RH 2013:30

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Christer Thornefors, Mats Dahl och Jens Wieslander, referent) anförde i dom den 13 december 2011 i huvudsak följande.

DOMSKÄL

Förutsättningar för tingsrättens prövning

Frågan om skiljemäns behörighet får enligt 2 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF) prövas av skiljemännen själva. Enligt bestämmelsen hindrar detta emellertid inte en domstol från att på begäran av en part pröva frågan. Av paragrafens andra stycke framgår att ett beslut av skiljemännen under förfarandet, som innebär att skiljemännen funnit sig behöriga att avgöra tvisten, inte är bindande. Det nu sagda leder till slutsatsen att det är domstol som ytterst har att avgöra frågan om skiljemännens behörighet. Vid den prövning som nu ska göras är tingsrätten sålunda inte bunden av skiljenämndens särskilda jurisdiktionsbeslut den 22 april 2009.

Av 3 § LSF framgår att när prövningen av om skiljemännen har varit behöriga också innefattar en bedömning av skiljeavtalets giltighet, ska skiljeavtal som utgör en del av ett annat avtal anses utgöra ett särskilt avtal (den s.k. separabilitetsteorin). Det innebär bl.a. att frågan om tillämplig lag för bedömningen av skiljeavtalets giltighet ska bedömas separat och utan koppling till vad som kan anses utgöra tillämplig lag för huvudavtalet. Parterna i målet är överens om att frågan om skiljeavtalets giltighet ska prövas i enlighet med svensk rätt.

Innebörden av Ukrnaftas talan är att tingsrätten ska fastställa att skiljemännen i det aktuella skiljeförfarandet inte var behöriga att pröva tvisten mellan parterna i förfarandet. Grunden för Ukrnaftas talan är att skiljeavtal över huvud taget inte har uppkommit mellan de parter som sedermera deltog i det aktuella skiljeförfarandet. Carpatsky II har å sin sida hävdat att skiljeavtal har uppkommit på endera av flera angivna grunder. Tingsrätten ska således ogilla Ukrnaftas talan om domstolen finner att skiljeavtal har uppkommit på någon av åberopade grunder. Tingsrätten väljer att pröva denna fråga med utgångspunkt i Carpatsky II:s bestridandegrunder, i nu angiven ordning:

1. Har skiljeavtal uppkommit redan genom undertecknandet av Addendum 1998?

2. Om skiljeavtal inte skulle anses ha uppkommit redan genom undertecknandet, har skiljeavtal då uppkommit genom realhandlande och passivitet under tiden därefter?

3. Om skiljeavtal inte skulle anses ha uppkommit genom realhandlande, har skiljeavtal då uppkommit genom att Ukrnafta har underlåtit att senast vid svaromålet göra invändning om att skiljeavtal inte föreligger?

4. Om skiljeavtal inte skulle anses ha uppkommit genom utebliven behörighetsinvändning, har skiljeavtal då uppkommit genom det avtal som träffats inför skiljenämnden om tillämpliga förfaranderegler?

Innan prövningen av dessa frågor genomförs väljer tingsrätten dock att först behandla frågan om de rättsliga konsekvenserna av den fusion som genomfördes mellan Carpatsky I och Carpatsky II år 1996.

Konsekvenserna av fusionen år 1996

Ukrnafta har ifrågasatt om fusionen år 1996 mellan Carpatsky I och Carpatsky II alls har blivit gällande i förhållande till Ukrnafta, eftersom Carpatsky II inte underrättade PNG och senare inte heller Ukrnafta om fusionen och de därmed sammanhängande förändringarna på Carpatsky I och II:s sida. Enligt Ukrnaftas inställning innebär detta att fortlevnaden av de avtal som gällde mellan parterna före fusionen måste ifrågasättas.

Tingsrätten konstaterar i denna del att frågeställningen om huruvida fusionens genomförande har skett på ett lagenligt sätt, och därmed ska anses ha fått verkan mot det ursprungliga bolagets avtalskontrahenter, bör regleras av tillämpligt personstatut. Personstatutet för såväl Carpatsky I som Carpatsky II är amerikansk rätt. Av den utredning om innehållet i den amerikanska rättsordningen som har förebringats i målet framgår inget annat än att dessa regler inte innehåller något krav på att borgenärer eller avtalsparter måste informeras om att ett bolag - som har skulder eller andra avtalsförpliktelser - deltar i en fusion för att fusionen ska bli gällande mot dem. Det sagda gäller även i förhållande till i målet aktuella ukrainska avtalsparter. I målet är därför inte annat visat än att fusionen mellan Carpatsky I och Carpatsky II har fått sådan verkan att Carpatsky II har inträtt i samtliga rättigheter och skyldigheter som före fusionen tillkom Carpatsky I, och att Carpatsky I genom fusionen har upphört att existera som självständigt rättssubjekt.

