lagen.nu

RH 2015:36

Vid förverkande enligt 36 kap. 1 § brottsbalken av utbyte av stöldbrott ska värdet bedömas utifrån det tillgripnas värde vid brottstillfället, i aktuellt mål de tillgripna varornas pris. Det förhållande att det tillgripna senare kan komma att säljas vidare till ett lägre pris på den svarta marknaden saknar betydelse vid bedömningen av brottsutbytets storlek. I aktuellt mål har det förhållandet heller inte beaktats inom ramen för bedömningen av om förverkandet av brottsutbytet är uppenbart oskäligt.

Skellefteå tingsrätt

Tingsrätten antecknade under rubriken bakgrund följande.

Den 6 februari 2014 inträffade en stöld på Cityguld i Skellefteå (åtalspunkten 6). Butiken har övervakningskameror och vid en granskning av filmen kunde man se de två gärningsmännen ganska tydligt när de utförde stölden. Polisen i Skellefteå påbörjade arbetet med att identifiera personerna och upptäckte snart att det fanns flera polisanmälningar på brott med liknande tillvägagångssätt som också fångats på övervakningskamera. Man upptäckte att det var samma personer på filmerna. Utredningen pågick under fjolåret (2014), och polisen fick tips från Strömstad där väktare hade gripit en av två personer som butikspersonalen känt igen från ett varningsmail som skickats ut. Den person som greps identifierades efter utredningsåtgärder som S.A. - vilken sedermera dömdes för den misstänkta brottsligheten av denna tingsrätt i mål B 1223-14 (sedan av Hovrätten för Övre Norrland i mål B 74-15).

Polisen identifierade den andra personen som N.Z. Han har berättat att han befann sig i Georgien inför en diskbråcksbehandling, men att han då han fick veta att han var misstänkt för brott i Sverige försökte ta sig tillbaka. I slutet av november 2014 häktades N.Z. i sin utevaro och den 16 januari 2015 greps han på en flygplats i Georgien. Utlämningsförfarandet påbörjades och N.Z. utlämnades slutligen till Sverige den 10 juli 2015.

Åklagaren väckte åtal mot N.Z. och yrkade ansvar för grov stöld i sex fall. Stölderna skulle i samtliga fall ha skett genom tillgrepp i butik, tillsammans med den tidigare dömde S.A. Åklagaren yrkade vidare att N.Z. skulle förpliktas att till staten utge ersättning för utbyte av brott enligt skillnaden mellan godsets värde, priset inklusive mervärdesskatt och skadestånden med följande belopp (totalt 259 024 kr):

Åtalspunkt 1: 72 798 kronor (87 997 - 15 1999)

Åtalspunkt 2: 78 439 kronor (123 332 - 44 893)

Åtalspunkt 3: 13 790 kronor (68 950 - 55 160)

Åtalspunkt 4: 6 200 kronor (32 228 - 26 028)

Åtalspunkt 5: 15 967 kronor (79 835 - 63 868)

Åtalspunkt 6: 71 839 kronor (123 500 - 51 661)

N.Z. förnekade gärningarna och bestred yrkandet om värdeförverkande.

Tingsrätten (rådmannen Carin Lewini med nämndemän) meddelade dom den 12 augusti 2015. N.Z. dömdes enligt åtalet för grov stöld i sex fall. Tingsrätten uttalade i frågan om förverkande följande.

DOMSKÄL

---

Förverkande av värde

Åklagaren har yrkat värdeförverkande enligt mellanskillnaden mellan respektive försäljningspris inklusive moms och vad som yrkats i skadestånd av respektive målsägande. Aktuell lagbestämmelse finns i 36 kap. 1 § BrB, som föreskriver att utbyte av brott ska förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. ”Utbyte av brott” avser såväl den konkreta egendom som mottagits som värdet av det mottagna. Förverkande av utbyte enligt denna bestämmelse kan alltså ske både genom sak- eller värdeförverkande. Om egendomen finns i behåll bör dock, enligt förarbetena, den förverkas istället för att begära ett värdeförverkande (jfr prop. 1968:79 s. 47). Om stöldgodset återställs till målsäganden eller tas i förvar enligt stöldgodslagen bör värdet inte förklaras förverkat hos tjuven. Förverkande ska heller inte ske med avseende på det utbyte som svarar mot ett eventuellt skadestånd på grund av brott.

