2

av den nuvarande brottsbalksregeln om förverkande av hjälpmedel och

brottsprodukter. Preskriptionstiden för talan om förverkande sänks från

tio till fem år.

Vissa bestämmelser i brottsbalkens förverkandekapitel görs direkt till­

lämpliga på förverkande utanför brottsbalken. I denna införs dessutom en

särskild regel som gör det möjligt att underlåta tillämpning av sådana spe-

cialstraffrättsliga bestämmelser enligt vilka förverkande eller annan sådan

särskild rättsverkan följer obligatoriskt på visst brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i samma kapitel skall in­

föras två nya paragrafer, 11 och 12 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

36 KAP.

1

Muta, sä ock för främjande av

brott avsett förlag eller vederlag och

annat dylikt, vars lämnande eller

mottagande enligt denna balk utgör

brott, skall förklaras förverkat till

kronan, om det ej är uppenbart obil­

ligt; utgjordes egendomen av annat

än penningar och finnes den ej i be­

håll, må i stället värdet förklaras för­

verkat. Vad nu sagts skall dock ej

gälla mot den som i god tro förvär­

vat här avsedd egendom eller sär­

skild rätt därtill.

Har någon eljest av brott som av­

ses i denna balk haft vinning som ej

motsvaras av skada för enskild, må

han efter vad prövas skäligt förplik­

tas att utgiva däremot svarande be­

lopp till kronan.

§•

Utbyte av brott enligt denna balk

som ej motsvaras av skada för en­

skild skall förklaras förverkat, om

det ej är uppenbart obilligt. Detsam­

ma gäller förlag för brott eller dess

värde, om förlaget mottagits och

mottagandet utgör brott enligt den­

na balk.

2

§•

Vad som använts såsom hjälpme­

del vid brott som avses i denna balk

eller frambragts genom sådan gär­

ning må, såvitt ägaren eller någon

som var i hans ställe uppsåtligen för­

övat gärningen eller medverkat där­

till, förklaras helt eller delvis förver­

kat till kronan, om det är påkallat

till förebyggande av brott eller eljest

särskilda skäl föreligga och det ej är

uppenbart obilligt; finnes egendo-

Egendom som använts såsom

hjälpmedel vid brott enligt denna

balk eller som frambragts genom

sådant brott må förklaras förverkad,

om det är påkallat till förebyggande

av brott eller eljest särskilda skäl

föreligga. Detsamma gäller egendom

vars användande utgör brott enligt

denna balk eller med vilken eljest

tagits befattning som utgör sådant

brott.

4

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

men ej i behåll, må i stället värdet I stället för egendomen kan dess

förklaras förverkat. Detsamma skall värde förklaras förverkat,

gälla i fråga om hjälpmedel, varmed

någon tagit sådan befattning som in­

nebär brottslig förberedelse enligt

denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

äga tillämpning mot den som i god

tro förvärvat egendomen eller sär­

skild rätt därtill.

3

Ändå att fall som i 2 § sägs ej är

för handen, må dyrk, falskt mynt

eller annat föremål, som på grund av

sin särskilda beskaffenhet och om­

ständigheterna i övrigt kan befaras

komma till brottslig användning, för­

klaras förverkat.

4

Förklaras fartyg, som besväras av

sjöpanträtt eller inteckning, eller

luftfartyg, besvärat av luft panträtt

eller inteckning, förverkat, må rätten

förklara att panträtten skall upphö­

ra i den förverkade egendomen. Fin­

nes i annat fall någons rätt till före­

mål som förklaras förverkat böra

§•

Föremål, som på grund av sin sär­

skilda beskaffenhet och omständig­

heterna i övrigt kan befaras komma

till brottslig användning, må förkla­

ras förverkat även i annat fall än

som avses i 2 §.

§•

Förverkande på grund av brott av

egendom eller dess värde må, om ej

annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan

som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsman­

nen eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet ber etts

vinning,

d) den som efter brottet förvärvat

egendomen på grund av giftorätt, arv

eller testamente eller genom gåva

eller som efter brottet förvärvat

egendomen på annat sätt och därvid

haft vetskap om eller skälig anled­

ning till antagande om egendomens

samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej

någon av dem som anges i första

stycket a)—c), må den ej förklaras

förverkad.

Särskild rätt till egendom som för­

klaras förverkad består, om ej även

den särskilda rätten förklaras för­

verkad.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

13 KAP.

13 §.

Förövar ägaren —

Avser förverkandeförklaring luft­

fartyg som besväras av luft pant rät t

eller inteckning, må domstolen ock

förklara att panträtten i fartyget

skall upphöra. Finnes i annat fall

någons rätt till fartyget böra oaktat

förverkandeförklaringen bestå, göre

domstolen förbehåll därom.

Bestämmelserna i första och and­

ra styckena skola i tillämpliga delar

gälla jämväl krigsmateriel och gods

som avses i 8 kap. 4 § andra stycket,

såframt ägaren därav eller någon

som är i hans ställe förövar gärning

som i 8 § andra stycket i detta kapi­

tel sägs eller medverkar därtill.

rätt därtill.

Bestämmelserna i första stycket

skola i tillämpliga delar gälla jäm­

väl krigsmateriel och gods som av­

ses i 8 kap. 4 § andra stycket, så­

framt ägaren därav eller någon som

är i hans ställe förövar gärning som

i 8 § andra stycket i detta kapitel

sägs eller medverkar därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

3) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418)

om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varu­

smuggling skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1968.

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

12 januari 1968.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

S^träng, A^ndersson, K^ling, J^ohansson,

H^olmqvist, A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson,

G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff, W^ickman, M^oberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lagstift­

ning om förverkande av egendom på grund av brott och anför.

Inledning

Brott kan enligt gällande rätt föranleda — utom böter och skadestånd —

vissa andra ekonomiska sanktioner. Av dessa är förverkande av egendom

den ojämförligt vanligaste. Beslut om förverkande meddelas i allmänhet

av domstol eller, genom strafföreläggande, av åklagare. Det innebär att

egendom tvångsvis och utan ersättning tas ifrån sin ägare. Med få undantag

tillfaller egendomen kronan. När egendomen tillfaller kronan benämns åt­

gärden omväxlande konfiskation och förverkande. Bestämmelser om för­

verkande finns både i brottsbalken och i specialstraffrätten, dvs. i de rätts­

regler av straffrättslig art som finns i lagar och författningar utanför brotts­

balken. Förverkandereglerna i brottsbalken, vilka överförts i stort sett oför­

ändrade från 1864 års strafflag, tillämpas mera sällan. Åtskilliga av de spe-

cialstraffrättsliga bestämmelserna har däremot stor praktisk betydelse. Så­

väl brottsbalkens förverkanderegler som specialstraffrättens bestämmelser

i ämnet har ofta kritiserats både till innehåll och form. Kritiken har dock

främst riktats mot reglerna inom specialstraffrätten.

Enligt Kungl. Maj ds bemyndigande tillkallades i december 1955 docenten,

numera professorn Hans Thornstedt att som särskild utredningsman göra en

förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten (direktiv

se riksdagsber. 1957: I Ju 34). Utredningsmannen skulle enligt direktiven föi-

utredningen söka kontakt med de övriga nordiska länderna.

Utredningsmannen inledde sitt arbete med en granskning av förverkande­

bestämmelserna i allmänstraffrätten och specialstraffrätten och avlämnade

10

verkande och verkan av den brottsliges död kom kommittén inte fram till

någon enhetlig lösning. Dessa frågor togs därför upp på nytt av kommittén

i samband med behandlingen av övriga preskriptionsfrågor inom straffrät­

ten. Kommitténs överväganden i detta problemkomplex redovisades i ett be­

tänkande den 18 juni 1966 om preskription m. in., tryckt som bilaga till

danska straffelovrådets betänkande om straffrättslig preskription in. m.

(Betaenkning nr 433, 1966) och numera även som särskilt betänkande i Nor­

disk udredningsserie (NU 1967: 15).

Kungl. Maj:ts proposition nr

7,9

år 1968

Gällande rätt m. m.

I 1864 års strafflag fanns före år 1948 endast vissa speciella bestäm­

melser om förverkande av egendom. Genom 1948 års strafflagsrevision in­

fördes allmänna regler om förverkande med tillämpning inom strafflagens

hela område. De nya bestämmelserna togs in i 2 kap. 16—18 §§ samt 5 kap.

13 och 19 a §§ strafflagen.

I 2 kap. 16 § gavs regler om förverkande av muta och av förlag eller ve­

derlag som var avsett för främjande av brott. Samma paragraf innehöll

också bestämmelser om förverkande av vinning som ej motsvarades av

skada för enskild.

I 2 kap. 17 § första stycket fanns regler om förverkande av hjälpmedel

som använts vid brott och av sådant som frambragts genom brott. I sam­

ma stycke fanns en särskild regel om behandlingen av vissa panträtter

och inteckningar samt andra särskilda sakrätter i egendom som för­

klarats förverkad. Denna bestämmelse fick sin slutliga utformning år 1955,

då ett tillägg om luftfartyg gjordes. Paragrafens andra stycke gav möj­

lighet att förverka föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt kunde befaras komma till brottslig använd­

ning. Enligt tredje stycket kunde rätten i stället för förverkande föreskriva

åtgärd till förebyggande av missbruk.

I 5 kap. 13 § andra stycket föreskrevs, att förverkande enligt 2 kap. 16

eller 17 § kunde ådömas utan hinder av den brottsliges död. I 5 kap. 19 a §

gavs en regel om preskription av talan om förverkande enligt 2 kap. 16 §

eller 17 § första stycket. I 2 kap. 18 § slutligen meddelades en bestämmelse

att, när straffet för gärningen var förfallet, förverkandetalan fick väckas

endast om statsåklagare fann det vara påkallat ur allmän synpunkt.

I brottsbalken finns bestämmelser om förverkande av egendom i

36 kap., som har rubriken »Om förverkande av egendom och om annan

särskild rättsverkan av brott». Med »annan särskild rättsverkan» avses

verkningar av mycket olika karaktär, t. ex. straffskatt enligt skattestraff-

lagen, förvisning enligt utlänningslagen och den verkan som makes brotts-

12

20 kap. 2 §. Det brottsliga handlandet vid dessa brott består i att lämna,

utlova eller erbjuda respektive mottaga, låta åt sig utlova eller begära muta.

För förverkande krävs att muta har lämnats eller tagits emot. Motsvarande

gäller i förhållande till straffbestämmelserna i 17 kap. 8 § om otillbörligt ver­

kande vid röstning och tagande av otillbörlig förmån vid röstning. Där­

emot täcker förverkanderegeln tillämpningsområdet för straffbestämmel­

sen i 19 kap. 13 § om tagande av utländskt understöd. Denna kriminalise­

rar endast mottagande av sådant understöd. I fråga om förlag och vederlag

som är avsett för främjande av brott är förverkanderegeln tillämplig i sam­

ma utsträckning som bestämmelsen i 23 kap. 2 § straffbelägger befattning

med förlag eller vederlag som förberedelse till brott.

Bestämmelsen i 36 kap. 1 § andra stycket om förverkande av vinning i

andra fall än då det är fråga om muta, förlag, vederlag eller dylikt avser

endast värdekonfiskation. Med vinning förstås nettovinst.

36 kap. 2 § innehåller regler om förverkande av hjälpmedel som har an­

vänts vid brott enligt brottsbalken och om förverkande av egendom som

frambragts genom sådan gärning. Förverkande får ske helt eller delvis, om

det är påkallat till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl före­

ligger och det inte är uppenbart obilligt. En ytterligare förutsättning är

att ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen har förövat gär­

ningen eller medverkat till denna. Förverkande skall ske till kronan. Om

egendomen inte finns i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat. Des­

sa bestämmelser gäller också hjälpmedel, med vilket någon har tagit så­

dan befattning som innebär brottslig förberedelse enligt brottsbalken. I ett

andra stycke av paragrafen föreskrivs, att bestämmelserna inte skall till-

lämpas mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller särskild rätt

därtill.

Med föremål, som har frambragts genom brott enligt brottsbalken, avses

sådana brottsprodukter som falska mynt och andra förfalskade föremål,

kartor som tillverkats genom spioneri o. d. Regeln om förverkande av hjälp­

medel, med vilket någon har tagit befattning som innebär brottslig för­

beredelse enligt brottsbalken, hänför sig till 23 kap. 2 §. Där anges som

straffbar förberedelse att någon på där angivet sätt tar befattning med

gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant

hjälpmedel. En förutsättning är liksom vid lämnande och mottagande av

förlag eller vederlag för brott att brottet är straffbelagt på förberedelse­

stadiet. En särskild regel om förverkande av hjälpmedel vid brottslig för­

beredelse har ansetts nödvändig, eftersom i sådant fall redan själva an­

vändningen av hjälpmedlet är straffbelagd och därför inte kan betraktas

som användning av hj älpmedel vid brott.

Förverkanderegeln i 2 § är till skillnad från regeln i 1 § begränsad till

uppsåtliga brott. En annan olikhet mot 1 § är att förevarande paragraf för

förverkande kräver, att ägaren till hjälpmedlet eller brottsprodukten eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

14

sjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående

natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Den underår ige

eller psykiskt abnorme kunde därför inte fällas till ansvar. I brottsbalken

däremot har brottsbegreppet utformats så att även dessa kategorier anses

kunna begå brott. Den som har begått en straffbelagd gärning före 15 års

ålder kan emellertid inte dömas till påföljd (33 kap. 1 §). Den som är psy­

kiskt abnorm kan däremot ådömas vissa påföljder (33 kap. 2 §). Enligt

flera specialstraffrättsliga författningar är det en förutsättning för förver­

kande att den tilltalade döms till straff eller fälls till ansvar. Eftersom den

psykiskt abnorme numera kan dömas till påföljd, blir en sådan förver­

kanderegel tillämplig på honom till skillnad från vad som gällde tidigare.

Enligt vissa författningar utanför brottsbalken är förverkande fortfarande

obligatoriskt. Genom bestämmelsen i 8 § har domstolen fått prövningsrätt

även i dessa fall. Paragrafen har samtidigt gjorts tillämplig på brott som

har begåtts av den som är under 15 år.

36 kap. 9 § innehåller bestämmelser om verkan av den brottsliges död

och av bortfallande av påföljd i andra fall. Paragrafen motsvarar i viss mån

reglerna i 2 kap. 18 § samt 5 kap. 13 § andra stycket och 19 a § strafflagen.

Förverkande på grund av brott preskriberas inte så länge den brotts­

lige är i livet och åtal för brottet inte är preskriberat. Men även sedan den

brottslige har avlidit eller åtalspreskription har inträtt kan talan om för­

verkande föras. I dessa fall gäller en tioårig preskriptionstid, som räknas

från den dag brottet begicks. Preskription kan undvikas genom att stäm­

ning delges inom denna tid. Som förutsättning för att förverkandetalan får

väckas i sådant fall gäller att åklagaren finner det vara påkallat från all­

män synpunkt. Bestämmelserna gäller — förutom förverkande enligt 1 och

2 §§ •— även föreskrift enligt 5 § om åtgärd i stället för förverkande. För­

verkande eller föreskrift på grund av 3 § sker oberoende av brott och be­

rörs därför inte av preskriptionsregeln i denna paragraf.

I 36 kap. 10 §, som saknar motsvarighet i strafflagen, föreskrivs att be­

slut om förverkande eller annan åtgärd enligt 1—5 §§ förfaller i den mån

verkställighet inte har skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.

Enligt 12 § andra stycket brottsbalkens promulgationslag gäller denna be­

stämmelse också beträffande beslut om förverkande eller annan åtgärd

som har meddelats enligt 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen.

Brottsbalkens bestämmelser om förverkande är i allmänhet inte direkt

tillämpliga inom specialstraffrätten. Detta innebär emellertid

inte att de saknar betydelse i frågor om förverkande på grund av bestäm­

melser utanför brottsbalken. Bestämmelserna i 36 kap. 1 och 2 §§ är uttryck­

ligen begränsade till förverkande vid brott enligt brottsbalken. Bestämmel­

serna i dessa paragrafer om skydd för annans rätt torde dock kunna till-

lämpas analogivis inom specialstraffrätten, om inte annat framgår av den

specialstraffrättsliga bestämmelsen eller följer av dess syfte. Reglerna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

mer vidare bl. a. i jakt- och fiskelagstiftningen och i näringsreglerande för­

fattningar.

Sedan förverkandereglerna i strafflagen ändrades år 1948, har de i all­

mänhet beaktats vid utformningen av specialstraffrättsliga bestämmelser.

Avvikelser är dock inte sällsynta. I allmänhet har den lagstiftningstekniken

använts att särskilda förverkanderegler tagits in i specialförfattning även

om reglerna varit identiska med förebilden i strafflagen. Mera sällan före­

kommer en hänvisning till strafflagen eller numera brottsbalken. En sådan

hänvisning finns exempelvis i 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

(nr 19). Under senare år har enhetliga förverkandebestämmelser införts i

vissa grupper av författningar, t. ex. smugglingsförfattningarna.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Utredningsmannens förslag

Allmänstraffrättsliga förverkanderegler

Efter en omfattande beskrivning och systematisering av förverkandereg­

lerna i både allmän- och specialstraffrätten har utredningsmannen grans­

kat strafflagsreglerna ur saklig och formell synvinkel. Han erinrar därvid

inledningsvis om att uppdraget egentligen innefattar en förberedande un­

dersökning av endast specialstraffrättens förverkanderegler. En sådan un­

dersökning kan dock enligt hans mening inte göras utan att man dessför­

innan granskar strafflagens regler i anledning av deras centrala ställning

inom förverkandelagstiftningen. Utredningsmannen framhåller vidare att

strafflagberedningen vid sin översyn av påfölj dsbestämmelserna i straff­

lagen underlät att ta upp förverkandebestämmelserna till saklig gransk­

ning under hänvisning till direktiven för den då pågående särskilda utred­

ningen.

