjekt, annan valuta och i övrigt andra villkor än dem som bankgarantierna omfattade. Bankgarantierna har därför upphört att gälla.

5. J.-E. M. har erhållit SEK 50 000 000 motsvarande den fulla köpeskillingen och därtill kvitterat mottagandet d. 24 aug. 1988 på augustiavtalen. Han kan därför inte göra gällande något anspråk p.g.a. bankgarantierna.

J.-E. M. har med anledning av Nordbankens bestridandegrunder genmält följande:

1. R. A. har varit behörig att utfärda garantierna då han haft en ställningsfullmakt att företräda banken. J.-E. M. har varken haft möjlighet eller skyldighet att kontrollera om R. A. var behörig att utfärda garantierna. Han har i vart fall varit i god tro om R. A:s behörighet.

2. Han har bara fått garantihandlingarna i form av faxkopior. Han har aldrig till banken bekräftat att handlingarna inte skulle kunna göras gällande mot banken.

3. Han har inte haft någon kännedom om att originalhandlingarna lämnats ut till någon annan och därefter återlämnats till banken.

4. Novemberavtalen har inte ersatt augustiavtalen. De rör nämligen olika parter. Eftersom augustiavtalen fullföljts är novemberavtalen att se som en nullitet.

5. Han har visserligen fått betalt med SEK 50 000 000, men inte på grund av de åberopade garantierna.

Utveckling av talan. J.-E. M. har till utveckling av sin talan i huvudsak åberopat de omständigheter som antecknats i avsnittet "Bakgrund" och har utöver detta anfört bl.a. följande:

Bankens garantier är av "on demand-karaktär"

De av dåvarande Gotabanken utfärdade bankgarantierna innehåller bara ett villkor, nämligen att J.-E. M. skriftligen tidigast d. 22 sept. 1988 anmodar banken att betala det utfästa beloppet. Bankgarantierna är icke- accessoriska. Nordbanken kan därför inte till befriande verkan avseende betalningsskyldigheten åberopa omständigheter som hänför sig varken till banken eller det köpeavtal som garantierna var avsedda att garantera. Bankens skyldigheter påverkas alltså inte av om augustiavtalen fullföljts, omförhandlats eller på något annat sätt förändrats. Nordbanken kan inte heller göra några rättsliga invändningar på grund av att J.-E. M. bara presenterat bankgarantierna i form av faxkopior.

R. A:s behörighet

J.-E. M. har i fråga om bankgarantierna uppfattat att R. A. i egenskap av chef för Stattenakontoret bekräftat bankens garantiåtaganden. J.-E. M. har utgått från att R. A. handlagt ärendet i enlighet med sina instruktioner, vilka för övrigt inte varit kända för honom. Han förutsatte därför att ärendet handlagts i bankens kreditkommitté eller styrelse. Det har inte ålegat honom att kontrollera huruvida R. A. haft behörighet att ensam utfärda garantierna.

Bevisning

På begäran av J.-E. M. har ägt rum förhör under sanningsförsäkran med honom själv samt vittnesförhör med direktören Y. B., advokaten B. Å. L. och professorn E. N. På begäran av Nordbanken har ägt rum vittnesförhör med bankdirektören L. R, försäkringsmäklaren H. F och bankdirektören M. af E. På begäran av båda parter har ägt rum vittnesförhör med förre banktjänstemannen R. A.

Parterna har även åberopat skriftlig bevisning, däribland har J.-E. M. åberopat ett av professor Erik Nerep avgivet utlåtande.

Domskäl

Fråga i målet är huruvida dåvarande Gotabanken genom R. A. lämnat J.-E. M. bankgarantier och om dess garantier i så fall kan grunda ett betalningsansvar för Nordbanken.

Mycken kraft och tid har lagts ned - framför allt från J.-E. M. - på att ge en mycket fyllig bakgrundsbild och visa på de förhållanden som rådde i tiden såväl före som efter det att banken enligt J.-E. M. skall ha lämnat de i målet omtvistade garantierna. Ostridigt mellan parterna är att den förre handläggaren R. A. vid Gotabankens Stattenakontor i Helsingborg ensam undertecknat de båda förbindelserna om SEK 32 000 000 respektive SEK 18 000 000 som enligt företedda faxkopior är utfärdade på bankens brevpapper. Det är även ostridigt att R. A. inte - ens i förening med någon annan - haft rätt att teckna dåvarande Gotabankens firma.