Huvudregeln, eller presumtionen, är att förverkande av utbyte av brott ska ske. I tidigare lagstiftning kunde förverkande inte ske när utbytet motsvarades av skada för någon enskild. Ändringen till nuvarande ordning motiverades genom att det borde vara möjligt att förverka utbyte av brott då exempelvis stöldgodset representerar ett större värde än vad som motsvaras av skadan för målsägande eller då den dömde har avyttrat stöldgodset och det inte kan påräknas något skadeståndsanspråk från målsäganden därför att denne exempelvis är okänd.

När det gäller värdet av egendom som har frånhänts annan genom brott bör det anses motsvara det värde som egendomen hade när brottet begicks. Att det därefter - genom förslitning eller dylikt - eventuellt har sjunkit i värde bör enligt förarbetena (se prop. 1986/87:6 s. 37) inte anses påverka värdet av själva utbytet. Det uttalas emellertid också att då värdeförverkande tillämpas mot en tjuv som avyttrat stöldgods är det befogat att låta förverkandeförklaringen stanna vid värdet av det vederlag som tjuven har erhållit. Om vederlaget inte kan fastställas bör det bestämmas till ett skäligt belopp, (jfr anförd prop. s. 17 f.).

Eftersom lagstiftaren har uttalat att värdeförverkande bör stanna vid värdet av det vederlag som tjuven har erhållit kan det, liksom försvaret har påpekat, inte vara riktigt att förverka de belopp som åklagaren har yrkat. Det är rimligt att anta att en stor del av stöldgodset har sålts (bland annat mot bakgrund av de iPhones som har aktiverats). Vad som har sålts och till vilket pris har det inte presenterats någon utredning om. Det är svårt för tingsrätten att göra en godtagbar skälighetsuppskattning av vilket pris som stöldgodset har eller skulle betinga på ”andrahandsmarknaden”, då någon utredning i denna del heller inte har presenterats. I kommentaren (Norstedts juridiks kommentar per 2015) till 36 kap. 1 a § brottsbalken anges att det är givet att osäkerhet om utbytets storlek ska räknas den tilltalade till godo - vilket naturligtvis ligger i linjen med allmänna rättsprinciper. Mot bakgrund av den stora osäkerhet om vilket värde stöldgodset betingar på marknaden, och med hänsyn till de skadestånd som döms ut och de beslag som gjorts, anser tingsrätten att det inte finns utrymme för något ytterligare förverkande. Tingsrätten avslår således åklagarens yrkande om förverkande av utbyte av brott.

---

Påföljden bestämdes till fängelse motsvarande det tingsrätten ansåg vara straffvärdet, fängelse ett år sex månader, med avräkning för den tid N.Z. varit frihetsberövad i Georgien.

DOMSLUT

N.Z. dömdes för sex fall av grov stöld till fängelse ett år sex månader. Åklagarens yrkande om förverkande av värde lämnades utan bifall.

Hovrätten för Övre Norrland

Båda parter överklagade tingsrättens dom. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle bifalla det vid tingsrätten framställda yrkandet om förverkande av värde. N.Z. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från åtalet.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Hans Sundberg och Susanne Möller, tf. hovrättsassessorn Per Fabricius, referent, samt nämndemännen Maria Olofsson och Eva Carlsson) meddelade dom den 16 oktober 2015.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom i fråga om skuld. När det gäller frågan om värdeförverkande anförde hovrätten följande.

DOMSKÄL

---

Av 1 kap. 8 § brottsbalken framgår det att brott kan leda till påföljd, skadestånd och särskild rättsverkan av brott. Om sådan särskild rättsverkan finns bestämmelser i 36 kap. brottsbalken. Kapitlets 1-1c §§ behandlar förverkande av utbyte av brott och av brottslig verksamhet. Enligt 1 § första stycket ska utbyte av ett brott enligt brottsbalken förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Förverkandet kan avse mottagen egendom eller dess värde. I 1a § anges att det vid bedömningen om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte av ett brott förverkat så ska bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord.

