RH 2013:4

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Ann-Christine Lindblom och Nils-Erik Elfstadius samt nämndemännen Kristina Worn-Hansen, Ingrid Nyberg och Gunnar Salomonsson) anförde i dom den 22 december 2010 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Allmänt

Vid 8-tiden på morgonen den 14 juni 2010 kom en karavan med bilar med en stegbil i täten till Forsmarks kärnkraftverk. På några bilar transporterades bl.a. lättmetallstegar och sjukvårdsutrustning. I en av bilarna fanns kommunikationsutrustning för samband med aktivister och massmedier. I bilarna fanns ett 60-tal personer som är medlemmar i eller sympatisörer till organisationen Greenpeace. Flertalet var iklädda dräkter som skulle symbolisera vind-, vatten- eller solkraft, medan några bar röda overaller med Greenpeace emblem. Ett antal banderoller medfördes med texter mot kärnkraft och för förnyelsebara energikällor samt med uppmaningar till vissa riksdagspolitiker att den 17 juni 2010 rösta mot regeringens proposition 2009/10:172 rörande kärnkraftspolitiken.

Forsmarks kärnkraftverk utgör enligt beslut av Länsstyrelsen i Uppsala län den 13 juni 1988 ett skyddsobjekt enligt lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. Området är omgivet av ett högt, elektrifierat yttre stängsel och av ett inre stängsel. Ett antal aktivister tog sig över ett eller båda stängslen antingen genom att via ett rep fira ned sig från stegbilen eller via stegar på tre inbrytningspunkter. Flera greps av tillskyndande vakter eller annan personal vid kraftverket och gjorde då inget motstånd.

En stor polisinsats, innefattande totalt ett 60-tal poliser från bl.a. den nationella insatsstyrkan och insatsstyrkan vid Polismyndigheten i Uppsala län, sattes in mot aktivisterna. I samråd med polisen lät ledningen för kraftverket sända hem åtskilliga hundra personer som var anställda eller på annat sätt verksamma vid kraftverket för att underlätta eftersök av obehöriga personer. Endast personal nödvändig för den fortsatta driften fick vara kvar. Aktivister greps såväl inne på kraftverkets område som utanför detta.

Den 1 juli 2010 dömdes 29 av deltagarna i aktionen för olaga intrång (Uppsala tingsrätts mål B 4064-10). Påföljden bestämdes för var och en till 40 dagsböter.

I pressmeddelande från Greenpeace beskrevs aktionen enligt bl.a. följande. ”Aktivister i fredlig aktion tog sig in i Forsmarks kärnkraftverk. Drygt 40 Greenpeaceaktivister genomför idag en fredlig protest vid kärnkraftverket Forsmark.

Aktivisterna kräver att Sveriges riksdagsledamöter röstar nej till ny kärnkraft vid omröstningen den 17 juni och i stället satsar på förnybar, hållbart energi. Klockan 08.30 på måndagsmorgonen intog den förnybara energin kärnkraftverket i Forsmark. Aktivister klädda i sol-, vind- och vattendräkter tog sig över staketen och in till området utanför reaktorbyggnaderna. Kring kraftverket cirkulerar samtidigt två skärmflygare med efterhängande banderollbudskap. Aktivisterna är förberedda att stanna till riksdagens omröstning på torsdag.”

De tilltalades kännedom om vad som skulle ske

De tilltalade har genomgående förnekat att de hade något med aktionens planering eller organisation att göra eller att de kände till något om detta. Som framgår nedan har dock J.L., pressekreterare hos Greenpeace, berättat att han hade ett ledningsansvar för kommunikationen utåt.

De som varit personligen närvarande vid huvudförhandlingen har berättat att de före aktionen befann sig på den samlingsplats som hade upprättats. Flera av dem har dessutom uppgett att de anlände dit kvällen före aktionen. Av utredningen framgår vidare att en brandbil med stege och en annan hemmagjord stegbil fanns vid samlingsplatsen.

De flesta av aktivisterna synes inte ha känt till de närmare detaljerna om aktionen i förväg, men utredningen visar att de i vart fall vid en ”briefing” på samlingsplatsen fick veta vad som skulle ske och vilken uppgift var och en skulle ha. En sådan ”briefing” kan även iakttas på en av de filmer som förevisats. Det står klart att de som befann sig på samlingsplatsen kände till att huvudsyftet med aktionen var att påverka opinionen genom att ta sig in på det skyddade området innanför stängslen och demonstrera inne på området. Även om inte någon av de tilltalade lämnat någon tydlig uppgift om vad de i beslag tagna handfängslen och klätterselarna skulle användas till, är det - genom den övriga utredningen - klarlagt att avsikten var att försvåra gripandet genom kedja fast sig eller klättra upp någonstans.