Utredningsmannen betonar, att problemen rörande förverkande är tal­

rika och invecklade. Om man strävar efter att reglera dessa spörsmål full­

ständigt, kan det enligt hans uppfattning inte undvikas att lagtexten blir

omfattande och svårläst. Han anser att allmänna bestämmelser om för­

verkande bör vara kortfattade och klara för att lätt kunna efterbildas inom

specialstraffrätten.

När det gäller förverkande av muta, förlag, vederlag och an­

nan vinning innehåller förslaget inte någon ändring beträffande före­

målet för förverkande. Utredningsmannen diskuterar emellertid möjlighe­

ten att konstruera bestämmelsen som ett rent vinningsf örverkan-

d e för att därigenom bl. a. vinna en lagtekniskt mera enhetlig lösning. Det­

ta skulle medföra, att i motsats till vad som nu gäller muta eller annan

otillbörlig förmån, som väl har lämnats men inte tagits emot, ej skulle

kunna förklaras förverkad. Utredningsmannen avvisar emellertid tanken

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

bara i fråga om sådana brottsverktyg som har tagits i beslag under polis­

utredningen. Förverkande kommer säkerligen oftast att drabba yrkesför-

brytare eller andra asociala personer som regelmässigt har sådana ekono­

miska förhållanden att domar på penningprestationer inte kan verkställas

mot dem. Regeln om värdeförverkande av brottsverktyg är enligt utred­

ningsmannen tillämplig bara i sällsynta fall och bör därför inte behållas.

Utredningsmannen berör också frågan, om bestämmelsen angående för­

verkande av hjälpmedel skulle kunna utvidgas till att generellt omfatta

föremål, varmed någon har tagit sådan befattning

som är straffbelagd. Iså fall skulle den särskilda regeln om för­

verkande av hjälpmedel vid brottslig förberedelse kunna utgå. För sådana

hjälpmedel gäller ju enligt uttrycklig föreskrift samma bestämmelser som

för förverkande av hjälpmedel som har använts vid brott. Utredningsman­

nen finner emellertid, att konsekvenserna av en så vittgående regel skulle

vara svåra att överblicka, och anser därför att en sådan utvidgning inte bör

ske.

Bestämmelsen om förverkande av föremål, som på grund av sin särskilda

beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras komma till brottslig

användning, dvs. utpräglade brottsverktyg, intar enligt ut­

redningsmannen en särställning i förverkandelagstiftningen. Den gäller

nämligen oberoende av om brott har begåtts och är dessutom direkt till­

lämplig utanför strafflagens område. Regeln var i strafflagen, liksom den

fortfarande är i brottsbalken, subsidiär i förhållande till bestämmelsen om

förverkande av hjälpmedel vid brott och brottsprodukter. Utredningsman­

nen betraktar regeln om förverkande av utpräglade brottsverktyg som den

centrala föreskriften om indragning av farlig egendom och den andra be­

stämmelsen som en utvidgning av förverkandemöjligheten till mindre far­

lig egendom som har kommit till brottslig användning. I utredningsmannens

förslag har därför ordningsföljden mellan dessa båda bestämmelser kastats

om, så att bestämmelsen om utpräglat farliga brottsverktyg kommer först.

Denna ordning är enligt utredningsmannen också motiverad med hänsyn

till att föreskriften — till skillnad från den andra regeln — är generellt

tillämplig även inom specialstraffrätten. Utredningsmannen föreslår vidare,

att lagrummets exemplifiering av farliga brottsverktyg slopas därför att

den inte är tillräckligt upplysande. Exemplen är enligt hans uppfattning

dessutom olämpliga med hänsyn till bestämmelsens tillämpning inom spe­

cialstraffrätten. De synes nämligen hänföra sig till allvarligare brottslighet

än som kan komma i fråga inom specialstraffrätten.

Förverkandereglerna i brottsbalken är liksom motsvarande bestämmelser

i strafflagen fakultativa. För att ange den fakultativa karaktären

används emellertid olika uttryckssätt. Utredningsmannen anser denna

skillnad i uttryckssätt vara varken formellt eller sakligt motiverad. Med

hänsyn till framför allt de allmänstraffrättsliga reglernas betydelse som

20

begränsade sakrätter. Denna oklarhet sammanhänger enligt hans uppfatt­

ning med att det över huvud aldrig synes ha slagits fast vilken inverkan

en förverkandeförklaring har på begränsade sakrätter. Utredningsmannen

föreslår, att den dubbla konstruktionen slopas, så att alla begränsade sak­

rätter behandlas enhetligt. Regeln bör vara att sådana rättigheter inte rub­

bas av dom på sakförverkande utan att domen innehåller en uttrycklig för­

klaring därom. Ett beslut att upphäva en begränsad sakrätt kommer i rea­

liteten att innebära en form av partiellt förverkande. Vad som föreskrivs

om förutsättningarna för förverkande, sättet för ådömande av och verk­

ningarna av förverkandedom bör därför äga tillämpning på förklaring, att

särskild rätt skall upphöra.

Som en teknisk förenkling föreslår utredningsmannen, att den nu i varje

paragraf återkommande regeln, att egendom förklaras förverkad till

k rona n, tas upp i ett särskilt lagrum. Detta avses få generell giltighet

också inom specialstraffrätten. Eftersom förverkad egendom enligt vissa

specialstraffrättsliga förverkanderegler tillfaller annan än kronan, innehål­

ler den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen undantag för de fall

då annat är föreskrivet.

Beträffande preskription av förverkandetalan föreslår ut­

redningsmannen att sådan talan i princip preskriberas samtidigt med åtal.

I förslaget betonas att valet av preskriptionstid måste träffas efter en av­

vägning av motsatta intressen. Å ena sidan krävs att sanktionen skall vara

effektiv. Å andra sidan bör hänsyn tas till bl. a. den som hotas av sanktio­

nen. Han kan ha anspråk på att inte under alltför lång tid vara utsatt för

ett sådant hot. När bestämmelsen i 5 kap. 19 a § strafflagen infördes, an­

sågs de kortare tiderna för åtalspreskription, fem och två år, otillräckliga

som gränser för preskription av förverkandetalan. I förarbetena anfördes,

att förverkandeförklaring kunde vara motiverad även om så lång tid hade

förflutit efter den brottsliga gärningen alt samhället ansåg sig kunna av­

stå från att göra sitt straffanspråk gällande. Häremot invänder utrednings­

mannen, att det inte kan vara så mycket mindre stötande att gärningsman­

nen efter två eller fem år undgår straff för brott, än att han efter motsvaran­

de tid får behålla vad som har använts vid eller vunnits genom sådan inte

alltför grov brottslighet. Särskilt i det fall då förverkande har en tydligt re-

pressiv karaktär är det enligt utredningsmannen svårt att från kriminal-

politisk synpunkt försvara att förverkande ådöms även efter det att åtalet

har preskriberats. Utredningsmannen framhåller vidare, att möjligheterna

att oskadliggöra eller förklara utpräglat farliga brottsverktyg förverkade

inte kommer att förändras om åtalspreskription och preskription av för­

verkandetalan jämställs. Sådant förverkande kan ådömas oberoende av

brott och är alltså inte underkastat preskription. Utredningsmannen gör

därefter en jämförelse mellan förverkande å ena sidan samt straffskatt

och normerade böter å andra sidan. Han påpekar beträffande straffskatt,

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Specialstraffrättsliga förverkanderegler

Utredningsmannen konstaterar, att de specialstraffrättsliga förverkande­

reglerna är behäftade med åtskilliga brister. Han karakteriserar dem som

splittrade samt ofta inkonsekventa, ofullständiga och oklara. Reglerna finns

spridda i ett stort antal författningar, av vilka åtskilliga har högst speciell

karaktär och snävt begränsade tillämpningsområden. Inte sällan förekom­

mer att förverkanderegler, som kan komma att tillämpas bredvid varandra,

är utformade på olika sätt. Det är enligt utredningsmannen inte heller

ovanligt att av två närliggande författningar den ena innehåller bestäm­

melser om förverkande men den andra saknar sådana regler. Detta gäller

i hög grad värdeförverkande, som har fått en nästan godtycklig använd­

ning inom speciallagstiftningen. Särskilt inkonsekvent är enligt utrednings­

mannen också lagstiftarens val mellan obligatoriskt och fakultativt förver­

kande. De förverkandebestämmelser som bär tillkommit före 1948 års

strafflagsreform är ofta ytterst kortfattade och går förbi de allmänna frå­

gor som kan uppkomma i rättstillämpningen. Även om 1948 års strafflags-

regler har beaktats i senare förverkandelagstiftning, saknas fortfarande i

stor omfattning regler om skydd för sakrättshavare och godtroende förvär-

vare. En speciell oklarhet ligger i frågan om det krävs fällande straffdom

eller endast straffbelagd gärning för att förverkande skall kunna ådömas.

De försök som har gjorts i doktrin och praxis att skingra oklarheten på

denna punkt har enligt utredningsmannen inte lett till något allmänt god­

tagbart resultat. Även i frågan hos vem förverkande kan ske råder enligt

utredningsmannen anmärkningsvärd oklarhet inom den specialstraffrätts­

liga förverkandelagstiftningen.

Som botemedel mot bristerna inom specialstraffrätten föreslår utrednings­

mannen i första hand vissa generella förverkanderegler. Det

mest radikala medlet skulle enligt hans uppfattning vara att ersätta samt­

liga specialregler med antingen generella strafflagsbestämmelser, som görs

tillämpliga även utanför strafflagens område, eller en särskild lag med för­

verkanderegler för specialstraffrätten. Utredningsmannen avvisar emeller­

tid en sådan lösning bl. a. därför alt förverkande används i sakligt så vitt

skilda sammanhang att det skulle vara svårt att ge fullständiga och enhet­

liga bestämmelser för förverkande utanför strafflagen. Även om man så­

ledes bör behålla en viss särreglering i specialstraffrätten, anser utrednings­

mannen dock, att flera av strafflagsreglerna bör kunna göras generellt till­

lämpliga utanför strafflagens område. Förutom bestämmelsen om förver­

kande av utpräglat farliga brottsverktyg bör den föreslagna regeln om vem

förverkande får riktas mot kunna tillämpas även beträffande specialstraff­

rättsliga förverkanden. Vidare föreslår utredningsmannen, att de föreslagna

bestämmelserna om preskription av förverkandetalan och ådömt förverkan­

24

bjudna handlingssätt och att en inskränkning av förverkandeinstitutets

användning bör eftersträvas. Missförhållandena är enligt utredningsman­

nen mest framträdande i fråga om förverkande med förmögenhetsreduce-

rande syfte. Sådant förverkande anser utredningsmannen vara en från

kriminalpolitisk synpunkt väsentligt mindre smidig sanktion än dagsböter.

I förslaget förordas därför att förverkande av denna typ inte införs eller

behålls i andra fall än då enbart dagsböter anses otillräckliga och fängelse

inte lämpligen bör ingå i straffskalan. Särskild restriktivitet bör enligt ut­

redningsmannen iakttas vid culpösa brott.

Vid en översyn av speciella förverkandebestämmelser är det enligt ut­

redningsmannen vidare angeläget att förhållandet mellan straffbelagd gär­

ning, straff och förverkande klarläggs. I förslaget hävdas principen, att

straffbelagd gärning och inte straffdom bör vara förutsättning för för­

verkande. Detta bör givetvis gälla även vid nyskrivning av specialförfatt­

ningar.

Brottsverktyg som över huvud inte kan komma till lojal användning,

i det föregående benämnda utpräglade brottsverktyg, kan enligt utrednings­

mannen i vissa fall förverkas med tillämpning såväl av den specialstraff-

rättsliga regeln som av bestämmelsen i 2 kap. 17 § andra stycket straffla­

gen, nu 36 kap. 3 § brottsbalken. Som exempel nämns i betänkandet bl. a.

sådana fosterfördrivningsverktyg som över huvud inte får införas til! riket,

tillverkas eller tillhandahållas. Med hänsyn till att en specialförfattning

ofta främst riktar sig till en krets av yrkesmän eller på annat sätt begrän­

sad kategori medborgare kan enligt utredningsmannen pedagogiska skäl

tala för att samtliga förverkandeföremål, som faller inom författningens

ämnesområde, förtecknas noggrant och uttömmande i författningen, även

om den allmänstraffrättsliga bestämmelsen är tillämplig på några av dem.

Vid ny- eller omskrivning av bestämmelser om redskapsförverkande i spe­

cialstraffrätten bör man dock enligt hans uppfattning undersöka, om det

finns något behov av särregler vid sidan av regleringen i strafflagen.

Förverkande av andra brottsverktyg än absolut farliga bör enligt utred­

ningsmannen inte användas som ett bistraff utan endast när det är på­

kallat till förebyggande av brott. Vidare torde enligt utredningsmannen

föreskrifter om subsidiärt värdeförverkande i de fall när brottsverktyg är

oåtkomligt kunna tas bort ur åtskilliga av de specialstraffrättsliga förver­

kanderegler som riktar sig mot brottsverktyg och andra hjälpmedel vid

brott. Värdeförverkande som alternativ till sakförverkande kan dock enligt

utredningsmannen inte genomgående mönstras ut ur specialstraffrätten.

Om det förs in generella bestämmelser i strafflagen om hos vem förverkan­

de får ske och om behandlingen av begränsade sakrätter i egendom som

förklaras förverkad och dessa regler blir tillämpliga också inom special­

straffrätten, bör enligt utredningsmannen vissa särbestämmelser i special­

straffrätten kunna rensas ut. Det kan dock enligt utredningsmannen tän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Allmänstraff rättsliga förverkanderegler

Utredningsmannens förslag till ändringar i strafflagens förverkanderegler

intar en central ställning i betänkandet. Frågan, om det varit motiverat att

göra en utvidgning av undersökningen till straffla­

gens bestämmelser om förverkande, har behandlats i några

remissyttranden. Både RÅ och advokatsamfundet finner liksom utrednings­

mannen det nödvändigt att strafflagens regler omarbetas, innan man griper sig

an den specialstraffrättsliga förverkandelagstiftningen. Vidare betonar RÄ

liksom hovrätten för Västra Sverige angelägenheten av att en sådan omar­

betning kommer till stånd snarast möjligt med hänsyn till den betydelse

strafflagens bestämmelser har som förebilder för nya förverkanderegler.

Hovrätten avser därvid särskilt frågorna om skydd för tredje man och om

preskription samt framhåller som värdefulla nyheter att vissa problem, som

är gemensamma för allmänstraffrättsligt och specialstraffrättsligt förverkan­

de, har fått en enhetlig lösning i förslaget. Åtskilliga andra remissinstanser

har uttryckt sin allmänna uppskattning av förslaget till ändrade strafflags-

bestämmelser.

En principiellt kritisk inställning till denna del av förslaget intar endast

generaltullstyrelsen, som påpekar att omredigeringen av strafflagsparagra-

ferna torde innebära att domstolarna får en vidgad skönsmässig prövnings­

rätt. Enligt styrelsens uppfattning kan strafflagens förverkandebestämmel­

ser inte genomgående användas som förebilder för specialstraffrättsliga

regler.

Den av utredningsmannen diskuterade möjligheten att införa ett ren t

vinningsförverltande i stället för bestämmelsen om förverkande

av muta, förlag eller vederlag och annan vinning har berörts endast av

hovrätten för Västra Sverige. Denna menar att, om förverkandemöjlighe-

ten begränsades till sådan muta o. d. som har mottagits, principen om ett

rent vinningsförverlcande skulle komma till klarare uttryck och tolkningen

av bestämmelsen underlättas.

Stadsfogden i Uppsala liksom stadsfogden i Halmstad har tagit upp frå­

gan, om den omständigheten att målsägandeanspråk kan fram­

ställas bör hindra vinningsförverlcande. Båda framhåller, att det av krimi­

nalpolitiska skäl är angeläget att se till att gärningsmannen inte får obe­

hörig vinning av brottet. De anser vinningsförverkande vara mera straff-

betonat än hjälpmedelsförverkande. Därför bör förverkande av vinning en­

ligt deras uppfattning inte underlåtas enbart av den anledningen att vin­

ningen motsvaras av enskilt anspråk. I övriga nordiska länder hindrar inte

förekomsten av målsägande att förverkande sker. Stadsfogdarna anser

starka skäl tala för att svensk rätt ändras så att man når nordisk överens­

stämmelse i detta avseende.

