RH 2015:26

Växjö tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot I.F. för grov stöld vid tio tillfällen avseende tillgrepp av en, två eller tre ringar jämte en armlänk i tre fall och en klocka i ett fall, till ett värde som varierade mellan 4 600 kr och 29 500 kr (åtalspunkterna 1-10). Åtalet omfattade även en elfte åtalspunkt, som dock kom att ogillas.

I varje gärningsbeskrivning i åtalspunkterna 1-10 angavs vidare följande.

Brottet har begåtts då I.F. befunnit sig i målsägandens bostad i egenskap av undersköterska för hemtjänsten. Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen varit av hänsynslös art dels då I.F. missbrukat sin ansvarsfulla ställning, dels med beaktande av målsägandens ålder och sjukdomstillstånd.

Tingsrätten (tingsfiskalen Louise Hulander samt nämndemännen Magdalena Andersson, Christer Berg och Jan-Erik Davidsson) fann i dom den 6 februari 2015 åtalet styrkt beträffande åtalspunkterna 1-10 och dömde I.F. för grov stöld vid tio tillfällen till fängelse tre år.

Såvitt avsåg rubricering och påföljd anförde tingsrätten följande i sina domskäl.

Ska tillgreppen i åtalspunkt 1-10 bedömas som grova stölder?

I.F. har begått tillgreppen i åtalspunkt 1-10 mot äldre och sjuka personer som alla har varit beroende av hjälp från hemtjänsten. Hon har på ett närmast systematiskt sätt tillgripit smycken från vårdtagare hon har tjänstgjort hos. Hon har därigenom missbrukat sin ansvarsfulla ställning. Tillgreppen har skett i vårdtagarnas hem och avsett föremål med högt affektionsvärde för de bestulna. Eftersom de tillgripna föremålen utgjort smycken som vårdtagarna förvarade i hemmet har de haft svårt att skydda sin egendom. Med hänsyn till det anförda ska varje tillgrepp bedömas som grov stöld, (jfr Hovrättens över Skåne och Blekinge dom daterad den 8 mars 2011 i mål B 1630-09).

Påföljd

I.F. förekommer under fem avsnitt i belastningsregistret. Den tidigare brottsligheten ligger långt tillbaka i tiden och påverkar därför inte påföljdsbedömningen. I.F. döms nu för tio fall av grov stöld. Hon har tillgripit föremål med högt affektionsvärde hos personer som varit helt utlämnade till att bereda personal hos hemtjänsten tillträde till sin bostad. Hon har i det sammanhanget missbrukat sin ansvarsfulla ställning. Delar av det stulna godset har ett inte obetydligt ekonomiskt värde. Tillgreppen har skett i de bestulna personernas bostad, vilket i sig har inneburit en integritetskränkning. Många av de bestulna personerna kommer även i framtiden att behöva hjälp från hemtjänsten och då vara hänvisade till att lita på dess personal. Med hänsyn härtill och till de bestulna personernas ålder och sjukdom har I.F. stölder riktat sig mot personer i en särskilt utsatt situation. Det sammanlagda straffvärdet för gärningarna motsvarar fängelse tre år. Straffvärdet är därmed så högt att annan påföljd än fängelse inte kan väljas. Tingsrätten har även noterat att I.F själv sagt upp sig från arbetet vid hemtjänsten men att hon har flera utbildningar i grunden varför hon har möjlighet att få annat arbete. Inte heller I.F:s sociala situation i övrigt är sådan att den särskilt ska beaktas vid straffmätningen. Påföljden för I.F. ska därför bestämmas till fängelse tre år.

I.F. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn i förening med föreskifter om vård och behandling i enlighet med frivårdens förslag eller, i andra hand, bestämma påföljden till skyddstillsyn i förening med sådana föreskrifter och dessutom i förening med ett kortare fängelsestraff enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller, i annat fall, sänka straffet. Hon anförde även b.la. att den tillgripna egendoms värde skulle bedömas vara lägre än vad tingsrätten hade funnit.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson och Charlotta Schelvander och tf. hovrättsassessorn Johan Rud, referent, samt nämndemännen Sofia Cronholm och Lennart Karlsson) ändrade genom dom den 25 maj 2015 tingsrättens domslut endast på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse ett år fyra månader.

I sina domskäl anförde hovrätten bl.a. följande.

Genom utredningen i målet är styrkt att I.F. i enlighet med åtalet (åtalspunkterna 1-10) har gjort sig skyldig till tio stölder som hon har genomfört under sin anställning inom hemtjänsten och som har riktat sig mot vårdtagare. Av utredningen i målet framgår dock inte om den stulna egendomen ska anses ha haft så högt ekonomiskt värde som anges under respektive åtalspunkt. Av de skäl som tingsrätten angett ska envar av stölderna bedömas som grov stöld. Hovrätten gör bedömningen att var och en av stölderna har ett straffvärde motsvarande fängelse sex månader.

När någon döms för flera brott ska ett straff bestämmas med hänsyn till den samlade brottslighetens straffvärde. Utgångspunkten är då att den s.k. asperationsprincipen tillämpas. Den innebär att till straffvärdet för det allvarligaste brottet läggs en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten i ordning efter brottens allvar. En allmän kontroll görs slutligen av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell. (Se rättsfallen NJA 2008 s. 359 och även NJA 2009 s. 485). I lagförarbeten och rättspraxis saknas tydliga riktlinjer för hur asperationsprincipen ska tillämpas. Enligt hovrättens mening bör principen emellertid få ett tydligt genomslag när någon döms för flera, i princip likartade, gärningar. I doktrin har förespråkats en tämligen snabbt avtagande effekt vid straffmätning av flera brott (jfr Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra upplagan, 2012, s. 144 ff.).

När det samlade straffvärdet av I.F:s brottslighet bedöms, ska i grunden läggas straffvärdet om sex månader för ett av brotten och - med hänsyn till det förut sagda - i allt mindre utsträckning beaktas straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten. Utifrån detta resonemang motsvarar den samlade brottslighetens straffvärde enligt hovrättens bedömning fängelse i ett år åtta månader. Det på så sätt beräknade straffvärdet framstår inte som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell. Här bör även anmärkas följande. I fall som detta bör det inte förekomma att det samlade straffvärdet sätts högre på grund av omständigheter som redan har legat till grund för såväl bedömningen att respektive brott ska anses som grovt i brottsbalkens mening som bedömningen av det straffvärde som respektive brott ska anses ha.

Vid bestämmandet av ett fängelsestraff för I.F., ska beaktas inte bara straffvärdet utan även i skälig omfattning det förhållandet att hon har förlorat sin timanställning inom hemtjänsten; anställningen utgjorde hennes huvudsakliga inkomstkälla och hennes möjligheter att få en annan anställning synes vara begränsade (jfr 29 kap. 5 § första stycket 7 brottbalken). De brott som I.F nu döms för bör därför anses medföra ett fängelsestraff om ett år fyra månader eller, med andra ord, brottsligheten ska anses ha ett straffmätningsvärde motsvarande ett sådant fängelsestraff.

Hovrätten, som fann att annan påföljd än fängelse inte var aktuell, ändrade tingsrättens domslut endast i fråga om fängelsestraffets längd.

Hovrättens dom meddelad: den 25 maj 2015.

Mål nr: B 636-15.

Lagrum: 26 kap 2 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2008 s. 359; NJA 2009 s. 485.

Litteratur: Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra upplagan, 2012, s. 144 ff.