NJA 2009 s. 485

Frågor om straffvärde och straffmätning vid tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket BrB för brott som begåtts före den tidigare domen (I) eller innan denna börjat verkställas (II och III).

I

Nacka tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Nacka tingsrätt åtal mot D.I., född 1985, och två andra personer för rån med följande gärningspåstående: De tre tilltalade har den 26 april 2008 gemensamt och i samråd i butiken Guldfynd i Nacka Forum, Romansvägen 4 i Nacka, genom hot stulit en stor mängd smycken till ett sammanlagt värde överstigande 300 000 kr. Hotet har bestått i att de inträngt i butiken maskerade, krossat glasmontrar och riktat eller visat en pistol eller pistolattrapp mot personal och kunder och även mot personer utanför butiken samt sagt till personal och kunder att lägga sig ner. Hotet har inneburit eller för de hotade framstått som trängande fara.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Gunnar Lavett) ogillade i dom den 26 augusti 2008 åtalet mot D.I. Däremot fann tingsrätten åtalet styrkt beträffande de två medåtalade och dömde vardera av dem till fängelse 2 år.

Svea hovrätt

Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till åtalet mot D.I.

D.I. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsrådet Owe Hultin, f.d. hovrättsråden Karl Matz, referent, och Arno Lampa samt två nämndemän) fann i dom den 5 november 2008 åtalet styrkt även beträffande D.I.

Under rubriken Påföljd anförde hovrätten i domskälen:

D.I. dömdes den 15 september 2008 av Svea hovrätts sjunde avdelning till två års fängelse för våldtäkt. Domen är överklagad till HD och har inte vunnit laga kraft. Något annat av betydelse framgår inte av belastningsregistret. Hovrätten finner inte anledning att ådöma D.I. annan påföljd än den som bestämts för (de båda medåtalade). D.I. ska därför dömas till fängelse i två år.

Den åberopade våldtäktsdomen, som senare vann laga kraft genom att HD den 13 november 2008 inte fann skäl att meddela prövningstillstånd, avsåg en händelse den 25 mars 2008, då D.I. enligt åtalet genom misshandel och med annat våld hade tvingat målsäganden, en 16-årig flicka, till oralt och vaginalt samlag.

Domslut

Med upphävande av tingsrättens domslut dömde hovrätten D.I. enligt 8 kap. 5 § första stycket första punkten BrB för rån och bestämde påföljden till fängelse 2 år.

Högsta domstolen

D.I. överklagade och yrkade att HD skulle lämna åtalet utan bifall. I andra hand yrkade han lindring av påföljden.

Riksåklagaren medgav viss strafflindring.

HD meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan men fann inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Anna Nystedt, föreslog i betänkande en dom, vari efter en inledande redogörelse för bakgrunden anfördes följande.

Domskäl

Frågan i HD är om det finns skäl att nedsätta fängelsestraffets längd på grund av bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB.

Bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB rör situationen då rätten valt att döma särskilt till påföljd enligt 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB. I sådana fall skall rätten, om det nya brottet är begånget innan den tidigare domen har börjat verkställas, i möjlig mån vid straffets bestämmande se till att straffen tillsammans inte överstiger vad som enligt 26 kap. 2 § BrB hade kunnat ådömas för båda brotten. Därvid får rätten underskrida det lägsta straff som är föreskrivet för brottet.

Sin nuvarande lydelse fick 34 kap. 3 § andra stycket vid BrB:s införande. Redan tidigare fanns dock en liknande bestämmelse i 4 kap. 3 § strafflagen. Av förarbetena till BrB framgår att den tankegång som låg bakom stadgandet i 4 kap. 3 § strafflagen är bärande även när det gäller BrB:s bestämmelse. Syftet anges i korthet vara att i möjlig mån undvika att den omständigheten huruvida brott behandlas i skilda rättegångsförfaranden eller i ett sammanhang inverkar på längden av straffet för gärningarna sedda tillsammans. Ur materiellt straffrättslig synpunkt har den processuella uppdelningen ansetts vara en tillfällighet som inte bör få hindra användandet av de regler som anses riktiga för fall där brotten verkligen blir föremål för bestraffning på en gång. Det har med hänsyn till den dömde ansetts finnas ett visst rättvisekrav på att bestraffningen inte ska bli strängare på grund av en sådan tillfällighet. (Se NJA II 1962 s. 537 och NJA II 1938 s. 527-536.)

I 34 kap. 3 § andra stycket BrB anges endast att straffet inte får överstiga vad som jämlikt 26 kap. 2 § BrB kunnat ådömas för båda brotten. Bestämmelsen anses emellertid även ge uttryck för att straffmätningen inom ramen för tillämplig straffskala bör ske så att den sammanräknade fängelsetiden för den totala brottsligheten blir lämpligt avvägd. (Se NJA II 1962 s. 543.)