Förslaget, att domstolen skall ges frihet att använda värdef örver-

28

Hovrätten för Västra Sverige delar visserligen utredningsmannens upp­

fattning, att värdeförverkande i praktiken spelar en tämligen underordnad

roll, men finner inte utredningsmannens övriga skäl för att slopa bestäm­

melsen vara övertygande. Enligt utredningsmannens mening faller det pri­

mära intresset att förklara hjälpmedel förverkade bort, när brottslingen gör

föremålet oåtkomligt för förverkande. Mot detta invänder hovrätten att,

om en brottsling gömmer undan sina brottsverktyg så att de blir oåtkom­

liga för förverkande, risken inte blir nämnvärt mindre att han skall frestas

att ta fram dem och använda dem vid fortsatt brottslig verksamhet. Dess­

utom skulle det vara stötande utåt om han inte drabbades av förverkande

bara därför att han har lyckats gömma undan själva föremålen. Tar man

bort värdeförverkande, kan också skentransaktioner bli möjliga och den

brottslige därigenom helt undgå förverkande. Svårigheterna att bevisa ond

tro hos förvärvaren kan nämligen göra det omöjligt att förverka föremålet

hos denne. Värdeförverkande bör emellertid enligt hovrättens uppfattning

— liksom vid förverkande av muta, förlag, vederlag eller annat dylikt —

vara alternativt i förhållande till sakförverkande.

Enligt generaltullstgrelsen torde ett borttagande av värdeförverkande

medföra, att strafflagens regler om förverkande av hjälpmedel blir mindre

lämpliga som förebild för specialstraffrättsliga bestämmelser.

Utredningsmannens förslag till omkastning av ordningsföljden mellan

bestämmelsen om förverkande av utpräglat farliga brotts­

verktyg och bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel och brotts-

produkter har tillstyrkts av RÅ och landsfogdeföreningen. Hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och häradshövdingeför­

eningen föreslår, att föreskriften om förverkande av utpräglat farliga

brottsverktyg placeras i en särskild paragraf. Advokatsamfundet anser,

att en sådan bestämmelse hör hemma i en särskild förverkandelag med

andra generellt tillämpliga regler. Häradshövdingeföreningen och lands­

fogdeföreningen gillar också utredningsmannens förslag att slopa exempli­

fieringen av farliga brottsverktyg. RÅ avstyrker däremot ändringen och

anser, att den skulle sudda ut gränsen mellan de båda slagen av hjälpme-

delsförverkande.

När det gäller utredningsmannens förslag att genomgående använda ut­

trycket »må förklaras förverkat» för att ange att förverkande är fak u 1-

t a t i v t har hovrätten för Västra Sverige visat en positiv inställning till

tanken att reducera de nuvarande variationerna i uttryckssätt. Om det

mildare uttrycket »må förklaras förverkat» väljs, bör det emellertid under­

strykas att ändringen inte får anses syfta till någon saklig skillnad av be­

tydelse i förhållande till gällande rätt utan att förverkande alltjämt bör

ske i princip.

Hovrätten över Skåne och Blekinge betecknar utkastet till ny formule­

ring av fakultativt förverkande vid muta o. d. som en betydande språklig

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

30

preciserar i vad mån förverkande kan ske hos tredje man. Samfundet sätter

emellertid i fråga om det är lämpligt att som utredningsmannen har före­

slagit undantagslöst hänföra »den i vars ställe gärningsman, anstiftare eller

medhjälpare var» till de kategorier av rättssubjekt som kan ådömas förver­

kande. Om ett sådant subjekt har haft vinning av brottet eller tillägnats

något, kan enligt samfundet förverkande ådömas med stöd av särskild be­

stämmelse i den föreslagna nya 17 a §. I dessa fall finns det således inte

behov av den kritiserade regeln. I andra fall är det enligt samfundets mening

tveksamt om elt sådant ingripande i tredje mans rätt kan tolereras. Fråga

härom uppkommer när det gäller förverkande av brottsverktyg eller när

förverkandet har till funktion att i allmänpreventivt syfte förstärka ett bö-

tes- eller frihetsstraff. Samfundet menar, att domstolarna visserligen kan

undvika de mest stötande konsekvenserna av bestämmelsen på grund av för-

verkandets fakultativa karaktär, men anser inte en sådan reglering vara till­

räcklig. Vilket innehåll en generell regel om tredje mans skydd än får, bör

dess tillämpning enligt samfundets uppfattning inte göras undantagslös utan­

för strafflagens område. Om syftet med en viss lagstiftning gör det ofrån­

komligt att tillåta mera vidsträckta ingrepp i tredje inans rätt, bör särregler

införas i den speciella författningen.

Hovrätten för Västra Sverige diskuterar om värdeförverkande bör kunna

ådömas solidariskt. Utredningsmannens uttalande, att värdeförver­

kande som har ådömts flera personer för närvarande anses åvila dessa soli­

dariskt utan uttrycklig föreskrift, finner hovrätten alltför kategoriskt. En­

ligt hovrättens uppfattning ger förarbetena inte stöd åt en sådan tolkning

och inom doktrinen synes meningarna vara delade. Åtminstone för för­

verkande på grund av strafflagsbrott borde en motsatt princip vara mera

motiverad, särskilt om man med utredningsmannen anser att värdeförver­

kande endast skall förekomma beträffande konfiskation av muta o. d. Att i

sistnämnda fall låta var och en som berörs av förverkandet drabbas av en

påföljd, som sträcker sig längre än den vinning han har gjort, strider mot

det primära syftet med förverkande av denna typ. När två eller flera

ådöins förverkande, bör domstolen enligt hovrätten ha möjlighet att med

hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet bestämma om de skall

svara solidariskt eller inte. En bestämmelse därom bör med hänsyn till

frågans stora praktiska betydelse föras in i lagen och ges generell giltig­

het. Som huvudregel bör då gälla att ansvaret inte skall vara solidariskt.

Bestämmelsen kan därför lämpligen ges det innehållet, att solidariskt an­

svar må föreskrivas, om så är påkallat med hänsyn till omständigheterna.

Bestämmelsen kan införas i samma paragraf som övriga hithörande gene­

rella regler.

Den utvidgning av möjligheten till förverkande av hjälpmedel och brotts-

produkter till även ouppsåtliga brott som utredningsmannens för­

slag innebär har inte föranlett någon erinran från remissinstanserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

32

brottsliges död. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, Stock­

holms rådhusrätt och advokatsamfundet. Andra remissinstanser, såsom

statsåklagaren i Malmö, ÖÄ, länsstijrelsen i Uppsala län, stadsfiskalsföre­

ningen och Föreningen Uppsala läns landsfiskaler, har uttryckligen kritise­

rat endast den del av förslaget som gäller preskription av förverkandeta-

lan. Hovrätten för Västra Sverige har intagit en i princip positiv inställ­

ning till utredningsförslaget men föreslagit vissa justeringar beträffande

både verkan av åtalspreskription och verkan av gärningsmannens död. RÅ,

statsåklagaren i Stockholm, landsfogden i Uppsala län, häradshövdingeföre­

ningen och landsfogdeföreningen har tagit avstånd från förslaget i denna

del.

Vad först angår förslaget beträffande preskription av förverkandetalan

går hovrätten över Skåne och Blekinge längre i fråga om likformighet mel­

lan åtalspreskription och preskription av förverkandetalan än utrednings­

mannen. Medan denne gör undantag för de fall när förverkandeyrkande

har delgetts innan åtalspreskription har inträtt, föreslår hovrätten att un­

dantaget tas bort, så att reglerna om preskription av åtal och förverkande

sammanfaller helt.

Enligt hovrätten för Västra Sverige framstår det från olika synpunkter

som otillfredsställande att låta en gärningsman drabbas av förverkande

lång tid efter det att hans brott är preskriberat. Samordningen mellan straff

och förverkande får dock inte drivas så långt att förverkandesanktionen

blir ineffektiv. Förslaget innebär att också tvåårstiden för åtalspreskription

blir tillämplig på förverkandetalan. Inom specialstraffrätten är straffskalan

vanligen sådan att åtal preskriberas redan efter två år. En så kort tid måste

enligt hovrätten i många fall vara alldeles otillräcklig såvitt gäller förver­

kande, bl. a. därför att avsevärd tid kan förflyta innan brottet upptäcks.

Den möjlighet till kungörelsedelgivning som utredningsmannen anvisar är

här inte till hjälp. Hovrätten avstyrker därför förslaget i denna del och

föreslår i stället som en kompromiss, att preskriptionstiden för förverkan­

detalan bestäms till fem år. Delgivning av stämning bör krävas för preskrip-

tionsavbrott. Om hovrättens förslag godtas, bör den föreslagna regleringen

kompletteras med en bestämmelse om att talan av åklagare i sådant fall

får väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

Också bland andra kritiskt inställda remissinstanser är det en genom-

gående uppfattning att utredningsmannens förslag leder till för kort pre­

skriptionstid vid förverkandetalan. De flesta som har yttrat sig i denna frå­

ga har uttryckligen förklarat, att den gällande tioårsregeln är att föredra.

RÄ framhåller, att man måste beakta syftet bakom den förverkandebe­

stämmelse som är i fråga. Regeln om konfiskation av muta eller annan

vinning avser närmast att förebygga att brottslingen eller annan profiterar

av den brottsliga verksamheten. Frågan, om den brottslige efter viss tid

skall tillåtas behålla den vinning som brottet har medfört, måste enligt RÅ

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

34

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att om en förbrytare dör under

utförandet av ett brott, som kan medföra förverkande, det synes stötande

att dödsboet får behålla vinning som har uppkommit genom brottet. Hov­

rätten föreslår därför att bestämmelsen får följande lydelse: »Är straff för

brott förfallet, må förverkande på grund av brottet ej ådömas; dock må,

om det finnes skäligt, förverkande ådömas utan hinder av förbrytarens

död.»

Hovrätten för Västra Sverige påpekar särskilt, att en följd av förslaget

om verkan av den brottsliges död blir, att den som i ond tro har förvärvat

egendomen inte kan drabbas av förverkande när gärningsmannen har av­

lidit, förutsatt att delgivning inte har hunnit ske före dödsfallet. Resultatet

förefaller hovrätten så otillfredsställande, att den finner det nödvändigt att

behålla möjligheten till förverkande efter gärningsmannens död, åtminstone

beträffande ondtrosförvärvare. Även för andra fall kan det vara motiverat

att behålla denna möjlighet. Har exempelvis någon genom brott avsiktligt

beretts vinning eller tillägnats egendom, torde det ofta kunna framstå som

stötande om vinningen eller egendomen inte skulle kunna förverkas hos

mottagaren endast därför att den brottslige har avlidit — kanske helt kort

efter brottet eller vid brottets begående. Hovrätten vill således behålla den

nuvarande möjligheten till förverkande efter den brottsliges död. Den fem-

åriga preskriptionstid som hovrätten har föreslagit beträffande förverkan-

detalan skulle då medföra att gärningsmannens död inte hindrade förver­

kande, om stämning hade delgetts innan denna tid hade gått till ända. Ock­

så i detta fall bör krävas att åklagartalan är påkallad från allmän synpunkt.

Stockholms rådhusrätt vill också behålla möjligheten att döma till för­

verkande efter gärningsmannens död. Rådhusrätten föreslår, att förverkan­

de preskriberas, när straff skulle ha förfallit om gärningsmannen hade

varit i livet, dock senast fem år efter det brottet förövades.

Advokatsamfundet anser den föreslagna regeln, som innebär att det en­

dast är den brottsliges död som inverkar på förverkandefrågan, kan leda

till egendomliga konsekvenser. Om en gärningsman, som har haft vinning

av sitt brott, avlider före den kritiska tidpunkten, undgår hans dödsbo för­

verkande. Avlider däremot en annan person som — utan att själv ha begått

brott — har tillförts vinning genom gärningsmannens brott, undgår där­

emot hans dödsbo inte förverkande. Samfundet framhåller vidare, att regeln

är avsedd att tillämpas även inom specialstraffrätten, där förverkandereg­

lerna i allmänhet har ett rent repressivt syfte. I sådana fall bör möjligheten

till förverkande falla bort när den brottslige dör, oavsett på vilket stadium

dödsfallet inträffar. Samfundet anser således inte utredningsresultatet till­

fredsställande i denna del och förordar, att reglerna om rättsverkningar av

inträffat dödsfall görs till föremål för ytterligare utredning.

Också förslaget att preskription av ådömt förverkande

skall inträda efter fem år har gett upphov till delade meningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

36

Längre preskriptionstid än den som har föreslagits av utredningsmannen,

i de flesta fall tio år, önskar RÅ, statsåklagaren i Stockholm, indrivnings-

verket i Stockholm, länsstyrelsen i Uppsala län, landsfogden i samma län,

stadsfogden i Uppsala, länsstyrelsen i Jämtlands län, rådhusrätten i Öster­

sund, häradshövdingeföreningen och stadsfiskalsföreningen.

I stor utsträckning åberopar dessa remissinstanser svårigheten att under

en femårstid hinna genomföra en effektiv indrivning. Stadsfogden i Uppsala

betonar, att det i praktiken förhåller sig så att en gärningsman, som har

dömts till både böter och förverkande, i första hand betalar böterna som ju

kan förvandlas till fängelse. Om böterna inte hinner slutbetalas innan pre­

skription inträder, kan domstolen vid talan om förvandling av resterande

belopp visa ärendet åter till utmätningsmannen för ny behandling. Ett så­

dant beslut medför preskriptionsavbrott och bötesindrivningen kan följakt­

ligen fortsätta ytterligare tre år. Det kan sålunda hända att indrivningen av

det förverkade beloppet inte ens hinner påbörjas inom den föreslagna fem-

åriga preskriptionstiden. Länsstyrelsen i Jämtlands län har liknande syn­

punkter. Därutöver framhåller länsstyrelsen, att en längre preskriptionstid

också kan vara till förmån för den dömde. Är preskriptionstiden alltför kort,

kan det tänkas fall då indrivningsmyndigheten tvingas försätta den dömde

i konkurs på grund av ett ådömt förverkande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

Specialstraffrättsliga förverkanderegler

Utredningsmannens kritiska syn på användningen av förverkande inom

specialstraffrätten delas av en så gott som enhällig remissopinion. De flesta

av dem som har yttrat sig i ämnet anser liksom utredningsmannen, att bris­

terna inom specialstraffrätten lämpligen kan botas genom införande av flera

generella regler och eu översyn av specialförfattning­

arnas särbestämmelser. Sådana synpunkter framförs av RÅ. Den­

ne framhåller särskilt, att den föreslagna bestämmelsen om vem förverkan­

de får riktas mot inte bör ges generell giltighet inom specialstraffrätten, in­

nan en noggrann genomgång av de särskilda författningarna har ägt rum.

Även statens kriminaltekniska anstalt anser, att specialstraffrättens förver­

kanderegler bör göras till föremål för en detalj granskning, innan ett slut­

ligt ställningstagande sker. Generaltullstyrelsen har liknande synpunkter

och betonar, att en revision av specialstraffrättens förverkanderegler bör

göras efter konkreta praktiska överväganden med hänsyn till förverkandets

olika syfte och innebörd i specialförfattningarna.

Flera remissinstanser framhåller vikten av att en översyn av specialstraff­

rättens förverkanderegler snarast kommer till stånd. Uttalanden med denna

innebörd görs av rådhusrätten i Östersund, landsfogden i Jämtlands län,

länsstyrelsen i samma län och länsstyrelsen i Uppsala län.

37

Stadsdomarföreningen beklagar att tanken på en enhetlig förverkandelag

har avvisats av utredningsmannen. Advokatsamfundet skisserar grundlin­

jerna för en sådan särskild lag i sitt yttrande. Samfundet utgår därvid —

liksom utredningsmannen — från att en allmän bestämmelse som förhind­

rar tillämpning av obligatoriska förverkanderegler är oumbärlig. Enligt

samfundets uppfattning kan en sådan regel inte ges annan plats än i en

särskild förverkandelag. Därmed är det också givet att eu sådan lag med

generellt tillämpliga och principiellt viktiga regler på förverkanderättens

område bör komma till stånd. Beträffande innehållet i den föreslasna lagen

ansluter sig samfundet helt till utredningsförslaget.

Förslaget att införa en generell regel för specialstraffrätten med innebörd,

att allt förverkande skall vara fakultativt, har tillstyrkts av så gott som

samtliga remissinstanser som har yttrat sig och har ofta fått livligt instäm­

mande. Endast generaltullstijrelsen har visat en viss tvekan om regelns

lämplighet. Av de tillstyrkande remissinstanserna anser länsstyrelsen i Upp­

sala län, landsfogden i samma län, landsfiskalsföreningen, Stockholms han­

delskammare och Skånes handelskammare att regeln kan lagfästas utan av-

bidan på ytterligare utredning.

Den föreslagna generella bestämmelsen beträffande förverkande av em­

ballage har tillstyrkts av RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Västra Sverige, häradshövdingeföreningen, stadsfiskalsföreningen, lands­

fiskalsf öreningen och advokatsamfundet.

Utredningsmannens kritiska inställning till förverkande som kriminal-

politiskt instrument delas av flertalet remissinstanser. De flesta av dessa

inskränker sig till allmänna instämmanden i utredningsmannens synpunk­

ter. Sådana instämmanden har gjorts av bl. a. hovrätten för Västra Sverige,

Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Uppsala, häradshövdingef öreningen,

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och handelskamma­

ren i Gävle.