Det måste nära nog framstå som en självklarhet att en enskild banktjänsteman vid ett bankkontor och utan firmateckningsrätt inte kan ikläda banken förpliktelser om mångmiljonbelopp. Det är inte heller förvånande att i 7 kap. 15 § 3 st. bankaktiebolagslagen (1987:618) föreskrivs att rätten att teckna ett bankaktiebolags firma bara får utövas av två eller flera personer i förening, dvs. kollektiv firmateckning skall alltid tillämpas (jfr SOU 1927:11 s. 146, SOU 1932:30 s. 76 och SOU 1984:27 s. 249 samt prop. 1986/87:12 s. 104). I sak motsvarar bankaktiebolagslagens föreskrifter om rätt att teckna ett bankaktiebolags firma dem som gällde före d. 1 juli 1987 enligt 82 § 1 mom. lagen (1955:183) om bankrörelse.

Det saknar mot denna bakgrund betydelse vad J.-E. M. insett eller bort inse om R. A:s behörighet att ikläda banken de förpliktelser som följer av bankgarantierna som sådana enligt ordalydelsen. R. A. har nämligen inte i något fall ensam - ens till följd av sina tjänsteåligganden - lagligen kunnat teckna bankens firma eller annars med bindande verkan kunnat företräda banken vid utfärdande av sådana garantier eller förbindelser varom nu är i fråga (jfr prop. 1986/87:12 s. 103 och 210).

Sammanfattningsvis kan J.-E. M. alltså inte grunda någon betalningsskyldighet för Nordbanken på grund av de d. 26 aug. 1988 dagtecknade handlingarna med garantiförbindelser som i Gotabankens namn undertecknades av R. A. J.-E. K:s talan i denna del skall därför redan på denna grund ogillas.

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

J.-E. M. överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till käromålet. Nordbanken bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Widebäck, hovrättsråden Ohm och Hahn, referent, samt tf. hovrättsassessorn Nyman) anförde i dom d. 23 sept. 1998:

Utredningen i HovR:n.

I HovR:n har förhör på nytt hållits med J.-E. M., R. A., E. N., L. R, H. F. och M. af E. Som nytt vittne på begäran av Nordbanken har f.d. bankdirektören H. v. K. hörts. Samma skriftliga bevisning som vid TR:n har åberopats. Härutöver har J.-E. M. åberopat Kreditinstruktion för Götabanken och Anvisningar till kontor för utfärdande av kontorsgarantier 1984-11-26.

J -E. M. har under sanningsförsäkran i HovR:n utöver vad som framgår av TR:ns dom lämnat följande uppgifter. Enligt avtalen d. 24 aug. 1988 avyttrade han samtliga aktier i den norska koncernen IBIS A/S till DC Management AB för en sammanlagd köpesumma om 110 milj. kr. Den överlåtna koncernen var en av Skandinaviens största inom skivbolagsbranschen, framför allt inom distributionsområdet. Ett av bolagen inom koncernen, A/S Electra, ägde fastigheten Geysir 1 i Stockholm. Bankgarantierna utfärdades på uppdrag av I. B av Gotabanken, Stattenakontoret, Helsingborg och faxades till J.-E. M. i Oslo d. 26 aug. Då han blev i akut behov av pengar kontaktade han Sparbankernas Bank i Stockholm i avsikt att belåna de av Gotabanken utfärdade garantierna. Han blev emellertid hänvisad till bankens dotterbolag i Luxemburg, Banque Nordeurope SA, vars bankchef kontaktade Gotabanken i Helsingborg, som bekräftade bankens garantiåtaganden. Gotabanken i Helsingborg medgav efter samtalet skriftligen genom ett tillägg på de bägge bankgarantierna att garantierna fick överlåtas till Banque Nordeurope S.A. Banque Nordeurope SA krävde dock att texten skulle ändras varför Gotabanken utfärdade följande icke undertecknade skrivelse. "As security for a short turn credit facility which you have granted to Mr J.-E. M., Gotabanken hereby unconditionally and irrevocably guarantee as for your debt the amount of SEK 50 000 000:- minus interest and costs repaid by Banque Nordeurope S.A. The amount of SEK 50 000 000:- minus interest and costs will be paid to your account with Sparbankernas Bank, Stockholm, account no 11155 on sept. 22, 1988." På grundval av Gotabankens garanti enligt ovan utfärdade Banque Nordeurope S.A ett Loan agreement daterat d. 31 aug. 1988. Låneavtalet undertecknades av två banktjänstemän på Banque Nordeurope S.A. Enligt låneavtalet fick J.-E. M. låna 50 milj. kr. Han kom dock inte att utnyttja det av Banque Nordeurope S.A undertecknade låneavtalet. --