I lagtexten är den relevanta tidpunkten när den tidigare ådömda påföljden börjat verkställas. I underrättspraxis och doktrin har dock förts fram att rätten vid tillämpningen av bestämmelsen bör göra skillnad mellan när det nya brottet har begåtts före den tidigare domen (s.k. nyupptäckt brottslighet) och när det nya brottet har begåtts efter den tidigare domen (s.k. ny brottslighet). Det har därvid gjorts gällande att det normalt sett inte finns skäl att ge straffreduktion vid den senare lagföringen när det är fråga om ny brottslighet.

Frågan i HD är således om 34 kap. 3 § andra stycket ger utrymme för den ovan angivna tolkningen.

Inledningsvis kan konstateras att en sådan rättstillämpning inte står i strid med ordalydelsen av bestämmelsen så länge som straffskalan som finns angiven i 26 kap. 2 § BrB inte överskrids.

Som framgått ovan anses dock 34 kap. 3 § andra stycket BrB även ge uttryck för att den straffmätning som sker inom ramen för straffskalan skall göras på sådant sätt att fängelsestraffets längd blir lämpligt avvägd. Någon alternativ tidsgräns för denna tillämpning anges inte utan utgångspunkten får även i denna del anses vara tiden för den tidigare domens verkställighet.

Syftet med 34 kap. 3 § andra stycket BrB får emellertid anses vara att rättten vid den bedömning som skall göras kommer fram till ett resultat som ur materiellt straffrättslig synpunkt bedöms lämpligt. Detta förutsätter att rätten vid tillämpningen ges ett visst handlingsutrymme. Att gränsen för tillämpningen är den tidigare domens verkställighet innebär således inte att alla situationer som täcks av lagrummet behöver bedömas på samma sätt.

Det faktum att gränsen för tillämpningen av bestämmelsen sattes vid verkställighetens inledning synes, i vart fall delvis, ha berott på överväganden färgade av det individualpreventiva synsätt som rådde vid tiden då 4 kap. 3 § strafflagen infördes. Detta synsätt har sedan en tid tillbaka till största del frångåtts. Den numera givna utgångspunkten för straffmätningen är brottslighetens straffvärde. Det är naturligt att vid bedömningen av vad som utgör ett väl avvägt slutresultat enligt 34 kap. 3 § andra stycket BrB se bestämmelsen i relation till övriga bestämmelser i BrB som rör flerfaldig brottslighet och i ljuset av den rättsideologi som numera råder.

34.

34 kap. 3 § andra stycket BrB syftar till att undvika negativa konsekvenser för den enskilde av att två brott av en tillfällighet inte bedöms i samma rättegångsförfarande. När det är fråga om brottslighet som är begången efter den tidigare domen är det dock inte någon tillfällighet att straffmätningen äger rum vid två olika tillfällen. Skälen för att bestämma straffvärdet enligt de principer som gäller för flerfaldig brottslighet är därmed betydligt svagare än om det hade varit fråga om brottslighet som ägt rum före den tidigare domen. Detta talar för att prövningen enligt 34 kap. 3 § andra stycket BrB i normalfallet bör leda fram till att det innebär en lämpligt avvägd påföljd att vid ny brottslighet inte göra en gemensam straffmätning. Påföljden för den nya brottsligheten får således i sådana fall bedömas separat utifrån denna brottslighets straffvärde.

För en sådan tillämpning talar även utformningen av 29 kap. 4 § BrB. Enligt denna bestämmelse kan det faktum att en person tidigare gjort sig skyldig till brott beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen. Att inte mildra straffet med stöd av 34 kap. 3 § andra stycket BrB på grund av att ett brott begåtts efter en tidigare dom ligger således i linje med denna reglering.

Sammantaget leder detta till slutsatsen att rätten vid tillämpningen av 34 kap. 3 § andra stycket BrB har viss handlingsfrihet avseende hur ett lämpligt avvägt slutresultat ser ut. Den tidigare domens meddelande är i normalfallet en lämplig brytpunkt beträffande när brotten skall bedömas såsom de vore upptagna till bedömning vid ett tillfälle eller inte. Rätten har dock alltid att tillse att straffskalan i 26 kap. 2 § BrB inte överskrids i enlighet med lagtextens lydelse.

I förevarande fall har D.I. genom hovrättens i denna del lagakraftvunna dom dömts för rån vid ett tillfälle. Det brott som D.I. dömts för är begånget före den tidigare domen. I sådana fall bör vid straffmätningen en sammanvägning ske på så sätt att det totala straffet bestäms på samma sätt som om de båda brotten bedömts vid ett och samma tillfälle. Den våldtäkt och det rån som D.I. dömts för har var för sig samma och relativt höga straffvärde. Brotten är till sin art olika och saknar varje samband sinsemellan. Vid dessa förhållanden får det gemensamma straffvärdet anses uppgå till tre år. Påföljden för rånet skall således bestämmas till fängelse ett år.