Vid tidpunkten för den fusion som genomfördes år 1996 - som alltså innebar att Carpatsky I i sin helhet gick upp i Carpatsky II - gällde mellan Carpatsky I och Ukrnafta en skiljeklausul enligt vilken tvister mellan parterna skulle lösas genom skiljeförfarande i Kiev, Ukraina. Fusionen kan därmed inte under några förhållanden anses ha inneburit att det på grund av universalsuccession uppkom ett skiljeavtal mellan Carpatsky II och Ukrnafta med innebörden att tvister mellan parterna skulle avgöras genom svenskt skiljeförfarande.

Har skiljeavtal uppkommit redan genom undertecknandet av Addendum 1998?

Den skiljeklausul som utpekar svenskt skiljeförfarande tillkom först i och med Addendum 1998, dvs. ca två år efter fusionens genomförande. Ukrnafta har i denna del hävdat att undertecknandet av avtalshandlingar efter fusionen inte har lett till några bindande avtal eftersom det redan upplösta och således obefintliga bolaget Carpatsky I är PNG:s och sedermera Ukrnaftas medkontrahent. Det har därmed enligt Ukrnafta inte heller uppkommit något giltigt skiljeavtal mellan parterna i målet genom undertecknandet av Addendum 1998.

Enligt vad som ovan anförts om separabilitetsteorin ska den skiljeklausul som ingick i Addendum 1998 anses utgöra ett separat avtal på vilket svensk rätt ska tillämpas, bl.a. vid prövning av frågorna om avtalets förefintlighet och giltighet. Frågan om avtalsbundenhet beträffande skiljeklausulen har uppkommit genom undertecknandet av Addendum 1998 ska således avgöras med tillämpning av svensk avtalsrätt.

Den grund som Ukrnafta måste anses ha åberopat för att avtalsbundenhet inte har uppkommit kan närmast beskrivas som motivvillfarelse. Frågan om giltigheten av rättshandlingar som har ingåtts på felaktiga förutsättningar har diskuterats i den rättsvetenskapliga litteraturen (se bl.a. Adlercreutz och Mulder, Avtal, 12 uppl., 2009, och Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, 8 uppl., 2010). Med ledning härav bör följande förutsättningar föreligga för att motivvillfarelse hos en part ska föranleda overksamhet av avtalet. Det ska i de typiska fallen föreligga en upplysningsskyldighet beträffande den omständighet som parterna tvistar om och den upplysningsskyldige ska ha haft kännedom om omständigheten. Motparten ska vidare ha saknat kännedom om omständigheten och omständigheten ska ha varit av betydelse för dennes beslut att ingå avtalet. Den upplysningsskyldige ska slutligen ha insett såväl motpartens bristande kännedom som omständighetens betydelse för dennes avtalsvilja.

Förändring av en parts rättsliga ställning är i och för sig en sådan uppgift som parten bör informera en motpart om i samband med ingående av avtal. Omständigheterna kring fusionen har naturligtvis varit kända för Carpatsky II, och Carpatsky II har inte lyckats visa att Ukrnafta kände till fusionen redan vid undertecknandet av Addendum 1998. Frågan är då vilken betydelse fusionen och dess följder kan antas ha haft för Ukrnaftas vilja att ingå skiljeavtal.

Uppgifterna från Carpatsky II om bakgrunden till den fusion som ledde till att Carpatsky I uppgick i Carpatsky II - vilka i sig inte har bestritts av Ukrnafta och därför får utgöra utgångspunkt för den fortsatta bedömningen - ger vid handen att fusionen har haft som huvudsakliga syften att göra Carpatsky I mer attraktivt för investerare och därtill försätta bolaget i ett skattemässigt mera gynnsamt läge genom registrering i delstaten Delaware. Utredningen i målet visar heller inget annat än att Carpatsky II i allt väsentligt kom att ha samma ägarstruktur och bolagsordning, samma verksamhet och samma bolagsledning som Carpatsky I hade haft före fusionen. Verksamheten bedrevs också fortsättningsvis från samma kontor med adress i delstaten Texas.