R. A. har uppgett följande. Han tjänstgjorde som bankkamrer och chef för företagsgruppen på Stattenakontoret i Helsingborg. Han var vidare ställföreträdande chef där och trädde in i kontorschefens befogenheter när denne inte var på kontoret. Han var delegat i Gotabanken och tecknade bankens firma i kreditavtal. Som delegat hade han behörighet att ingå krediter ensam i eget namn och med bindande verkan för banken. Han uppfattade även att han hade ställningsfullmakt i egenskap av chef för företagsgruppen och som ställföreträdande kontorschef. Hans befogenhet reglerades av en kreditinstruktion. Enligt denna fick han bevilja kredit upp till 500 000 kr mot fullgod säkerhet och 100 000 kr i blancokredit, dvs. utan säkerhet. Som ställföreträdande kontorschef hade han befogenhet att bevilja kredit upp till två milj. kr. Han beviljade även högre krediter med bankens goda minne. Krediter över den egna befogenheten föredrogs för regionstyrelsen, som beviljade krediten. Regionstyrelsen gjorde inga påpekanden när han hade överskridit sin befogenhet. Man tänjde på gränserna eftersom man ville öka utlåningen; "låna bara ut", var det som gällde. Det är han som har utfärdat de aktuella bankgarantierna. Han uppfattade dem inte som en kredit eller bankgaranti utan som ett löfte och en skyldighet för banken att fullfölja betalningen.

Garantierna skulle gälla till dess betalning skedde och han uppfattade att betalningen skulle ske inom en månad. Det var I. B. som förhandlade med banken. Det var han själv som faxade förslag och senare garantierna till J.-E. M. i Oslo. Han var medveten om att han överskred sin befogenhet då han utfärdade garantierna, men han såg ingen risk i det eftersom de endast skulle gälla en kort tid och banken skulle få en stor kund i Electra. Hans chef H. F. såg när han skrev ut garantierna. H. F. påpekade också att han inte fick utfärda dem. Han fullföljde dock detta eftersom han ansåg det riskfritt och när allt var klart med garantierna sade H. F. ingenting. Han har inte själv varit i direktkontakt med J.-E. M. och han har inte heller varit i kontakt med Banque Nordeurope S.A och har inte skrivit förbindelsen till dem. Enligt sin egen uppfattning har han ingått en förbindelse som är bindande för banken. --

H. F. har uppgett följande. Han tjänstgjorde 1988 på Gotabanken, Stattenakontoret i Helsingborg, som kontorschef. I slutet av augusti 1988 fick en anställd på kontoret - L. R. - en förfrågan från en bank i Stockholm om giltigheten av en bankgaranti på 50 milj. kr. H. F. som befann sig på ett sammanträde i Malmö kontaktades av L. R om garantin. Kontoret hade inte bemyndigande att utfärda en bankgaranti på 50 milj. kr och han insåg att han omedelbart måste vidta åtgärder. Däremot hade bankens ledning kunnat utfärda en sådan garanti eftersom det är en vanlig affärstransaktion. Dagen därpå sammanträffade han med I. B. för att få garantin annullerad eftersom R. A. hade överskridit sin befogenhet. I. B. accepterade att garantin annullerades. --

Domskäl. Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid TR:n med följande tillägg och förtydliganden.

