RH 2015:51

Artskyddsbrott avseende huggormar? Även fråga om straffrättsvillfarelse.

Värmlands tingsrätt

Åklagaren åtalade R.v.D. för artskyddsbrott enligt 29 kap. 2 b första stycket 1 p miljöbalken (1998:808) och 6 § jämte bilaga 2 artskyddsförordningen (2007:845) enligt följande.

R.v.D. har under tiden maj 2010 - sommaren/hösten 2011 uppsåtligt eller av oaktsamhet och olovligen fångat in ett flertal fridlysta huggormar (Vipera berus) på olika platser i området runt sin djurklinik i Hagfors och därefter hållit dem instängda på djurkliniken med avsikt att utvinna gift ur ormarna för att sedan tillverka eget serum.

Åklagaren yrkade vidare att MD AB (djurkliniken) skulle åläggas en företagsbot om 50 000 kr och gjorde därvid gällande att brottsligheten begåtts i utövningen av bolagets näringsverksamhet och av ställföreträdaren för bolaget.

R.v.D. förnekade att han gjort sig skyldig till artskyddsbrott och bestred yrkandet om företagsbot. Han bekräftade att han fångat två huggormar på tomtmark 2010 och en huggorm på tomtmark 2011 och förklarade att ormarna fanns i terrarier på djurkliniken under någon månad och att de sedan släpptes ut i skogsmark.

Tingsrättten (lagmannen Lars Lindhe samt nämndemännen Gunnar Bäckström, Margareta Sangborn och Monica Olsson Sonesson) anförde i dom den 25 september 2013 bl.a. följande.

UTREDNINGEN

Länsstyrelsen i Värmland har i en kontrollrapport bedömt att vildfångade huggormar har hållits under 2010 på aktuell djurklinik och att djurkliniken därmed brutit mot 6 § artskyddsförordningen. Ärendet översändes därefter av Länsstyrelsen till polismyndigheten för kännedom.

Förutom förhör med den tilltalade har på åklagarens begäran vittnena L.P. och Z.F. hörts. På försvarets begäran har vittnet G.G. hörts.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat fotografier tagna 2010 och 2011 från aktuell djurklinik. Av fotografierna framgår det att två vuxna huggormar respektive en huggorm förvarats i terrarier

Försvaret har hänvisat till ett vittnesintyg från J.N., av vilket det framgår att R.v.D. har fångat en huggorm på tomtmark våren 2010 som besvärat den boende.

DOMSKÄL

R.v.D. har uppgett i huvudsak följande: Han har fångat två huggormar under 2010 och en huggorm under 2011 på tomtmark där de boende bett honom ta bort ormarna. Han har därefter transporterat ormarna till djurkliniken och förvarat två ormar på kliniken under cirka sex veckor 2010 och en orm under cirka tre veckor 2011. Han släppte sedan ut huggormarna i skogsmark. En av huggormarna fick under den tid som den var i terrariet ungar som också släpptes ut. Han tömde ormarna på gift för att försöka framställa ett serum för ormbett särskilt för hundar. En huggorm var så aggressiv att han inte lyckades tömma den på gift.

R.v.D. skickade ormgiftet vid två tillfällen till ett laborartorium i Holland för att se om det gick att framställa ormserum. Tillverkningen av ormvaccin skulle ske via get och svensk huggorm. Efter Länsstyrelsens besök på djurkliniken sommaren 2011 stoppade han projektet. Han har alltså aldrig fått eller lyckats framställa något ormserum. Anledningen till att han försökt hjälpa till med att framställa ormserum var att särskilt hundar har behov av sådant serum. Det ormserum som finns på marknaden är dyrt och importeras till Sverige.

Vid ett tillfälle för några år sedan blev hans hund ormbiten och veterinärkostnaden slutade på cirka 18 000 kr. Det är riktigt att han ringt till såväl Jordbruksverket som Länsstyrelsen för att försöka få information om man kan få tillstånd att förvara huggormar och tömma ormar på gift. Han blev då hänvisad till olika myndigheter. Han fick sedan klart för sig att det var länsstyrelsen som kunde ge sådant tillstånd.