Redan genom vad som nu har sagts framstår den reella innebörden av fusionen som en åtgärd som i praktiken har varit begränsad till ett byte av registreringsort för bolaget Carpatsky. Vad Ukrnafta har anfört om administrativa och legala krav på utländska bolag i Ukraina samt om skillnader i delstaten Delawares regler för bolagsföreträdares ansvarsgenombrott jämfört med motsvarande regler i delstaten Texas förändrar inte den bedömningen. Vid bedömningen av den betydelse som uppgiften om fusionen kan antas ha haft för Ukrnafta vid ingående av skiljeavtalet bör dessutom omständigheterna kring den huvudsakliga avtalsrelationen mellan parterna vägas in. Härvid konstaterar tingsrätten att det avtal som år 1995 inledde samarbetet mellan Carpatsky I och PNG, och sedermera Ukrnafta - JAA - rör en råvaruutvinning som förutsatte en långvarig avtalsrelation med långtgående ömsesidiga åtaganden och förpliktelser. Enligt ostridiga uppgifter fortsatte samarbetet på de villkor som parterna överenskommit genom JAA och ett antal tilläggsavtal också för tiden efter fusionen, i vart fall så långt fram som till år 2006. Tingsrätten har redan konstaterat att fusionen har inneburit att Carpatsky II rättsligt inträdde i Carpatsky I:s tidigare rättigheter och skyldigheter. Med hänsyn till vad som nu sagts kan Carpatsky II sägas ha även i praktiken till fullo inträtt i den roll som Carpatsky I intog vid ingåendet av JAA år 1995.

Mot bakgrund av vad som nu sagts finner tingsrätten att uppgiften om fusionen mellan Carpatsky I och Carpatsky II inte kan anses ha haft sådan betydelse för Ukrnaftas avtalsvilja att bolagets påstådda villfarelse om förhållandena ska leda till att ett bindande skiljeavtal mellan Ukrnafta och Carpatsky II inte har tillkommit redan genom undertecknandet av avtalshandlingarna. Behörigheten för de företrädare som för parternas räkning ingick Addendum 1998 har inte ifrågasatts. Giltigt skiljeavtal uppkom således redan genom undertecknandet av Addendum 1998 och skiljemännen har på grund härav varit behöriga. Käromålet ska därmed ogillas redan på denna grund.

Tingsrätten väljer trots denna bedömning att gå vidare i prövningen och då med det hypotetiska antagandet att avtalsbundenhet inte uppkommit redan genom undertecknandet. Tingsrätten ska då pröva om skiljeavtal har uppkommit också på någon annan av de av Carpatsky II åberopade grunderna, enligt den ordning som angetts ovan.

Har skiljeavtal i vart fall uppkommit genom realhandlande och passivitet under tiden efter fusionen?

Som framgått ovan har den avtalsrelation som grundlades genom JAA år 1995, och som genom ett antal tilläggsavtal löpande har uppdaterats och modifierats, i praktiken fortsatt att tillämpas mellan Carpatsky II och Ukrnafta efter fusionen. Carpatsky II har under åberopande av detta förhållande hävdat att Ukrnafta under den tidsperiod som följde på undertecknandet av Addendum 1998 och som pågick fram till skiljeförfarandet vid flera tillfällen har fått del av uppgifter som har gjort att Ukrnafta har fått kännedom om fusionen mellan Carpatsky I och Carpatsky II, samt att Ukrnafta genom att inte göra invändning mot detta förhållande har blivit bundet av det aktuella skiljeavtalet. Ukrnafta har bestritt att bolaget har fått sådan kännedom.

Det är Carpatsky II som har bevisbördan för att Ukrnafta har fått kännedom om fusionen under den angivna tidsperioden. Det kan därvid konstateras att uppgiften att Carpatsky Petroleum Corporation har bildats med tillämpning av lagstiftningen i delstaten Delaware, och att bolaget dessutom är registrerat i denna delstat, har förekommit i ett flertal dokument som Ukrnafta har tagit del av, bl.a. mötesprotokoll från s.k. Management Committee Meetings, fullmakter för bolagsföreträdare samt påkallelseskriften i skiljeförfarandet. Slutsatsen att Ukrnafta också har förstått informationen stöds av det brev som Ukrnafta under år 2005 skickade till den ukrainska regeringen, i vilket Ukrnafta självt har påpekat den förändrade registreringsorten för Carpatsky Petroleum Corporation. Vittnet Viacheslav Vadymovych Kartashov har också inför tingsrätten bekräftat att uppgifterna i fullmakterna observerades av Ukrnafta men att man därav drog slutsatsen att registreringen i Delaware endast var resultatet av ett byte av säte som i sig saknade betydelse för Ukrnafta. Carpatsky II har med hänsyn till vad som nu redovisats enligt tingsrättens mening fullgjort sin bevisbörda i så måtto att det är visat att Ukrnafta under den aktuella tidsperioden har fått kännedom om fusionen, i vart fall senast vid utgången av år 2002 då den sista av de i målet åberopade fullmakterna är daterad. Genom Kartashovs vittnesuppgifter är det i och för sig endast utrett att informationen om detta nådde ledningen för Ukrnaftas juridiska avdelning. Det måste dock förutsättas att informations- och beslutsvägarna inom ett bolag av Ukrnaftas storlek var sådana att uppgifter som lämnades till Ukrnaftas juridiska avdelning också sedermera nådde behöriga beslutsfattare inom bolaget.

