RH 2014:5

Omprövning av beslut om överflyttning av barn enligt 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Fråga om förhållandena förändrats så att det numera föreligger omständigheter som utgör hinder mot överflyttning av barnet. Vidare fråga om parts ställande av garantier om barnets skydd efter återlämnandet, enligt artikel 11.4 Bryssel II-förordningen, medför att domstolen i aktuellt mål inte får vägra att återlämna barnet.

Stockholms tingsrätt

P.L.G. är mor till R.C. Hon hade olovligen fört barnet till Sverige.

Genom Svea hovrätts lagakraftvunna beslut den 7 mars 2013 avslogs P.L.G:s klagan över Stockholms tingsrätts beslut den 5 december 2012 rörande överflyttning av barn enligt 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen). Hovrättens beslut innebar att det fanns förutsättningar för överflyttning av R.C. enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetslagen), samt att det inte fanns några hinder mot överflyttning enligt 12 § nämnda lag. Enligt beslutet skulle överflyttning ske genom polismyndighetens försorg. Högsta domstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd i ärendet, varvid hovrättens beslut om överflyttning av R.C. vann laga kraft.

Polismyndigheten i Västmanlands län vidarebefordrade den 16 april 2013 en skrivelse till tingsrätten från psykologen P.L. från Barn- och ungdomspsykiatrin i Västmanland (BUP) och anmälde till tingsrätten att eventuellt hinder mot verkställighet av beslutet om överflyttning av R.C. kunde föreligga.

Tingsrätten tog därefter, genom hänvisningen i 21 § verkställighetslagen och med tillämpning av 21 kap. 15 § föräldrabalken, upp frågan om överflyttning till ny prövning.

P.L.G. yrkade att Comune di Bologna, Quartieres Borgo Panigales (Socialtjänsten i Bologna) framställan om överflyttning skulle ogillas och att tingsrätten skulle meddela beslut om att vidare verkställighet av det tidigare överflyttningsbeslutet inte fick ske. Till grund för sitt yrkande anförde P.L.G. bl.a. följande. Det föreligger hinder mot verkställighet eftersom det finns en allvarlig risk för att en överflyttning skadar R.C:s kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter honom i en situation som inte är godtagbar.

Socialtjänsten i Bologna vidhöll sitt yrkande om att barnet skulle överflyttas till dem i Italien. Socialtjänsten i Bologna yrkade vidare att tingsrätten skulle förordna att R.C. snarast överlämnas till Socialtjänsten i Bologna och att överlämnande sker genom polishämtning eller i förekommande fall genom ett kraftigt verkande vite om minst 40 000 kr.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Marianne Gauffin samt nämndemännen John Myhrman, Håkan Johansson och Berit Forslin) anförde i beslut den 27 maj 2013, såvitt är av intresse här, följande.

SKÄL

Enligt artikel 11.4 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordningen (EG) nr 1347/2000 (Bryssel-II förordningen) får en domstol inte vägra att återlämna ett barn på grund av de skäl om anges i 12 § 2 verkställighetslagen om det styrks att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet.

R.C. utreds sedan någon tid hos BUP bl.a. utifrån frågeställningen om en anknytnings- eller beteendestörning. Vad som framkommit därom kan inte anses utgöra ett hinder för hans överflyttning. Inte heller i övrigt ger den i överflyttningsärendet tidigare eller nytillkomna utredningen angående R.C:s fysiska eller psykiska hälsa stöd för att det föreligger hinder för överflyttning. Vid denna bedömning har tingsrätten vägt in vad som framkommit om de åtgärder Socialtjänsten i Bologna vidtagit och de överväganden som gjorts beträffande det stöd R.C. kan komma att behöva.

Sammanfattningsvis leder prövningen i detta ärende till att R.C. ska överflyttas till Socialtjänsten i Bologna genom polismyndighetens försorg. Tingsrättens beslut gäller omedelbart.