Det kan tilläggas att en tillämpning av bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB inte förutsätter att den tidigare domen har vunnit laga kraft. Den ovan angivna sammanvägningen kunde således ha gjorts redan i hovrätten. Skulle den tidigare domen sedermera ändras av högre rätt stadgas i 34 kap. 10 § första stycket BrB att frågan om påföljd för den nya brottsligheten på nytt får prövas av domstol efter anmälan av åklagare.

Domslut

HD ändrar på det sättet hovrättens domslut att påföljden, med åberopande av 34 kap. 3 § andra stycket BrB, bestäms till fängelse 1 år.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, referent, Ella Nyström, Per Virdesten och Lena Moore) meddelade den 9 juli 2009 följande dom:

Domskäl

D.I. har av hovrätten dömts till fängelse i två år för ett rån den 26 april 2008. I domen har hovrätten redovisat att D.I. den 15 september 2008 dömts till fängelse i två år för våldtäkt. Den gärningen begicks den 25 mars 2008. Det nu aktuella rånet har alltså begåtts före den tidigare fängelsedomen för våldtäkt men blir föremål för lagföring först därefter. Detta innebär att bestämmelserna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott är tilllämpliga, och hovrätten har i detta mål dömt särskilt till fängelse för rånet med stöd av 1 § första stycket 2 i detta kapitel. Av 3 § andra stycket samma kapitel framgår att i ett sådant fall skall, i möjlig mån, vid straffets bestämmande iakttas att fängelsestraffen tillsammans inte överstiger vad som enligt 26 kap. 2 § kunnat ådömas för båda brotten. Det får förutsättas att hovrätten beaktat denna bestämmelse vid straffbestämningen fastän detta inte, som det rätteligen hade bort göra, framgår av domen och det utdömda fängelsestraffet uppenbarligen inte avviker från det straff som hovrätten skulle dömt ut om bestämmelsen inte varit tillämplig.

Frågan i målet är hur straffmätningen skall gå till när en domstol med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket dömer särskilt till fängelse för ett brott som begåtts före en tidigare dom.

När någon vid ett tillfälle döms för flera brott är svensk rätt som huvudregel utformad i enlighet med den s.k. asperationsprincipen. Detta innebär att rätten skall döma till gemensam påföljd för brotten (30 kap. 3 § första stycket) med utgångspunkt från en i förhållande till kumulation för den samlade brottsligheten modifierad straffskala (25 kap. 6 § och 26 kap. 2 §). Principen kommer också till uttryck i 29 kap. 1 § första stycket enligt vilket straff skall bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

Bestämmelserna i 34 kap. om sammanträffande av brott kan sägas innebära en modifiering av den normalt gällande principen att påföljd enbart bestäms med beaktande av den brottslighet som prövats i målet. Det har när det gäller fängelsestraff ansetts vara ett rättvisekrav att det samlade straffet för viss brottslighet inte bör bli strängare när de i brottsligheten ingående brotten bedöms i två rättegångar, om uppdelningen beror på tillfälligheter (se t.ex. NJA II 1938 s. 527). Av lagtexten i 34 kap. 3 § andra stycket framgår inte uttryckligen mer än att domstolen skall iaktta de begränsningar som följer av 26 kap. 2 § beträffande tilllämplig straffskala vid flerfaldig brottslighet och att det därvid får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet. Det är emellertid uppenbart att bestämmelsen skall uppfattas på det sättet att straffmätningen för den i det senare målet aktuella brottsligheten i princip skall anpassas så att de sammanlagda straffen motsvarar det straff som skulle dömts ut om hela brottsligheten bedömts i ett sammanhang (normalt den samlade brottslighetens straffvärde; jfr NJA 1994 s. 143).

Det kan i sammanhanget anmärkas att det i bestämmelsens motsvarighet i strafflagen, 4 kap. 3 §, föreskrevs att det i de aktuella fallen skulle dömas till gemensamt straff som skulle bestämmas så som om den tilltalade på en gång hade blivit lagförd för samtliga brott (jfr formuleringen i 34 kap. 7 § andra stycket BrB i fråga om sluten ungdomsvård). Att denna ordning ändrades berodde på vissa lagtekniska problem och inte på att lagstiftaren skulle ha ändrat uppfattning när det gäller de principer som borde vara styrande för den samlade reaktionen. (Jfr härtill NJA II 1962 s. 537 ff.)