Det är ostridigt att Ukrnafta före den 19 december 2008 inte reagerade på uppgifterna om en fusion. Tvärtom fortsatte Ukrnafta att med vetskap om fusionen under flera år tillämpa avtalen i förhållande till Carpatsky II. Frågan är då om Ukrnafta, med den kännedom om förändringarna avseende Carpatsky I och Carpatsky II som tingsrätten ovan har funnit visad, ska anses ha blivit bundet av skiljeavtalet.

Utrymmet för avtalsbundenhet genom passivitet är begränsat. En omständighet som kan tala för att sådan bundenhet trots allt uppstår är att det föreligger tidigare affärsförbindelser mellan parterna (se Adlercreutz och Mulder, a. a., s. 29). En part som under sådana förutsättningar får kännedom om förändringar på motpartssidan som kan få konsekvenser för avtalsförhållandena mellan parterna bör alltså kunna välja att göra invändning om avtalens fortsatta giltighet. Väljer parten å andra sidan att stå fast vid ingångna avtal, t.ex. genom att fortsätta att fullgöra avtalens förpliktelser, bör fortsatt bundenhet till ingångna avtal kunna uppstå. Det kan i och för sig hävdas att sådan fortsatt aktiv avtalstillämpning i själva verket utgör ett realhandlande. Det får anses mera tveksamt om en renodlad passivitet kan leda till avtalsbundenhet, t.ex. i ett sådant avtalsförhållande som inte innebär att parten infriar förpliktelser förrän långt senare eller kanske bara under vissa förutsättningar.

Vid skiljeavtal aktualiseras avtalsinnehållet vanligen först när tvist uppstår om huvudavtalet. Det är därför knappast möjligt att genom realhandlande tillträda ett skiljeavtal innan skiljeförfarandet har inletts eller i vart fall aktualiserats mellan parterna. Med hänsyn till innebörden av den inställning som Ukrnafta har intagit i det förevarande målet, nämligen att Carpatsky II är fel avtalspart, måste emellertid enligt tingsrättens mening även sådant realhandlande som hänför sig till den huvudsakliga avtalsrelationen mellan parterna vägas in i bedömningen av om bundenhet till skiljeavtalet har uppstått. Hur Ukrnafta har agerat i fråga om avtalsrelationen till följd av JAA och därtill kopplade tilläggsavtal måste därför ges stor betydelse för frågan om huruvida Ukrnafta har tillträtt skiljeavtalet under tiden från undertecknandet av Addendum 1998 fram till inledandet av skiljeförfarandet.

Det kan då konstateras att avtalsrelationen med anledning av huvudavtalet och tilläggsavtalen har fortsatt även efter år 2002, dvs. under den tid som Ukrnafta haft kännedom om fusionen. Inom ramen för den huvudsakliga avtalsrelationen har ett flertal löpande förpliktelser infriats utan att Ukrnafta invänt eller på annat sätt ifrågasatt förefintligheten av ett avtalsförhållande mellan Ukrnafta och Carpatsky II. Till följd härav måste Ukrnafta anses ha tillträtt det nu ifrågasatta skiljeavtalet genom realhandlande.

Käromålet skulle således ogillas även på denna grund, för det fall den av tingsrätten först prövade bestridandegrunden inte skulle ha ansetts leda till ett ogillande.

Tingsrätten väljer trots tidigare ställningstaganden att också pröva frågan huruvida Ukrnafta har förlorat sin rätt att göra jurisdiktionsinvändning genom att invändningen inte har framställts i rätt tid.

Har Ukrnafta i vart fall förlorat sin rätt att göra jurisdiktionsinvändning eftersom sådan invändning inte har framställts i rätt tid?