J.-E. M. har åberopat att R. A. i egenskap av delegat i Gotabanken varit behörig att i enlighet med bankens gällande kreditinstruktion med bindande verkan för banken ingå kreditavtal.

Nordbanken har gjort följande tillägg och förtydliganden. Det vitsordas att R. A. var delegat i banken. R. A:s ställning var emellertid inte sådan att han kunde utfärda garantierna. Kreditinstruktionen gav honom inte denna behörighet. R. A:s behörighet sammanföll med den befogenhet han erhöll genom instruktionen (p. 1). J.-E. M. har erhållit betalning med 50 milj. kr., dvs. det belopp som garantierna uppgår till. Någon skyldighet för banken att infria dessa föreligger därför inte (p. 5).

Till bemötande av vad Nordbanken anfört har J.-E. M. gjort följande tillägg. Det finns inga formföreskrifter för en bankgaranti. En sådan kan även vara muntlig (p. 2). Novemberavtalen är en intern aktieöverlåtelse inom koncernen och har ingen rättslig betydelse vad gäller bankens åtaganden enligt bankgarantierna (p. 4).

HovR:ns bedömning

Frågan om R. A.:s behörighet (bankens bestridandegrund 1)

Enligt 7 kap. 6 § bankaktiebolagslagen (1987:618) får styrelsen, med den inskränkning som följer av 7 § samma kapitel, uppdra åt verkställände direktören eller någon annan att ensam eller tillsammans med annan vidta sådana åtgärder som annars ankommer på styrelsens egen prövning. En person som har fått ett sådant uppdrag kallas delegat. Enligt tredje stycket samma paragraf skall styrelsen i en instruktion meddela föreskrifter om de befogenheter som skall tillkomma verkställande direktör och andra delegater. Enligt 7 § samma kapitel får styrelsen inte uppdra åt enskild styrelseledamot eller annan att avgöra ärenden som är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

Delegation förekommer i stor utsträckning inom bankaktiebolag och omfattar ett stort antal tjänstemän som har till uppgift att handlägga kreditgivningsärenden. En delegat är emellertid inte en legal ställföreträdare för banken och inte automatiskt firmatecknare för bankaktiebolaget.

Av bestämmelserna om delegation följer således att en delegat- med de inskränkningar som anges i 7 kap. 7 § bankaktiebolagslagen - kan vidta åtgärder som annars ankommer på styrelsen att avgöra. Det föreligger alltså inte i och för sig något formellt hinder för en delegat att med bindande verkan för banken ensam utfärda en bankgaranti.

Delegatens behörighet måste emellertid också bedömas utifrån den ställning som delegaten har inom banken. En banktjänsteman på hög nivå bör exempelvis i kraft av sin ställning kunna vidta mer långtgående åtgärder än en bankkassörska. Med hänsyn till den ställning som R. A.. hade på det bankkontor han tjänstgjorde får han anses ha haft behörighet beträffande åtgärder inom det område, företagsgruppen, som han var chef för.

Fråga är då om åtgärden att utfärda bankgarantierna varit av sådan vikt att R. A. av den anledningen enligt 7 kap. 7 § bankaktiebolagslagen inte varit behörig att utfärda garantierna. Även om ett belopp om 50 milj. kr utgör ett ansenligt belopp för ett litet bankkontor som det här är fråga om är det dock, enligt HovR:ns bedömning, inte så betydande att det för en bank av Gotabankens storlek kan anses ha varit av sådan vikt att R. A. av den anledningen saknat behörighet att utfärda garantierna.

Sammantaget finner HovR:n att R. A.. - oavsett vilka föreskrifter som meddelades i bankens kreditinstruktion - varit behörig att med bindande verkan för banken utfärda bankgarantierna.

Frågan om J.-E. M. - som banken gjort gällande - varit i ond tro beträffande RÅ:s behörighet saknar betydelse.