Utgångspunkten för straffmätningen vid tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket skall alltså, i överensstämmelse med vad som föreskrivs i 29 kap. 1 § första stycket, vara den samlade brottslighetens straffvärde inom ramen för den enligt 26 kap. 2 § tillämpliga straffskalan. De i detta fall aktuella brotten är en våldtäkt och ett rån. Straffskalan för våldtäkt är fängelse i lägst två år och högst sex år och för rån fängelse i lägst ett år och högst sex år. Av 26 kap. 2 § följer att när det döms till gemensamt straff för brotten är straffskalan fängelse i lägst två år (det svåraste av de lägsta straffen) och högst åtta år (det svåraste av de högsta straffen plus två år).

I NJA 2008 s. 359 har HD berört frågan om hur straffvärdet skall bedömas vid flerfaldig brottslighet. Som där anfördes är det svårt att ange några mer generella riktlinjer för straffvärdebedömningen. Som exempel på faktorer som är av betydelse framhölls bl.a. vilka typer av brott som är aktuella och de tidsmässiga och andra samband som finns mellan brotten. I detta ligger att det inte är möjligt att beräkna det samlade straffvärdet med de olika brottens isolerade straffvärde som enda utgångspunkt. Skälen för att vid straffvärdebedömningen avvika från vad som skulle följa av en ren kumulation varierar beroende på sambandet mellan brotten. Skälen för avvikelse minskar ju svagare sambandet är.

I förevarande fall finns ett förhållandevis starkt tidsmässigt samband mellan brotten. Det är emellertid fråga om brott av helt olika slag och det framgår inte heller i övrigt att det föreligger något annat sådant samband mellan brotten som särskilt talar för en lindrigare bedömning av det samlade straffvärdet än vad som skulle följa av en kumulation av de enskilda brottens straffvärde.

HD finner inte skäl att göra någon annan bedömning än hovrätten gjort när det gäller straffvärdet av det rån som hovrätten dömt D.I. för. Hade det bestämts ett gemensamt fängelsestraff för rånet och den våldtäkt som han tidigare dömts för skulle emellertid straffvärdet för den samlade brottsligheten med tillämpning av 26 kap. 2 § och 29 kap. 1 § ha bedömts vara lägre än det kumulerade värdet av de enskilda brottens straffvärde. Reduktionen skulle dock inte vara lika stor som vid sådan flerfaldig brottslighet vid vilken det finns även annat än tidsmässigt samband mellan de olika brott som ingår i brottsligheten. HD gör den bedömningen att det samlade straffvärdet skulle ha uppskattats motsvara ett fängelsestraff på tre år och fyra månader. Några andra faktorer av betydelse för straffmätningen än straffvärdet har inte framkommit i målet. D.I. skall med hänsyn härtill i detta mål, med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket, dömas särskilt till fängelse för rån, varvid straffet bör bestämmas till ett år och fyra månader.

Domslut

HD ändrar på det sättet hovrättens domslut att påföljden, med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket BrB, bestäms till fängelse 1 år 4 månader.

II

Falu tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Falu tingsrätt åtal mot I.D., född 1967, för grovt bedrägeri vid sex tillfällen under tiden den 25-31 augusti 2006. Enligt åtalet hade I.D. från olika företag köpt bilar och i ett fall en motorcykel på kredit och därvid vilselett säljaren genom att förtiga att han saknade vilja och förmåga att betala krediten och därmed erlägga den totala köpeskillingen. Brotten skulle enligt åklagaren rubriceras som grovt bedrägeri eftersom gärningarna utgjort led i systematisk brottslighet avseende ett sammantaget mycket högt vinningsbelopp.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Ronny Eriksson) fann i dom den 7 februari 2008 åtalet styrkt och anslöt sig till åklagarens brottsrubricering.

Under rubriken Påföljd anförde tingsrätten i domskälen:

I.D. dömdes den 2 juni 2006 för olika sexualbrott till fängelse två år och sex månader. Straffverkställigheten påbörjades den 9 oktober 2006. Enligt I.D. själv är villkorlig frigivning planerad till den 9 juni 2008.

I.D. har framhållit att han upplever sig som oskyldigt dömd i nämnda dom.

Frivården har avgett yttrande.

De brott som I.D. döms för i denna dom har begåtts efter den senaste domen men innan det därvid utdömda fängelsestraffet börjat verkställas. Med den bedömning som tingsrätten gjort i skuld- och rubriceringsfrågan är det sammantagna straffvärdet av den nya brottsligheten mycket högt. I.D. bör nu dömas särskilt enligt 34 kap. 1 § 1 st. 2 p. BrB till ett tämligen långt fängelsestraff. Straffvärdet får bedömas uppgå till fängelse två år.

Den åberopade domen den 2 juni 2006 hade meddelats av Svea hovrätt. Genom domen hade I.D. dömts för ett fall av våldtäkt och upprepade fall av sexuellt utnyttjande av underårig. Gärningarna hade varit riktade mot en tolvårig flicka och ägt rum under tiden 1999-månadsskiftet januari/februari 2000.