Tingsrätten övergår till att behandla skuldfrågan för var och en av de tilltalade.

Skuldfrågorna

Var och en av J.G.A., A.O.P., S.A., E.N., M.T., A.W., A.K., M.R., B.N. och C.N. inträngde obehörigen och olovligen på Forsmarks kärnkraftverks inhägnande och skyddade område. Det är uppenbart att de i förväg kände till att ett intrångsförsök skulle genomföras. Var och en av nu nämnda tilltalade har begått den åtalade gärningen.

Personer som demonstrerade på brandbilen

L.G. och L.S.T. har berättat sammanfattningsvis följande.

L.G.: Hon kom till samlingsplatsen dagen före aktionen. Där fanns stegbilen. Hon förstod vad den skulle användas till. Hon var utklädd till en vattendroppe och hennes uppgift var att - utanför området - demonstrera och hålla en banderoll. Hon visste i förväg vad hon skulle göra och fick kläderna på samlingsplatsen. Hon satt tillsammans med Leo Stolpe Törneman på brandbilens stege och greps vid brandbilen.

L.S.T.: Han befann sig på samlingsplatsen, men minns inte när han kom dit. Vid samlingsplatsen såg han stegbilen och brandbilen. Han förstod vad de skulle användas till. Han deltog inte i aktionen, utan befann sig på brandbilens stege med en banderoll och utklädd till en sol. Kläderna fick han på samlingsplatsen. Gripandet skedde nedanför brandbilen.

Tingsrätten gör följande bedömning.

L.G. och L.S.T. har bekräftat att de befann sig på samlingsplatsen före aktionen. Det är uppenbart att de fick kännedom om hela aktionen vid samlingen och vilken uppgift de hade i den. De kände således till att vissa av aktivisterna skulle försöka att olovligen och obehörigen intränga på Forsmarks kärnkraftverks inhägnande och skyddade område. Det saknas anledning att ifrågasätta att L.G. och L.S.T. endast hade till uppgift att demonstrera på stegbilen utanför stängslet. Deras uppgifter i denna del vinner även stöd av ett fotografi på L.S.T. som visar att han, utklädd till sol, befann sig på stegbilen. Även om de inte trängde in på det skyddade området, deltog de i den samlade aktionen och därmed i utförande av brottet på sådan sätt att de i vart fall främjade de inträngandes brottslighet med råd och dåd. De medverkade i sådan grad att var och en av dem ska betraktas som gärningsman i förhållande till den åtalade gärningen.

Dokumentation och kommunikation

J.L., C.W., M.H., S.P. och C.Å. har berättat sammanfattningsvis följande (C.Å. enligt anteckningar från polisförhör).

J.L.: Han arbetar som pressekreterare hos Greenpeace och hade ett ledningsansvar för kommunikationen utåt, dvs. att skriva om det som inträffade, förklara syftet med aktionen och förbereda för mediekontakter samt förmedla Greenpeace inställning till olika energislag. De var där för att utnyttja sin rätt att uttrycka sin uppfattning. Han hade insyn i en del av ”ramverket”, men hans roll var endast kommunikativ. Han anlände till samlingsplatsen kvällen före aktionen. Där såg han stegbilarna och förstod att de skulle användas som hjälpmedel när de skulle ta sig in på området. Han trodde dock inte att det var möjligt att ta sig in på detta sätt. Han deltog inte i den fysiska planeringen. Gripandet skedde vid den bil - en ”van” - som han hade åkt med. Det är felaktigt att beskriva bilen som en sambandscentral, eftersom den kommunikation som skedde i den var riktad endast utåt mot massmedia.

C.W.: Hon kom till samlingsplatsen kvällen före aktionen. Där såg hon stegbilen och förstod att den skulle användas för att de skulle ta sig in på området, även om hon inte trodde att det skulle lyckas. Hennes uppgift på plats vid kärnkraftverket var att förmedla bilder till media. Hon befann sig i det fordon som åklagaren benämnt ”sambandsfordonet”. Det var viktigt att få ut bilderna snabbt, särskilt eftersom de lyckades komma över staketet. Informationen och bilderna skulle visa att det var Greenpeace aktion, att aktionen var fredlig och att de lyckades ta sig in på området. Hon vill inte uppge vem som skrev mediaplanen eller vem som stod för planeringen under samlingen. Hon greps i fordonet och hade inte någon annan utrustning än en dator.

