RH 2016:37

En nödställd skadevållare, som i eget intresse uppoffrat tredjemans egendom, har enligt allmänna rättsprinciper ansetts skyldig att ersätta uppkommen skada oberoende av culpa. Motsvarande har ansetts gälla för den som handlat i s.k. putativ nöd.

Stockholms tingsrätt frikände i dom den 15 januari 2015 J.M. från ansvar för bl.a. tillgrepp av fortskaffningsmedel och grovt rattfylleri, men förpliktade honom att utge visst jämkat skadestånd för skador som han vållat med anledning av den brottslighet han frikändes från.

J.M. överklagade domen i skadeståndsdelen.

Svea hovrätt

BAKGRUND

Strax före kl. 05.00 den 5 juli 2013 var J.M. inblandad i ett slagsmål på Vasagatan i Stockholm. Kort därefter lämnade han platsen i M.M:s taxibil, som han tog utan lov. Vid avfärden backade han först in i ett fönster till en restaurang och körde därefter in i en trafikljusstolpe. Efter ytterligare en kortare färd lämnade J.M. bilen utan att dra åt handbromsen. Fordonet kom därför i rörelse och rullade in i en annan bil. Vid tillfället hade J.M. en alkoholkoncentration i utandningsluften som uppgick till 0,44 milligram per liter. Genom sin körning förorsakade J.M. omfattande skador på taxibilen och annan egendom.

Med anledning av nu aktuella händelser åtalades J.M. för bl.a. tillgrepp av fortskaffningsmedel och grovt rattfylleri. Han krävdes även på ersättning för de skador som han förorsakat.

Tingsrätten fann att J.M. hade grundad anledning att uppfatta den situation han befann sig i som en nödsituation, trots att en sådan situation objektivt sett inte förelåg (putativ nöd). Han frikändes därför från brott på grund av bristande uppsåt. Däremot förpliktades J.M. att ersätta de skador som han vållat, dock med jämkning för sin ekonomiska situation (6 kap. 2 § skadeståndslagen).

[…]

YRKANDEN I HOVRÄTTEN

J.M. har yrkat att hovrätten i första hand ska befria honom från skadeståndsskyldighet och i andra hand jämka skadeståndsbeloppet ytterligare.

Gjensidige Forsikring ASA Norge (Gjensidige) har motsatt sig ändring av tingsrättens dom och begärt ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten.

PARTERNAS TALAN I HOVRÄTTEN

Parterna har vid vidhållit vad de anfört i tingsrätten och tillagt i huvudsak följande.

J.M.

Han agerade i en putativ nöd/nödvärnssituation för att skydda sig själv, vilket inte innefattar någon oaktsamhet i skadeståndslagens mening. Det saknas därmed grund för civilrättsligt skadeståndsansvar. Att använda bilen för att fly från en hotfull situation var ett mycket måttligt risktagande i förhållande till de sakskador som faktiskt uppstod. Normala aktsamhetsnormer vid framförande av fordon i trafik saknar relevans vid bedömningen av oaktsamhet då ett agerande i putativ nöd kan innefatta en rätt att överträda sådana. I brist på oaktsamhet kan inte heller skadeståndsskyldighet motiveras med hänvisning till att skadevållaren i eget intresse offrat andras intresse. Under alla förhållanden kan han inte anses ha offrat annans intresse eftersom hans agerande föranleddes av att han försökte fly från en situation som företrädesvis skapades av den skadelidandes, M.M., egna agerande.

I vart fall finns skäl att jämka skadeståndet på grund av medvållande från den skadelidandes sida (6 kap. 1 § skadeståndslagen). Genom att aktivt söka upp J.M. och frivilligt ge sig in i en dispyt och handgemäng med honom samt lämna bilen obevakad med nyckeln i och motorn igång har M.M. överträtt en normal aktsamhetsnorm. M.M. har därmed bidragit till de skador som Gjensidige begär ersättning för. Sedda var för sig har varje moment i hans agerande varit oaktsamt. Sammantagna har oaktsamheten varit uppenbar. Det föreligger orsakssamband mellan M.M:s oaktsamhet och de uppkomna sakskadorna.

Det finns i vart fall skäl att jämka skadeståndet ytterligare med stöd av 6 kap. 2 § skadeståndslagen.

Gjensidige

J.M. har framfört fordonet i strid med gällande handlingsnormer i trafikförordningen. Han har därmed varit oaktsam i skadeståndslagens mening. Av trafikförordningen framgår bl.a. att en trafikant ska iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna för att undvika trafikolyckor.

Skadeståndsskyldighet kan även uppkomma genom skadevållarens passivitet. Det förutsätter dock att skadevållaren själv har skapat en riskfylld situation som inte undanröjs och/eller att det finns en handlingsnorm som skadevållaren inte uppfyller. Att parkera en bil utan att tillse att den därefter inte kommer i rullning skapar en riskfylld situation och innebär en överträdelse av trafikförordningens bestämmelser.