Domslut

Tingsrätten dömde I.D. enligt 9 kap. 1 § första stycket och 3 § BrB för grovt bedrägeri och bestämde med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB påföljden till fängelse 2 år.

Svea hovrätt

I.D. överklagade i Svea hovrätt och yrkade i första hand att hovrätten skulle förordna att tidigare utdömt fängelsestraff skulle omfatta även de nu aktuella brotten, i andra hand att hovrätten skulle sätta ned fängelsestraffets längd.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Owe Hultin, f.d. lagmannen Jan Vilgeus, tf. hovrättsassessorn Karolina Edlund, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 9 september 2008:

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens i skuldfrågan inte överklagade dom ska I.D. dömas för grovt bedrägeri vid sex tillfällen.

Det som har förekommit här ger inte hovrätten anledning att göra någon annan bedömning än den som tingsrätten gjort, vare sig ifråga om val av påföljd eller straffmätning. Tingsrättens dom ska därför stå fast.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

I.D. överklagade och yrkade att HD skulle döma honom till en lindrigare påföljd.

Riksåklagaren bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Anna Nystedt, föreslog i betänkande en dom, vari efter en inledande redogörelse för bakgrunden anfördes följande.

Domskäl

Frågan i HD är om det finns skäl att nedsätta fängelsestraffets längd på grund av bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB.

Bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB - - - se under I - - - lagtextens lydelse.

I förevarande fall har I.D. genom hovrättens i denna del lagakraftvunna dom dömts för grovt bedrägeri vid sex tillfällen. De brott som I.D. dömts för har begåtts efter den tidigare domen. Vid sådana förhållanden finns inte anledning att vid prövning enligt bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB lindra påföljden.

HD gör ingen annan bedömning av gärningarnas straffvärde än den hovrätten gjort. Hovrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

HD (samma ledamöter som under I) meddelade den 9 juli 2009 följande dom:

Domskäl

I.D. har av hovrätten, som fastställde tingsrättens dom, dömts till fängelse i två år för sex grova bedrägerier under perioden den 25 till den 31 augusti 2006. I tingsrättens dom redovisas att I.D. den 2 juni 2006 dömts till fängelse i två år och sex månader för våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig. Dessa gärningar begicks under år 1999 fram till månadsskiftet januari/februari 2000. De nu aktuella grova bedrägerierna har alltså begåtts efter den tidigare fängelsedomen men innan denna började verkställas den 9 oktober 2006. Detta innebär att bestämmelserna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott är tillämpliga, och domstolarna i detta mål har, som också framgår av tingsrättens dom, dömt särskilt till fängelse för de grova bedrägerierna med stöd av 1 § första stycket 2 i detta kapitel. Av 3 § andra stycket samma kapitel framgår att i ett sådant fall skall, i möjlig mån, vid straffets bestämmande iakttas att fängelsestraffen tillsammans inte överstiger vad som enligt 26 kap. 2 § kunnat ådömas för båda brotten. Den bestämmelsen har däremot inte, som rätteligen bort ske, åberopats av domstolarna. Av domskälen framgår att fängelsestraffets längd bestämts i överensstämmelse med det straffvärde som bedrägeribrotten bedömts ha.

Frågan i målet är hur straffmätningen skall gå till när en domstol med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket dömer särskilt till fängelse för ett brott som begåtts efter en tidigare dom men innan denna börjat verkställas.

Bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket är tillämplig inte endast på brott som begåtts före en tidigare dom utan också brott som begåtts efter en sådan dom men innan domen börjat verkställas. Lämpligheten av denna reglering har satts i fråga och kan naturligtvis diskuteras (jfr t.ex. Ulväng, Påföljdskonkurrens - problem och principer, kap. 8, Principer för en reform, och SOU 2008:85 s. 319 f.). Så länge regleringen är utformad på det sätt som den nu är måste emellertid samma principer för straffmätningen tillämpas oavsett om den brottslighet som det döms särskilt för har begåtts före en tidigare dom eller endast före det att en sådan dom börjat verkställas. En annan ordning skulle för övrigt kunna leda till oacceptabla resultat i enskilda fall eftersom det också i det senare fallet kan inträffa att brotten behandlas i ett sammanhang i högre instans och att påföljden i ett sådant fall skall bestämmas med tilllämpning av de regler som i allmänhet gäller för flerfaldig brottslighet som bedöms i ett sammanhang (NJA 1975 s. 691; jfr härtill Ulväng, a.a. s. 531).