Invändning om bristande jurisdiktion för skiljemännen utgör en sådan invändning om förfarandehinder som måste framställas inom viss tid sedan skiljeförfarandet inletts. Görs invändning inte inom sådan tid har den part som vill åberopa hindret förlorat möjligheten att göra detta.

Skiljeförfarandet vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut inleddes genom påkallelse av Carpatsky II den 28 september 2007. I ett svar på påkallelsen från Ukrnafta den 28 november 2007 angavs att det mellan parterna hade träffats en överenskommelse innebärande att det för skiljeförfarandet skulle tillämpas de förfaranderegler som utfärdats av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. Enligt § 24 (2) (ii) i dessa regler ska invändning om skiljeavtalets existens, giltighet eller tillämpning framställas senast i svaromålet inför skiljenämnden.

Ukrnafta ingav svaromål i skiljeförfarandet den 23 juni 2008. Det är ostridigt att Ukrnafta gjorde invändning om skiljemännens behörighet först den 19 december 2008, dvs. nästan sex månader efter det att svaromålet ingavs. Ukrnafta har emellertid i detta avseende hävdat att rätten att framställa sådan invändning endast kan prekluderas om det förhållande som ligger till grund för invändningen var känt för parten. Enligt Ukrnafta har invändning gjorts så snart som omständigheten att Carpatsky Petroleum Corporation hade genomgått en fusion blivit kända för Ukrnafta.

Tingsrätten har tidigare funnit att Ukrnafta måste anses ha fått kännedom om fusionen senast vid utgången av år 2002. Även om denna bedömning inte skulle anses giltig, konstaterar tingsrätten att det genom de vittnesuppgifter som Viacheslav Vadymovych Kartashov lämnat måste anses utrett att Ukrnafta har fått kännedom om fusionen i vart fall genom de dokument och den dokumentförteckning som Carpatsky II inom ramen för skiljeförfarandet överlämnade i augusti 2008. Den tid som förflutit mellan augusti 2008 fram till den 19 december 2008 är så lång att Ukrnafta genom detta dröjsmål måste anses ha framställt sin invändning om bristande behörighet för sent. Detta gäller oberoende av om frågan prövas med tillämpning av relevanta bestämmelser i Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts förfaranderegler eller enligt allmänna skiljedomsrättsliga principer.

Käromålet skulle således ogillas även på denna grund, för det fall någon av de av tingsrätten tidigare prövade bestridandegrunderna inte skulle ha ansetts leda till ogillande. Vid sådana förhållanden finner tingsrätten att det saknas anledning att pröva också den sista bestridandegrunden, dvs. att ett skiljeavtal ska ha träffats genom en mellan parterna träffad överenskommelse inför skiljenämnden.

DOMSLUT

1. Med undanröjande av Stockholms tingsrätts, avd. 5, tredskodom den 1 oktober 2009 i mål nr T 3294-09, ogillar tingsrätten käromålet.

2. OJSC UKRNAFTA ska ersätta Carpatsky Petroleum Corporations rättegångskostnader med dels 820 688 kr, varav 811 681 kr för arvode, dels 42 771 USD, varav 41 294 USD för arvode. På beloppen ska ränta löpa enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kristina Boutz, hovrättsråden Kerstin Elserth och Ulrika Ihrfelt, referent, samt tf. hovrättsassessorn Felisa Krzyzanski) anförde i dom den 30 november 2012 följande.

DOMSKÄL

Utgångspunkter för hovrättens prövning av preklusionsfrågan

Hovrätten prövar först frågan om Ukrnaftas rätt att göra invändning mot skiljenämndens behörighet är prekluderad på grund av att invändningen framställts för sent.

Av 34 § andra LSF följer att en part som deltar i ett skiljeförfarande utan att göra invändning om att tvisten inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal, förlorar rätten att göra detta förhållande gällande i en klanderprocess.

I målet är ostridigt att Ukrnafta deltagit i skiljeförfarandet och framställt jurisdiktionsinvändningen över ett år efter att parterna i november 2007 träffat överenskommelse om förfarandet och närmare ett halvår efter svaromålet. Ukrnafta har gjort gällande att invändningen likväl inte framställts för sent, eftersom bolaget före november 2008 inte känt till att Carpatsky II, som påkallat skiljeförfarande, var ett annat bolag än Carpatsky I som var angiven som avtalspart i Addendum 1998.

Mot detta har Carpatsky II invänt att Ukrnafta under hela förfarandet och senast i augusti 2008 känt till eller i vart fall bort ha haft kännedom om motpartens identitet.