Ibland har de instämmande synpunkterna utvecklats närmare. Så har

skett i yttranden från hovrätten över Skåne och Blekinge, advokatsamfun­

det, landsfiskalsf öreningen och Skånes handelskammare. Landsfiskalsf ör­

eningen understryker utredningsmannens uttalanden att förverkande är en

i jämförelse med bötesstraff osmidig och slumpmässig åtgärd. Utrednings­

mannens kritik av förverkandeinstitutet vitsordas av Skånes handelskam­

mare som träffande. En stor del av bestämmelserna anser handelskammaren

vara alltför stränga och stela, något som vid rättstillämpningen har fått stö­

tande resultat. Förverkandebestämmelserna kan sålunda få svåra ekono­

miska skadeverkningar, såväl för företag som för enskilda personer. Hovrät­

ten över Skåne och Blekinge menar att en avsevärd inskränkning av förver-

kandeinstitutets användning måste anses önskvärd och finner utrednings­

mannens skäl för en sådan ståndpunkt övertygande. Hovrätten har fäst vikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

38

vid att förverkande drabbar synnerligen ojämnt och att vanliga straffmät-

ningsregler endast i begränsad utsträckning kan vinna tillämpning. Advokat­

samfundet instämmer till fullo i den kritik som utredningsmannen riktar

mot förverkande som straffrättslig sanktion och rekommenderar i likhet med

utredningsmannen en ökad användning av dagsbotstraff i stället för för­

verkande. De hårda konsekvenser som en förverkandedom många gånger

medför för den enskildes ekonomi sträcker sig vida längre än som kan an­

ses erforderligt från allmänpreventiv synpunkt och framstår dessutom från

allmän rättvisesynpunkt som betänkliga. Enligt samfundet angriper utred­

ningsmannen med rätta den på vissa områden förekommande övertron på

förverkandeinstitutets pedagogiska effekt.

En del remissinstanser tar emellertid avstånd från utredningsmannens

uppfattning om förverkandets ringa betydelse som kriminalpolitiskt instru­

ment. Det gäller framför allt sådana förvaltande myndigheter som har att

tillämpa författningar med förverkandebestämmelser. Veterinärstyrelsen,

skogsstyrelsen och fiskeristyrelsen varnar för alltför radikala inskränkning­

ar i användningen av förverkande. Andra myndigheter går längre och önskar

en utvidgad användning av förverkandeinstitutet. Sådana önskemål fram­

förs av generaltullsiyrelsen, medicinalstyrelsen och kontrollstyrelsen. Även

andra remissinstanser försvarar användningen av förverkande som krimi­

nalpolitiskt instrument. Bland dessa märks RÅ, Stockholms rådhusrätt, ÖÄ,

Stockholms stads rätts- och polisdirektion och polismästaren i Stockholm.

Utredningsmannen har enligt Stockholms rådhusrätt i någon mån under­

skattat det kriminalpolitiska värdet av sådant förverkande som är riktat mot

gärningsmannens förmögenhet. Förverkande i kombination med reglerna

om beslag och kvarstad anser rådhusrätten ofta utgöra ett effektivt ome­

delbart verkande vapen i kampen mot brottsligheten. Dess repressiva funk­

tion torde inte kunna ersättas med böter eller annat straff.

RÅ är inte beredd att gå så långt som utredningsmannen, när denne säger

att förmögenhetsreducerande förverkande inte bör införas eller behållas

i annat fall än när man är övertygad både om att straffhotet behöver för­

stärkas och om att detta inte kan ske med användning av vanliga straffar­

ter. Även när dessa förutsättningar inte är uppfyllda, kan förverkande

vara påkallat för att tillfredsställa ett allmänt krav på att ingen skall få

ekonomisk vinning av brottslig gärning eller för att neutralisera det brotts-

moliv som utsikten till ekonomisk vinning kan utgöra. Förverkande tjänar

det väsentliga syftet att inskärpa alt brott inte lönar sig. Just denna vin-

ningsreducerande synpunkt anser emellertid RÅ ge anledning till övervägan­

de, om inte vissa förmögenhetsreducerande förverkanden, som nu sträcker

sig längre än till vinningen av brottet, utan olägenhet skulle kunna begränsas

till att avse endast vinning.

;

Polismästaren i Stockholm framhåller, att det inte torde vara möjligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

kommittén ense om att de allmänna nordiska förverkandereglerna bör avse

vinning av brott, hjälpmedel vid brott och brottsprodukter.

Begreppet vinning bör inte definieras i lagen, men som en allmän regel bör

gälla att därmed avses nettovinst. Enighet råder också om att de nordiska

strafflagarna bör ge domstolarna möjlighet att tillgripa värdeförver­

kande inte bara subsidiärt, när sakförverkande inte går att genomföra,

utan som ett alternativ till förverkande av ett primärt konfiskations-

objekt. Kommittén uttalar sig också om det subjektiva rekvisitet vid brott,

till vilka skall knytas förverkandesanktion. Kommitténs enhälliga uppfatt­

ning är i denna del, att allmänstraffrättsliga förverkanderegler inte bör

innehålla någon begränsning till uppsåtliga gärningar utan förverkande

bör kunna ådömas även vid oaktsamhetsbrott.

Enighet har också i allt väsentligt uppnåtts beträffande reglerna om

vem förverkande får riktas mot. Vid förverkande av vinning

bör den ledande principen vara, att förverkande kan ske hos den som har

haft vinning genom brottet. Vid förverkande av andra objekt än vinning

förordas som en allmän princip, att förverkande bör kunna ske endast hos

sådan ägare till konfiskationsobjekt som är att anse som gärningsman eller

på annat sätt medverkande till brottet. Dessutom bör konfiskation kunna

ske hos den på vars vägnar gärningsmannen eller annan medverkande har

handlat. Överlåtelse av ett konfiskationsobjekt efter brottet bör enligt kom­

mittén inte generellt avskära möjligheterna till konfiskation. Godtroende

förvärvare bör dock vara skyddad mot förverkande. Detta skydd bör enligt

kommittén sträcka sig längre än som gäller enligt de civilrättsliga reglerna

om god tro. Har överlåtelsen efter brottet skett genom gåva bör, anser kom­

mittén, konfiskation kunna ske hos mottagaren oberoende av om denne har

varit i god tro.

Begränsad sa k rätt i egendom, som skall förklaras förverkad, bör

enligt kommitténs uppfattning bestå, om inte domstolen uttryckligen förord­

nar att den skall upphävas. Villkoren för ett sådant förordnande bör vara

desamma som för konfiskation av själva egendomen.

Frågan om förhållandet mellan förverkande och ska­

destånd har lett till delade meningar inom kommittén. Från svensk sida

önskar man behålla den nuvarande ordningen enligt svensk rätt, dvs. att

förverkande inte kan ske av vinning som motsvaras av skada för enskild.

Denna regel gäller vare sig den skadelidande har framställt ersättnings­

anspråk eller inte. De övriga nordiska länderna ställer sig negativa till en

begränsning av vinningsförverkande i de fall då målsäganden inte har rest

skadeståndskrav före eller i rättegången. I dessa fall kan den förverkade

egendomen användas för att täcka ett senare skadeståndskrav. Inom kom­

mittén är man emellertid ense om att denna skillnad i rättssystemen saknar

praktisk betydelse.

Beträffande preskription av förverkande och verkan av den ansvariges död

42

har förvärvats genom en straffbar handling, eller däremot svarande belopp.

Som ytterligare konfiskationsobjekt anges föremål, som har använts eller

varit bestämt att användas eller som har frambragts vid straffbar handling,

samt sådan egendom som i övrigt har varit föremål för brott. För att för­

verkande av de nu uppräknade objekten skall kunna ske krävs att kon­

fiskation är påkallad för att förebygga ytterligare brott eller att andra sär­

skilda omständigheter föreligger. I stället för förverkande av egendom kan

dess värde förklaras förverkat. Enligt uttrycklig föreskrift kan konfiska­

tion såväl av vinning som av annan egendom ske partiellt.

Den danska konfiskationslagstiftningen innehåller liksom den svenska

en bestämmelse om förverkande av föremål, som på grund av sin beskaffen­

het i förening med övriga omständigheter kan befaras komma till brottslig

användning. Beträffande sådan farlig egendom och andra hjälpmedel,

brottsprodukter o. d. kan i stället för konfiskation beslulas om åtgärder till

förebyggande av ytterligare lagöverträdelser.

Konfiskation av vinning kan i Danmark ske hos den som har haft vin­

ning omedelbart genom den straffbara handlingen. Annan konfiskation

kan ske hos den som är ansvarig för lagöverträdelsen eller hos den på vars

vägnar den ansvarige har handlat. Särskilda rättigheter i egendom som för­

klaras förverkad faller bort endast efter förordnande av rätten. För ett så­

dant förordnande gäller samma regler som vid konfiskation av själva egen­

domen. Har överlåtelse skett av ett konfiskationsobjekt, vinning eller annan

egendom, kan egendomen eller dess värde konfiskeras hos förvärvaren, om

denne har känt till egendomens samband med den straffbara handlingen

eller har visat grov oaktsamhet i detta avseende eller om överlåtelsen har

skett genom gåva.

Angående preskription av förverkandetalan gäller enligt dansk lag, att

konfiskationsansvaret i princip förfaller samtidigt med straffansvaret.

Preskriptionstiden är dock aldrig kortare än fem år. För preskription av

vinningsförverkande gäller en minsta tid av tio år. Beslut om ådömt för­

verkande preskriberas efter fem år i den mån verkställighet inte har skett.

Den danska strafflagen ger därutöver möjlighet för rätten att i domen eller

senare fastställa en frist intill tio år.

Enligt dansk rätt faller konfiskationsansvaret borl vid den ansvariges

död. Detta gäller dock inte vinningskonfiskation. Verkställighet av beslut

om förverkande kan i princip inte ske efter den dömdes död. På begäran

av åklagaren kan dock rätten besluta att verkställighet skall kunna äga rum

i vissa fall. Det skall då vara fråga om vinning som har förvärvats genom

den straffbara handlingen.

I Danmark finns dessutom särskilda regler om förhållandet mellan ska­

deståndsanspråk och förverkande.

Enligt vad som har inhämtats kommer den norska förverkandelagstift-

ningen att utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de danska reg­

lerna på detta område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

förverkandelagstiftningen i största möjliga utsträckning bör lösa de olika

frågorna gemensamt för allmänstraffrätten och specialstraffrätten. En så­

dan lösning ligger också i linje med den utveckling som har ägt rum på

detta lagstiftningsområde och som går från speciella regler mot mera

allmänna bestämmelser. För strafflagsbrotten har generella regler funnits

sedan år 1948. Även inom specialstraffrätten har en tydlig tendens till större

enhetlighet framträtt. Gemensamma förverkandebestämmelser har sålunda

under senare år skapats för vissa grupper av specialförfattningar. Därvid

har strafflagens regler tjänat som mönster. Mera likformiga föreskrifter

har också tillkommit genom att strafflagens och brottsbalkens regler bär

efterbildats vid ny- och omskrivning av enstaka författningar. Jag finner

det angeläget att denna utveckling mot en mera enhetlig reglering nu full­

följs och markeras ytterligare.

Att ersätta samtliga specialregler med allmänna bestämmelser i brotts­

balken eller med en särskild förverkandelag anser jag liksom utrednings­

mannen inte vara lämpligt. Förverkande används i så olika syften inom

skilda specialstraffrättsliga sakområden, att sådana allmänna regler eller

en sådan lag skulle bli alltför omfattande eller intetsägande, om de skulle

täcka alla olika varianter. Specialförfattningarna bör därför även i fortsätt­

ningen innehålla regler om vilka former av förverkande som är tillämpliga.

Vissa frågor, som är gemensamma för förverkandelagstiftningen, bör där­

emot kunna göras till föremål för en enhetlig reglering. Utredningsmannen

har i denna del tvekat mellan att införa strafflagsregler, som ges allmän gil­

tighet, och att sammanföra bestämmelserna i en särskild förverkandelag för

specialstraffrätten. Jag föredrar det förra alternativet och förordar sålunda,

att flera föreskrifter i brottsbalkens förverkandekapitel görs direkt tillämp­

liga inom specialstraffrätten.

Ett annat viktigt riktmärke för reformeringen av brottsbalkens förver­

kanderegler bör vara att de skall kunna bättre än f. n. tjäna som förebild

för ny lagstiftning inom specialstraffrätten i den mån de inte blir direkt

tillämpliga. De bör därför få en modernare och enklare utformning.

Förverkandelagstiftningen har på senare tid även varit föremål för nor­

diskt samarbete. Nordiska straffrättskonunittén, som har haft i uppdrag

att behandla frågan om enhetlig nordisk lagstiftning på området, har redo­

visat sina överväganden i belänkanden åren 1963 och 1966. Kommittén har

uppnått enighet i väsentliga avseenden. De principer som kommittén där­

vid anslutit sig till stämmer i huvudsak med de synpunkter som anförs

i utredningsmannens förslag. Kommitténs uppfattning om förverkandelag-

stiftningens utformning har lagts till grund för ny dansk lagstiftning.

I Norge är frågan om ändrade förverkanderegler f. n. under övervägande i

straffelovrådet. Också där torde kommitténs uttalanden följas. Med hänsyn

härtill finner jag det angeläget att även de svenska reglerna om förverkande

ändras så att de såvitt möjligt ansluter till kommitténs uttalanden. Så stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

45

likformighet som möjligt inom Norden är av betydelse för det nordiska verk-

ställighetssam arbetet. Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

omfattar nämligen — förutom verkställighet av bötes- och fängelsedomar

samt överflyttning av övervakning av villkorligt dömda och villkorligt fri­

givna — verkställighet av domar genom vilka egendom har förklarats för­

verkad. Det praktiska samarbetet mellan länderna underlättas givetvis om

enhetliga nordiska bestämmelser om förverkande skapas i största möjliga

utsträckning. Reglerna om villkorlig frigivning har tidigare ändrats i samma

syfte (prop. 1965: 159). Som jag framhöll i det sammanhanget är det ange­

läget att fortsätta strävandena efter mera enhetliga regler på det område

som berörs av samarbetslagstiftningen. De ändringar som nu föreslås i vår

förverkandelagstiftning utgör ett led i dessa strävanden.

Allmänstraffrättsliga förverkanderegler

Den första paragrafen i brottsbalkens kapitel om förverkande av egen­

dom m. m. innehåller bestämmelser om förverkande av muta samt av förlag

och vederlag, som är avsett för främjande av brott, samt av annat dylikt,

vars lämnande eller mottagande utgör brott enligt brottsbalken. I paragrafen

finns också regler om förverkande av vinning som någon i andra fall har

haft av brott som avses i brottsbalken.

Utredningsmannen har övervägt en ändring av lagrummet så att det skulle

komma att avse ett rent vinning sförverk ande men har slutligen

avvisat en sådan ändring under hänvisning till att den inte skulle få någon

praktisk betydelse. Han har sålunda stannat för att behålla lagrummet oför­

ändrat i fråga om vad som anges som föremål för förverkande.

Under remissbehandlingen har hovrätten för Västra Sverige anfört, att

tolkningen av bestämmelsen skulle underlättas, om den innefattade i prin­

cip endast vinningsförverkande. Nordiska straffrättskommittén har lika­

så uttalat sig för en sådan konstruktion, en rekommendation som har följts

i den nya danska förverkandelagstiftningen.

Starka skäl talar enligt min mening även för en ändring av den svenska

bestämmelsen i sådan riktning. Utom att ändringen innebär en förenkling

erhålls också större enhetlighet på det nordiska planet. En allmänt for­

mulerad bestämmelse om förverkande av vinning blir dessutom lättare

att använda som förebild för specialstraffrätten. Jag föreslår därför att

bestämmelsen i 36 kap. 1 § om förverkande av muta o. d. ändras till att

avse ett rent vinningsförverkande. Vill man ge paragrafen en sådan innebörd,

behöver man inte som förverkandeobj ekt särskilt ange muta, som har tagits

emot, och inte heller mottaget vederlag som är avsett för främjande av brott.

Båda dessa former av otillbörlig belöning täcks av begreppet vinning. Med

förlag är däremot förhållandet ett annat. Pengar eller egendom, som har

46

lämnats för bestridande av utgifter som är förbundna med förövande av

brott, kan knappast betecknas som vinning hos den som har tagit emot för­

laget. Som förverkandeobjekt bör därför särskilt nämnas förlag för brott,

när mottagande av förlaget utgör brott enligt brottsbalken.

En ändring av förverkanderegeln i enlighet med vad jag nu har angett

innebär en viss inskränkning av paragrafens nuvarande tillämpningsom­

råde. Bestämmelsen i första stycket gör det nämligen för närvarande möj­

ligt att i vissa fall förverka muta, förlag, vederlag o. d. utan att vinning har

uppkommit. Förverkande kan sålunda ske så snart muta eller annan sådan

otillbörlig förmån har lämnats men inte tagits emot, om lämnandet utgör

brott enligt brottsbalken. Så är fallet beträffande muta vid bestickning en­

ligt 17 kap. 7 § och vid otillbörligt verkande vid röstning enligt 17 kap. 8 §

första stycket. Att lämna förlag eller vederlag för brott är vidare enligt 23

kap. 2 § kriminaliserat som förberedelse till brottet, om detta enligt sär­

skild bestämmelse är straffbart på förberedelsestadiet. Den inskränkning i

tillämpningsområdet som följer av den nu föreslagna ändringen och som

innebär, att muta och annan sådan otillbörlig förmån som väl lämnats men

inte tagits emot i fortsättningen inte kommer att kunna förklaras förver­

kad, torde knappast få någon praktisk betydelse. Den torde därför inte hel­

ler i nämnvärd mån inverka på förverkandesanktionens effektivitet. De skäl

jag har anfört för ändringen torde i allt fall väga tyngre än de betänklighe­

ter som möjligen kan anföras mot denna begränsning av tillämpningsom­

rådet.