Vad som nu sagts innebär dock inte att frågan om den brottslighet som föreligger till bedömning begåtts före eller efter den tidigare domen skulle sakna betydelse för straffmätningen. Den tidigare domen kan visserligen inte i sig anses vara av betydelse för straffvärdebedömningen. Men att brottet begåtts efter den tidigare domen innebär att den senare brottsligheten utgör återfall som kan beaktas med stöd av bestämmelsen i 29 kap. 4 §. När det gäller frågan om det av sådant skäl är motiverat med ett strängare straff än vad som följer av en ren straffvärdebedömning för den flerfaldiga brottsligheten, finns det anledning att notera att i de fall då någon, utan att 34 kap. 3 § andra stycket är tilllämpligt, döms särskilt till fängelse för brott som begåtts efter en tidigare fängelsedom, så inträder i förhållande till om brotten hade bedömts i ett sammanhang en "automatisk återfallsskärpning" (utan tillämpning av 29 kap. 4 §), eftersom strafftiderna kumuleras. I många fall kan det vara svårt att se att det från återfallssynpunkt finns anledning att göra någon skillnad mellan detta fall och det fallet att den nya brottsligheten har begåtts innan verkställigheten av den tidigare domen började och 34 kap. 3 § andra stycket således är tillämpligt. Även i det sistnämnda fallet bör återfallsaspekten ofta kunna leda till att straffet i praktiken bestäms på samma sätt som skulle ha skett vid en kumulation av strafftiderna med utgångspunkt i de olika brottens isolerade straffvärden (jfr härtill NJA II 1938 s. 532).

Utgångspunkten för straffmätningen vid tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket skall alltså, även när fråga är om brott som begåtts efter den tidigare domen, i överensstämmelse med vad som föreskrivs i 29 kap. 1 § första stycket, vara den samlade brottslighetens straffvärde inom ramen för den enligt 26 kap. 2 § tillämpliga straffskalan. De i detta fall aktuella brotten är våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig och grova bedrägerier. De för brotten tillämpliga straffskalorna är fängelse i lägst två år och högst sex år, fängelse i högst fyra år och fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Av 26 kap. 2 § följer att när det döms till gemensamt straff för brotten är straffskalan fängelse i lägst två år (det svåraste av de lägsta straffen) och högst åtta år (det svåraste av de högsta straffen plus två år).

Som HD anfört i den ovan nämnda denna dag givna domen är bedömningen av det straffvärde som flerfaldig brottslighet har beroende av bl.a. vilka typer av brott som är aktuella och de tidsmässiga och andra samband som finns mellan brotten. Skälen för att vid straffvärdebedömningen avvika från vad som skulle följa av en ren kumulation minskar ju svagare sambandet är mellan de olika brotten.

I förevarande fall har det förflutit lång tid mellan de brott som omfattas av den första domen och de i detta mål aktuella brotten. Det är också fråga om brott av helt olika slag och det framgår inte heller i övrigt att det föreligger något annat sådant samband mellan brotten som särskilt talar för en lindrigare bedömning av det samlade straffvärdet än vad som skulle följa av en kumulation av de enskilda brottens straffvärde.

HD finner inte skäl att göra någon annan bedömning än hovrätten gjort när det gäller straffvärdet av de grova bedrägerier som hovrätten dömt I.D. för. Hade det bestämts ett gemensamt fängelsestraff för de grova bedrägerierna och de sexualbrott som I.D. tidigare dömts för skulle emellertid straffvärdet för den samlade brottsligheten, med tilllämpning av 26 kap. 2 § och 29 kap. 1 §, ha bedömts vara något lägre än det kumulerade värdet av de enskilda brottens straffvärden. Reduktionen skulle dock vara väsentligt mer begränsad än den är vid sådan flerfaldig brottslighet där det finns ett klart samband mellan de olika brott som ingår i brottsligheten. Med beaktande härav, och av att de nu aktuella grova bedrägerierna begåtts efter den tidigare domen och således innefattar återfall i förhållande till denna, finner HD att det vid straffmätningen i detta fall inte finns anledning att, i vidare mån än vad som följer av tillämpningen av 29 kap. 5 § första stycket 7 i den tidigare domen, avvika från vad som skulle följa av kumulerade straff i enlighet med straffvärdet. Hovrättens dom skall därför fastställas.

Domslut

HD fastställer, med tillämpning även av 34 kap. 3 § andra stycket BrB, hovrättens domslut.

III

Malmö tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Malmö tingsrätt åtal mot S.K., född 1982, för narkotikabrott under påstående att denne den 9 april 2008 hade förmedlat kontakt mellan säljare och köpare rörande en överlåtelse av 4,85 g heroin. S.K. åtalades dessutom för ringa narkotikabrott vid två tillfällen, bestående i bruk av heroin och amfetamin.

S.K. erkände gärningarna.

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Lisa Eriksson) fann i dom den 23 maj 2008 att S.K. skulle dömas enligt åtalet. I påföljdsfrågan anförde tingsrätten i domskälen bl.a. följande.

S.K. förekommer under sjutton avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast av denna domstol den 12 november 2007 för rattfylleri, olovlig körning, narkotikabrott av normalgraden, ringa narkotikabrott och brott mot knivlagen till sju månaders fängelse. Dessförinnan dömdes S.K. den 7 mars 2007 för rattfylleri, olovlig körning, grovt brott, och ringa narkotikabrott till en månads fängelse.