De frågor som hovrätten har att ta ställning till i anslutning till påståendet om preklusion är följande. Först ska hovrätten pröva om Carpatsky II visat att Ukrnafta haft kännedom om att motparten i skiljeförfarandet var en annan juridisk person än den som Ukrnafta anser sig ha slutit skiljeavtal med. Om så inte är fallet, uppkommer den rättsliga frågan om det förhållandet att en bristande kännedom berott på förbiseende eller försummelse, kan leda till att passivitet medför preklusionsverkan enligt 34 § andra stycket LSF. Ifall hovrätten bedömer rättsläget så att preklusion under sådana förhållanden kan komma att inträda, ska hovrätten ta ställning till om Ukrnafta bort inse att Carpatsky II var ett annat rättssubjekt än Carpatsky I. För det fall denna fråga besvaras jakande, ska hovrätten bedöma om Ukrnafta deltagit i skiljeförfarandet utan protest under tillräckligt lång tid för att rätten att göra jurisdiktionsinvändning ska ha gått förlorad. Om hovrätten finner att så är fallet, återstår en rättslig bedömning av vilken relevans detta har för det angivna fastställelsetemat.

Har Ukrnafta haft kännedom om att Carpatsky II var ett annat bolag än Carpatsky I?

Carpatsky I, som enligt Ukrnaftas uppfattning var avtalspart i Addendum 1998, var ett bolag med säte i delstaten Texas i USA. I påkallelseskriften anges att det påkallande bolaget ”is a company incorporated and organised under the laws of the State of Delaware”. Samtidigt anges emellertid att bolaget är avtalspart i det avtal ”Joint Activity Agreement” som slöts 1995. Det är ostridigt att det var Carpatsky I som var avtalspart i det avtalet. Med hänsyn till dessa motsägelsefulla uppgifter anser hovrätten inte att det är visat att Ukrnafta genom påkallelsen fått kännedom om Carpatsky II:s identitet.

Av förhöret med Viachelav Vadymovych Kartashov har framgått att Carpatsky II under skiljeförfarandet gav in ett antal dokument i augusti 2008, att det bland dessa fanns ett s.k. ”certificate of merger” och att det till handlingarna fogats en dokumentförteckning. Kartashov har emellertid uppgett att det från Ukrnaftas sida - genom ombuden hos Baker & McKenzies advokatbyrå - fordrades ytterligare efterforskningar med anlitande av advokatbyråns amerikanska kontor innan bolaget förstod att innebörden var att Carpatsky I upphört genom en fusion. Dokumenten i fråga har inte lagts fram som bevis i målet och Kartashovs uppgifter är inte sådana att de kan lämnas utan avseende. Hovrätten finner därför att Carpatsky II inte har visat att Ukrnafta tidigare än i november 2008 har haft faktisk insikt om att motparten var en annan än Carpatsky I.

Är det tillräckligt att en part bort känna till den relevanta omständigheten?

I förarbetena till LSF har uttalats att en part inte kan anses ha avstått från att åberopa att ett skiljeavtal varit ogiltigt om det inte visas att han har deltagit i skiljeförfarandet med kännedom om att avtalet var ogiltigt. En part kan nämligen inte anses ha avstått från att åberopa något han inte känt till (prop. 1998/99:35 s. 149). Detta ligger i linje med synsättet att passiviteten ska vara att uppfatta som ett avstående från att protestera mot förfarandet (a. prop. s. 236).

I doktrinen har det getts uttryck för olika uppfattningar beträffande omständigheter som parten på grund av förbiseende eller försummelse saknat kännedom om. En linje inom rättsvetenskapen har hävdat att preklusionsverkan kan inträda även mot en part som visserligen inte varit medveten om den omständighet som medför att skiljenämnden saknar behörighet men som bort ha haft sådan kännedom (se Hobér, International Commercial Arbritration in Sweden, s. 186). Som argument har - åtminstone beträffande andra klandergrunder (handläggningsfel) - företrädare för detta synsätt understrukit den vinnande partens intresse av att en skiljedom står fast. Det har då argumenterats för att en part som av försumlighet underlåtit att skaffa sig kännedom om ett fel i handläggningen bör förlora rätten att göra felet gällande genom klandertalan (Nordenson i Svensk Juristtidning 1977 s. 717). Andra rättsvetenskapsmän har hävdat att det i princip inte är tillräckligt att en part bort känna till en omständighet som utgör klandergrund (se bl.a. Heuman, Skiljemannarätt, s. 296). Sistnämnda ståndpunkt har vunnit gehör i praxis (se RH 2009:55). Till stöd för denna har anförts att preklusion enligt 34 § andra stycket LSF bygger på tanken att den klandrande parten, som förhållit sig passiv under skiljeförfarandet, inte har något befogat skyddsintresse av att kunna klandra skiljedomen och att en sådan tanke normalt rimligen förutsätter att den passive haft kännedom om relevanta omständigheter (se Lindskog, Skiljeförfarande, andra upplagan, s. 909). Företrädare för denna linje inom rättsvetenskapen har emellertid också framhållit att principen inte får hårdras; om en part har vissa belägg för att en oriktighet förekommit eller en jävsgrund föreligger, bör han inte medvetet kunna avstå från att undersöka detta för att på så sätt bibehålla sin klanderrätt (Heuman, a.a., s. 296).