M.H.: Han är anställd av Greenpeace och var på plats vid kärnkraftverket för att dokumentera. Hans uppgift var att filma vad som inträffade vid huvudgrinden och sedan ladda upp filmen till servern. Han befann sig vid samlingsplatsen och anlände dit kvällen före. Där såg han brandbilen och stegbilen. Han hade inte räknat med att de skulle ta sig in på området och blev förvånad över att säkerheten var så dålig. Gripandet av honom skedde på bron vid parkeringsplatsen i närheten av brandbilen.

S.P.: Hon var med på samlingsplatsen och såg där brandbilen och stegbilen. Kvällen före aktionen fick hon reda på vad som skulle hända. Det är möjligt att hon åkte med i karavanen. Hon förstod inte vad stegbilarna skulle användas till och visste inte vad som skulle hända. Inte förrän de började klättra över stängslet vid kärnkraftverket förstod hon vad stegbilarna skulle användas till. Greenpeace hade anställt henne som fotograf för att dokumentera händelsen. Det var inte hennes sak att avgöra vad som skulle ske med bilderna. De skulle knappas vara kvar på minneskortet. Vid kärnkraftverket var hon placerad i ett torn utanför det inhägnade området på cirka 400 meters avstånd. Avståndet var för långt för att hon skulle kunna ta några bra fotografier. Någon hade sagt till henne att hon skulle vara placerad i tornet. Hon hade vanliga kläder på sig.

C.Å.: Han arbetar som nyhets- och reportagefotograf. En Greenpeacemedlem tipsade honom om att det skulle vara en aktion i Forsmark den aktuella dagen. Han åkte bil till området tillsammans med några andra personer som han inte vill namnge. Vid kärnkraftverket befann han sig utanför stängslet. Där fotograferade han de aktivister som klättrade över stängslet in på området. Gripandet av honom skedde cirka 100 meter från stängslet.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Av den skriftliga bevisningen framgår att en viktig del av aktionen var att få ut ett budskap till omvärlden genom massmedia. Detta har även bekräftats av J.L. och C.W. Enligt C.W. blev det särskilt viktigt att få ut information snabbt i och med att intrånget på det skyddade området lyckades. J.L., C.W., M.H. och S.P. befann sig på samlingsplatsen före aktionen. S.P. har förnekat att hon kände till att ett intrångsförsök skulle genomföras. Hon har även sagt att hon kvällen före fick reda på vad som skulle hända. Förutom att S.P. befann sig på samlingsplatsen före aktionen hade hon en tydlig roll som fotograf i aktionen. Det är uppenbart att hon, liksom J.L., C.W. och M.H., i förväg kände till aktionens syfte.

J.L. och C.W. befann sig i det fordon som åklagaren benämnt sambandsfordon. I bilen fanns utrustning för kommunikation. I pressmeddelandet från Greenpeace angående aktionen angavs J.L. som kontaktman. Dessutom framgick av den mediaplan som fanns i fordonet och J.L:s egna uppgifter, att denne var ansvarig för koordinationen och kommunikationen utåt när det gällde media. Av mediaplanen framgick vidare att C.W. var ansvarig för bildhanteringen vid aktionen, bl.a. insamling och distribution av bilder. I planen fanns även tidpunkter angivna för åtgärder som J.L. och C.W. skulle vidta under aktionens förlopp. Utöver kontakter med massmedia och uppladdning av bilder m.m., angavs intervjuer som deras arbetsuppgifter. Intervjuerna skulle filmas av videofotograferna. Mot bakgrund av syftet med aktionen utgjorde J.L:s och C.W:s arbetsuppgifter viktiga delar av aktionen. Även om de inte trängde in på det skyddade området, deltog de i den samlade aktionen och därmed i utförande av brottet på sådan sätt att de i vart fall främjade de inträngandes brottslighet med råd och dåd. De medverkade i sådan grad att var och en av dem ska betraktas som gärningsman i förhållande till den åtalade gärningen.