Enligt gällande rätt kan förverkandeförklaring inte avse sådan vinning av

brott som motsvaras av skada för enskild. Därmed är således förverkande

uteslutet i fråga om sådan vinning som görs genom förmögenhetsbrott.

Frågan om förhållandet mellan vinningsförverkande och skadestånd har

inte behandlats av utredningsmannen. Ett par remissinstanser har där­

emot tagit upp frågan och föreslagit, att den omständigheten att mål s-

ägandeanspråk kan framställas inte bör hindra vinningsförverkan­

de. Frågan har diskuterats inom den nordiska straffrättskommittén. Från

dansk, finsk och norsk sida har därvid förordats en reglering som i vissa

delar skiljer sig från gällande svenska bestämmelser och som inte har bi­

trätts på svensk sida. Inom kommittén var man ense så långt att förver­

kande inte skulle ske, om den skadelidande hade blivit gottgjord före rätte­

gången eller framställde sitt anspråk i denna. Åsikterna var däremot delade

beträffande de fall då den skadelidande inte hade framfört sitt skadestånds­

krav före eller i rättegången eller då han uttryckligen hade avstått från sitt

krav eller då han var okänd. Enligt den danska uppfattningen, som delades

av representanterna från Finland och Norge, skulle vinningsförverkande

kunna ådömas i sådana situationer. För att en målsägande, som framställde

sitt anspråk senare, inte skulle bli ekonomiskt lidande av att vinningen av

brottet redan hade förklarats förverkad, ansågs att den förverkade egen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

48

Enligt 36 kap. 2 § i dess gällande lydelse kan hjälpmedel och

brott sprodukter förverkas inte bara när det är påkallat till före­

byggande av brott utan också när andra särskilda skäl föreligger.

Utredningsmannen har föreslagit, att det senare ledet skall slopas som grund

för förverkande. Under remissbehandlingen har förslaget i denna del fått

ett negativt mottagande. De flesta av de remissinstanser som har yttrat sig

på denna punkt har ansett, att gällande rätt bör behållas. När bestämmel­

sen om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter infördes, angavs

att grunden »särskilda skäl» var avsedd för sådana fall då det skulle vara

stötande om den brottslige fick behålla hjälpmedel som han hade använt

vid brottet trots att han hade blivit fälld. I likhet med de flesta remiss­

instanserna anser jag detta skäl fortfarande äga giltighet. En ytterligare

anledning att behålla »särskilda skäl» som grund för förverkande är att en

sådan bestämmelse står i överensstämmelse med motsvarande danska re­

gel. Mot grunden »särskilda skäl» har utredningsmannen vidare anmärkt,

att den är för vagt formulerad och därför inte tillfredsställande ur rättssä­

kerhetssynpunkt. Jag kan inte finna att rättstillämpningen har gett belägg

för detta påstående. Det torde inte vara möjligt att finna en mera preciserad

formulering utan att göra lagtexten onödigt komplicerad. Jag föreslår där­

för att regeln behålls oförändrad. Jag vill dock samtidigt betona, att huvud­

syftet med förverkande enligt 2 § bör liksom tidigare vara att förebygga

fortsatt brottslighet.

Enligt utredningsförslaget bör bestämmelsen om subsidiärt värde­

förverkande slopas när det gäller brottsverktyg och brottsprodukter.

Utredningsmannen har menat, att förverkande i dessa fall helt bör inriktas

på att konfiskera ett bestämt föremål på grund av dess egenskaper. Använd­

ningsområdet för en regel om värdeförverkande har ansetts begränsat. Re­

missopinionen är ganska splittrad i denna fråga. För egen del anser jag inte

att övertygande skäl bär anförts för att slopa bestämmelsen. Om man, som

jag tidigare har föreslagit, behåller regeln om särskilda skäl, är det natur­

ligt att bestämmelsen även i fortsättningen innefattar möjlighet till värde­

förverkande. Bestämmelsen bör dock ändras så, att värdeförverkande —

liksom vid förverkande av vinning och förlag — blir alternativt i stället för

subsidiärt i förhållande till sakförverkande. Principen att sakförverkande

skall tillgripas i första hand bör gälla även här. Vad jag nu har föreslagit

är helt i linje med nordiska straffrättskommitténs intentioner och den nya

danska förverkandelagstiftningen.

Utredningsmannen har tagit upp frågan, om bestämmelsen i 36 kap. 2 §

om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter skulle kunna utvidgas

till att generellt omfatta föremål varmed någon har tagit så­

dan befattning som är straffbelagd. Han har dock avvisat

en sådan ändring under hänvisning till att konsekvenserna av en så vittgåen­

de regel skulle vara svåra att överblicka. Utredningsmannen har inte gjort

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

50

Gällande bestämmelse om förverkande av föremål, som på grund av sin

särskilda beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras komma till

brottslig användning — s. k. utpräglade brottsverktyg — skil­

jer sig på ett markant sätt från övriga förverkanderegler. Enligt denna be­

stämmelse kan nämligen förverkande ske oberoende av om brott har be­

gåtts. Regeln är dessutom tillämplig även utanför brottsbalkens område.

Bestämmelsen har sin plats i 36 kap. 3 §. Den följer således efter bestäm­

melserna i 1 och 2 §§ om förverkande av muta m. m. och av hjälpmedel vid

brott och brottsprodukter, vilka bestämmelser gäller enbart förverkande

på grund av brott och vidare är begränsade till brott enligt brottsbalken.

Utredningsmannen har ansett att föreskriften om förverkande av utpräg­

lat farliga brottsverktyg inte bör vara subsidiär till bestämmelsen i 2 §

om förverkande av hjälpmedel vid brott och brottsprodukter. Han har där­

för föreslagit, att ordningsföljden mellan dessa båda bestämmelser — vilka

båda förut fanns intagna i 2 kap. 17 § strafflagen — kastas om, så att be­

stämmelsen om förverkande av utpräglat farliga brottsverktyg kommer

först. Denna är nämligen enligt hans uppfattning den centrala föreskrif­

ten om indragning av farlig egendom. Ett par remissinstanser har gett ut­

tryck åt samma uppfattning. Med hänsyn till de avvikelser som utmärker

nu ifrågavarande bestämmelse i 3 § i förhållande till både den i 1 § och

den i 2 § anser jag inte, att utredningsmannens förslag innebär någon

förbättring i systematiskt hänseende. Jag förordar därför att nuvarande

ordning mellan bestämmelserna behålls. Det i några remissyttranden fram­

förda önskemålet, att bestämmelsen skall föras till en särskild paragraf,

har redan tillgodosetts vid brottsbalkens införande.

Utredningsmannen har föreslagit att exemplifieringen av farliga brotts­

verktyg slopas. Detta förslag bör följas. Med denna justering avses inte nå­

gon ändring i sak.

För att ange att förverkande är fakultativt används i brottsbalken,

liksom tidigare i strafflagen, flera olika uttryckssätt. Utredningsmannen

har föreslagit en förenkling på denna punkt. Han förordar som gemensam

formulering uttrycket »må ådömas» och, som en strängare variant, uttryc­

ket »skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat». Någon

saklig ändring i förhållande till gällande rätt avses inte. Liksom f. n. bör

alltså förverkande vara regeln. Remissinstanserna har riktat relativt stark

kritik mot det föreslagna mildare uttrycket »må». I synnerhet vid förver­

kande av muta och annan vinning befaras förslaget medföra en inte önskad

betydelseförskjutning. I fråga om förverkande av brottsverktyg och brotts­

produkter har remissinstanserna däremot inte gjort några invändningar.

I likhet med utredningsmannen anser jag att en förenkling i uttrycks­

sättet bör eftersträvas när det gäller att utmärka förverkandepåföljdens

fakultativa karaktär. Därigenom vinns — förutom en rent språklig förbätt­

ring — att brottsbalksreglerna blir bättre lämpade som förebilder för spe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

51

cialstraffrätten. I fråga om förverkande av vinning kan möjligen, som vissa

remissinstanser har framhållit, uttrycket »må» befaras medföra en försvag­

ning av presumtionen för förverkande. För dessa fall föreslår jag därför en

regel av innehåll att förverkande skall ske, om det inte är uppenbart obilligt.

När det gäller förverkande av hjälpmedel enligt 2 § bör det dock vara till­

räckligt att i enlighet med utredningsförslaget markera förverkandets fa­

kultativa karaktär med uttrycket »må förklaras förverkat».

I fråga om vem förverkande får riktas mot har utrednings­

mannen föreslagit, att en särskild bestämmelse införs i vilken de subjekt

uppräknas hos vilka förverkande får ske. Utredningsförslaget innebär inte

några större sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Remissinstan­

serna har överlag gillat förslaget. Också jag finner det välmotiverat med

en sådan bestämmelse och föreslår att den tas in som 4 § i 36 kap. Med en

sådan regel kan nuvarande bestämmelser i 1 och 2 §§ om skydd för god­

troende förvärvare och om begränsning i fråga om subjektet för förverkande

av hjälpmedel och brottsprodukter slopas.

Den särskilda bestämmelsen bör omfatta de subjekt som har räknats upp

i utredningsmannens förslag. Som jag strax kommer att beröra närmare

anser jag att i bestämmelsen bör dessutom anges vissa subjekt som inte

särskilt nämns i förslaget. Bland de subjekt mot vilka förverkande får rik­

tas kan urskiljas två grupper, nämligen dels sådana som har haft befatt­

ning med egendomen vid brottstillfället och dels sådana som har förvärvat

egendomen efter brottet.

Till den förra gruppen hör gärningsmannen och annan medverkande,

den i vars ställe någon av dessa var och den som har fått vinning genom

brottet. I fråga om den som har företrätts av gärningsmannen eller annan

medverkande har advokatsamfundet ifrågasatt, om han bör tas med bland

dem som kan ådömas förverkande. Samfundet har i anslutning härtill anfört

flera exempel på fall, i vilka en sådan regel skulle leda till stötande resultat.

Bl. a. har nämnts förverkande av brottsverktyg, som tillhör gärningsman­

nens omyndiga barn, och förverkande i repressivt syfte hos omyndig eller

dödsbo på grund av förmyndares resp. boutredningsmans brottsliga hand­

lande. Enligt min mening torde de skäl som i dessa och andra liknande fall

kan tala mot förverkande i tillräcklig omfattning kunna beaktas inom ramen

för förverkandets fakultativa karaktär. Däri torde ligga tillräcklig garanti

för att tredje man skall vara skyddad mot oskäligt förverkande på grund av

ställföreträdares brottslighet.

Till den andra gruppen av förverkandesubjekt har utredningsmannen

räknat den som har förvärvat egendomen efter brottet och därvid haft vet­

skap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med

den brottsliga gärningen. Genom en sådan regel skulle godtroende förvärva­

re skyddas.

Även jag anser att den som efter överlåtelse har förvärvat egendom i prin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

cip bör vara skyddad mot förverkande, såvida han ej därvid har haft vetskap

om sambandet mellan egendomen och brottet eller haft skälig anledning an­

taga sådant samband.

När det gäller förvärv genom gåva kan dock finnas skäl att gå längre. Den

nordiska straffrättskommittén har enhälligt gett uttryck åt den uppfattning­

en att förverkande bör kunna riktas mot gåvotagare oberoende av god tro.

För egen del vill j ag framhålla att det kan förekomma fall då man bör kun­

na tillgripa förverkande mot gåvotagare även om han har varit i god tro. Det

gäller t. ex. gåva till make eller barn. Eftersom egendomen vid gåva har mot­

tagits utan motprestation, framstår förverkande i sådana fall ofta som

mindre betänkligt. Jag ansluter mig därför till kommitténs mening.

Enligt gällande rätt hindrar ej heller förvärv genom dödsfall förverkande.

Detta följer av 36 kap. 9 § första stycket, som innehåller en preskriptionsre­

gel för förverkande, när påföljd inte längre kan ådömas på grund av den

brottsliges död. Den som har förvärvat egendom på grund av arv eller ge­

nom testamente är således inte skyddad mot förverkande av egendomen.

Detsamma torde gälla den som på grund av giftorätt har förvärvat egendom

vid bodelning i anledning av makes död. Som jag strax skall beröra närmare

förordar jag inte någon ändring i principen att förverkande kan ske även

efter den brottsliges död. De som har förvärvat egendomen på grund av så­

dana familjerättsliga fång som jag nu har nämnt bör — liksom gåvotagare

— anges i 4 §. Vad som gäller om den som har förvärvat egendom på grund

av giftorätt i anledning av dödsfall bör gälla också vid andra giftorättsför-

värv.

Förverkande kan ske samtidigt hos flera av de subjekt som anges i be­

stämmelsen. Detta överensstämmer med gällande rätt. Möjligheten till för­

verkande hos flera samtidigt får särskild betydelse, om värdeförverkande i

enlighet med vad jag förut förordat införs som alternativ till sakförverkan­

de. Liksom f. n. bör dock egendomens värde utgöra den yttersta gräns intill

vilken förverkande kan ske. Dubbelkonfiskation bör således vara utesluten.

Utredningsmannen har menat, att värdeförverkande som har ådömts flera

personer liksom f. n. bör åvila dessa solidariskt och att detta kan gälla utan

särskild föreskrift. Jag vill i likhet med hovrätten för Västra Sverige ifråga­

sätta om inte utredningsmannens uttalande om gällande rätt är alltför kate­

goriskt. Som hovrätten har anfört står en motsatt princip i bättre överens­

stämmelse med syftet bakom förverkande. Solidariskt förverkande står inte

heller väl samman med den här förut förordade principen om vinnings-

konfiskation. Vinning bör nämligen räknas särskilt för var och en som drab­

bas av förverkande. I vissa andra fall kan dock solidariskt förverkande vara

motiverat. Huvudregeln torde dock bli att förverkande inte ådöms solida­

riskt. Jag anser det inte nödvändigt att denna princip kommer till uttryck i

lagtexten.

Utredningsmannens förslag i denna del innehåller inte någon begräns­

54

för åtalet uppgår till tio år eller mera. Vid de brott som har kortare pre­

skriptionstid för åtal — två eller fem år — gäller för förverkandetalan en

särskild preskriptionstid om tio år. Den tvååriga preskriptionstiden för åtal

gäller när inte svårare straff än fängelse i ett år kan följa på brottet och

femårstiden gäller när det svåraste straffet är högre men inte över fängelse

i två år. Den nuvarande regleringen innebär således, att preskriptionstiden

för åtal och förverkandetalan sammanfaller endast vid grövre brottslighet.

Utredningsmannen har föreslagit, att den av honom förordade preskrip­

tionsregeln för förverkande skall gälla även inom specialstraffrätten. Inom

denna är enbart bötesstraff en vanlig påföljd och när fängelse förekommer

överstiger maximistraffet vanligen inte fängelse i ett år. För grov brottslig­

het brukar det svåraste straffet uppgå till fängelse i högst två år. Den av ut­

redningsmannen föreslagna regeln får således sin största betydelse inom spe­

cialstraffrätten.

Utredningsmannens förslag är tilltalande från kriminalpolitisk synpunkt.

Förverkande betraktas ofta, särskilt av den som drabbas därav, som en del

av bestraffningen för brottet. Det kan då synas rimligt att hotet om en sådan

sanktion inte kvarstår längre tid än hotet om åtal för brottet. Tungt vägande

remisskritik har emellertid framförts mot denna del av förslaget. Åtskilliga

remissinstanser har funnit det stötande att en person, som har begått brott

för vilket åtal preskriberas redan efter två år, skall kunna behålla kanske

en större förmögenhet genom att hålla sig undan under denna relativt korta

tid. Det betonas särskilt att hänsyn måste tas till att den föreslagna regeln

skall gälla även inom specialstraffrätten. Inom denna är straffmaxima ofta

låga och preskriptionstiden för åtal följaktligen kort, medan de värden som

bör konfiskeras kan vara av betydande storleksordning. I vissa remissvar

framhålls också, att det ofta händer att brottet inte upptäcks inom en tvåårs­

period. De invändningar som sålunda har framförts under remissbehand­

lingen måste enligt min mening beaktas. Den kortaste preskriptionstiden för

åtal, två år, förefaller helt otillräcklig med hänsyn till att det även vid brott

med lågt straffmaximum ofta kan vara fråga om förverkande av stora för-

mögenhetsvärden. Den nuvarande tioårsregeln måste å andra sidan anses

för sträng med tanke på de lindrigare fallen. Enligt min uppfattning får en

femårig preskriptionstid för förverkande anses lämplig för de fall då åtals-

preskription inträffar efter högst fem år. En sådan regel synes tillfredsstäl­

lande både från kriminalpolitisk synpunkt och med hänsyn till kravet på en

effektiv förverkandesanktion. Den föreslagna lösningen stämmer också bätt­

re överens med uppfattningen i övriga nordiska länder sådan den har kom­

mit till uttryck i nordiska straffrättskommitténs betänkanden och den

danska förverkandelagstiftningen. Den föreslagna ändringen berör inte för­

verkande av s. k. utpräglade brottsverktyg. Sådant förverkande kan ju ske

oberoende av om något brott har begåtts och bör därför inte heller vara un­

derkastat preskription.