Till att börja med fanns huggormarna på klinikens laboratorium. De flyttades sedan till ett särskilt rum. Terrariet hade en värmelampa. Han skötte väl om huggormarna. Ingen av de tre ormar han fångade på tomtmark dog. Däremot några äspingar. Han satte tillbaka 13 huggormar i skogen. Han har alltså satt ut fler huggormar än han fångat. Åklagarens vittnen har arbetat på djurkliniken. Han har haft vissa kontroverser med dem. L.P. har avskedats för att hon stulit hundmat.

Tingsrättens bedömning

Då ingen av åklagarens två vittnen sett R.v.D. fånga in huggormar på skogsmark får R.v.D:s. påstående, som delvis stöds av hans eget vittne och en vittnesattest att han fånget tre huggormar på tomtmark, godtas. Denna uppgift ska därför läggas till grund för den fortsatta bedömningen.

Det har inte framkommit att R.v.D. före infångandet gjort några försök att skrämma bort huggormarna från tomtmark eller försökt flytta huggormarna till annan närbelägen plats. Syftet med R.v.D:s besök på tomterna får därmed anses ha varit att fånga in huggormar och transportera dem till djurkliniken. Undantagsbestämmelsen i 10 § av artskyddsförordningen (2007:845) är därmed inte tillämplig i detta mål.

Det finns inget uttryckligt förbud mot att transportera huggormar i artskyddsförordningen. Syftet med aktuella bestämmelser är emellertid att skydda arter av vilda djur och växter som är fridlysta för att säkerställa deras bevarande genom att tillexempel kontrollera handel med dessa arter och i förlängningen förhindra utrotning av skyddade och fridlysta arter.

Av regelverkets syfte måste därför följa att det inte kan anses tillåtet att transportera fridlysta djur som huggormar från tomtmark för att förvara dessa på en djurklinik under någon månad i syfte att tömma huggormen på gift och sedan - som R.v.D. gjort gällande och tingsrätten godtagit - släppa ut huggormarna i skogsmark.

Vittnena L.P. och Z.F. har bekräftat att R.v.D. har samlat in huggormar och förvarat ormarna på djurkliniken. Enligt vittnesmålen har R.v.D. känt till att det var förbjudet.

Av det sagda följer att åklagaren styrkt att R.v.D. uppsåtligen och olovligen fångat in åtminstone tre fridlysta ormar på tomtmark runt sin djurklinik i Hagfors och därefter hållit huggormarna instängda på djurkliniken med avsikt att utvinna gift ur ormarna för att sedan försöka tillverka eget serum. R.v.D:s agerande måste i förlängningen anses ha haft ett vinningssyfte.

Vid prövningen om ett artskyddsbrott är ringa bör samtliga omständigheter beaktas. Det innebär att inte endast objektiva faktorer är av betydelse utan också om den åtalade har varit medveten om överträdelsen, vilket R.v.D. varit. Även hur personen agerat för att eventuellt få kännedom om vad som gäller har betydelse för prövningen huruvida brottet kan anses ringa, det vill säga inte straffbart.

R.v.D. har kontaktat såväl Jordbruksverket som Länsstyrelsen i denna fråga och han måste därför ha varit väl medveten om de regler som gällde huggormar. Åklagarens vittnen talar i samma riktning.

Sammantaget har alltså gärningen begåtts uppsåtligen och kan inte anses som obetydlig i förhållande till det intresse som omedelbart skyddas genom straffansvaret. Gärningen är således inte ringa.

I enlighet med det anförda ska R.v.D. dömas för artskyddsbrott.

Eftersom gärningen begåtts i utövningen av bolagets näringsverksamhet av R.v.D., som är ställföreträdare för bolaget, ska MD AB åläggas en företagsbot som skäligen kan bestämmas till 25 000 kr.

För det artbrott R.v.D. nu dömts för ska följa ett kraftigt bötesstraff.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde R.v.D. för artskyddsbrott till 100 dagsböter å 200 kr och ålade MD AB en företagsbot om 25 000 kr.

Hovrätten

Såväl åklagaren som R.v.D. och MD AB överklagade tingsrättens dom.

R.v.D. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet, i andra hand mildra straffet.

MD AB yrkade att hovrätten skulle ogilla yrkandet om företagsbot, i andra hand jämka företagsboten.