I domskälen upptog HovR:n härefter till övervägande de bestridandegrunder i övrigt som Nordbanken anfört. HovR:n fann att bankens invändningar enligt punkterna 2 och 3 inte inverkade på bankens skyldighet enligt garantierna. I fråga om invändningsgrunden 4 fann HovR:n emellertid att Nordbanken visat att novemberavtalen ersatt augustiavtalen och att dessa således upphört att gälla i november 1988, dvs. innan J.-E. M. krävde att Nordbanken skulle infria sina åtaganden enligt garantierna.

HovR:n anförde avslutningsvis: Med hänsyn härtill och då bankgarantierna som, enligt vad HovR:n tidigare funnit, är accessoriska till augustiavtalen har också Nordbankens förpliktelser enligt garantierna upphört att gälla.

Överklagandet skall således lämnas utan bifall och TR:ns dom fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

J.-E. M. överklagade och yrkade bifall till käromålet. Nordbanken, nu Nordea Bank Sverige AB, bestred ändring.

J.-E. M. åberopade utlåtanden av professor Roy Goode, Emeritus professor of law, Oxford, och av Dr Georges Affaki, medlem i ICC (International Chamber of Commerce) Banking Technique and Practice Commission, Paris.

Svenska Bankföreningen, som av HD beretts tillfälle att yttra sig i fråga om R. A:s behörighet att med bindande verkan för banken lämna de aktuella förbindelserna, avgav yttrande i målet.

Målet avgjordes efter huvudförhandling. Vid huvudförhandlingen hördes Bankföreningens verkställande direktör och föreningens chefsjurist som sakkunniga.

HD (JustR:n Magnusson, Munck, Westlander, opp och Håstad, referent) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är utrett att J.-E. M. d. 24 aug. 1988 genom två avtal sålde sina aktier i IBIS A/S till DC Management AB mot en köpeskilling på 110 miljoner norska kr, varav 60 milj. kr. skulle betalas inom tre veckor och 50 milj. kr med längre anstånd. I anslutning härtill utfärdade banktjänstemannen R. A. i Gotabankens namn två d. 26 aug. 1988 daterade förbindelser av följande lydelse omfattande 32 respektive 18 milj. svenska kr.

"Mot bakgrund av att köpeavtal träffats om förvärv av aktier i IBIS A/S mellan Er såsom säljare och DC Management AB såsom köpare, förbinder vi oss att tidigast 1988-09-22 på Er första skriftliga anmodan erlägga SEK 32.000.000 /18.000.000:-."

Orden "på Er första skriftliga anmodan" i förbindelserna skulle kunna tolkas så att de hänförde sig till tidpunkten vid vilken förbindelserna förföll till betalning (jfr 5 § skuldebrevslagen) eller till frågan om förbindelserna var primära (solidariska) eller subsidiära i förhållande till DC Managements betalningsförpliktelser. Förbindelserna kan emellertid även tolkas på ett annat sätt. I kommersiella sammanhang har användningen av uttrycken on demand och on first demand, särskilt i samband med garantier av olika slag, fått den speciella innebörden att förbindelsen är självständig till det bakomliggande rättsförhållandet. Utfärdaren (garanten) skall således i princip inte ha rätt att vägra betalning med hänvisning till att den som är berättigad enligt garantin (beneficienten) saknar motsvarande rätt till betalning hos gäldenären i det bakomliggande förhållandet. Det anförda anses inom affärslivet gälla oavsett om förbindelsen - vilket är det vanliga - innehåller en allmän hänvisning till det bakomliggande rättsförhållandet (se utlåtanden i målet av Roy Goode och George Affaki samt Goode, Commercial law, 2 uppl. 1995, s. 1030 ff).

Syftet med en on demand-garanti är att beneficientens rätt till betalning inte skall kunna fördröjas genom invändningar om dennes rätt enligt det bakomliggande förhållandet. Skulle garantierna anses vara obegränsat självständiga, fick beneficienten emellertid en möjlighet att skaffa sig betalning också när han uppenbarligen saknar all rätt. Vid sådant rättsmissbruk eller vid "clear cases of fraud" anses det i exempelvis Tyskland respektive England inte uteslutet att beneficientens rätt till betalning skulle bortfalla (se Lena Dalman, SvJT 1985 s. 177 ff. på s. 184 ff. med hänvisningar). Ett motsvarande undantag vid uppenbart rättsmissbruk skulle enligt svensk rätt kunna göras med stöd av 36 § avtalslagen (jfr SOU 1974:83 s. 155 f.). ICC har genom två standardavtal (325/1978 och 458/1992) och UNCITRAL har genom en konvention (UN Convention on Independent Guarantees and Stand-by Letters of Credit, 1995) försökt införa en viss accessoritet vid bruket av on demandgarantier. Dessa åtgärder understryker emellertid bara att en ren on demand-garanti skall tolkas som i princip helt självständig.