Kravet i 9 § första stycket, att talan om förverkande får väckas bara om

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

55

det är påkallat från allmän synpunkt i sådant fall då åtalspreskription har

inträtt, bör behållas.

Frågan om preskriptionsregelns tillämpning inom specialstraffrätten vill

jag återkomma till i samband med behandlingen av de specialstraff rättsliga

reglerna.

Möjligheten att förklara egendom förverkad på grund av brott kan enligt

nuvarande ordning (9 §) falla bort även till följd av att den brotts­

lige dör, innan han har dömts för det brott som kan medföra förverkan­

de. Samma tioårsregel som vid åtalspreskription är då tillämplig. Förverkan­

de kan alltså ådömas även efter den brottsliges död, men endast om stäm­

ning har delgetts inom tio år från det brottet begicks. Utredningsmannen vill

även i detta avseende genomföra principen att förverkande inte skall kunna

användas, när straff eller annan påföljd för brottet är utesluten. Han har

därför föreslagit att förverkandetalan i princip inte skall få väckas efter den

brottsliges död. I denna del har utredningsförslaget fått ett övervägande ne­

gativt mottagande under remissbehandlingen, även av sådana remissinstan­

ser som har godtagit förslaget om verkan av åtalspreskription. Man finner

det stötande och olämpligt att förverkande inte kan ådömas efter gärnings­

mannens död. Därvid framhålls som särskilt otillfredsställande, att den

brottsliges dödsbo eller någon som har beretts vinning genom brottet får be­

hålla vinningen. En remissinstans har också påpekat det olämpliga i att den

föreslagna regeln skall medföra att den som har förvärvat egendom i ond tro

inte kan drabbas av förverkande. I dansk förverkandelagstiftning har den

principen införts att konfiskationsansvar faller bort vid gärningsmannens

död men undantag har samtidigt gjorts för vinningskonfiskation under mo­

tivering att det skulle vara stötande om vinning av brott skulle tillfalla den

dödes arvingar. De kritiska synpunkter som har kommit till uttryck under

remissbehandlingen synes böra beaktas. Den nuvarande principen, att för­

verkande skall vara möjligt även sedan den brottslige har avlidit, bör behål­

las. Möjligheten bör givetvis inte vara till tiden obegränsad. Jag vill föreslå

en femårsregel här på samma sätt som vid preskription av förverkandetalan

i anslutning till åtalspreskription. Femårstiden bör även här gälla oavsett fö­

remålet för förverkande. Den nuvarande särskilda åklagarprövningen bör

stå kvar. Därigenom får åklagaren möjlighet att underlåta att föra talan om

förverkande t. ex. när en sådan rättsverkan skulle vara obillig i det enskilda

fallet.

En regel om preskription av ådömt förverkande infördes

först med brottsbalken, där den intagits i 36 kap. 10 §, efter förslag av straff­

lagberedningen. Dess förslag förelåg, när utredningsmannen hade att ta

ställning till problemet. Han har därför utgått från detta förslag men i stäl­

let för en tioårig preskriptionstid förordat en preskriptionstid av fem år.

Utredningsmannen har emellertid även gett uttryck åt vissa sympatier för

gällande ordning. Han har därvid framhållit, att en kort preskriptionstid inte

56

enbart är till fördel för den dömde. Denna synpunkt har betonats ytterligare

i några remissvar. Det skäl som främst åberopats för den nuvarande tioåriga

preskriptionstiden är att en kortare tid skulle utgöra ett allvarligt hinder

mot effektiv indrivning. En sådan längre preskriptionstid har ansetts nöd­

vändig med hänsyn till att man här — till skillnad från vad som gäller vid

verkställighet av bötesstraff — saknar möjlighet att använda införselinstitu­

tet och inte heller har tillgång till hotet om förvandlingsstraff. De remissin­

stanser som föredragit en kortare preskriptionstid har som en fördel fram­

hållit, att den dömde därvid inte blir utsatt för hotet om verkställighet un­

der alltför lång tid. Dessutom har bl. a. riksrevisionsverket ansett det vara

fördelaktigt från praktisk synpunkt om ärendena rörande verkställighet av

förverkande kunde avslutas inom kortare tid än tio år.

Vid bedömningen av vilken preskriptionstid som är lämpligast i fråga om

verkställighet av beslut om förverkande måste man liksom vid preskription

av förverkandetalan väga hänsynen till den dömde mot kravet på sanktio­

nens effektivitet. Det förefaller mig, mot bakgrund av de synpunkter som

har kommit fram under remissbehandlingen, inte tillräckligt motiverat att

förkorta den nuvarande preskriptionstiden. I det fall då förverkandebeslutet

gäller stora belopp torde det också kunna vara förmånligare för den dömde

att preskriptionstiden är längre, eftersom indrivningsmyndigheten annars

kan tvingas att försätta honom i konkurs. Skilda regler för t. ex. vinnings-

förverkande och annat förverkande kan inte anses ändamålsenligt. Jag före­

slår därför inte någon ändring av preskriptionstidens längd vid ådömt för­

verkande. Som jag senare kommer att beröra närmare anser jag däremot ti­

den nu vara mogen att göra denna preskriptionsregel direkt tillämplig inom

specialstraffrätten.

Inom specialstraffrätten finns vissa obligatoriska förverkan­

deregler. Till undvikande av orimliga följder av dessa har utrednings­

mannen föreslagit en generell bestämmelse som gör det möjligt att begränsa

användningen av obligatoriskt förverkande inom specialstraffrätten. Eu så­

dan regel har särskilt rekommenderats under remissbehandlingen. Också

jag finner det angeläget att förverkandelagstiftningen kompletteras med en

allmän föreskrift av detta slag. Jag förordar därför att det bland de allmän-

straffrättsliga reglerna i brottsbalken som en ny 11 § tas in en särskild be­

stämmelse, som ger domstolarna möjlighet att underlåta förverkande när

detta skulle vara uppenbart obilligt.

En fråga som visserligen är av mera teknisk natur men som har väsentlig

praktisk betydelse, särskilt inom specialstraffrätten, är den om man i varje

förverkandebestämmelse skall behöva upprepa till vem förverkandet skall

ske. Som jag tidigare har nämnt tillfaller nu förverkad egendom så gott

som uteslutande kronan. Bland undantagen kan nämnas jaktförfattningar-

na. Att förverkande sker till kronan anges uttryckligen i 36 kap. 1 och

2 §§. Detsamma gäller inom specialstraffrätten. I likhet med utrednings­

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

57

mannen anser jag att huvudregeln, nämligen att förverkad egendom tillfal­

ler kronan, skall föras till en särskild bestämmelse. Jag föreslår att den tas

in i en ny paragraf, 12 §. Frågan om regelns tillämpning inom specialstraff­

rätten vill jag strax återkomma till.

Liksom utredningsmannen anser jag, att det inte föreligger tillräckliga

skäl att införa någon särskild bestämmelse om verkställighetspreskription

vid dödsfall.

Specialstraff rättsliga förverkanderegler

Inom specialstraffrätten saknas i allmänhet generella bestämmelser om

förverkande. Författningarna inom detta område måste därför i stor ut­

sträckning belastas med utförliga regler i ämnet. Brottsbalken reglerar

vissa frågor som är gemensamma för hela förverkandelagstiftningen och

det är naturligt att dess bestämmelser blir direkt tillämpliga även inom

specialstraffrätten. I det föregående har jag också föreslagit en sådan ut­

vidgning av tillämpningen av brottsbalkens förverkanderegler.

Vissa av dessa bestämmelser är redan nu direkt tillämpliga inom special­

straffrätten. Hit hör reglerna i 3 § om förverkande av s. k. utpräglade

brottsverktyg och i 6—8 §§ om bl. a. verkan av olika påföljder och om för­

verkande hos den som ej fyllt femton år eller lider av sinnessjukdom etc.

Utredningsmannen anser att också reglerna om vem förverkande får riktas

mot och om skydd för sakrättshavare (nu 4 §), om åtgärder till förebyggan­

de av missbruk (nu 5 §) samt om preskription och verkan av den brottsliges

död (nu 9 och 10 §§) bör få samma vidsträckta tillämpningsområde.

Jag delar utredningsmannens uppfattning. Visserligen anses några av

dessa bestämmelser redan kunna tillämpas åtminstone analogivis utanför

brottsbalken men det får — bl. a. för undvikande av tolkningssvårigheter

— anses lämpligare att de ges allmän giltighet.

Av de nämnda paragraferna har 5 § — om åtgärd till förebyggande av

missbruk — redan nu sådan lydelse att den utan ändring kan tillämpas

direkt inom specialstraffrätten. Vid utformningen av bestämmelserna i den

nya 4 § om vem förverkande kan riktas mot måste emellertid den generella

giltigheten beaktas. Tidigare har jag framhållit, att skälet till förslaget att

slopa gällande begränsning av förverkande i vissa fall till uppsåtliga brott är

att bestämmelsen skall kunna tillämpas också inom specialstraffrätten. Men

specialstrafRättsliga särregler bör kunna finnas vid sidan av 4 §. För den

skull bör i paragrafen anges, att den gäller endast om annat inte har före­

skrivits.

Också lydelsen av 9 och 10 §§ bör ändras så att paragraferna kan tillämpas

direkt på specialstraffrättsliga bestämmelser.

I det föregående bar jag föreslagit, att som ny paragraf i förverkande-

kapitlet, 12 §, införs en bestämmelse om att förverkad egendom tillfaller

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

58

kronan. Även denna bestämmelse bör få allmän giltighet. Inom special-

straffrätten förekommer fortfarande regler om att förverkad egendom skall

tillfalla annan än kronan. Med hänsyn till dessa bör undantag göras för de

fall då annat är föreskrivet.

Utredningsmannen har föreslagit ytterligare ett par generella bestämmel­

ser. Den ena, som syftar till att begränsa möjligheten att använda obligato­

riskt förverkande inom specialstraffrätten, har jag behandlat i det föregåen­

de. Den andra bestämmelsen gäller förverkande av emballage. Vissa special-

författningar innehåller regler om sådant förverkande. En generell regel

därom torde dock inte vara nödvändig, eftersom en naturlig tolkning av en

förverkandeföreslcrift torde leda till att denna också omfattar emballage. Jag

föreslår därför inte någon särskild bestämmelse i ämnet.

Sammanfattningsvis kan om förslaget i denna del sägas, att 3—12 §§ bör

bli direkt tillämpliga också inom specialstraffrätten och att 1 och 2 §§, som

är begränsade till förverkande vid brott enligt brottsbalken, bör tjäna som

förebilder för ny lagstiftning utanför balken.

Bristerna inom specialstraffrätten botas inte helt genom att flera av

brottsbalkens förverkanderegler får allmän giltighet. Den av utrednings­

mannen föreslagna översynen av de specialstraffrätts liga

förverkandereglerna bör också ske. En granskning i ett enda sam­

manhang av hela förverkandelagstiftningen skulle givetvis vara värdefull

men skulle enligt min uppfattning knappast kunna genomföras i praktiken,

eftersom antalet specialförfattningar är mycket stort. Det torde vara en mera

realistisk tanke att söka genomföra översynen successivt. Specialförfattning­

arnas förverkandebestämmelser bör ses över så snart det blir aktuellt att

ändra en författning i mera väsentlig utsträckning.

Denna översyn bör ske efter vissa riktlinjer. I första hand bör

noga prövas, om bestämmelser om förverkande över huvud skall behållas

eller föras in i författningen. Jag delar visserligen inte helt utredningsman­

nens negativa inställning till förverkande som kriminalpolitiskt instrument

men anser dock att en viss restriktivitet bör iakttas. Framför allt kan en viss

återhållsamhet vara befogad vid sådant förverkande som används i förmö-

genhetsreducerande och bestraffande syfte. I allmänhet bör i första hand un­

dersökas om straffskalan kan utformas så att man får en lämplig påföljd.

Men straffen kan — som det också har framhållits under remissbehandling­

en ■—-i flera fall behöva kompletteras med förverkandesanktioner. En sär­

skild fråga i detta sammanhang är i vad mån förverkande skall knytas till

ouppsåtliga lagöverträdelser. Som utredningsmannen har konstaterat är de

specialstraffrättsliga oaktsamhetsbrotten genomsnittligt av mindre allvarlig

beskaffenhet än de uppsåtliga. Därför bör man vara sparsam med bestäm­

melser om förverkande vid ouppsåtligt handlande.

Utformningen av de specialstraffrättsliga bestämmelserna bör ske med

de allmänstraffrättsliga reglerna som förebild. En fråga, som särskilt bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

59

uppmärksammas, är att fällande straffdom inte bör göras till förutsättning

för förverkande. Äldre föreskrifter av denna typ bör rensas ut och i fort-

sättningen bör det liksom vid förverkande enligt brottsbalken endast krä­

vas, att någon har gjort sig skyldig till brottsligt handlande. Vidare bör

förverkandereglerna inom specialstraffrätten ge domstolen möjlighet att

underlåta förverkande av billighetshänsyn. Den bestämmelse av detta slag

som jag har föreslagit i brottsbalken (11 §), kommer på så sätt att ha bety­

delse endast under en övergångstid. Om värdeförverkande skall förekomma,

bör sådant förverkande konstrueras på samma sätt som jag har föreslagit

beträffande brottsbalksreglerna. Värdeförverkande bör alltså vara alterna­

tivt och inte subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

I fråga om hos vem förverkande får ske har jag föreslagit att det i en ny

bestämmelse i brottsbalken (4 § första och andra styckena) anges de olika

subjekt mot vilka förverkande får riktas. Denna föreskrift ger möjlighet till

avvikelser inom specialstraffräften. Endast om inte annat är föreskrivet,

kommer brottsbalksregeln att gälla. Det betyder att man i varje särskilt fall

bör överväga, om det finns anledning att förordna annorlunda i specialför­

fattningen. Kretsen av subjekt kan ju tänkas böra vara antingen vidare el­

ler mera inskränkt. Om brottsbalksregeln skall vara tillämplig, behöver gi­

vetvis ingen hänvisning till brottsbalken göras i specialförfattningen.

Beträffande behandlingen av särskild rätt till egendom, som förklaras

förverkad, saknas i allmänhet regler i specialförfattningarna. Eftersom den

föreslagna brottsbalksregeln i detta ämne (4 § tredje stycket) inte är begrän­

sad till brottsbalksbrott, kommer emellertid denna regel att gälla även med

avseende på specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser. Motsvarande

gäller reglerna i brottsbalken om åtgärder till förebyggande av missbruk av

egendom, som annars skulle ha förverkats (5 §), samt om preskription och

verkan av den brottsliges död (9 och 10 §'§)•

Med hänsyn till den föreslagna generella regeln i brottsbalken (12 §) om

att förverkad egendom tillfaller kronan, om inte annat är föreskrivet, behövs

i fortsättningen inte utsägas i specialförfattningen att egendomen skall till­

falla kronan, när så skall vara fallet.

Lagförslag

På grund av de överväganden som jag nu har redovisat har inom justi­

tiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Detta förslag föranleder vissa följdändringar inom specialstraffrätten. Så­

lunda har upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 §

luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), förslag till lag angående upphä­

vande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,

förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari

1964 (nr 19) och förslag till lag angående upphävande av 4 § lagen den

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

60

1 april 1966 (nr 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på

öppna havet. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende

som bilaga 2.

De särskilda bestämmelserna

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Förslaget innebär ändringar i 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken. Dess­

utom föreslås att två nya paragrafer, 11 och 12 §§, införs i samma kapitel.

1

§•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förverkande av vinning av

brott och av förlag för brott.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen förstås med vinning

dels den ursprungliga vinningen och dels egendomens värde. Kan värdet

inte fastställas exakt, bör vinningen bestämmas till ett skäligt belopp. Som

hittills kan även rättigheter, t. ex. fordringsrätter, bli föremål för vinnings-

förverkande. Därvid gäller samma regler som för förverkande av föremål.

Liksom tidigare avses med bestämmelsen endast vinning som har upp­

stått genom en gärning som är brottslig enligt balken. Även begränsningen

till sådan vinning som inte motsvaras av skada för enskild behålls. Härige­

nom kommer förverkande enligt paragrafen att vara tillämpligt vid samma

slags brottslighet som förut. Som vinning kan således förverkas muta och

annan otillbörlig förmån samt vederlag för brott. Vidare omfattas sådan vin­

ning som faller in under det nu gällande andra stycket av paragrafen, t. ex.

vinning av koppleri eller främjande av otukt enligt 6 kap. 7 § och av häleri

enligt 9 kap. 6 § första stycket, om häleriet innebär att någon bereder sig

otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Ytterligare exempel är vin­

ning av dobbleri enligt 16 kap. 14 § och av spioneri enligt 19 kap. 5 §.

När det talas om vinning i paragrafens nu gällande andra stycke avses

nettovinst. Detsamma bör gälla i fortsättningen för vinningsförverkande

enligt 1 § i förslaget. Utgifter eller omkostnader som varit förbundna med

vinningen skall således i princip dras av när den förverkade egendomens

omfattning beräknas.