BESLUT

1. R.C. ska överflyttas till Comune di Bologna, Quartiere Borgo Panigale.

2. R.C. ska hämtas genom polismyndighetens försorg och överlämnas till Comune di Bologna, Quartiere Borgo Panigale.

Hovrätten

P.L.G. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes talan i tingsrätten. Till stöd för överklagandet anförde P.L.G. bl.a. följande. Utöver den allvarliga risken för att en överflyttning skadar R.C:s hälsa eller i övrigt försätter honom i en situation som inte är godtagbar, är det inte förenligt med grundläggande principer här i landet om skyddet för mänskliga fri- och rättigheter att besluta om överflyttning. Överflyttning av R.C. till Italien skulle därför strida mot 12 § 2 och 4 verkställighetslagen. R.C. lider med övervägande sannolikhet av reactive attachment disorder (RAD) samt av autistiskt syndrom. Han behöver därför en lång tids stabilitet för att hans symptom inte ska förvärras. Det krävs också förutsägbarhet för att han inte ska bli instabil med ökande aggressivitet och/eller autistiskt beteende. Alla former av förändring fungerar destabiliserande och ger upphov till sjukdomsreaktioner, vilket innebär att resultatet av den pågående behandlingen försämras. Barn som har fått angivna diagnoser är särskilt känsliga för förändringar och förfogar inte över det kognitiva instrument och den förmåga till känslomässig modulering som krävs för att förstå och acceptera vissa förändringar i sin omgivning. Det är risk för att R.C. oavsett vårdinsatser skulle fara mycket illa om han överflyttas. Vid bedömningen av förutsättningarna för överflyttning ska beaktas att modern har bildat en ny familj i Sverige och därför inte har möjlighet att återvända till Italien. Frågan om verkställighetshinder ska bedömas i ljuset av hennes och sonens konventionsskyddade rätt till privat- och familjeliv (artikel 8 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Socialtjänsten i Bologna har inte styrkt att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera R.C:s skydd efter återlämnandet varför förutsättningarna för verkställighet enligt artikel 11.4 i Bryssel II-förordningen inte föreligger. Vidare har Socialtjänsten i Bologna en felaktig uppfattning om skälen till R.C:s psykiska tillstånd, varför det omhändertagande och den behandling som den erbjuder inte är adekvat och kan få mycket negativa följder för R.C:s hälsa. Det går inte att garantera att R.C. inte kommer att fara illa vid en överflyttning.

Socialtjänsten i Bologna motsatte sig att tingsrättens beslut ändras och vidhöll sitt yrkande om överlämnande vid äventyr av vite för det fall hovrätten inte förordnar om polishämtning. Till stöd för sin inställning anförde Socialtjänsten i Bologna bl.a. följande. Det föreligger inte några hinder mot överflyttning av R.C. Socialtjänsten i Bologna garanterar R.C:s säkerhet och kommer att se till att han får den vård som han kan behöva vid ankomsten till Italien. Överflyttning kan därför inte vägras enligt Bryssel II-förordningen. Socialtjänsten i Bologna vill få till stånd ett samarbete med R.C:s mor och erbjuder henne och R.C. ett skyddat boende om hon följer med till Italien. Det är inte klarlagt att R.C. lider av RAD och autistiskt syndrom. Vissa av de bedömningar som framförts i intygen grundar sig på samtal med R.C:s mor och har inte upprättats efter sammanträffande med R.C. Socialtjänsten i Bologna har inte getts möjlighet att träffa R.C. och företa en egen utredning. Skälen till att ett yrkande om polishämtning och vite vidhålls är att det inte har gått att samarbeta med modern för att få till stånd en verkställighet av beslutet om överflyttningen.

Hovrätten förordnade i beslut den 28 juni 2013 att tingsrättens beslut tills vidare inte fick verkställas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Kazimir Åberg och Ulrika Ihrfelt samt tf. hovrättsassessorn Felisa Krzyzanski, referent) anförde i beslut den 27 september 2013, såvitt är av intresse här, följande.

SKÄL

Frågan som hovrätten har att pröva i detta ärende är om förhållandena har förändrats så att det numera föreligger omständigheter som utgör hinder mot överflyttning av R.C. till Socialtjänsten i Bologna.

Liksom vid den tidigare prövningen av frågan om överflyttning av R.C. till Socialtjänsten i Bologna gäller detta ärende överflyttning av barn i enlighet med Haagkonventionen. Konventionen, som har tillträtts av bl.a. Sverige och Italien, har införlivats i svensk rätt genom verkställighetslagen. Enligt 12 § verkställighetslagen får överflyttning av barn vägras bl.a. om det finns allvarlig risk för att överflyttningen skadar barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter barnet i en situation som inte är godtagbar (punkten 2) eller om det inte är förenligt med grundläggande principer här i landet om skyddet för mänskliga fri- och rättigheter att besluta om överflyttning (punkten 4).

I Bryssel II-förordningen finns särskilda bestämmelser om tillämpning av Haagkonventionen mellan EU:s medlemsstater. Enligt artikel 11.4 får en domstol inte vägra att återlämna ett barn på grund av de skäl som anges i 12 § 2 verkställighetslagen om det styrks att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet. Förordningen utvidgar således skyldigheten att besluta om återlämnande av barnet också till sådana fall som omfattas av 12 § 2 verkställighetslagen om det står klart att myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten har vidtagit eller planerar att vidta lämpliga åtgärder för att garantera barnets skydd efter återlämnandet. Domstolen måste undersöka garantin på grundval av sakförhållandena i målet. Det är inte tillräckligt att det finns förfaranden som syftar till att skydda barnet i ursprungsmedlemsstaten, utan det måste kunna konstateras att myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten har vidtagit konkreta åtgärder för att skydda barnet i fråga. (Handledning för tillämpningen av den nya Bryssel II-förordningen, www.europa.eu.int/civiljustice).

Som exempel på lämpliga åtgärder som avses kan nämnas att sökanden åtar sig att ordna ett separat boende för barnet och den andra föräldern när de återvänder, att parterna vid återkomsten anmäler sig till behörig familjedomstol eller till centralmyndigheten eller att barnet vid hemkomsten överlämnas till sociala myndigheter i avvaktan på ett avgörande i vårdnadsfrågan (Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel II-förordningen, SOU 2004:80, s. 46 med hänvisning till departementspromemorian Stärkt rättsskydd för barn i gränsöverskridande fall [Ds 2003:5]).