Nordea har i HD hävdat att on demand-garantier praktiskt taget inte förkommer inom bankväsendet på den nordiska eller europeiska marknaden utan bara i förhållande till avtalskontrahenter i Fjärran Östern eller muslimska länder. J.-E. M. har påstått att on demand-garantier åtminstone vid den i målet aktuella tiden var vanliga även i Skandinavien och Europa.

Den fråga som först måste avgöras i målet är huruvida R. A., som ostridigt överskred sin befogenhet, var behörig att binda Gotabanken (numera Nordea) till de utfärdade förbindelserna.

J.-E. M. har i alla instanser åberopat att R. A. var behörig att binda banken därför att R. A. hade ställningsfullmakt, vilket i första hand får uppfattas så att J.-E. M. som grund har åberopat R. A:s position i banken (allmän ställningsfullmakt).

R. A. var vice kontorschef och föreståndare för företagsavdelningen på ett av Gotabankens tre kontor i Helsingborg. Han var inte, ens i förening med annan, firmatecknare. Kontoret omsatte ca 250 milj. kr per år. R. A. hade enligt bankens kreditinstruktion, som gällde alla slags krediter inklusive bankgarantier, rätt att bevilja kredit upp till 100 000 kr utan säkerhet och 500 000 kr med säkerhet. För utfärdandet av bankgarantier gällde därutöver särskilda villkor. Kontorets limit var 2 milj. kr.

I 10 § 2 st. avtalslagen stadgas: "Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet".

Avgörande för ställningsfullmäktigens behörighet är enligt bestämmelsens ordalydelse huruvida det finns en lag eller en sedvänja som ger behörigheten. Existensen av en ställningsfullmakt skulle med andra ord, när den påstås vara grundad på sedvänja, vara en utredningsfråga, där den som gör gällande att ställningsfullmakt föreligger har bevisbördan. I HD:s praxis finns också åtskilliga rättsfall där ett påstående om allmän ställningsfullmakt inte godtagits, därför att det inte styrkts att den gängse uppfattningen är att huvudmannen måste infria förbindelsen (se t.ex. NJA 1985 s. 717 och 1990 s. 591).

Trots lagtexten torde förekomsten av ställningsfullmakt emellertid inte vara en ren bevisfråga. I rättspraxis finns fall där allmän ställningsfullmakt ansetts föreligga utan att behörigheten kunnat förankras i vare sig lag eller sedvänja men där en behörighet har betraktats som ändamålsenlig (se t.ex. NJA 1956 s. 656 samt Grönfors, Avtalslagen, 3 uppl. 1995 s. 120 f. och Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961 s. 151 ff. och 208). Denna utvidgning av den allmänna ställningsfullmakten framstår som naturlig med tanke på att fullmaktsreglerna i övrigt innehåller normativa inslag (se exempelvis NJA 1974 s. 706 där t.o.m. bristande övervakning från huvudmannens sida medförde att en anställd ansågs behörig).

Banktjänstemäns allmänna ställningsfullmakt har nyligen bedömts i två rättsfall av HD. I NJA 2001 s. 191 I gällde frågan om en ställföreträdande regionchef och vice verkställande direktör var behörig att avtala om att en borgensförbindelse som parterna förhandlade om skulle vara tidsbegränsad, och i NJA 2001 s. 191 II gällde frågan om en kontorschef var behörig att ingå avtal enligt vilket låntagares betalningsskyldighet begränsades till vad som kunde utfås ur en fastighet. I bägge målen inhämtades yttrande från Svenska Bankföreningen. I mål II uttalade Bankföreningen att kontakten med kunden brukar anförtros en banktjänsteman och att verksamhetens behöriga gång är beroende av att bindande överenskommelser när det gäller en rad olika tjänster kan träffas med andra än sådana befattningshavare som har firmateckningsrätt för banken. Enligt föreningens uppfattning måste en kund kunna fästa tilltro till de besked av olika art som denne får från personer inom banken som kunden uppfattar som ansvariga för det aktuella ärendet. Endast om det finns anledning för kunden att känna beaktansvärd osäkerhet i fråga om dessa företrädares befogenhet eller behörighet är det rimligt att kunden kontrollerar om formella förutsättningar att träffa avsett avtal föreligger.