I detta fall grundar sig påståendet om skiljenämndens bristande behörighet på att Ukrnafta gör gällande att det bolag som påkallat skiljeförfarandet är en annan juridisk person än den som bolaget träffat skiljeavtal med. Det finns därför skäl att närmare överväga om de generella ståndpunkter som nu redovisats i någon mån modifieras när det gäller sådana frågor som motpartens identitet, processhabilitet och ombudets behörighet.

En skiljenämnd har inte samma ansvar som en domstol när det gäller att kontrollera om en part som inleder en process är behörigen företrädd. Det är alltså inte självklart att registreringsbevis eller andra sådana behörighetshandlingar ges in när skiljeförfarande påkallas. En motpart torde därför ha anledning att vid förfarandets inledning förvissa sig om att den påkallande parten är behörigen företrädd (se Lindskog, a.a., s. 543). Även Lindskog som i princip företräder ett krav på full insikt som förutsättning för preklusion har öppnat för att det i nu aktuellt hänseende kan föreligga en viss undersökningsplikt och att det då inte är motiverat att strikt upprätthålla ett fullt insiktskrav (a.a., s. 910 samt not 250). När ett skiljeförfarande initieras kan det också finnas skäl att undersöka motpartens status med avseende på rättskapacitet och partshabilitet (Schöldström, The Arbitrators Mandate s. 326 f.).

Av det som nu har sagts drar hovrätten slutsatsen att när ett skiljeförfarande påkallats kan det förväntas att motparten utför vissa kontroller av formalia som har relevans för bl.a. partsställning och behörighet att föra talan. Om det vid dessa kontroller framkommer något förhållande som framstår som anmärkningsvärt, är det rimligt att en viss utvidgad undersökningsplikt får anses åvila parten i fråga. Enligt hovrättens mening kan det nämligen inte anses godtagbart att en part som avstår från att följa upp sådana uppgifter ska vara bibehållen en klanderrätt som annars skulle bortfalla.

Har Ukrnafta bort känna till att Carpatsky II var ett annat bolag än Carpatsky I?

Som framgått av hovrättens prövning av frågan om faktisk kännedom, innehöll påkallelseskriften en uppgift om att det påkallande bolaget bildats i enlighet med lagstiftningen i Delaware. Ukrnafta har framhållit att bolagslagstiftningen i Delaware i väsentliga avseenden skiljer sig från den som gäller i Texas. Även om uppgiften - som hovrätten funnit - inte inneburit någon tydlig upplysning som gett Ukrnafta full insikt om Carpatsky II:s identitet som annat rättssubjekt än Carpatsky I, har den ändå inneburit en indikation på att en väsentlig förändring inträffat sedan Ukrnafta träffade skiljeavtal med det Texas-registrerade bolaget. Denna indikation har enligt hovrättens mening bort föranleda ytterligare kontroller med avseende på partsställningen. Sådana kontroller skulle ha lett till att Ukrnafta fått vetskap om de förhållanden som nu åberopats till stöd för skiljenämndens bristande behörighet. Hovrätten anser alltså att Ukrnaftas passivitet ska anses sträcka sig från den tidpunkt när bolaget fick del av påkallelseskriften till dess att invändningen framställdes den 19 december 2008.

Har Ukrnafta försuttit tiden?

I 34 § LSF anges inga bestämda tidsfrister för hur snabbt under skiljeförfarandet en part måste framföra sin protest för att den inte ska prekluderas, utan detta får allmänt sett avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. En invändning mot skiljemännens behörighet bör som regel framställas i svaromålet, även om det kan finnas utrymme för undantag från denna princip (se RH 2009:55, jfr Lindskog a.a., s. 910, särskilt not 252).