Det finns skäl att inledningsvis framhålla att det ofta kan befaras att en överflyttning kan rubba barnets trygghet för en tid men att detta i allmänhet inte anses utgöra skäl mot att återföra olovligen bortförda barn (se NJA 2008 s. 963). Avgörande för prövningen i detta ärende är om det finns särskilda omständigheter som gör att en överflyttning till Socialtjänsten i Bologna skulle skada R.C:s hälsa och, i sådant fall, om Socialtjänsten i Bologna, i egenskap av behörig myndighet i ursprungslandet, planerar att vidta lämpliga åtgärder för att garantera R.C:s skydd efter överflyttningen.

Av intyg från BUP den 12 juni 2013, undertecknat av psykologen A.H., framgår att BUP har beslutat att, med anledning av den problematik som R.C. uppvisat i hemmet och på förskolan, företa en fördjupad utredning med frågeställning kring autismspektrumstörning. Det framgår vidare att i remiss från Barn- och ungdomshälsan framkommit att R.C. uppvisar svårigheter i kommunikation, socialt samspel, att han har annorlunda stereotypa beteenden och att han får dagliga utbrott. I intyg undertecknat av P.E., psykolog verksam i BUP, anges att R.C:s symptom kan förknippas med reactive attachment disorder (RAD) samt att han har en viss autismspektrumstörning. Detta innebär, enligt P.E., att R.C. bl.a. behöver stabilitet och förutsebarhet, i annat fall kan han utveckla en ökad aggressivitet och/eller autistiskt beteende eftersom hans problematik hindrar honom från att anpassa sig till en separation från sin nuvarande miljö. I målet har även lagts fram annan utredning i syfte att belysa vad RAD innebär och hur negativt en överflyttning skulle påverka R.C., givet att han har denna diagnos.

Denna utredning utgör nya omständigheter i förhållande till vad som förelåg i det tidigare ärendet. Det intyg som A.H. utfärdat är också nytt i hovrätten i detta ärende.

Hovrätten noterar att R.C. inte har fått de ovan redovisade diagnoserna fastställda men att det genom den utredning som BUP hittills företagit har konstaterats att R.C:s beteende kan misstänkas ha sin grund i viss sjukdom eller funktionshinder. Oaktat avsaknaden av en fastställd diagnos finner hovrätten att utredningen ger vid handen att han uppvisar ett avvikande beteende och att det finns tydliga indikationer på att hans tillstånd är sådant att han - oavsett medicinsk diagnos - har en extraordinär känslighet för förändringar i tillvaron. Hovrätten bedömer därför att utredningen ger anledning att befara långt mer allvarliga konsekvenser än en sådan rubbning av tryggheten som berörts i 2008 års fall. En överflyttning av R.C. från hans nuvarande miljö skulle därför innebära en allvarlig risk för hans hälsa.

Vid denna bedömning har hovrätten att pröva om de åtgärder som Socialtjänsten i Bologna planerar för omhändertagande av R.C. kan skydda honom mot den skada som en överflyttning skulle innebära.

Det saknas skäl att ifrågasätta den handlingsplan för omhändertagande av R.C. efter återlämnandet som Socialtjänsten i Bologna har presenterat eller den kompetens i nu aktuella frågor som de personer som är avsedda att behandla R.C. har. Enligt hovrättens mening syftar dock regleringen i artikel 11. 4 i Bryssel II-förordningen i första hand till att skydda barnet mot att återföras till en skadlig miljö. Regleringen är inte avsedd att begränsa möjligheten att vägra en överflyttning med anledning av sjukdom eller funktionshinder av det slag som kan antas föreligga i detta fall och som alltså medför att barnet inte är psykiskt kapabelt att hantera omställningen. I R.C:s fall finns en allvarlig risk för att skada uppstår i och med själva uppryckningen från hans nuvarande miljö. En aldrig så professionell och adekvat vård efter överlämnandet kan inte förebygga eller förhindra de hälsorisker som en överflyttning skulle kunna innebära. Vid sådana förhållanden finner hovrätten att det finns hinder mot överflyttning i enlighet med bestämmelsen i 12 § 2 verkställighetslagen.

På grund av det anförda ska P.L.G:s överklagande bifallas och tingsrättens beslut ändras.

BESLUT

Med ändring av tingsrättens beslut i detta ärende och hovrättens beslut den 7 mars 2013 i ärende nr ÖÄ 10938-12 förordnar hovrätten att överflyttning av R.C., till Comune di Bologna, Quartiere Borgo Panigale, inte ska äga rum.

Hovrättens beslut meddelat: den 27 september 2013.

Mål nr: ÖÄ 6072-13.

Lagrum: 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn; 12 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn; Artikel 11.4 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordningen (EG) nr 1347/2000.

Rättsfall: NJA 2008 s. 963.

Litteratur: Handledning för tillämpningen av den nya Bryssel II-förordningen, www.europa.eu.int/civiljustice; SOU 2004:80 s. 46.