Bankföreningens slutsats blev i båda målen att banktjänstemännen var behöriga att träffa de aktuella överenskommelserna. Även HD fann i båda målen att ställningsfullmakt förelåg.

Även i det nu aktuella målet föreligger ett yttrande från Svenska Bankföreningen. Dessutom har förhör ägt rum med verkställande direktören i Bankföreningen U. L. och föreningens chefsjurist T. T.

I yttrandet från Bankföreningen diskuteras inte huruvida det av praktiska skäl skulle vara lämpligt att den som får en garanti från en banktjänsteman kan utan kontroll lita på dennes behörighet. I stället beskrivs rutinerna vid utfärdandet av bankgarantier. Det framhålls bl.a. att det vid den aktuella tidpunkten var en fast etablerad praxis, grundad på interna skriftliga instruktioner i bankerna, att bankgarantier oavsett belopp undertecknades av två tjänstemän, som antingen hade firmateckningsrätt eller givits särskild fullmakt att underteckna garantier. Såvitt gäller on demand-garantier tillägger Bankföreningen att sådana utfärdas efter särskilda överväganden.

Varken Bankföreningens yttrande eller förhörsutsagorna ger stöd för att den gängse uppfattningen i branschen vid den aktuella tiden var att en bank måste infria en bankgaranti som utfärdats av en banktjänsteman i R. A.:s ställning. Delvis får detta antas sammanhänga med att de praktiska skäl för ställningsfullmakt som åberopats i Bankföreningens yttranden i 2001 års mål inte i samma utsträckning gör sig gällande när en banktjänsteman gör ett åtagande till förmån för en beneficient som inte i egenskap av bankkund står i förbindelse med banken. I målet är inte heller visat att vare sig on demand-garantier eller ordinära bankgarantier var vanligt förekommande förbindelser på bankkontor av det slag där R. A. var anställd. Det skulle således inte leda till nämnvärda praktiska olägenheter om åtminstone vid sådana bankkontor tjänstemannens behörighet att lämna en sådan förbindelse måste styrkas. I förevarande fall märks också att förbindelserna löd på avsevärda belopp jämfört med kontorets omsättning. Med hänsyn till det anförda kan R. A. inte anses ha haft allmän ställningsfullmakt att utfärda ifrågavarande förbindelser.

J.-E. M. har vidare åberopat att R. A. skulle ha varit behörig att utfärda garantierna med stöd av s.k. tolerans- eller kombinationsfullmakt (särskild ställningsfullmakt). Vad som framkommit i målet ger emellertid inte stöd för att Nordea på denna grund skulle vara bundet av garantierna.

J.-E. M. har av HovR:n tillåtits i andra hand åberopa och även i HD åberopat att R. A. var behörig att utfärda garantierna såsom delegat i banken. Den delegation som härvid åsyftas är den som framgår av den tidigare nämnda kreditinstruktionen. En sådan beslutsrätt kan emellertid - även om den i sig skulle ge behörighet att företräda banken mot tredje man, vilket inte är givet - aldrig ge större behörighet än som omfattas av kreditlimiten (jfr 11 § 2 st. avtalslagen).

Slutligen har J.-E. M. inför HD åberopat att banken godkänt garantierna eller åtminstone alltför länge dröjt med att hävda att de vore ogiltiga. J.-E. M. har inte anfört någon ursäkt varför dessa omständigheter åberopas som grund först i HD. Han tillåts därför inte att åberopa dessa omständigheter.