- - -

Av yttrandet till hovrätten, daterat den 29 februari 2008, och av S.K:s egna uppgifter har framkommit att han har ett gravt narkotikamissbruk samt att han är motiverad för behandling.

För påföljden är det narkotikabrottet under åtalspunkten 1 som är av avgörande betydelse. Straffvärdet för den gärningen uppgår till ca sju månaders fängelse. Presumtionen för att också bestämma påföljden till fängelse är mycket stark med hänsyn till det nu nämnda brottets art. Även det förhållande att S.K. återfallit i brott talar för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Det finns i nuläget inte någon planerad vård för S.K. Sammantaget finner tingsrätten att det inte finns tillräckligt underlag att döma S.K. till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan och att det således inte framkommit tillräckliga skäl för att bestämma påföljden för de nu aktuella brotten till annat än fängelse.

Med hänsyn till att brotten begicks efter tingsrättens dom den 12 november 2007 bör en prövning enligt 34 kap. 3 § andra stycket BrB inte föranleda någon reduktion av strafftiden. Tingsrätten bestämmer fängelsestraffets längd till sju månader.

Domslut

Tingsrätten dömde S.K. enligt 1 § första stycket 5 och 2 §narkotikastrafflagen för narkotikabrott samt bestämde med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 och 3 § andra stycket BrB påföljden till fängelse 7 månader.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

S.K. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade strafflindring.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Per Eriksson, referent, hovrättsrådet Hanserik Romeling, adjungerade ledamoten rådmannen Björn Lindén och två nämndemän) anförde i dom den 24 juli 2008:

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens i denna del inte överklagade dom ska S.K. dömas för tre fall av narkotikabrott, av vilka två ska rubriceras som ringa.

Hovrätten har tagit del av samma utredning i påföljdsdelen som tingsrätten. Därutöver har hovrätten tagit del av ny utredning i form av ett yttrande från frivården, daterat den 9 juli 2008.

S.K. har gjort gällande att bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB bör föranleda att straffet sätts ned, så att det tillsammans med det tidigare utdömda fängelsestraffet om sju månader kommer att motsvara vad som skulle ha dömts ut, om brottsligheten i de båda domarna hade bedömts på samma gång.

Som tingsrätten anfört bör man emellertid, då man tillämpar nämnda bestämmelse, beakta om de nya brotten har begåtts efter den tidigare domen. Är så fallet, finns det normalt sett inte skäl att ge straffreduktion vid den senare lagföringen (jfr rättsfallet RH 2004:87 och Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008, s. 442 och 449). Det saknas anledning att i detta fall göra en annan bedömning. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

S.K. överklagade och yrkade att HD skulle nedsätta fängelsestraffet.

Riksåklagaren bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Anna Nystedt, föreslog i betänkande en dom, vari efter en inledande redogörelse för bakgrunden anfördes följande.

Domskäl

Frågan i HD är om det finns skäl att nedsätta fängelsestraffets längd på grund av bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB.

Bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB - - - se under I - - - lagtextens lydelse.

I förevarande fall har S.K. genom hovrättens i denna del lagakraftvunna dom dömts för tre fall av narkotikabrott, av vilka två fall skall anses som ringa. De brott som S.K. dömts för har begåtts efter den tidigare domen. Vid sådana förhållanden finns inte anledning att vid prövning enligt bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB lindra påföljden.

HD gör ingen annan bedömning av gärningarnas straffvärde än den hovrätten gjort. Hovrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

HD (samma ledamöter som under I) meddelade den 9 juli 2009 följande dom:

Domskäl

S.K. har av hovrätten, som fastställde tingsrättens dom, dömts till fängelse i sju månader för narkotikabrott under perioden den 26 november 2007 till den 9 april 2008. I tingsrättens dom redovisas att S.K. den 12 november 2007 dömts till fängelse i sju månader för rattfylleri, olovlig körning, narkotikabrott av normalgraden, ringa narkotikabrott och brott mot knivlagen. Dessa gärningar begicks under tiden den 19 maj till den 8 augusti 2007. Den i detta mål aktuella brottsligheten har alltså begåtts efter den tidigare fängelsedomen men innan denna började verkställas (verkställigheten påbörjades den 25 juni 2008 och S.K. frigavs villkorligt den 14 november 2008). Detta innebär att bestämmelserna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott är tillämpliga, och domstolarna har i detta mål dömt särskilt till fängelse för den aktuella brottsligheten med stöd av 1 § första stycket 2 i detta kapitel. Av 3 § andra stycket samma kapitel framgår att i ett sådant fall skall, i möjlig mån, vid straffets bestämmande iakttas att fängelsestraffen tillsammans inte överstiger vad som enligt 26 kap. 2 § kunnat ådömas för båda brotten. Bestämmelserna har åberopats av domstolarna, som emellertid bestämt fängelsestraffet i överensstämmelse med det straffvärde som den i detta mål aktuella brottsligheten bedömts ha.