Förverkande enligt 1 § får inte ske med anledning av en gärning som inte omfattas av talan. Oavsett om åklagaren framställer yrkande om förverkande ska rätten på eget initiativ pröva frågan, om inte annat är föreskrivet (se bl.a. rättsfallet NJA 1977 s. 735). Förverkande enligt brottsbalkens regler är dock inte i något fall obligatorisk.

Vid värdeförverkande är det värdet av utbytet av brottet som får förverkas. Som huvudregel avses endast nettoutbytet. Den skadeståndsskyldighet som tjuven ålagts i anledning av brottet ska som ovan angetts beaktas. Däremot är kostnader för brottets genomförande av tämligen uppenbara skäl inte ”avdragsgilla” (prop. 1986/87:6 s. 37, jfr NJA 1977 s. 735). Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 1977 s. 735 att den allmänna utgångspunkten är att den tilltalade inte ska få någon ekonomisk fördel av sin brottslighet.

Vid stöldbrott motsvaras utbytet av det tillgripnas värde. Värderingen sker utifrån situationen när brottet begicks (prop. 1986/87:6 s. 37). Att frånhänd egendom därefter eventuellt har sjunkit i värde anses inte påverka värdet av själva utbytet. I förarbetena har emellertid även uttalats att när värdeförverkande tillämpas gentemot en tjuv som har avyttrat stöldgodset är det som regel befogat att låta värdeförverkandet stanna vid värdet av det vederlag som denne erhållit, i den mån detta kan utrönas (prop. 1986/87:6 s. 37).

Den centrala frågan i denna del av målet är om det värde som ska förverkas är, som åklagaren påstått, vad varan kostat i butik (egendomens värde när brottet begicks), eller istället, som den tilltalade påstått, den vinst som han skulle ha gjort genom att sälja vidare det tillgripna (det vederlag som i så fall skulle ha erhållits), i båda fallen med avdrag för det utdömda skadeståndet.

Hovrätten konstaterar att de ovan angivna förarbetsuttalandena synes svåra att förena. Om ett tillgripet objekt värderas utifrån förhållandena när tillgreppet skedde, är det svårt att se på vilket sätt det skulle spela någon roll att tjuven därefter sålt det tillgripna vidare för ett lägre belopp. Det finns i målet ingen utredning om att någon del av det tillgripna faktiskt har sålts vidare (även om några av de tillgripna telefonerna aktiverats i olika delar av världen). N.Z. har, eftersom han förnekat brott, inte kunnat bidra till utredningen i denna del. Hovrätten har visserligen kommit fram till att N.Z. inte talat sanning när han förnekat sin delaktighet i brotten, men det kan inte läggas honom till last. Det förhållandet att han inte påstått att det tillgripna sålts vidare kan därför inte påverka bedömningen av frågan om vilket värde som ska ligga till grund för bedömningen av hur stort utbytet varit.

Det är emellertid svårt att se varför en tjuv skulle få tillgodoräkna sig en värdenedgång efter stölden som beror på att han eller hon själv kan ha valt att sälja det tillgripna vidare till ett lägre pris, eller hur åklagaren skulle kunna motbevisa ett påstående från en tilltalad som erkänner brott att det tillgripna sålts vidare till ett visst, lägre pris. Ett förverkande är, som anförts inledningsvis i denna del, en av flera tänkbara reaktioner från rättens sida när det väl - med tillämpning av beviskraven i brottmål - har konstaterats att den tilltalade har gjort sig skyldig till brott. Den tilltalades rättssäkerhet får mot den bakgrunden anses vara väl tillgodosedd genom att den eventuella värdenedgång hos det tillgripna som skett efter tillgreppet, t.ex. för att det säljs vidare på en svart marknad med avsevärt lägre priser än den reguljära, beaktas inom ramen för prövningen om förverkandet är uppenbart oskäligt.