Enligt § 24 (2)(ii) i skiljedomsreglerna för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (2007) ska en svarandepart senast i svaromålet framställa eventuella invändningar i fråga om skiljeavtalets existens, giltighet eller tillämplighet. En sådan reglering bör tillmätas stor tyngd vid bedömningen av preklusionsfrågan.

Som hovrätten funnit borde uppgifter i påkallelseskriften ha föranlett Ukrnafta att göra närmare undersökningar. Tidsperioden från att Ukrnafta fick del av påkallelsen hösten 2007 och fram till svaromålet som gavs in den 23 juni 2008 skulle med råge ha räckt till för erforderliga kontroller. Hovrätten bedömer alltså att invändningen om bristande behörighet borde ha gjorts i svaromålet i enlighet med huvudregeln. När så skedde i en inlaga den 19 december 2008 hade alltså tiden försuttits. Invändningen är således för sent framställd för att kunna prövas i en klanderprocess.

Preklusionens relevans för fastställelsetemat

Ukrnafta har anfört att även om bolaget skulle förlorat rätten att grunda en klandertalan på det förhållandet att skiljenämnden saknat behörighet, innebär inte detta att skiljeavtal träffats.

Hovrätten har uppfattat denna argumentation så att Ukrnafta menar att preklusionsfrågan inte är omedelbart relevant för det fastställelsetema som ska prövas i målet.

Carpatsky II har inte gjort gällande att den förlorade talerätten innebär att ett skiljeavtal har träffats; tvärtom har det tydligt framhållits att preklusionsinvändningen under (d) (se under redogörelsen för parternas talan i hovrätten ovan) är skild från påståendet att parterna ingått skiljeavtal under skiljeförfarandet (c). Hovrätten har uppfattat Carpatskys invändning (d) så att skiljenämnden påstås under alla förhållanden ha blivit behörig då rätten att föra talan om bristande behörighet bortfallit.

Eftersom hela systemet med skiljeförfarande bygger på en gemensam partsvilja - verklig eller under vissa omständigheter fingerad - att lösa sina mellanhavanden utanför den ordinarie processordningen, kan det inte upprätthållas någon strikt skiljelinje mellan vad som materiellt kan anses ha avtalats och vad som till följd av den avtalade tvistelösningsordningen gäller processuellt. Det kan t.ex. noteras att i UNCITRALS s.k. modellag anges i art. 7(5) att ett skiljeavtal ska anses ha ingåtts skriftligen när käromål och svaromål har utväxlats och en part hävdar att ett skiljeavtal föreligger och den andra parten inte invänder mot detta.

När en part under ett förfarande förhållit sig passiv på ett sätt som enligt hovrättens hittills gjorda överväganden inneburit att denne ska anses ha accepterat skiljenämndens kompetens, får detta således till konsekvens att skiljenämnden också blivit behörig alldeles oavsett om något skiljeavtal träffats dessförinnan.

Detta leder hovrätten till slutsatsen att förlusten av rätten att genom klandertalan angripa skiljenämndens behörighet att pröva tvisten är direkt relevant för fastställelsetemat; att Ukrnafta förlorat rätten att föra talan i detta hänseende innebär att skiljenämnden också varit behörig. Vid denna bedömning ska käromålet ogillas.

Det finns inte skäl för hovrätten att gå in i prövning av övriga grunder. Tingsrättens domslut ska alltså fastställas.

Vid denna utgång ska Ukrnafta ersätta Carpatsky II för rättegångskostnaden i hovrätten. Beloppet är inte tvistigt.

DOMSLUT

1. Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

2. PJSC UKRNAFTA ska ersätta Carpatsky Petroleum Corporation Delaware för rättegångskostnad i hovrätten med dels 412 406 kr, varav 399 406 kr avser ombudsarvode, dels 43 158 USD, varav 33 831 USD avser biträdesarvode. På beloppen ska PJSC UKRNAFTA också betala ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för hovrättens dom tills betalning sker.

Hovrättens dom meddelad: den 30 november 2012.

Mål nr: T 221-12.

Lagrum: 34 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

Rättsfall: RH 2009:55.

Litteratur: Heuman, Skiljemannarätt, s. 296; Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, s. 186; Lindskog, Skiljeförfarande, andra upplagan, s. 543 och 909 f; Nordenson, Svensk Juristtidning 1977 s. 717; Schöldström, the Arbitrators Mandate, s. 326 f.; Prop. 1998/99:35 s. 149 och 236.