Frågan i målet gäller hur straffmätningen skall göras när en domstol med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket dömer särskilt till fängelse för ett brott som begåtts efter en tidigare dom men innan denna börjat verkställas.

I en denna dag meddelad dom (mål B 5060-08) har HD behandlat frågan hur straffmätningen skall gå till när en domstol dömer särskilt till fängelse för ett brott som begåtts före en tidigare dom. HD konstaterade därvid att straffmätningen för den i det senare målet aktuella brottsligheten i princip skall anpassas så att de sammanlagda straffen motsvarar det straff som skulle dömts ut om hela brottsligheten bedömts i ett sammanhang. I en annan denna dag meddelad dom (mål B 4144-08) har HD förklarat att samma principer skall tillämpas även om den brottslighet som det döms särskilt för inte begåtts före den tidigare domen utan endast före det att domen börjat verkställas.

Som framhålls i den sist nämnda domen innebär detta emellertid inte att frågan om den brottslighet som föreligger till bedömning begåtts före eller efter den tidigare domen skulle sakna betydelse för straffmätningen. Den tidigare domen kan visserligen inte i sig anses vara av betydelse för straffvärdebedömningen. Men att brottet begåtts efter den tidigare domen innebär att den senare brottsligheten utgör återfall som kan beaktas med stöd av bestämmelsen i 29 kap. 4 §.

Utgångspunkten för straffmätningen vid tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket är alltså den samlade brottslighetens straffvärde inom ramen för den enligt 26 kap. 2 § tillämpliga straffskalan. Det svåraste av de lägsta straffen för de brott som S.K. dömts för i de två domarna är fängelse fjorton dagar och det svåraste av de högsta straffen fängelse i tre år. Av 26 kap. 2 § följer då att när det döms till gemensamt straff för brotten är straffskalan lägst fängelse i fjorton dagar (det svåraste av de lägsta straffen) och högst fängelse i fyra år (det svåraste av de högsta straffen plus ett år).

Som HD anfört i de ovan nämnda denna dag givna domarna är bedömningen av det straffvärde som flerfaldig brottslighet har beroende av bl.a. vilka typer av brott som är aktuella och de tidsmässiga och andra samband som finns mellan brotten. Skälen för att vid straffvärdebedömningen avvika från vad som skulle följa av en ren kumulation minskar ju svagare sambandet är mellan de olika brotten.

I förevarande fall är alla de brott som omfattas av den första domen och de i detta mål aktuella brotten direkt relaterade till S.K:s missbruksproblem. Det finns alltså ett sådant mycket starkt samband mellan dem som särskilt talar för att det samlade straffvärdet måste anses vara klart lägre än vad som skulle följa av en kumulation av de enskilda brottens straffvärde.

Det brott som varit avgörande för hovrättens bedömning av straffvärdet för den i detta mål aktuella brottsligheten är att S.K. hjälpt en annan missbrukare att komma i kontakt med en säljare vilket lett till en överlåtelse av 4,85 gram heroin. Även om det inte, som underrätternas domar kan uppfattas, framstår som klart att en sådan förmedling av kontakt mellan säljare och köpare har samma straffvärde som säljarens och köparens brott finner HD inte tillräckliga skäl att göra någon annan bedömning av straffvärdet än hovrätten gjort. Hade det bestämts ett gemensamt fängelsestraff för de brott som omfattas av den tidigare domen och de nu aktuella kan det samlade straffvärdet, med beaktande av sambandet mellan brotten, antas ha uppskattats till att motsvara fängelse i tio månader. Härutöver bör, när det som i detta fall är fråga om straffmätning med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket, beaktas att de nu aktuella brotten begåtts efter den tidigare domen och således innefattar återfall i förhållande till denna. Det framstår dock inte som motiverat att på den grunden skärpa straffet med mer än ett par månader i förhållande till ett mot straffvärdet svarande straff. S.K. skall med hänsyn härtill i detta mål, med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket, dömas särskilt till fängelse i fem månader.

Domslut

HD ändrar på det sättet hovrättens domslut att påföljden, med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket BrB, bestäms till fängelse 5 månader.

HD:s domar meddelade: den 9 juli 2009.

Mål nr: B 5060-08 (I), B 4144-08 (II) och B 3676-08 (III).

Lagrum: 26 kap. 2 §, 29 kap. 1 och 4 §§, 30 kap. 3 § samt 34 kap. 1 och 3 §§ BrB.

Rättsfall: NJA 1975 s. 691, NJA 1994 s. 143 och NJA 2008 s. 359.