RH 2014:58

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Bob Nilsson Hjorth, referent, Ingela Sundin och Anette Ohlsson) anförde i beslut den 8 september 2014 följande.

SKÄL

I förevarande mål har parterna först processat vid tingsrätten och i hovrätten i frågan om avvisning av käromålet. Därefter har tingsrätten prövat huvudsaken. M.C.J:s yrkande om avvisning av käromålet bifölls av tingsrätten. Hovrätten undanröjde emellertid detta beslut och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt behandling. M.C.J. har därmed förlorat i avvisningsfrågan. När det gäller huvudsaken är A.T. förlorande part, eftersom tingsrätten ogillade käromålet och hovrätten beslutade att inte meddela prövningstillstånd i den delen. Kostnaderna för de olika delarna av målet har, enligt vad som framgår av de ingivna kostnadsräkningarna och övriga handlingar, i allt väsentligt fördelat sig jämnt, om man jämför den ersättning som har belöpt på den respektive del där parten är att anse som vinnande.

Frågan blir därmed om utgången i huvudsaken, så som tingsrätten ansett, bör styra fördelningen eller om den bör ske på ett annat sätt.

Huvudregeln i fråga om fördelningen av rättegångskostnader är, enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken, att den förlorande parten ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnad. Om det i samma mål finns flera yrkanden och parterna ömsom vinner, ska, enligt 18 kap. 4 § rättegångsbalken, vardera parten bära sin rättegångskostnad eller den ena parten få jämkad ersättning. Kan kostnaderna för de olika yrkandena i målet särskiljas, ska ersättningsskyldigheten fördelas efter det.

I 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken finns bestämmelser om rättegångskostnader för det fall högre rätt återförvisar ett mål till lägre rätt. Då ska frågan om kostnaden i den högre rätten prövas av lägre rätt i samband med målet efter dess återupptagande. Den bestämmelsen är inte tillämplig nu men i förarbetena till den bestämmelsen (NJA II 1943 s. 242) finns det uttalanden som är av intresse. Där ansågs det vid återförvisning inte lämpligt att kostnaden bestämdes med hänsyn till utgången i den högre rätten. Detta motiverades i sin tur på följande sätt.

Därest den part, på vilkens talan målet återförvisas, sedermera tappar, är det i allmänhet icke rimligt, att han, därför att han kan anses ha vunnit i fråga om återförvisningen, erhåller gottgörelse för sina kostnader i den högre rätten. Det synes lämpligare, att frågan om nämnda kostnader prövas av den lägre rätten, då denna efter återförvisningen avgör målet.

Utgångspunkten i förarbetena är således att fördelningen av rättegångskostnaderna inte ska ske efter utgången i återförvisningsfrågan. Det bör emellertid noteras att uttalandet inte är undantagslöst, utan det sägs att det i allmänhet inte är rimligt att den som vunnit i frågan om avvisningen ska få gottgörelse. I sammanhanget bör dessutom noteras att bestämmelsen om återförvisning täcker flera andra fall än återförvisning efter undanröjande av ett avvisningsbeslut, t.ex. återförvisning på grund av rättegångsfel i den lägre instansen.

Nämnas bör även Högsta domstolens uttalande i NJA 1999 s. 258. I målet hade hovrätten och Högsta domstolen, med stöd av 10 kap. 20 § rättegångsbalken, hänvisat ett mål från en tingsrätt till en annan. I sina skäl konstaterade Högsta domstolen att forumfrågan var avgjord genom beslutet om hänskjutande och att den tingsrätt som målet hade hänvisats till hade att handlägga målet. Av denna ordning följde, enligt Högsta domstolen, att något särskilt avgörande inte skulle fattas i fråga om de rättegångskostnader som hade uppkommit under handläggningen av forumfrågan. Därutöver tillade domstolen - utan att vidareutveckla saken - att ”vilken part som skall svara för dessa kostnader blir beroende av utgången i själva saken”. Vilken räckvidd detta uttalande har och om det var avsett att gälla även i ett fall som det förevarande får betraktas som osäkert.

I litteraturen finns det i stället stöd för att tillämpa 18 kap. 4 § rättegångsbalken i fall där det framgår att rättegångskostnaderna i en avvisningsfråga har varit betydande (se Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl., s. 310 och Heuman, Juridisk Tidsskrift 1991/92, s. 337). Detta bygger på tanken att ett yrkande om avvisning är ett sådant yrkande som avses i nyss nämnda paragraf och som kan leda fram till att parterna, t.ex. när motparten vinner i huvudsaken, är att anse som ömsom vinnande och förlorande.

Enligt hovrätten finns det goda skäl för ett sådant synsätt. I enlighet med vad som angetts i litteraturen skulle käranden i annat fall inte kunna få någon kostnadsersättning ens i fall då denne lagt ned stora kostnader på avvisningsfrågan och rätten därefter ogillat käromålet i en process där de materiella frågorna dragit låga rättegångskostnader. Det är vidare viktigt att kostnadsreglerna kan fylla en preventiv och reparativ funktion även när det gäller frågor om rättegångshinder.

Mot nu angiven bakgrund bör parterna i förevarande mål, med tillämpning av 18 kap. 4 § rättegångsbalken, anses ha ömsom vunnit och förlorat. Tingsrättens dom bör därför ändras så att vardera parten ska bära sin egen rättegångskostnad.

Vid denna utgång får A.T. anses ha haft sådan framgång i hovrätten att han inte bör förpliktas ersätta M.C.J. för dennes rättegångskostnad här.

SLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut under punkten 3 på så sätt att hovrätten förordnar att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad vid tingsrätten.

Hovrättens beslut meddelat: den 8 september 2014.

Mål nr: Ö 1605-13.

Lagrum: 18 kap. 4 och 15 §§ RB.

Rättsfall: NJA 1999 s. 258.

Litteratur: NJA II 1943 s. 242; Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl., s. 310; Heuman, Juridisk Tidsskrift 1991/92, s. 337.