Åklagaren yrkade anslutningsvis att hovrätten skulle bestämma påföljden för R.v.D. till villkorlig dom och böter samt bestämma MD AB:s företagsbot till 50 000 kr.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Eva Lönqvist och Per Renell, tf. hovrättsassessorn Helena Bergstrand samt nämndemännen Hans Johansson och Maria Rantsi) anförde i dom den 11 mars 2014 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Hovrätten har genom ljud- och bilduppspelning tagit del av förhören vid tingsrätten med R.v.D. och L.P. (del av förhöret). Viss skriftlig bevisning har också gåtts igenom. Hovrätten har berett R.v.D. tillfälle att genom ett tilläggsförhör utveckla det han vid tingsrätten berättade kortfattat om sina kontakter med bl.a. Jordbruksverket (se nedan).

Skuld

Det straffbara handlande som åklagaren påstår att R.v.D. gjorde sig skyldig till är att han fångade huggormar. Övriga omständigheter som nämns i gärningsbeskrivningen avser, som hovrätten uppfattar åtalet, att bemöta invändningar om att gärningarna var tillåtna och i övrigt att beskriva gärningarnas allvar.

Att R.v.D. fångade sammanlagt tre huggormar under den i åtalet angivna tiden är utrett. Enligt 29 kap. 2 b § första stycket 1 miljöbalken och 6 § artskyddsförordningen (2007:845), jämte bilaga 2 till förordningen, är det straffbart som artskyddsbrott att fånga huggorm. Undantag gäller dock för sådant fångande som beskrivs i 10 § förordningen. Detta undantag avser att huggorm som påträffas på tomtmark fångas och flyttas, alternativt att den dödas, om det inte är möjligt att fånga ormen och det inte finns någon annan lämplig lösning. R.v.D. har i och för sig fångat ormarna på tomtmark och sedan flyttat dem. Det krävs dock ingen långtgående lagtolkning för att konstatera att undantagsbestämmelsen inte ger utrymme för att fånga ormar och att flytta dem till fortsatt fångenskap, vilket är det som R.v.D. gjorde. Eftersom undantagsbestämmelsen inte är tillämplig på R.v.D:s handlande utgjorde detta - helt enligt huvudregelns förbud mot att fånga huggorm - i objektiv mening artskyddsbrott.

Frågan om subjektiv täckning, d.v.s. vad R.v.D. hade uppsåt till eller var oaktsam till, avser inte mer än att han fångade huggorm. Att han hade uppsåt till detta är klart. Frågor som rör hans kännedom om straffbestämmelsen (förbudet mot att fånga huggorm och eventuella undantag från förbudet) hör inte till bedömningen av uppsåt eller oaktsamhet utan till frågan om det på grund av en s.k. straffrättsvillfarelse finns någon ansvarsbefriande omständighet i hans fall.

Av 24 kap. 9 § brottsbalken följer att en gärning som någon begår i villfarelse om dess tillåtlighet inte skall leda till straffansvar, om villfarelsen av något skäl var uppenbart ursäktlig. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas med stor restriktivitet. Den förutsätter, liksom övriga bestämmelser i samma kap., att gärningen annars leder till straffansvar d.v.s. att det har konstaterats att gärningen i både objektiv och subjektiv mening utgjorde brott. Det är alltså inte fråga om ytterligare en uppsåtsbedömning. En omständighet som kan leda till ansvarsfrihet är att gärningsmannen före gärningen fick ett oriktigt besked från en myndighet att gärningen inte är straffbar. Ett grundläggande krav är därvid att gärningsmannen vände sig till rätt myndighet och att han lämnade ett riktigt och fullständigt underlag för det svar som han önskade få. Omständigheterna måste också ha varit sådana att myndigheten hade möjlighet och behörighet att ge ett auktoritativt besked (Brottsbalkskommentaren, 24:9, s. 5).

R.v.D. har i det avseendet berättat bl.a.: Han saknade helt kännedom om bestämmelserna rörande huggormar. Före den första ormfångsten 2010 tog han kontakt med Länsstyrelsen Värmland för att få veta om han fick ha huggorm för att mjölka dem på gift. Han fick då höra att huggormar var ”skyddade” men han hänvisades vidare till Jordbruksverket, till Naturvårdsverket och tillbaka till länsstyrelsen igen. Under ett par dagar talade han med många personer på myndigheterna utan att få svar tills han slutligen, i telefonsamtal med en man vid Jordbruksverket, ställde frågan om det var möjligt att fånga ormar i naturen, på privat område, för vetenskapliga ändamål. Mannen svarade att han visste att det var tillåtet att fånga orm för vetenskapliga ändamål, men att det var länsstyrelsen som var ansvarig myndighet. Eftersom R.v.D. då hade ”talat med hela länsstyrelsen” utan att få svar gick han på beskedet från mannen vid Jordbruksverket.

