NJA 2004 s. 204

Domskäl

Tingsrätten (ordf. rådmannen Marie Hartman) anförde i dom den 21 december 2001, såvitt angår åtalspunkten 1 bl.a.:

Domskäl

– – –.

Vad angår värdeförverkandet av den försålda spriten, vilket målet i överinstanserna kom att uteslutande handla om, anförde tingsrätten i sina domskäl om de tilltalades ståndpunkter:

B.J. – – – har bestritt värdeförverkandet enär alkoholen inte tillhört honom och enär han inte gjort någon förtjänst. Han har inte kunnat vitsorda något belopp.

M.G. – – – har bestritt värdeförverkande eftersom han inte haft någon förtjänst av spritförsäljning. Han har inte vitsordat något belopp.

J.S. har – – – bestritt yrkandet om värdeförverkande eftersom han inte haft någon förtjänst av verksamheten.

– – –.

Tingsrättens bedömning

– – –.

Med hänsyn till vad nu anförts samt till vad i övrigt förekommit finner tingsrätten det ställt utom allt rimligt tvivel att B.J., M.G. och J.S. gemensamt och i samråd framställt ca 2 700 liter 40 procentig spritdryck varav, som åklagaren påstått, 1 000 liter tagits i beslag. Med hänsyn till antalet inköpta flaskor, kapsyler etc. får hållas för visst att 1 700 liter spritdryck har sålts. Gärningen är att anse som grovt brott mot alkohollagen.

Vad gäller de sju oöppnade faten med rengöringsmedel finner tingsrätten att den s.k. försökspunkten inte är nådd. Gärningen är att anse som förberedelse till grovt brott mot alkohollagen.

– – –.

Vad gäller värdeförverkandet har åklagaren anfört att M.G. sagt att han köpt en flaska för 150 eller 160 kr. Med framställningskostnaden avräknad blir förtjänsten 100 kr per flaska. Tingsrätten godtar åklagarens bedömning.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde B.J., M.G. och J.S. enligt 10 kap. 3 § alkohollagen samt 10 kap. 9 § alkohollagen och 23 kap. 2 § BrB för grovt brott mot alkohollagen och förberedelse till grovt brott mot alkohollagen. B.J. dömdes även enligt 21 § andra punkten lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor för brott mot den lagen. M.G. dömdes förutom för brotten mot alkohollagen enligt 9 kap. 1 § och 9 kap. 2 § dvapenlagen (1996:67) för grovt vapenbrott och brott mot vapenlagen.

Påföljden bestämdes för B.J. och J.S. till fängelse ett år och för M.G. till fängelse ett år fyra månader.

B.J., M.G. och J.S. förpliktades att solidariskt såsom förverkat värde av försåld sprit utge 170 000 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Martin Borgeke, hovrättsrådet Pia Johansson, referent, och hovrättsassessorn Helen Voelkerling) anförde i dom den 19 april 2002:

Domskäl

I enlighet med tingsrättens dom har B.J., M.G. och J.S. tillsammans och i samråd bl.a. olovligen sålt 1 700 liter av dem olovligen tillverkad sprit. Vad hovrätten skall pröva är vilket belopp som B.J., M.G. och J.S. skall förpliktas betala till staten som förverkat värde av den försålda spriten samt om de skall åläggas solidarisk betalningsskyldighet.

B.J. har anfört följande. Spriten har sålts för 85 kr per liter och framställningskostnaden uppgick till 50 eller 60 kr per liter. Mot denna bakgrund skall värdet beräknas till 25–30 kr per liter eller 45 000 kr för 1 700 liter. – Utredningen visar inte att de tillsammans tillgodogjort sig värdet av den försålda alkoholen varför betalningsskyldigheten inte skall vara solidarisk.

M.G. och J.S. har gjort gällande att det med hänsyn till den mängd illegal sprit som numera finns i omlopp är orimligt att förtjänsten per liter skulle vara den av åklagaren påstådda, 100 kr.

Åklagaren har anfört bl.a. följande. M.G. har uppgett att han av en person som han inte vågat namnge köpt flera flaskor sprit med etikett ”Sirius Vodka” till ett pris av 150–160 kr per liter. Med M.G:s prisuppgift som utgångspunkt – i brist på annat – synes 100 kr per liter vara ett rimligt värde, även sett från marknadsekonomiska förhållanden. Med tanke på tingsrättens bedömning i ansvarsfrågan skall betalningsskyldigheten åläggas de tre solidariskt.

B.J. har i hovrätten åberopat sina och J.S:s anteckningar (Polismyndigheten i Skåne, polisområde nordväst, beslagsliggare nr 2655-001 p. 1 respektive nr 2661 p. 7) till stöd för att försäljningspriset var 85 kr per liter.

Enligt 11 kap. 1 § alkohollagen (1994:1738) skall sprit, alkoholdrycker och mäsk som varit föremål för brott enligt lagen eller värdet därav samt utbyte av sådant brott förklaras förverkade. Enligt 11 kap. 3 § samma lag skall förordnande om förverkande inte meddelas, om det är uppenbart oskäligt.