M.H. och S.P. hade till uppgift att dokumentera vad som hände. M.H. som videofilmare och S.P. som fotograf. Av mediaplanen framgår att fotograferna, däribland S.P., skulle ladda upp bilderna till en särskild webbadress för vidarebefordran till C.W. som i sin tur skulle skicka bilderna vidare till Scanpix. Det framgick vidare av mediaplanen vilken prioriteringsordning som gällde för olika motiv. Den placering utanför skyddsområdet S.P. berättat om bekräftas av uppgifterna i planen. Vidare framgick att M.H. skulle delta i redigeringen av de videofilmer som tagits och i uppladdningen av filmerna till en angiven webbadress. Som anförts strax ovan utgjorde kommunikationen utåt en mycket viktig del av aktionen. Annat har inte framkommit än att M.H. och S.P. hela tiden befann sig utanför det skyddade området. Båda två var emellertid länkar i den del av aktionen som avsåg kommunikationen utåt. Som nämnts kände de båda till huvudsyftet med aktionen, dvs. att aktivister skulle ta sig in på det skyddade området och demonstrera.

Utredningen visar att M.H. som videofotograf och redigerare - även om han inte trängde in på det skyddade området - deltog i den samlade aktionen och därmed i utförande av brottet på sådan sätt att han i vart fall främjade de inträngandes brottslighet med råd och dåd. M.H. medverkade i sådan grad att han ska betraktas som gärningsman i förhållande till den åtalade gärningen. Utredningen visar att även S.P. - som fotograf - deltog i den samlade aktionen. Hon har emellertid berättat att hon var anställd av Greenpeace. Dessutom var hon placerad i ett torn på visst avstånd från det skyddade området. Av mediaplanen framgår att hon först skulle fotografera de aktivister som demonstrerade genom skärmflygning. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att S.P. endast medverkade i mindre mån. Åklagaren har inte bevisat att hon deltog i brottet eller främjade det i sådan grad att hon kan fällas till ansvar som gärningsman eller medhjälpare. Åtalet mot S.P. ska ogillas.

Vid en bedömning av C.Å:s berättelse framstår det som att han inte deltog på annat sätt än att han på eget initiativ tog sig till kärnkraftverket för att dokumentera händelserna. C.Å. hade emellertid en tydlig roll i mediaplanen. Han skulle som fotograf vara placerad ”at reactor site 1/2”. Denna uppgift är givetvis besvärande för honom. Tingsrätten gör emellertid här samma bedömning som beträffande S.P., d.v.s. att C.Å. - såvitt framkommit - endast medverkat i mindre mån. Åklagaren har inte heller beträffande C.Å. bevisat att han deltog i brottet eller främjade det i sådan grad att han kan fällas till ansvar som gärningsman eller medhjälpare. Åtalet mot C.Å. ska ogillas.

Sjukvård

S.S. har berättat sammanfattningsvis följande. Hon är sjuksköterska och deltog vid kärnkraftverket som sjukvårdare. En medlem i Greenpeace hade berättat att aktionen skulle ske och hon blev tillfrågad om hon kunde vara sjukvårdare. Hon anlände till samlingsplatsen kvällen före aktionen. Där såg hon stegbilen och förstod syftet med den. Hon blev tilldelad nackkragar och insåg att några skulle fira sig ned från stegen. Vidare visste hon att de skulle klättra, men inte var. Hon såg inga klätterselar. Hon hade med sig en sjukvårdsväska och nackkragarna. Gripandet av henne skedde på parkeringen. Hon var aldrig innanför stängslet.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Enligt de tilltalade var det viktigt för Greenpeace att undvika personskador under aktionen och, om någon ändå skulle bli skadad, att det fanns resurser att ta hand om den personen. S.S. var med på samlingsplatsen och kände till syftet med aktionen. Som sjukvårdare hade hon en viktig roll i den. Även om hon inte trängde in på det skyddade området deltog hon i den samlade aktionen och därmed i utförande av brottet i sådan grad att hon ska betraktas som gärningsman i förhållande till den åtalade gärningen.

Chaufförer

C.S. och N.J. har berättat sammanfattningsvis följande (C.S. enligt anteckningar från polisförhör).

C.S.: Han anlände till Stockholm lördagen före aktionen och fick då reda på att Greenpeace i Stockholm planerade att genomföra en manifestation i samband med omröstningen i riksdagen den 17 juni 2010. Under eftermiddagen på söndagen deltog han i ett möte hos Greenpeace i Stockholm. Eftersom han hade körkort fick han i uppdrag att köra ett fordon tillhörigt Greenpeace. Han skulle endast delta som chaufför och inte ta sig in på området. Ingen egendom eller person skulle komma till skada. De skulle inte heller ta sig in i byggnaderna eller stoppa någon verksamhet på Forsmark. Allt skulle gå fredligt till. På morgonen vid fyratiden den aktuella dagen lämnade han Stockholm med sex kamrater i bilen. Han vill inte namnge kamraterna. Det var flera bilar som körde mot Forsmark, bl.a. en brandbil med stege som skulle användas för att komma in på området över stängslet. När de var framme vid kärnkraftverket stannade han vid det stängsel där brandbilen stod uppställd. Han lämnade bilen och hade för avsikt att fotografera. En vakt stoppade honom. Han var aldrig inne på området och visste inte heller att det fanns en lag som skyddar aktuellt område och byggnad. Han hade vanliga kläder.

N.J.: Hon blev tillfrågad om hon ville köra bil vid en aktion, men visste inte då vad det rörde. När hon fick aktionen ”briefad” dagen innan bestämde hon sig för att det var tillräckligt viktigt för henne att vara med. Hon var med vid samlingsplatsen, men sov inte där. Det var mörkt när hon kom dit tidigt på morgonen. Hon såg brandbilen och stegbilen, men inte så mycket annat. När hon såg fordonen trodde hon att de skulle ta sig över stängslen. Hon körde före fordonskaravanen och skjutsade andra sympatisörer till parkeringsplatsen precis bredvid brandbilen och den ”van” som stod bredvid den. Gripande av henne skedde i bilen på denna parkeringsplats. Hon trodde aldrig att någon skulle lyckas ta sig in på området och blev överraskad när hon såg personer som hade lyckats med detta. Hon hade vanliga kläder.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Som chaufförer hade C.S. och N.J. avgörande roller i aktionen. En nödvändig förutsättning för att aktivisterna skulle kunna ta sig in på det skyddade området var givetvis att de transporterades dit. N.J. var med på samlingsplatsen och C.S. var med vid planeringen av aktionen på ett tidigare stadium. N.J. har berättat att hon var med vid en ”briefing” dagen före aktionen, samtidigt som hon uppgett att hon kom till samlingsplatsen på morgonen samma dag. Det är uppenbart att såväl C.S. som N.J. kände till att ett intrångsförsök skulle göras. Även om de inte trängde in på det skyddade området, deltog de i den samlade aktionen och därmed i utförande av brottet på sådan sätt att de i vart fall främjade de inträngandes brottslighet med råd och dåd. De medverkade i sådan grad att var och en av dem ska betraktas som gärningsman i förhållande till den åtalade gärningen.

Båtbesättning

Av utredningen framgår att två s.k. RIB-båtar deltog i aktionen. A.B. och R.T. fanns i den ena båten. De har berättat sammanfattningsvis följande.

A.B.: Han var med på samlingsplatsen och kom dit kvällen före. Där såg han stegbilarna och förstod vad de skulle användas till. Han förstod att en del av aktionen innebar att försöka ta sig över stängslet till kärnkraftverket in på det skyddade området. Det är riktigt att han deltog när båten kördes med trailer till området och att han var båtförare. De sjösatte båten cirka fem sjömil från kärnkraftverket. Han hade med sig kommunikationsradio och banderoll. Kommunikationsradio har han alltid med sig när han är till sjöss. Tanken var att hålla upp banderollen så nära kärnkraftverket som möjligt. Han greps på båten inne i det kanalsystem som finns vid kärnkraftsområdet. Enligt sjökortet var de aldrig inne på avspärrat område.