Det telefonbesked som R.v.D. säger sig ha fått från Jordbruksverket var, om beskedet verkligen gällde just huggormar (vipera berus) och om det lämnades utan några förbehåll för t.ex. dispenskrav, inte riktigt. Det kan ifrågasättas om de förutsättningar som R.v.D. skall ha beskrivit för tjänstemannen verkligen var så fullständiga som förutsätts för ansvarsbefriande verkan. Någon kontroll av uppgifterna är inte praktiskt möjlig. Under alla förhållanden har det framgått att beskedet skall ha kommit från en myndighet som inte var ansvarig för frågan och att tjänstemannen som R.v.D. talade med påpekade detta särskilt. Att R.v.D. förlitade sig på det besked som han har beskrivit kan därför inte befria honom från ansvar.

Fråga är då om, som R.v.D. har hävdat, hans tre gärningar var att anse som ringa i miljöbalkens mening. För den frågan saknar det inte helt betydelse att han, såsom han har uppgett, försökte få veta vad det var som gällde för hanteringen av huggormar. Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten att utredningen inte visar att R.v.D. var väl medveten om reglerna, även om han i ett tidigt skede fick veta att huggormarna var ”skyddade”. Frågan om vilka regler som gällde kan dock knappast ha varit brådskande för R.v.D. och tveklöst borde han - som avsåg att starta ett projekt för att få fram serum - ha lagt ned mer omsorg på att ta reda på det. Vidare har det varit fråga om tre fall med mer än obetydliga överträdelser av det fångstförbud som gällde, även om inget tyder på att ormarna for illa. Hovrätten anser att det inte har varit fråga om ringa gärningar. Det saknar betydelse att Jonas Wahlström vid Skansensakvariet har fått dispens (och därmed gett en länsstyrelse möjlighet att bedöma lämpligheten i det enskilda fallet) för att fånga tio ormar i en annan del av landet.

Det sagda leder till att R.v.D. skall dömas för artskyddsbrott i tre fall.

Företagsbot

R.v.D:s ormfångster skedde åtminstone delvis i syftet att få fram ett alternativt serum, som det fanns behov av i djurklinikens verksamhet. Även om R.v.D:s motiv i det avseendet må ha varit goda och kanske utan förväntningar på någon nämnvärd vinst skedde det inte desto mindre, såsom åklagaren har benämnt det sakframställningsvis, i ett kommersiellt syfte. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens slutsats att brotten begicks i utövningen av näringsverksamheten. Brotten begicks av en person i ledande ställning. Det finns därmed förutsättningar för företagsbot. När det gäller beloppets storlek ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning. Något skäl att jämka beloppet har inte framkommit.

Påföljd

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att brottens samlade straffvärde ligger på bötesnivå, men anser att antalet dagsböter kan stanna vid 60. Till detta kommer det faktum att den företagsbot som åläggs MD AB i praktiken innebär ytterligare en sanktion mot R.v.D. Det finns därför skäl att enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken reducera antalet dagsböter något, nämligen till 40 (jfr prop. 2005/06:59 s. 38 f.).

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom beträffande R.v.D. endast på så sätt att hovrätten, med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken, bestämmer antalet dagsböter till 40.

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut beträffande MD AB.

Hovrättens dom meddelad: den 11 mars 2014.

Mål nr: B 4635-13.

Lagrum: 29 kap. 2 b § miljöbalken; 6 § och 10 §artskyddsförordningen (2007:845); 24 kap. 9 § brottsbalken.

Litteratur: Petter Asp m.fl, Kriminalrättens grunder, s. 394 ff. och 409 ff; Martin Borgeke, Straffrättslig villfarelse - en mystisk del av straffrätten?, artikel i Blandade uppsatser. En vänbok till Lars-Göran Engström, s. 31 ff.