Förlag för brott har i förslaget liksom i gällande bestämmelse samma

innebörd som i bestämmelsen om förberedelse till brott i 23 kap. 2 §, dvs.

pengar eller annan egendom som är avsedd till bestridande av utgifter som

är förbundna med förövande av brott. Som jag tidigare har framhållit torde

förlag i denna mening inte kunna betecknas som vinning. En särskild regel

om förverkande av förlag har därför tagits in i denna paragraf. Endast för­

lag som har mottagits kan förverkas.

Att förverkande är fakultativt får enligt gällande rätt anses innebära att

såväl sak- som värdekonfiskation kan ske partiellt. Utredningsmannen har

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

62

förhållande till sakförverkande, bör det dock i princip inte tillgripas, när

förverkande av hjälpmedel och brottsprodnkter sker i brottsförebyggande

syfte. Sker förverkande i annan mera repressiv avsikt, kan det likväl vara

skäl att använda värdeförverkande med en viss återhållsamhet, när hjälp­

medlet eller brottsprodukten finns i behåll.

Regeln i nu gällande andra stycke av 2 § om skydd för godtrosförvärvare

ersätts av 4 § d) i förslaget. Att den förverkade egendomen även i fortsätt­

ningen skall tillfalla kronan följer av 12 § i förslaget.

3

§•

Utom viss redaktionell jämkning har inte företagits annan ändring i

denna paragraf än att exemplifieringen av utpräglat farliga brottsverktyg

har slopats. Därmed avses som jag har framhållit i den allmänna motive­

ringen inte någon ändring i sak.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

4 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vem förverkande får riktas

mot. Dessutom regleras behandlingen av särskild rätt till egendom, som för­

klaras förverkad.

Paragrafens första stycke, som motsvarar 2 kap. 17 a § första stycket i

utredningsmannens förslag, innehåller en uppräkning av de subjekt mot

vilka förverkande kan riktas. Bestämmelsen gäller inte förverkande enligt

3 § av s. k. utpräglat farliga brottsverktyg. Sådant förverkande kan enligt

förslaget liksom f. n. ske utan begränsning till särskilda subjekt. Begräns­

ningen har i förevarande 4 § kommit till uttryck genom att paragrafen

gjorts tillämplig endast på förverkande på grund av brott.

Under a) anges att förverkande kan ske hos gärningsmannen eller annan

som medverkat till brottet. Förverkande kan således i princip alltid ske hos

den brottslige. Vinning får dock inte förverkas hos annan än den som har

gjort vinningen.

Enligt b) kan förverkande ske hos den i vars ställe gärningsmannen eller

annan medverkande var. Med att vara i någons ställe förstås detsamma som

i nuvarande 2 § första stycket (betänkandet s. 32). Bland de subjekt hos

vilka förverkande kan ske med stöd av denna bestämmelse kan nämnas bo­

lag och andra juridiska personer.

Under c) sägs att förverkande kan ske hos den som har beretts vinning

genom brottet. Samma regel torde ha gällt förut utan uttrycklig bestäm­

melse. Möjligheten att förverka muta och annat dylikt enligt 1 § var näm­

ligen inte begränsad till den som hade begått brottet. Utredningsmannen

bär använt 3 kap. 7 § strafflagen (numera 23 kap. 7 § brottsbalken) som

förebild. Han har därför föreslagit att förverkande skall kunna tillgripas

mot den som »avsiktligen beretts vinning eller tillägnats något». Jag anser

avsiktligen vara onödigt förstärkande och att tillägnelse endast är ett exem­

63

pel på vinning. Den som har berett s vinning genom brott kan givetvis vara

någon av dem som anges under a) och b). Men under c) faller även

annan som har fått vinning direkt genom brottet, t. ex. en ämbetsmans

släkting när muta har lämnats direkt till denne. Att vinningen finns i be­

håll har inte gjorts till förutsättning för att den skall kunna förverkas hos

mottagaren. Om vinningen inte finns kvar, kan detta dock i vissa fall göra

att förverkande framstår som obilligt.

Under d) upptas en bestämmelse om förverkande hos den som efter brot­

tet har förvärvat egendomen. Förverkande kan ske hos den som har för­

värvat egendomen genom giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva.

Vidare kan förverkande riktas mot den som efter brottet bär förvärvat egen­

domen på annat sätt och vid förvärvet haft vetskap om eller skälig anled­

ning till antagande om egendomens samband med brottet. Bestämmelsen

ersätter reglerna i nuvarande 1 och 2 §§ om skydd för godtrosförvärvare.

Särskild rätt nämns inte uttryckligen i lagtexten. Av paragrafens tredje

stycke får emellertid anses följa att det för förverkande av sådan rätt gäl­

ler samma regler som för förverkande av egendom.

Vid onerösa fång krävs således vetskap om eller skälig anledning till an­

tagande om egendomens samband med brottet för att förverkande skall

kunna ske hos förvärvare. Härigenom markeras, att skyddet för förvärva­

ren sträcker sig längre än enligt civilrättsliga regler om god tro. Liknande

uttryck används i bestämmelsen om häleriförseelse i 9 kap. 7 §. För att gå

fri från ansvar för detta brott torde vid t. ex. köp av tjuvgods inte fordras

samma grad av aktsamhet som krävs för ett civilrättsligt godtrosförvärv.

Enligt paragrafens andra stycke får egendomen inte förklaras förverkad,

om den vid brottet tillhörde annan än den som anges i första stycket under

a)—c). Denna bestämmelse saknar motsvarighet i utredningsmannens för­

slag. Den föreslagna begränsningen, som kan förefalla naturlig, bör som

jag har anfört i den allmänna motiveringen anges uttryckligen i lagtexten.

Tredje stycket innehåller, att särskild rätt till egendom som förklaras för­

verkad består, om ej annat förordnas. Det motsvarar 2 kap. 17 a § andra

stycket i utredningsförslaget och ersätter nuvarande 4 §. Med särskild rätt

förstås begränsade sakrätter liksom säljares rätt till gods som har sålts

under äganderättsförbehåll.

Paragrafen avses vara direkt tillämplig även inom specialstraffrätten.

Innehåller en specialförfattning en bestämmelse om subjekt för förverkande

av annat innehåll än förevarande paragraf, skall den bestämmelsen gälla i

stället. Som förut har nämnts skall emellertid föreskriften i tredje stycket

om särskild rätt till egendomen gälla utan undantag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

9 §.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen, bör den särskilda

preskriptionstiden för talan om förverkande ändras. Den tid inom vilken

64

stämning skall ha delgetts för att förverkande skall kunna ske, när påföljd

inte längre kan ådömas, föreslås sänkt från tio till fem år. Denna tid gäller

vare sig orsaken till att påföljd ej längre kan ådömas är att åtalspreskrip-

tion har inträtt eller den brottslige har avlidit. Vidare har bestämmelsen

formulerats om så att den skall kunna tillämpas direkt inom specialstraff­

rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

10

§.

I denna paragraf föreslås endast en redaktionell ändring för att markera

att bestämmelsen i fortsättningen skall vara direkt tillämplig även inom

specialstraffrätten. Med beslut om förverkande avses också förordnande en­

ligt 4 § tredje stycket i förslaget om att särskild rätt i förverkad egendom

skall upphöra.

11

§•

Bestämmelserna i denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt.

Paragrafen innehåller att, om det i lag eller författning är föreskrivet att

egendom skall förklaras förverkad, detta likväl får underlåtas, om förverkan­

de är uppenbart obilligt. Detsamma skall enligt paragrafen gälla i fråga om

annan särskild rättsverkan av brott. Som jag har anfört i den allmänna

motiveringen syftar regeln till att begränsa användningen av de obliga­

toriska förverkanderegler som finns kvar inom specialstraffrätten. Regeln

är — liksom regeln i 8 § om skälighetsprövning när brottet har begåtts av

psykiskt abnorm eller minderårig person — tillämplig även på annan sär­

skild rättsverkan av brott.

12

§.

Denna paragraf är ny och innehåller att förverkad egendom tillfaller

kronan, om inte annat är föreskrivet. Bestämmelsen ersätter de särskilda

reglerna i nuvarande 1 och 2 §§ om att egendom skall förklaras förverkad

till kronan. Paragrafen är direkt tillämplig även inom specialstraffrätten.

I den mån denna regel skall gälla, dvs. att egendomen skall tillfalla kronan,

behövs således inte någon särskild bestämmelse härom i specialförfatt­

ningen.

Övergångsbestämmelser

Enligt förslaget skall lagen träda i kraft den 1 juli 1968.

De nya bestämmelserna medför vissa sakliga ändringar av gällande för­

verkanderegler. Några av ändringarna innebär vidgade möjligheter att för­

klara egendomen förverkad i anledning av brott. Enligt gällande bestämmel­

ser kan förverkande av egendom på grund av brott inte ske hos den som efter

brottet i god tro har förvärvat egendomen genom gåva. Den nya lagen inne­

bär en skärpning på denna punkt genom att förverkande enligt 4 § första

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

65

stycket d) kan ske också hos godtroende gåvotagare. Hos sådan person bör

förverkande inte ske, när egendomen har mottagits av denne efter brottet

men före den nya lagens ikraftträdande. När fråga är om förverkande på

grund av brott, som har begåtts före lagens ikraftträdande, bör även övriga

delar av 2 § i dess äldre lydelse tillämpas i stället för 2 § och 4 § första och

andra styckena enligt den nya lydelsen. En uttrycklig föreskrift i dessa av­

seenden bör meddelas.

Övriga regler torde genast kunna tillämpas utan särskild övergångsbe­

stämmelse.

Övriga lagförslag

I 13 kap. 13 § andra stycket luftfartslagen finns en bestämmelse som mot­

svarar nuvarande bestämmelse i 36 kap. 4 § brottsbalken om luftpanträtt

och inteckning i luftfartyg som förklaras förverkat. Om brottsbalksregeln

ändras enligt förevarande förslag, bör bestämmelsen i luftfartslagen upp­

hävas. Dessutom bör en redaktionell jämkning göras i paragrafens tredje

stycke.

Även i 11 § lagen om straff för varusmuggling och 4 § lagen om förbud i

vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet finns bestämmelser om

särskilda rättigheter i förverkad egendom. Bestämmelserna har sin fulla

motsvarighet i nuvarande 36 kap. 4 § brottsbalken. Också dessa bestämmel­

ser föreslås bli upphävda.

Krigshandelslagen innehåller i 4 § andra stycket en hänvisning till be­

stämmelsen i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken om förverkande av

vinning. Förslaget till ändrad lydelse av 36 kap. 1 § brottsbalken innebär,

att paragrafens nuvarande bestämmelser förs samman till ett enda stycke.

Hänvisningen blir således felaktig och måste ändras. 4 § andra stycket

krigshandelslagen bör därvid formuleras om så att dess lydelse stämmer

överens med regeln i 36 kap. 1 § brottsbalken om vinningsförverkande. Den

nya formuleringen torde inte innebära någon nämnvärd ändring i sak.

Också dessa lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande inhämtas enligt 87 § regeringsfor­

men genom utdrag av protokollet över förslagen till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957

(nr 297),

3) lag angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr bl8) om

straff för varusmuggling,

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 79

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

(nr 19),

5) lag angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om

förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

⁶⁶

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

67

Bilaga 1

Utredningsmannens förslag till ändrade förverkandebestämmelser

i strafflagen

(Vid tiden för förslaget gällande

lydelse)

2 kap. 16 §.

Muta så ock för främjande av

brott avsett förlag eller vederlag och

annat dylikt, som lämnats eller mot­

tagits då det i denna lag är särskilt

belagt med straff, skall om det ej är

uppenbart obilligt, förklaras förver­

kat till kronan; utgjordes egendo­

men av annat än penningar och fin­

nes den ej i behåll, må i stället vär­

det förklaras förverkat. Vad nu sagts

gälle dock ej mot den som i god tro

förvärvat här avsedd egendom eller

särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i

denna lag är belagd med straff, haft

vinning, som ej motsvaras av skada

för enskild, må han efter ty prövas

skäligt förpliktas att utgiva däremot

svarande belopp till kronan.

2 kap. 17 §.

(Andra stycket, jfr nedan.) Ändå

att fall, varom i första stycket sägs,

ej är för handen, må dyrk, falskt

mynt eller annat föremål, som på

grund av sin särskilda beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt kan

befaras komma till brottslig använd­

ning, förklaras förverkat.

(Första stycket, jfr ovan.) Vad

som använts såsom hjälpmedel vid

gärning, vilken i denna lag är be­

lagd med straff, eller frambragts ge­

nom sådan gärning må, såvitt ägaren

eller någon som var i hans ställe

uppsåtligen förövat gärningen eller

medverkat därtill, förklaras helt eller

delvis förverkat till kronan, om det

(Föreslagen lydelse)

2 kap. 16 §.

Har muta, för främjande av brott

avsett förlag eller vederlag eller an­

nat dylikt lämnats eller mottagits då

det i denna lag är särskilt belagt med

straff, må det lämnade eller mottag­

na eller dess värde förklaras helt el­

ler delvis förverkat.

Har någon i annat fall av gärning,

som i denna lag är belagd med straff,

haft vinning, som ej motsvaras av

skada för enskild, må vinningen för­

klaras helt eller delvis förverkad.

2 kap. 17 §.

Föremål, som på grund av sin sär­

skilda beskaffenhet och omständig­

heterna i övrigt kan befaras komma

till brottslig användning, må förkla­

ras förverkat.

Ändå att fall, varom i första styc­

ket sägs, ej är för handen, må vad

som använts såsom hjälpmedel vid

gärning, vilken i denna lag är belagd

med straff, eller frambragts genom

sådan gärning förklaras helt eller

delvis förverkat, om det är påkallat

till förebyggande av brott. Samma

lag vare om hjälpmedel, varmed nå-

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Vid tiden för förslaget gällande

lydelse )

är påkallat till förebyggande av brott

eller eljest särskilda skäl föreligga

och det ej är uppenbart obilligt; fin­

nes egendomen ej i behåll, må i stäl­

let värdet förklaras förverkat. Sam­

ma lag vare om hjälpmedel, varmed

någon tagit befattning som innebär i

denna lag straffbelagd förberedelse

till brott. Vad nu sagts gälle dock

ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

Avser förverkandeförklaring fartyg,

som besväras av sjöpanträtt eller in­

teckning, eller luftfartyg, besvärat

av luftpanträtt eller inteckning, må

domstolen ock förklara, att panträt­

ten skall upphöra i den förverkade

egendomen. Finnes i annat fall nå­

gons rätt till föremål som förklaras

förverkat böra oaktat förklaringen

bestå, göre domstolen förbehåll där­

om.

(Tredje stycket.) I stället för för­

verkande äge rätten föreskriva åt­

gärd till förebyggande av missbruk.

(Föreslagen lydelse)

gon tagit befattning som innebär i

denna lag straffbelagd förberedelse

till brott.

Rätten äge i stället för att förklara

egendomen förverkad föreskriva åt­

gärd till förebyggande av missbruk.

2 kap.17 a §.

Förverkande på grund av straff­

belagd gärning må ådömas den som

utfört gärningen eller såsom anstif­

tare eller medhjälpare medverkat

därtill, den i vars ställe gärnings­

man, anstiftare eller medhjälpare

var, den som genom gärningen av­

siktligen beretts vinning eller tilläg­

nats något ävensom den som efter

gärningen förvärvat egendom eller

särskild rätt därtill med vetskap el­

ler skälig anledning till antagande

om egendomens samband med gär­

ningen.

Särskild rätt till föremål, som för­

klaras förverkat, består, där ej dom­

stolen i enlighet med vad som gäller

om förverkande av föremål förord­

nar att rätten skall upphöra.

Vad som förklaras förverkat skall,

om ej annat år föreskrivet, tillfalla

kronan.

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Vid tiden för förslaget gällande

lydelse)

2 kap. 18 §.

Är straff förfallet, må talan an­

gående påföljd som avses i 16 eller

17 § av åklagare väckas allenast om

statsåklagaren finner det vara ur all­

män synpunkt påkallat.

5 kap. 13 §.

Dör förbrytare------------ den egen­

domen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 §

sägs må, om det finnes skäligt, ådö-

mas utan hinder av förbrytarens

död.

5 kap. 19 a §.

Talan om ådömande av påföljd

som i 2 kap. 16 § eller 17 § första

stycket sägs må, där straff är för­

fallet, ej väckas senare än tio år från

det brottet begicks.

5 kap. 20 §.

Ådömt straff------------ omedelbart

ådömts.

Ådömda böter — --------laga kraft.

Har villkorligt------------laga kraft.

(Föreslagen lydelse)

(Paragrafen upphäves.)

5 kap. 13 §.

Dör förbrytare------------ den egen­

domen.

5 kap.19 a §.

Är straff för brott förfallet, må

påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 §

andra stycket sägs ej ådömas i an­

nat fall än då stämning med yrkan­

de om påföljden på sätt därom är

stadgat delgivits eller kungjorts in­

nan straffet förföll.

5 kap.20 §.

Ådömt straff--------— omedelbart

ådömts.

Ådömda böter------------ laga kraft.

Har villkorligt -----------laga kraft.