HD, som i samband med förverkande enligt narkotikastrafflagen uttalat att hela det vederlag som uppburits i och för sig bör anses vara underkastat förverkande och att det därvid inte finns anledning att söka skilja mellan värdet av den försålda narkotikan och vinningen av försäljningen (NJA 1977 s. 735 och 1991 s. 387), har i rättsfallet NJA 2001 s. 129 funnit att hela det mottagna beloppet för olovligt försåld alkohol kan förklaras förverkat enligt 11 kap. 1 § alkohollagen. Utgifter för förvärvet av den olovligt försålda egendomen kan i stället enligt HD beaktas vid bedömande av om det skulle vara uppenbart oskäligt att bruttobeloppet förklarades förverkat.

På grund av det anförda och då olovligt tillverkad sprit får anses sakna ett legalt marknadsvärde finner hovrätten att det vederlag som uppburits får tjäna som utgångspunkt för bestämmande av det värde som kan förklaras förverkat.

Åklagaren har bestämt sitt yrkande om värdeförverkande av 170 000 kr på en uppgift från M.G. att han köpt en flaska för 150 eller 160 kr. Denna uppgift kan emellertid enligt hovrättens mening inte tas till intäkt för att han och de medtilltalade erhållit motsvarande belopp.

B.J. har i hovrätten uppgett att försäljningspriset uppgått till 85 kr per liter sprit, en uppgift som vinner stöd av de i målet åberopade anteckningarna. Hovrätten lägger därför det uppgivna försäljningspriset till grund för bestämmande av det belopp som kan förklaras förverkat. Det sålunda beräknade vederlaget uppgår till 144 500 kr.

Fråga är då om det skulle vara uppenbart oskäligt att hela beloppet förklaras förverkat.

HD har i de angivna rättsfallen NJA 1977 s. 735 och 1991 s. 387 slagit fast att en riktpunkt vid förverkande enligt narkotikastrafflagen bör vara att den tilltalade inte skall få någon ekonomisk fördel av sin brottslighet, innebärande att vad den tilltalade betalat för narkotikan i princip skall dras av från vederlaget. Som skäl härför har angetts att narkotikabrott, till skillnad från de flesta andra i specialstraffrätten straffbelagda gärningar som är förenade med förverkande, medför så allvarlig påföljd att det inte finns behov från allmänpreventiv synpunkt av att använda förverkande som skärpning av påföljden. Motsvarande synpunkter gör sig enligt hovrättens mening inte på samma sätt gällande när fråga är om brott mot alkohollagen i form av försäljning av olovligt framställd sprit. Inte heller av annat skäl framstår ett förverkande i enlighet med vad som ovan redogjorts för som uppenbart oskäligt.

Betalningsskyldigheten för det värde som förklarats förverkat bör, som tingsrätten funnit, åvila B.J., M.G. och J.S. solidariskt.

Domslut

Domslut

Hovrätten ändrade på det sättet tingsrättens domslut att hovrätten satte ned det belopp som B.J., M.G. och J.S. solidariskt skulle utge till staten som förverkat värde av den olovligt tillverkade och försålda spriten till 144 000 kr.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Regner, Dahllöf, Nyström, referent, och Calissendorff) meddelade den 8 april 2004 följande dom:

Domskäl

Genom tingsrättens dom har B.J., M.G. och J.S. fällts till ansvar för bl.a. grovt brott mot alkohollagen bestående i att de tillsammans och i samråd framställt ca 2 700 liter 40-procentig spritdryck, varav 1 700 liter har sålts, samt förberedelse till grovt brott mot alkohollagen bestående i att de tillsammans och i samråd förvarat ca 1 350 liter alkoholhaltig vätska i avsikt att av denna framställa ca 2 700 liter spritdryck. Fråga är nu vad B.J., M.G. och J.S. skall förpliktas betala till staten som förverkat värde och utbyte av den försålda spriten.

Enligt 11 kap. 1 § alkohollagen (1994:1738) skall sprit, alkoholdrycker och mäsk som varit föremål för brott enligt lagen eller värdet därav samt utbyte av sådant brott förklaras förverkade. Enligt 3 § samma kapitel skall förordnande om förverkande inte meddelas om det skulle vara uppenbart oskäligt.

HD har i rättsfallet NJA 2001 s. 129 fastslagit att hela det belopp som mottagits som betalning för olovligt såld alkohol kan förklaras förverkat enligt 11 kap. 1 § alkohollagen och att utgifter för förvärvet av den olovligt sålda egendomen kan beaktas vid prövningen av om det skulle vara uppenbart oskäligt att förklara bruttobeloppet förverkat. Vid bedömningen beaktade HD bl.a. att det inte görs något avdrag för eventuella utgifter när den egendom som är föremål för brott finns i behåll och blir föremål för förverkande, t.ex. vid olovligt innehav av alkoholdrycker.

Det belopp som B.J., M.G. och J.S. har uppburit vid försäljningen av det angivna spritpartiet om 1 700 liter skall således tjäna som utgångspunkt vid bestämmande av vilket värde som skall förverkas. HD gör samma bedömning som hovrätten när det gäller försäljningspriset och beräknar det totala vederlaget till 144 500 kr.

Utbyte av brott bör beräknas särskilt för var och en som drabbas av förverkande (se NJA II 1968 s. 732 f.). Huvudregeln är därför att förverkande inte skall ådömas solidariskt. Omständigheterna i målet ger inte anledning att frångå denna princip. I avsaknad av närmare utredning om hur resultatet av alkoholhanteringen har delats upp bör de beräknade försäljningsintäkterna fördelas med en tredjedel, eller avrundat 48 000 kr, på var och en av de tilltalade. Ett upphävande av den solidariska betalningsskyldigheten kan inte betraktas som en skärpning i förhållande till vad hovrätten bestämt, och den omständigheten att M.G. och J.S. inte uttryckligen framställt yrkande om detta kan inte utgöra något hinder mot en sådan ändring av hovrättens dom även beträffande dem.

Frågan blir då om det kan anses uppenbart oskäligt att förplikta envar av B.J., M.G. och J.S. att utge 48 000 kr som förverkat värde av såld sprit.

HD har i mål angående förverkande enligt narkotikastrafflagen (1968:64) angett att en riktpunkt vid förverkande enligt den lagen bör vara att den tilltalade inte skall få någon ekonomisk fördel av sin brottslighet (NJA 1977 s. 735 och 1991 s. 387). I det tidigare nämnda rättsfallet NJA 2001 s. 129, som gällde olovlig försäljning av folköl, uttalade HD att det framstod som naturligt att även i fall av det slag som det var fråga om i målet utgå från den angivna riktpunkten i sådana situationer då det finns tillfredsställande underlag för att beräkna den ekonomiska fördelen av den olovliga försäljningen, om det inte finns något behov av att ytterligare skärpa den samlade reaktionen utöver den brottspåföljd som gärningen föranleder och inte heller några andra speciella omständigheter. Det angavs att det i fall av det aktuella slaget ofta skulle te sig obilligt att låta förverkandet drabba hårdare. I linje härmed gjordes vid skälighetsbedömningen avdrag för inköpskostnader och erlagd mervärdesskatt på försäljningen.

I detta fall är det fråga om försäljning av sprit som de tilltalade själva framställt. Riksåklagaren har godtagit en uppgiven tillverkningskostnad för spriten om 50–60 kr per liter men har motsatt sig att kostnaden avräknas vid skälighetsbedömningen och därvid hänvisat till att det av alkoholpolitiska och allmänpreventiva skäl finns ett behov av att skärpa den samlade samhällsreaktionen utöver brottspåföljden. De tilltalade har däremot gjort gällande att hela tillverkningskostnaden skall få dras av när skäligt belopp bestäms. M.G. och J.S. har angett att skäligt belopp för det värde som skall förklaras förverkat uppgår till 12 kr per liter medan B.J. har medgett ett värde om 25–30 kr per liter.

Det råder inte någon tvekan om att olovlig tillverkning och försäljning av alkoholdrycker utgör en samhällsfarlig verksamhet. Behovet av en reaktion mot brottsligheten kan emellertid i detta fall tillgodoses inom ramen för den tillämpliga straffskalan, och det finns inte anledning att skärpa den genom att förverkandefrågan bedöms på ett sätt som skulle avvika från vad som annars gäller, exempelvis i fråga om förverkande i anledning av narkotikaförsäljning.

När det gäller den tillverkningskostnad som de tilltalade har begärt att få tillgodoräkna sig har inte närmare angetts vari denna består. I beloppet måste antas ingå andra kostnader än direkta utgifter för råvaror, flaskor, korkar, lådor o.d., exempelvis kostnader för lokaler och transporter. Även ersättning för nedlagt arbete kan ha tagits upp som tillverkningskostnad. Vid bedömningen av i vad mån kostnader av angivet slag bör beaktas kan noteras att HD, när det gällt förverkandeyrkande riktat mot en person som bedrivit narkotikahandel i stor skala, uttalat att kostnader för verksamheten utöver vad som erlagts för inköp av narkotikan, t.ex. resekostnader, inte bör beaktas i vidare mån än att de kan motivera en viss avrundning nedåt av förverkandebeloppet (se NJA 1991 s. 387).

En generell princip enligt vilken samtliga kostnader för straffbelagd tillverkning normalt skulle få dras av vid bestämmandet av det värde som skall förklaras förverkat skulle ge upphov till vanskliga ställningstaganden och stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för reglerna om förverkande. I linje med nyssnämnda rättsfall bör därför de uppgivna tillverkningskostnaderna inte skäligen beaktas i större utsträckning än att det vid bestämmandet av det belopp som skall förklaras förverkat sker en viss nedsättning av det framräknade bruttobeloppet.

Mot bakgrund av vad nu anförts bör det belopp som var och en av B.J., M.G. och J.S. skall förpliktas utge som förverkat värde av försåld sprit bestämmas till 40 000 kr.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom förordnar HD att var och en av B.J., M.G. och J.S. skall som förverkat värde av den olovligen tillverkade och försålda spriten till staten utge 40 000 kr.