R.T.: Han var på samlingsplatsen från kl. 19 kvällen före och övernattade i samlingslokalen. På samlingsplatsen såg han stegbilarna. Han fotograferade dem och förstod vad de skulle användas till. På morgonen åkte han i samma bil som A.B. Den uppgift han hade var att planera båtfärden och navigera under färden. Han hade med sig utrustning för att framföra båten och en banderoll. Någon annan utrustning hade han inte med sig. Uppdraget var att protestera vid kärnkraftverket och att utgöra en säkerhetsåtgärd för det fall någon hamnade i vattnet. De körde båten in i rännan vid kärnkraftverket och in under en bro fram till ett betongfundament. Han hoppade i land på ett ställe i rännan, varvid det kom vakter fram och gestikulerade mot honom. Gripande av honom skedde på båten. Kustbevakningen befann sig utanför dem i rännan. De hade, som alltid, en bra kommunikation med kustbevakningen.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Annat har inte kommit fram än att huvudsyftet med att använda båtarna var att hålla upp banderoller och demonstrera. Det är oklart om A.B. eller R.T. vid något tillfälle befann sig inom det skyddade området och om syftet överhuvudtaget var att de skulle ta sig in på det skyddade området. R.T. har emellertid berättat att de även utgjorde en säkerhetsåtgärd för det fall någon aktivist skulle hamna i vattnet. Det är uppenbart att A.B. och R.T. - som var med på samlingsplatsen och sjösatte båten - kände till syftet med aktionen. På samma sätt som S.S. hade de med sin säkerhetsuppgift en viktig roll i aktionen. Även om det inte framkommit att de befann sig inom det skyddade området, deltog de i den samlade aktionen och därmed i utförande av brottet i sådan grad att var och en av dem ska betraktas som gärningsman i förhållande till den åtalade gärningen.

Sammanfattning av skuldfrågorna

Tingsrätten har således kommit fram till att åtalet mot C.Å. och S.P. ska ogillas och att övriga tilltalade, såsom gärningsmän, har begått den åtalade gärningen.

Nöd?

En gärning som någon begår i nöd utgör enligt 24 kap. 4 § brottsbalken ett brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är försvarlig. Nöd föreligger när fara hotar liv och hälsa, egendom eller annat av rättsordningen skyddat intresse. Utrymmet för enskilda att göra sådana intresseavvägningar och till skydd för allmänna intressen handla på ett sätt som hindrar utövandet av enskild rätt är utomordentligt begränsat (jfr NJA 2000 s. 302). Det kan alltså endast undantagsvis komma i fråga att fria från straffansvar på grund av nöd. Vad de tilltalade anfört om risker förknippade med kärnkraft och bristande säkerhet vid kärnkraftverken kan inte medföra att deras handlande inte ska utgöra brott.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer J.G.A., A.O.P., S.A., E.N., M.T., A.W., A.K., M.R., B.N., C.N., L.G., L.S.T., S.S., J.L., C.W., M.H., C.S., N.J., A.B. och R.T. för olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken till 40 dagsböter.

Nämndemannen Kristina Worn-Hansen var skiljaktig och anförde följande. Varken L.G. eller L.S.T. hade för avsikt att tränga in på det skyddade området. De skulle endast demonstrera utanför detta område. Annat har inte framkommit än att så också blev fallet. Enligt min mening har de därmed varken deltagit i eller främjat brottet. Åtalen mot dem ska ogillas. Jag anser att straffvärdet är lägre för de personer som döms för olaga intrång, trots att de inte tog sig in på det skyddade området, i jämförelse med de som faktiskt tog sig in på området. Påföljden ska enligt min mening bestämmas till trettio dagsböter för var och en av S.S., J.L., C.W., M.H., C.S., N.J., A.B. och R.T.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Lars Borg och Erik Lindberg samt tf. hovrättsassessorn Emil Karlsson, referent) anförde i dom den 8 november 2012 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Bakgrund

På morgonen den 14 juni 2010 genomförde organisationen Greenpeace en fredlig aktion vid Forsmarks kärnkraftverk i syfte att påverka Sveriges riksdagsledamöter att rösta nej till ny kärnkraft vid en kommande riksdagsomröstning. Aktionen var välplanerad och varje aktivist förefaller ha tilldelats en viss särskild uppgift, t.ex. skulle några försöka ta sig in på själva skyddsområdet med hjälp av stegbilar, andra endast hålla upp banderoller utanför avspärrningarna eller vara chaufförer och köra aktivister till platsen. En central del i aktionen var att sprida ett budskap och förmedla detta till omvärlden genom medierna. På plats, utanför avspärrningarna, hade därför vissa personer fått till uppgift att se till att information om aktionen spreds. Under aktionen tog sig ett flertal aktivister in på det avspärrade området, som var ett skyddsobjekt vid tidpunkten för gärningen enligt numera upphävda lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. Dessa personer har genom den nu överklagade domen och en tidigare dom dömts för olaga intrång till dagsböter. När det i fortsättningen talas om gärningen avses dessa aktivisters intrång på området.

Allmänna utgångspunkter för hovrättens prövning

Det är alltså klart att Greenpeaces fredliga aktion haft olagliga inslag och de personer som dömts för gärningen är inte heller föremål för hovrättens prövning. Ett stort antal aktivister befann sig dock utanför det avspärrade området. Hovrätten har i detta mål att ta ställning till om tio av dessa har agerat på ett sådant sätt som inneburit att de också har gjort sig skyldiga till brott. Åklagaren har i första hand gjort gällande att dessa aktivister har agerat tillsammans och i samförstånd med dem som olovligen inträngde på området och i andra hand att de på olika sätt främjat gärningen med råd och dåd.

Eftersom ingen av de nu aktuella personerna påstås ha trängt in på det avspärrade området kan hovrätten till en början konstatera att ingen av dem kan anses ha deltagit i brottets utförande som gärningsman enligt 23 kap. 4 § första stycket första meningen första ledet brottsbalken (s.k. ordinärt gärningsmannaskap). Frågan i målet är i stället om de kan anses ha främjat gärningen på ett sådant aktivt sätt att de också i juridisk mening är att betrakta som gärningsmän i enlighet med reglerna om s.k. utvidgat gärningsmannaskap (se Brottsbalken. Zeteo, En kommentar på Internet - kommentaren till 23 kap. 4 § brottsbalken) alternativt är att bedöma som medhjälpare till gärningen. Vid den bedömningen ska det beaktas att bestämmelsen för olaga intrång ger utrymme för en viss intresseavvägning i det enskilda fallet för att undvika att straffansvaret blir alltför vidsträckt och att straffansvar inte ska komma ifråga för handlingar som mer allmänt kan antas uppfattas som inte i egentlig mening klandervärda (se rättsfallet NJA 1987 s. 148, jfr även rättsfallen RH 1986:16 och RH 1988:62). Enligt hovrättens bedömning finns det utrymme för en sådan intresseavvägning också i ett fall som det nu aktuella när det rör sig om tilltalade som påstås ha medverkat till andra personers obehöriga intrång.

Beträffande flera av de nu aktuella personerna måste deras - och självfallet även till viss del Greenpeaces - handlande ses i ljuset av den yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet som slås fast i regeringsformen (RF). Varje medborgare har i denna grundlag gentemot det allmänna tillförsäkrats en frihet att bl.a. i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, att inhämta och ta emot upplysningar, samt att anordna och bevista sammankomster och att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats (se 2 kap. 1 § första stycket 1 - 4 RF, dessa fri- och rättigheter får inom vissa ramar begränsas genom lag, se 2 kap. 20 - 25 §§ RF). - Därtill kommer att var och ens rätt till yttrandefrihet, rätt att demonstrera och anordna opinionsmöten också slås fast i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), se artiklarna 10 och 11. Det kan särskilt nämnas att rätten till yttrandefrihet innefattar bl.a. en frihet att ta emot och sprida uppgifter utan offentlig myndighets inblandning (artikel 10). I ett av de ovan nämnda hovrättsfallen har tillgodoseendet av dessa rättigheter ansetts väga tungt vid intresseavvägningen (se RH 1988:62).

Efter dessa inledande anmärkningar övergår hovrätten till att i följande avsnitt pröva frågan om skuld för var och en av de tilltalade.

Frågan om skuld

Som redan inledningsvis konstaterats var Greenpeaces aktion välplanerad och varje aktivist synes kvällen innan händelsen ha tilldelats en viss särskild uppgift. Det nu ostridigt olagliga i aktionen - intrånget på det avspärrade området - skedde med hjälp av stegbilar. Ingen av klagandena hjälpte på något fysiskt sätt till med denna del av aktionen, t.ex. genom att hissa upp stegarna eller köra stegbilen. Och de hade inte varit med om att i förväg planera aktionen. Åklagaren har inte heller påstått att så varit fallet.

L.G. och L.S.T. befann sig i och för sig under aktionen på taket på den ena stegbilen men gjorde inte annat än att där, utklädda till vattendroppe och sol, hålla upp en banderoll och demonstrera mot kärnkraft. A.B. och R.T. befann sig båda i en gummibåt utanför skyddsområdet och höll där också upp en liknande banderoll. Båten utgjorde dessutom en säkerhetsåtgärd om någon av aktivisterna skulle hamna i vattnet. Det är möjligt att L.G:s, L.S.T:s, A.B:s och R.T:s närvaro på platsen i viss mån kan ha styrkt någon eller några av aktivisterna i deras uppsåt att ta sig in på området. Men, enligt hovrätten, kan deras handlande inte anses ha främjat gärningen på ett sådant sätt att de ska dömas för olaga intrång eller medhjälp till detta brott. Det bör framhållas att det inte är straffbart att enbart utanför avspärrningarna demonstrera och uttrycka sina åsikter i kärnkraftsfrågan. L.G., L.S.T., A.B. och R.T. ska följaktligen frikännas.