Hovrätten anser alltså att utgångspunkten vid beräknandet av värdet av utbyte av brotten är varornas försäljningspris inklusive mervärdesskatt vid tillgreppen. Från ett på så sätt beräknat värde ska avräknas utdömda skadestånd. Återfunnet stöldgods ska självfallet beaktas. Vid dessa förhållanden gör hovrätten bedömningen att utbytet av brotten kan beräknas till 195 159 kr.

Utbyte av brott ska beräknas särskilt för var och en som drabbas av förverkande (se NJA II 1968 s. 732 f., NJA 2004 s. 204 och Almkvist, Förverkande av egendom, 2014, s. 164 f.). Det kan diskuteras om en sådan begränsning av förverkandet är lämplig. Ett förverkande skulle, om hela värdet fullt ut låg till grund för förverkandet hos samtliga gärningspersoner, inte leda till något solidariskt ansvar, utan till att ett fullt ansvar åläggs var och en av de som fälls till ansvar för brottet. En uppdelning av ansvaret synes leda till den något paradoxala konsekvensen att en tilltalad som väljer att tiga om såväl sin som andras delaktighet i det brott på vilket förverkandet grundas kan drabbas, om han därmed föranleder att det inte riktas några brottsmisstankar mot andra medverkande och han därför är den ende som döms för brottet, av ett mer omfattande förverkande än vad som skulle ha skett om han inte utnyttjat sin rätt att tiga. Det ankommer dock inte på hovrätten att inom ramen för detta mål pröva den frågan. Utgångspunkten i förevarande mål är alltså att det är den tilltalades tänkta andel av det tillgripnas värde som ska ligga till grund för bedömningen.

N.Z. döms nu för att vid sex tillfällen ha gjort sig skyldig till grov stöld tillsammans och i samråd med annan person. Denna person har tidigare dömts för samma brott och N.Z. har ålagts att med denne solidariskt betala skadestånd. I avsaknad av närmare utredning om fördelningen av stöldgodset mellan dem båda, bör därför ovan nämnda värde fördelas med hälften på N.Z., eller - avrundat - 97 500 kr.

Frågan är då om det kan anses uppenbart oskäligt att förplikta N.Z. att utge detta belopp.

En riktpunkt vid förverkande är som tidigare nämnts att den tilltalade inte ska få någon ekonomisk fördel av sin brottslighet. Hovrätten har vidare gjort bedömningen att det varit fråga om planlagd, förslagen och närmast yrkesmässig brottslighet. Vid dessa förhållanden kan det inte anses uppenbart oskäligt att som lämplig reaktion mot nu aktuell brottslighet att förutom straff även förverka utbytet av brotten. Det är inte uppenbart oskäligt att inte beakta att det tillgripna kan ha sålts vidare till ett avsevärt lägre pris på den svarta marknaden.

Hovrätten, som delade tingsrättens uppfattning om brottslighetens samlade straffvärde, uttalade i påföljdsdelen att för att den samlade reaktionen på brottsligheten ska vara proportionerlig, bedömer hovrätten att N.Z. ska dömas till ett något kortare fängelsestraff än vad tingsrätten kommit fram till.

DOMSLUT

Hovrätten fastställde tingsrättens dom i fråga om skuld och bestämde påföljden till fängelse ett år fyra månader. Hovrätten förpliktade N.Z. att som förverkat värde av utbyte av brott enligt 36 kap. 1 § brottsbalken betala 97 500 kr till staten

Hovrättens dom meddelad: den 16 oktober 2015.

Mål nr: B 664-15.

Lagrum: 1 kap. 8 §, 36 kap. 1 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1977 s. 735; NJA 2004 s. 204.

Litteratur: prop. 1968:79; prop. 1986/87:6; Almkvist, Förverkande av egendom, 2014; NJA II 1968 s. 732 f.

Metadata

Domstol
Hovrättenför Övre Norrland
Avgörandedatum
2015-10-16
Målnummer
B664-15
Lagrum
1 kap. 8 §, 36 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1977 s. 735
NJA 2004 s. 204
Litteratur
Prop. 1968:79
prop. 1986/87:6
Almkvist, Förverkande av egendom, 2014
NJA II 1968 s. 732 f.
Sökord
Förverkande
Värdeförverkande
Påföljd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation