RH 2013:45
Fråga om särskilda skäl enligt 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken förelegat för att det allmänna ska stå för ersättningen till en god man.
Ångermanlands tingsrätt
L.K. var förordnad god man för A. S. sedan den 11 juni 2012. Under perioden 15 september 2011 till och med den 11 juni 2012 var I.E. förordnad god man för A.S.
Genom överförmyndarnämndens beslut den 14 juni 2012 bestämdes I.E:s arvode och ersättning för utgifter till sammanlagt 3 348 kr avseende perioden den 15 september 2011 - den 31 december 2011. Genom överförmyndarnämndens beslut den 14 augusti 2012 bestämdes I.E:s arvode och ersättning för utgifter till sammanlagt 4 600 kr avseende perioden den 1 januari 2012 - den 11 juni 2012. Överförmyndarnämnden beslutade i båda fallen att kostnaderna skulle betalas med medel som tillhör A.S.
A.S. överklagade besluten och yrkade att överförmyndarnämndens beslut skulle ändras på det sättet att arvode och ersättning till gode mannen skulle betalas av kommunen eftersom det förelåg särskilda skäl. Hon anförde i huvudsak följande. Hon har på grund av sjukdom särskilda behov av omvårdnad och hon behöver ständig assistans. På grund av detta har hon under det senaste året bott på så kallad korttidsplats på Graningebyn samtidigt som hon har haft kvar sitt ordinarie boende med en hyra om cirka 4 900 kr per månad. Detta har medfört en merkostnad för omsorg om ca 3 700 kr per månad. Merkostnaderna medför att A.S:s ekonomi inte räcker till betalning av arvode för den förre gode mannen. A.S:s vårdbehov utgör särskilda skäl för att frångå huvudregeln om att den enskildes medel ska tas i anspråk för betalning av arvode och ersättning för god man.
Överförmyndarnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Överförmyndarnämnden finner inte skäl att ändra sina beslut, då respektive arvodesbelopp är beräknat enligt av kommunen fastställda regler och då det inte föreligger särskilda skäl att frångå huvudregeln om att huvudmannen ska betala arvode om inkomsten överstiger 2,65 gånger prisbasbeloppet.
Domskäl
Tingsrätten (lagmannen Lena Wahlgren) anförde i beslut den 4 mars 2013 följande.
SKÄL
Om det inte finns särskilda skäl för något annat ska, enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken (FB), arvode och ersättning för utgifter betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes beräknade inkomst under det år när uppdraget utförs överstiger 2,65 gånger prisbasbeloppet enligt socialförsäkringsbalken eller hans eller hennes tillgångar under samma år överstiger två gånger prisbasbeloppet.
Av utredningen i ärendet framgår att A.S:s taxerade inkomst för 2011 och för 2012 översteg 2,65 gånger prisbasbeloppet. Enligt huvudregeln ska alltså arvode och ersättning för utgifter betalas med A.S:s medel.
Fråga är då om det föreligger särskilda skäl att frångå huvudregeln. Särskilda skäl att frångå huvudregeln till fördel för den enskilde kan enligt förarbetena (se prop. 1993/94:251 s. 221) t.ex. utgöras av höga vårdkostnader.
Av utredningen i ärendet framgår att A.S. under större delen av den period som arvodesbesluten avser hade stora vårdkostnader, p.g.a. utgifter för korttidsboende. Mot bakgrund av dessa vårdkostnader anser tingsrätten att det föreligger sådana särskilda skäl som avses i 12 kap. 16 § FB.
SLUT
Med ändring av överförmyndarens beslut den 14 juni 2012 och den 14 augusti 2012 förordnar tingsrätten att kommunen ska svara för gode mannens arvode och ersättning för utgifter för perioderna den 15 september 2011 - den 31 december 2011 och den 1 januari 2012 - den 11 juni 2012.