S.S. var närvarande i sin egenskap av sjuksköterska och var redo att hjälpa till om någon skulle skada sig under aktionen. Det är också möjligt att hennes närvaro i någon mån kan ha styrkt någon eller några av aktivisterna i deras uppsåt att ta sig in på området. Men hennes handlande kan inte anses som klandervärt i egentlig mening och, enligt hovrätten, kan hon inte heller anses ha främjat gärningen på sådant sätt att straffansvar för olaga intrång eller medhjälp till detta brott ska komma ifråga. S.S. ska därmed frikännas.

M.H. videofilmade delar av aktionen samt J.L. och C.W. förmedlade information och fotografier/filmer om händelsen till medierna. Som sagts var en av de centrala delarna i Greenpeaces aktion att - genom att nyttja sin yttrande- och informationsfrihet - sprida ett budskap och förmedla detta till omvärlden. Det kan därför vara rimligt att anta att vetskapen om att aktionen skulle dokumenteras och att information och fotografier/filmer om denna skulle spridas till medierna styrkte i vart fall vissa av aktivisterna i deras uppsåt att ta sig in på området, vilket åklagaren gjort gällande. Detta talar i och för sig för att de främjat gärningen på ett sådant sätt att de skulle kunna dömas för sin medverkan. Men vid bedömningen av om deras handlande varit straffbart måste också hänsyn tas till intresseavvägningen mellan yttrande- och informationsfriheten, sett i ljuset av regeringsformen och Europakonventionen, på den ena sidan och bestämmelserna om medverkan till olaga intrång på den andra sidan.

H.H., J.L. och C.W., som i sammanhanget kan betraktas som Greenpeaces egna nyhetsförmedlare, var som sagts aldrig inne på det avspärrade området. Någon jämförelse med exempelvis Greenpeace-aktionen år 1999 mot Barsebäcks kärnkraftverk då reportrar och fotografer tillsammans med aktivister tog sig in på Barsebäcks skyddsområde - och därefter dömdes för olaga intrång - kan därför inte göras (se Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 27 januari 2003 i mål B 1061-02). Som konstaterats hade de inte heller något fysiskt inflytande på gärningens tillkomst och åklagarens beskrivning av här aktuell bil som en ”sambandscentral” har tillbakavisats. Enligt J.L., vars uppgifter det inte finns någon anledning att ifrågasätta, var den kommunikation som skedde i bilen enbart riktad mot medierna.

Även om M.H:s, J.L:s och C.W:s agerande säkerligen styrkte några av aktivisterna i deras uppsåt att ta sig in på området, anser hovrätten vid en samlad bedömning att det vore för långt att gå att straffbelägga deras handlande. Det bör här påtalas att Europadomstolen i flera avgöranden har framhållit att yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett demokratiskt samhälle (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Zeteo - internetupplagan, s. 428 f.). M.H., J.L. och C.W. har alltså inte heller de främjat gärningen på ett sådant sätt att straffansvar för olaga intrång eller medhjälp till detta brott ska komma ifråga. Följaktligen ska de frikännas.

Slutligen påstås N.J. och C.S. ha medverkat till gärningen genom att ha kört tre respektive fyra aktivister till platsen. I N.J:s fall har det rört sig om tre personer som nu samtliga har blivit frikända. När det gäller C.S. har det inte gått att klarlägga vilka han skjutsade till platsen. En första förutsättning för att de ska kunna anses ha främjat gärningen är, enligt hovrätten, att någon av de personer som de körde till platsen har medverkat i själva gärningen. Eftersom det inte är visat att så varit fallet ska också C.S. och N.J. frikännas.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet.

Hovrättens dom meddelad: den 8 november 2012.

Mål nr: B 776-11.

Lagrum: 4 kap. 6 § andra stycket samt 23 kap. 4 §brottsbalken, 2 kap. 1 § första stycket 1 - 4 regeringsformen, Artikel 10 och 11 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Rättsfall: NJA 1987 s. 148, RH 1986:16; RH 1988:62.

Litteratur: Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Zeteo - internetupplagan, s. 428 f.