Ådömd förverkandepåföljd bort­

faller i den mån verkställighet ej

skett inom fem år från det beslutet

vann laga kraft.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Bilaga 2

1) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i samma kapitel skall in­

föras två nya paragrafer, 11 och 12 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande Igdelse)

(Föreslagen lydelse)

36 KAP.

1

Muta, så ock för främjande av

brott avsett förlag eller vederlag och

annat dylikt, vars lämnande eller

mottagande enligt denna balk utgör

brott, skall förklaras förverkat till

kronan, om det ej är uppenbart obil­

ligt; utgjordes egendomen av annat

än penningar och finnes den ej i be­

håll, må i stället värdet förklaras för­

verkat. Vad nu sagts skall dock ej

gälla mot den som i god tro förvär­

vat här avsedd egendom eller sär­

skild rätt därtill.

Har någon eljest av brott som av­

ses i denna balk haft vinning som ej

motsvaras av skada för enskild, må

han efter vad prövas skäligt förplik­

tas att utgiva däremot svarande be­

lopp till kronan.

§•

Vinning av brott enligt denna balk

som ej motsvaras av skada för en­

skild skall förklaras förverkad, om

det ej är uppenbart obilligt. Detsam­

ma gäller förlag för brott eller dess

värde när mottagande av förlaget ut­

gör brott enligt denna balk.

2

§•

Vad som använts såsom hjälpme­

del vid brott som avses i denna balk

eller frambragts genom sådan gär­

ning må, såvitt ägaren eller någon

som var i hans ställe uppsåtligen för­

övat gärningen eller medverkat där­

till, förklaras helt eller delvis förver­

kat till kronan, om det är påkallat

till förebyggande av brott eller eljest

särskilda skäl föreligga och det ej är

uppenbart obilligt; finnes egendo-

Egendom som använts såsom

hjälpmedel vid brott enligt denna

balk eller som frambragts genom

eller eljest varit föremål för sådant

brott må förklaras förverkad, om det

är påkallat till förebyggande av brott

eller eljest särskilda skäl föreligga.

I stället för egendomen kan dess vär­

de förklaras förverkat.

71

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

men ej i behåll, må i stället värdet

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

förklaras förverkat. Detsamma skall

gälla i fråga om hjälpmedel, varmed

någon tagit sådan befattning som in­

nebär brottslig förberedelse enligt

denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej

äga tillämpning mot den som i god

tro förvärvat egendomen eller sär­

skild rätt därtill.

3

Ändå att fall som i 2 § sägs ej är

för handen, må dyrk, falskt mynt

eller annat föremål, som på grund av

sin särskilda beskaffenhet och om­

ständigheterna i övrigt kan befaras

komma till brottslig användning, för­

klaras förverkat.

§•

Föremål, som på grund av sin sär­

skilda beskaffenhet och omständig­

heterna i övrigt kan befaras komma

till brottslig användning, må förkla­

ras förverkat även i annat fall än

som avses i 2 §.

4

§•

Förklaras fartyg, som besväras av

sjöpanträtt eller inteckning, eller

luftfartyg, besvärat av luftpanträtt

eller inteckning, förverkat, må rätten

förklara att panträtten skall upphö­

ra i den förverkade egendomen. Fin­

nes i annat fall någons rätt till före­

mål som förklaras förverkat böra

Förverkande på grund av brott av

egendom eller dess värde må, om ej

annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan

som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsman­

nen eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet beretts

vinning,

d) den som efter brottet förvärvat

egendomen på grund av giftorätt, arv

eller testamente eller genom gåva

eller som efter brottet förvärvat

egendomen på annat sätt och därvid

haft vetskap om eller skälig anled­

ning till antagande om egendomens

samband med gärningen.

Tillhörde egendomen vid brottet

annan än den som anges i första

stycket a)—c), må den ej förklaras

förverkad.

Särskild rätt till egendom som för­

klaras förverkad består, om ej annat

förordnas.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Nuvarande lydelse)

oaktat förklaringen bestå, skall rät­

ten göra förbehåll därom.

9

Kan på grund av den brottsliges

död eller av annan orsak påföljd ej

längre ådömas, må vad i 1—5 §§

stadgas vinna tillämpning endast så­

framt i mål därom stämning delgi­

vits inom tio år från det brottet be­

gicks. Talan må i sådant fall av åkla­

gare väckas allenast om det finnes

påkallat ur allmän synpunkt.

I fall—------- ------- — ------------ —

(Föreslagen lydelse)

§•

Kan på grund av den brottsliges

död eller av annan orsak påföljd ej

längre ådömas, må egendom förkla­

ras förverkad på grund av brottet

eller åtgärd föreskrivas till förebyg­

gande av missbruk, endast om stäm­

ning i mål därom delgivits inom fem

år från det brottet begicks. Talan

må i sådant fall väckas av åklagare

endast om det är påkallat ur allmän

synpunkt.

^svarande tillämpning.

¹⁰ §.

Beslut om förverkande eller annan

åtgärd enligt 1—5 §§ förfaller, i den

mån verkställighet ej skett inom tio

år från det beslutet vann laga kraft.

Beslut om förverkande eller åtgärd

till förebyggande av missbruk för­

faller, i den mån verkställighet ej

skett inom tio år från det beslutet

vann laga kraft.

11

§■

Är i lag eller författning föreskri­

vet att egendom skall förklaras för­

verkad, må detta likväl underlåtas,

om förverkande är uppenbart obil­

ligt. Detsamma gäller i fråga om an­

nan särskild rättsverkan av brott.

12

§.

Förverkad egendom tillfaller kro­

nan, om ej annat är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Förverkande av egendom på grund av brott får ej ske hos den som efter

brottet men före lagens ikraftträdande i god tro har mottagit egendomen i

gåva. Vad i övrigt föreskrivs i 2 § enligt dess äldre lydelse skall tillämpas,

när fråga är om brott som begåtts före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

73

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas att 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

13 KAP.

Förövar ägaren----------------------- - —

Avser förverkandeförklaring luft­

fartyg som besväras av luftpanträtt

eller inteckning, må domstolen ock

förklara att panträtten i fartyget

skall upphöra. Finnes i annat fall

någons rätt till fartyget böra oaktat

förverkandeförklaring en bestå, göre

domstolen förbehåll därom.

Bestämmelserna i första och and­

ra styckena skola i tillämpliga delar

gälla jämväl krigsmateriel och gods

som avses i 8 kap. 4 § andra stycket,

såframt ägaren därav eller någon

som är i hans ställe förövar gärning

som i 8 § andra stycket i detta kapi­

tel sägs eller medverkar därtill.

I §•

rätt därtill.

Bestämmelserna i första stycket

skola i tillämpliga delar gälla jäm­

väl krigsmateriel och gods som av­

ses i 8 kap. 4 § andra stycket, så­

framt ägaren därav eller någon som

är i hans ställe förövar gärning som

i 8 § andra stycket i detta kapitel

sägs eller medverkar därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

3) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418)

om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varu­

smuggling skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1968.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964 (nr 19)

Härigenom förordnas, att 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4

§•

Handlar någon —----------------------- - utföra varan.

Har den brottslige eller annan, för Vinning av brott som avses i förs­

vars räkning sådan åtgärd vidtagits, ta stycket skall förklaras förverkad,

haft vinning därav, skall vad i 36 om det ej är uppenbart obilligt,

kap. 1 § andra stycket brottsbalken

stadgas äga motsvarande tillämp­

ning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

5) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om förbud i

vissa fall mot rundradiosändning på öppna liavet

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 april 1966 om förbud i vissa

fall mot rundradiosändning på öppna havet skall upphöra att gälla vid ut­

gången av juni 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

75

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 23 februari 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet L^ind,

justitierådet

A^lexanderson,

regeringsrådet

R^ingdén,

justitierådet

W^esterlind.

Enligt lagrådet den 1 februari 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 12

januari 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade för­

slag till 1) lag om ändring i brottsbalken, 2) lag om ändrad lydelse av 13

kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 3) lag angående upphä­

vande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr >rl8) om straff för varusmuggling,

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 196b (nr

19) och 5) lag angående upphävande av i § lagen den 1 april 1966 (nr 78)

om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Karin Ringberg.

Lagrådet yttrade:

Regler om förverkande förekommer i brottsbalken och i ett flertal författ­

ningar inom specialstraffrätten. Det har länge varit erkänt att regelsystemet

uppvisar brister. Genom nu föreliggande förslag ernås bättre enhetlighet och

överskådlighet och tillämpningen av institutet förverkande kan göras smi­

digare. Enligt lagrådets mening är förslaget till lagstiftning väl avvägt. På

enstaka punkter vill lagrådet dock göra några erinringar som skall anges i

det följande.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

1

§•

Bestämmelsen i första punkten talar om förverkande av vinning av brott.

Om någon mottagit viss egendom, t. ex. såsom muta, är meningen att själva

egendomen skall kunna förverkas men värdeförverkande vara alternativt i

förhållande till sakförverkande, och att förverkandet skall vara begränsat

till nettovinst.

I remissprotokollet uttalas härom bl. a. att vinning kommer att betyda

»dels den ursprungliga vinningen dvs. själva föremålet, dels egendomens

76

värde». Emellertid kan man enligt lagrådets mening icke i formuleringen

inlägga denna innebörd. Vinning -— ett rättsligt begrepp som förekommer

flerstädes i brottsbalken — avser icke ett konkret föremål utan en föränd­

ring i förmögenhetsläge, alltså en abstrakt ekonomisk differens. I denna be­

tydelse synes också ordet begagnas i 4 § första stycket c) av förslaget. I sin

föreslagna utformning medger lagtexten därför icke annan tolkning än att

den talar om en konstaterad förbättring i förmögenhetsställning. Detta ger

visserligen ett riktigt uttryck för vad som åsyftas i fråga om anledning till

förverkande. Men när det gäller att bestämma vad som kan förverkas synes

ordalagen icke medge möjligheten att, såsom avses, förklara ett konkret fö­

remål förverkat, eftersom väl mottagandet av ett föremål men icke själva

föremålet kan utgöra vinning i den vedertagna meningen.

Enklast synes man kunna undvika att lagtexten på detta sätt blir för

snäv genom att i stället för »vinning» begagna ordet »utbyte», ett ord som

icke torde ha samma rättsligt fixerade innebörd och vars motsvarighet kom­

mit till användning i den danska lagstiftningen. Ordet synes kunna fattas

såsom avseende såväl föremål som abstrakt vinning. Förfares så, bör övervä­

gas om icke regeln om förverkandes begränsning till nettovinst då måste

uttryckligen uttalas exempelvis genom tillägg av orden »i den mån vinning

skett» eller liknande.

Lagbudet använder i första punkten ett uttryck — enligt lagrådets förslag

motsvarat av ordet »utbyte» — som skall avse både konkret föremål och

abstrakt vinst. Eftersom förverkande av en abstrakt vinst aldrig kan vara

ett sakförverkande, utgör paragrafens avfattning ett lagtekniskt stöd för den

i remissprotokollet uttalade principen att värdeförverkande skall vara alter­

nativt och icke längre subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

Enligt lagtexten synes inte vara något hinder mot att samtidigt döma till

förverkande av föremål — eller dess värde — och till förverkande av vin­

ning, t. ex. om någon såsom muta både mottagit ett föremål och fått sin för­

mögenhet eljest ökad. Enligt förslaget lär vara avsett att envar av dessa om­

ständigheter skall utgöra förverkandeanledning. Olika meningar — delvis

beroende på skillnad i uppfattning om när förverkande inträder — kan råda

om betydelsen av att ett föremål förändras under tiden mellan brottet och

domen. Att föremålet minskat och därigenom nedgått i värde torde sällan

vara förtjänt av beaktande. Ett praktiskt fall är däremot att avkastning upp-

lupit under tiden mellan mottagandet av en sak och tidpunkten för domen.

Det är tänkbart att göra gällande att domstolens förverkandeförklaring då

kan avse dels saken dels den överstigande vinning som erhållits genom upp­

bärande av avkastningen. En annan konstruktion skulle kunna vara att be­

trakta ett föremål såsom förverkat redan i och med brottet och av detta skäl

anse den därefter uppkommande avkastningen ingå i brottet. Betänklighe­

ter mot så långt gående förverkandemöjligheter förlorar i styrka genom att

det enligt förslaget alltid står domstolen öppet att underlåta förverkande-

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

77

förklaring eller låta förverkande bli endast partiellt. Frågan torde kunna

överlämnas åt rättstillämpningen utan att några uttryckliga regler anges i

lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

4 §■

I sista stycket utsäges, att särskild rätt till egendom som förklaras för­

verkad består, om ej annat förordnas. Lagrådet vill förorda att slutorden,

i närmare överensstämmelse med utredningsmannens förslag och departe­

mentschefens uttalande i lagrådsremissen erhåller lydelsen »om ej den

särskilda rätten förklaras förverkad».

Angående denna paragraf vill lagrådet även göra ett påpekande i anled­

ning av införandet av bestämmelse om att förverkande skall kunna ske hos

gåvotagare oberoende av god tro. En sådan godtroende gåvotagare kan ha

sålt den mottagna egendomen och begagnat köpeskillingen för sitt uppehälle

eller eljest i sin konsumtion, så att vid tidpunkten för förverkandeförkla-

ringen intet återstår av gåvan. I dylika fall lär ett utnyttjande av möjlig­

heten att helt eller delvis underlåta förverkande — värdeförverkande —

ligga nära till hands.

11

§•

Inom specialstraffrätten finns obligatoriska förverkanderegler som kan

medföra stötande resultat. I förevarande paragraf ges emellertid möjlighet

att underlåta förverkande av egendom om förverkandet är uppenbart obil­

ligt. Enligt remissprotokollet syftar regeln i paragrafen till att begränsa

användningen av de obligatoriska förverkanderegler som finns kvar inom

specialstraffrätten varför paragrafen får betydelse endast under en över­

gångstid. Skulle emellertid i kommande författningar införas regler om

obligatoriskt förverkande är enligt lagrådets mening paragrafen tillämplig

även beträffande sådana regler, om ej annat uttryckligen stadgas i författ­

ningen.

Lagrådet har intet att erinra mot att paragrafen tilläggs denna innebörd.

Paragrafens bestämmelse om att förverkande av egendom kan underlåtas

när det är uppenbart obilligt gäller enligt andra punkten i paragrafen även

annan särskild rättsverkan av brott. Med »annan särskild rättsverkan» av­

ses verkningar av olika karaktär såsom straffskatt enligt skattestrafflagen,

dubbel hundskatt enligt KF den 17 maj 1923 angående skatt för hundar,

älgavgift enligt KK den 9 april 1965 om älgavgift m. in., förlust av körkort

enligt vägtrafikförordningen, förvisning enligt utlänningslagen och sådan

rättsverkan som att brottet kan utgöra ett rättsfaktum vilket annan kan

åberopa för att erhålla dom till sin förmån, t. ex. äktenskapsskillnad enligt

11 kap. giftermålsbalken. Föreliggande material medger emellertid icke en

fullt tillförlitlig bedömning av den räckvidd och de verkningar paragrafen

i denna del kommer att erhålla. Lagrådet hemställer därför att på motsva­

78

rande sätt som i 48 kap. 1 § rättegångsbalken begreppet »annan särskild

rättsverkan av brott» måtte begränsas genom att sammanföras med be­

greppet förverkande i ett gemensamt uttryck »förverkande eller annan

sådan särskild rättsverkan av brott». Härigenom torde t. ex. förlust av

körkort och brottets betydelse som rättsfaktum vid äktenskapsskillnad

falla utanför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

79

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling,

P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, O^dhnoff,

W^ickman, M^oberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957

(nr 297),

3) lag angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om

straff för varusmuggling,

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

(nr 19),

5) lag angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om

förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har förordat vissa jämkningar i den föreslagna lydelsen av 36

kap. 1, 4 och 11 §§ brottsbalken.

I fråga om 1 § har lagrådet föreslagit att ordet »vinning» ersätts med

»utbyte». Som torde framgå av remissprotokollet avsåg jag att ge ordet vin­

ning en mera vidsträckt innebörd än den lagrådet vill lägga i ordet. Vin­

ning skulle sålunda enligt det remitterade förslaget inbegripa såväl konkret

föremål som abstrakt vinst. Eftersom ordet utbyte får anses tydligare ut­

märka vad som avses, vill jag dock biträda lagrådets förslag. Lagrådet har

vidare anfört, att det vid en sådan ändring bör övervägas om inte regeln om

förverkandes begränsning till nettovinst måste uttryckligen uttalas i lag­

texten exempelvis genom tillägg av orden »i den mån vinning skett» eller

liknande. Enligt min mening torde ett sådant tillägg knappast vara nöd­

vändigt. Ordet utbyte får nämligen liksom ordet vinning anses i sig innebära

en sådan begränsning som avses med tillägget.

Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 4 § innebär också ett förtydligande

som bör godtas.

Vad beträffar 11 § avsåg jag inte, att det remitterade förslaget skulle i

fråga om annan särskild rättsverkan än förverkande tilläggas en så vid­

sträckt innebörd som enligt lagrådet skulle kunna tolkas in i bestämmelsen.

Med hänsyn till vad lagrådet har anfört vill jag ansluta mig till dess förslag.

Jag kan också biträda vad lagrådet i övrigt har anfört i anslutning till det

remitterade förslaget.

Utöver de ändringar jag nämnt bör vissa redaktionella jämkningar göras.

I förslaget till ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen bör liksom i 36 kap.

1 § brottsbalken ordet vinning ersättas med utbyte.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att antaga lagförslagen med de angivna ändringarna.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHIM 1968 680044