Överförmyndarnämnden överklagade och yrkade att A.S. själv skulle betala för den gode mannens arvode och utgifter.
Hovrätten (hovrättsråden Ola Pettersson, Rikard Ebbing och Per-Anders Svensson, referent) meddelade prövningstillstånd och anförde i beslut den 4 juni 2013 följande.
SKÄL
När det gäller frågan om vem som slutligen ska stå för en god mans ersättning för arvode och utgifter finns huvudregeln i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken. Där anges att dessa kostnader ska betalas med den enskildes medel under förutsättning att hans eller hennes beräknade inkomst överstiger 2,65 gånger prisbasbeloppet. Om det finns särskilda skäl ska dock det allmänna stå för dessa kostnader.
A.S. hade år 2011 en inkomst om cirka 140 000 kr före skatt och år 2012 en inkomst om cirka 132 000 kr efter skatt. Dessa årsinkomster överstiger den aktuella gränsen. För att A.S. ska undgå betalningsskyldighet krävs därför att det finns särskilda skäl.
Överförmyndarnämnden har ansett att det inte finns särskilda skäl eftersom A.S. har haft dubbla boenden som består i den ordinarie bostaden och en korttidsplats på ett särskilt boende. Enligt överförmyndarnämnden har detta inneburit höga boendekostnader och hon borde ha avvecklat det ordinarie boendet eller skaffat ett billigare boende i Sollefteå. Hon hade en så långt framskriden sjukdom att det inte var sannolikt att hon skulle kunna återvända till det ordinarie boendet.
Av handlingarna i målet framgår att A.S. lider av en obotlig genetisk sjukdom, som innebär mycket ofrivilliga rörelser samt en risk för att ramla. Enligt läkarintyg hade sjukdomen avancerat så långt att det var nödvändigt med vård och tillsyn hela dygnet. Det framgår också att hon fick sin diagnos i juni 2011 och att hon vistades på ett korttidsboende från hösten 2011 för att flyttas över till en rehabiliteringsavdelning under september månad 2012.
Varken i förarbeten eller rättspraxis har det närmare utvecklats vilka faktorer som utgör särskilda skäl. I förarbetena ges som exempel att den enskilde har stora vårdkostnader som tar inkomsten i anspråk eller att den enskildes tillgångar består av en fastighet som behövs eller som är mycket svår att sälja (prop. 1993/94:251 s. 221). Liksom i andra sammanhang är detta endast exempel på särskilda skäl, vilket innebär att även andra omständigheter kan påverka bedömningen.
I A.S:s fall går det att se på situationen som överförmyndarnämnden har gjort; nämligen att hon borde ha avvecklat sitt ordinarie boende när hon fick en plats på korttidsboendet. Av handlingarna framgår att det är osannolikt att hon skulle kunna flytta tillbaka till sitt ordinarie boende. Men det går också att se kostnaderna för hennes korttidsboende som en sådan vårdkostnad som enligt förarbetena utgör särskilda skäl.
A.S:s ekonomiska situation var inte sådan att inkomsten i väsentlig mån översteg gränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken. I sådana fall bör det, helt oavsett hur kostnaden definieras, inte krävas av den enskilde att han eller hon omedelbart efter en allvarlig diagnos avvecklar ett sådant ordinarie boende som sannolikt inte kommer att kunna användas. I stället bör situationen utgöra särskilda skäl för att under en övergångstid ha kvar den ordinarie bostaden, vilket leder till att det allmänna under den tiden ska stå för kostnaden för den gode mannen.
Den tid som A.S. har haft kvar sin ordinarie bostad är inte oskäligt lång. Överförmyndarnämndens överklagande ska därför avslås.
SLUT
Hovrätten avslår överklagandet.
Hovrättens beslut meddelat: den 4 juni 2013.
Mål nr: ÖÄ 365-13.
Lagrum: 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken.
Litteratur: Prop. 1993/94:251 s. 221.