Sammanfattningsvis är Nordea inte bundet av de av R. A. utfärdade förbindelserna. Käromålet kan således inte vinna bifall.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Håstad tillade för egen del: I det ovan nämnda rättsfallet NJA 2001 s. 191 I avgjorde HD målet på frågan om banktjänstemannen hade ställningsfullmakt att gå med på att en borgen skulle vara tidsbegränsad. Frågan om ställningsfullmakt torde emellertid ha saknat betydelse för utgången i målet. Antag att borgensmannens erbjudande hade för bankens räkning tagits emot inte av en vice VD i banken utan av bankens städerska, som sagt att banken hellre ser en tidsbegränsad borgen än ingen borgen alls. Skulle borgensmannen i så fall ha blivit bunden av en tidsobegränsad borgen, därför att städerskor saknar ställningsfullmakt att avtala om tidsbegränsningar vid borgen. Självfallet inte! Från frågan om en fullmäktigs behörighet att binda huvudmannen till ett av fullmäktigen avgivet löfte måste man skilja frågan vad tredje man för sin del har lovat och blivit bunden av. En huvudman kan inte genom att ge fullmäktigen begränsad behörighet göra tredje mannen bunden av annat än vad denne erbjudit.

Om tredje man gjort ett förklaringsmisstag eller blivit bedragen av den som företräder huvudmannen till att företa en rättshandling i förhållande till huvudmannen, skall i enlighet med det ovan anförda huvudmannen inte tjäna på att hans företrädare inte gjorts behörig att sluta avtal på de villkor som tredje man trodde att avtalet innefattade. Om tredje man nöjer sig med att yrka ogiltighet (alltså ej bundenhet för huvudmannen), skall företrädarens onda tro därför tillräknas huvudmannen vid tillämpning av 3 kap.avtalslagen eller förutsättningsläran (se NJA 1949 s. 134).

I NJA 1968 s. 303 borde avtalet mellan det amerikanska bokförlaget och lundastudenten således ha ansetts ogiltigt redan med tillämpning av 30 § och 32 § 1 st.avtalslagen, eftersom förlagets företrädare vilselett studenten att tro att han fick uppslagsverket gratis. Det borde - tvärtemot vad HD anförde - i ogiltighetshänseende ha varit likgiltigt om företrädaren var behörig att skänka bort varan och om behörig företrädare för förlaget var i ond tro om att studenten faktiskt blivit vilseledd. Den av HD antagna ogiltigheten stödd på 33 § avtalslagen, därför att behörig företrädare hade kännedom om de försäljningsmetoder som användes av företrädarna (ja, rentav lärt ut dem), var således överflödig. Målet borde ha fått samma utgång även om denna omständighet inte hade förelegat.

I NJA 1986 s. 596 medförde en företrädares onda tro angående motpartens uppfattning (att en montering ingick i priset) att ett avtal genom tolkning fick ett innehåll som företrädaren ej var behörig att genom uttryckligt avtal binda huvudmannen till. Domen är därför principiellt anmärkningsvärd, men den bör läsas mot bakgrund av att avtalsbundenhet var ostridig i målet (jfr HD:s ingress) och att uteblivet avtal på grund av dissens inte gärna kunde göras gällande på fullgörelsestadiet. Dessutom betonades konsumentskyddsaspekten. Det gällde att välja den minst dåliga av två principiellt felaktiga lösningar: avtal med montage eller avtal utan montage.

Jämför i sistnämnt sammanhang att bundenhet för en anbudsgivare till en oren accept enligt 6 § 2 st. avtalslagen förutsätter vetskap hos anbudsgivaren om motpartens uppfattning, medan vårdslös okunskap om motpartens uppfattning enligt 32 § 1 st. avtalslagen endast leder till ogiltighet. När tvist om avtalets innebörd uppkommer sedan avtalet börjat fullgöras och en återgång inte är realistisk, kan emellertid vårdslös okunskap om motpartens uppfattning (vilken sålunda framstår som den naturliga uppfattningen) leda till att avtalet - i strid mot lagens utgångspunkt - vid en tolkning blir gällande enligt motpartens uppfattning.

HD:s dom meddelades d. 8 maj 2002 (mål nr T 4247-98).