Det saknas grund för jämkning av skadeståndet enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen på grund av medvållande från den skadelidandes sida. J.M. har inte heller anfört några omständigheter som motiverar ytterligare jämkning enligt 6 kap. 2 § samma lag.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christian von Szalay och Kajsa Bergkvist samt tf. hovrättsassessorn Johanna Carlsson, referent) anförde i dom den 27 april 2016 följande.

DOMSKÄL

[…]

I målet är ostridigt att J.M. vållat de skador på en taxibil och annan egendom som försäkringsbolaget nu fordrar ersättning för. Genom den överklagade domen fann tingsrätten att J.M. hade grundad anledning att uppfatta den situation han befann sig i som en nödsituation, trots att en sådan situation objektivt sett inte förelåg (putativ nöd). Han frikändes därför från brott på grund av bristande uppsåt (jfr 24 kap. 4 § brottsbalken). Skuldfrågan har inte överklagats. Parterna får därför anses ha godtagit tingsrättens bedömning i denna del.

J.M. har gjort gällande att han också ska vara fri från skadeståndsansvar, eftersom skadorna uppkommit när han handlat i putativ nöd.

Av tingsrättens dom framgår att J.M:s nödhandling bestod i att han - under ett pågående bråk där han själv var inblandad - flydde från platsen genom att i alkoholpåverkat tillstånd olovligen ta och bruka taxibilen samt framföra och parkera den på ett sätt som vållade skador på tredje mans egendom. J.M:s handlingar vidtogs alltså i syfte att fly från den situation som han uppfattade som hotfull.

När det gäller skadeståndsansvar för skadevållare som handlat i nöd finns det få refererade avgöranden. Vägledande torde därför alltjämt vara NJA 1929 s. 542. I rättsfallet uttalas att en i och för sig rättsstridig handling i fall av nöd kan vara straffri men att nödsituationen inte befriar skadevållaren från skyldighet att ersätta den skada, som vållats genom handlingen. Den nu aktuella frågan har också berörts i doktrinen, bl.a. i Håstad, Tjänster utan uppdrag, (1973), s. 158 f. med däri gjorda hänvisningar.

För skadeståndsansvar i utomobligatoriska förhållanden krävs normalt ett vårdslöst eller oaktsamt handlande från skadevållarens sida (den s.k. culparegeln).

Enligt den uppfattning som kommit till uttryck i doktrinen är en nödställd skadevållare skadeståndsskyldig, oberoende av culpa, för skador som orsakats på egendom som tillhör en passiv tredjeman, i vart fall när den nödställde i eget intresse har offrat tredjemans egendom. Den nödställde är alltså, till följd av allmänna rättsprinciper som bl.a. kommit till uttryck i det ovan nämnda avgörandet, skyldig att ersätta uppkommen skada som orsakats av den rättsstridiga handlingen. Någon prövning av om skadevållaren har agerat oaktsamt behöver alltså inte göras.

I det nu aktuella fallet har det objektivt sett inte förelegat någon nödsituation. I ett sådant fall ligger det enligt hovrättens mening nära till hands att betrakta ägaren till den skadade bilen och ägarna till övrig skadad egendom som passiva tredje män. Det finns alltså inte utrymme för att låta dem stå den ekonomiska risken för J.M:s agerande i den situation han uppfattade att han befann sig. J.M. är följaktligen skyldig att ersätta uppkomna skador som orsakades av de handlingar som han företog till följd av den inbillade nödsituationen. Om skadornas storlek råder inte tvist.

Den omständigheten att bilens ägare lämnade bilen olåst och obevakad är enligt hovrättens mening varken ägnat att påverka J.M:s skadeståndsskyldighet i sig eller skadeståndsskyldighetens omfattning. Inte heller föreligger förutsättningar att jämka skadeståndet med stöd av 6 kap. 2 § skadeståndslagen i vidare mån än tingsrätten redan gjort. Överklagandet ska därför avslås.

Vid denna utgång ska J.M. ersätta försäkringsbolagets rättegångskostnader i hovrätten. Begärd ersättning är skälig och ska därför bifallas.

DOMSLUT

1. Hovrätten avslår överklagandet. Tingsrättens dom ska därför stå fast i fråga om J.M:s skyldighet att betala skadestånd till Gjensidige Forsikring ASA Norge.

2. J.M. ska ersätta Gjensidige Forsikring ASA Norge för rättegångskostnader i hovrätten med 6 000 kr och ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för hovrättens dom till dess betalning sker. Rättegångskostnaderna avser ombudsarvode.

Hovrättens dom meddelad: den 27 april 2016.

Mål nr: T 1335-15.

Lagrum: 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 1929 s. 542.

Litteratur: Håstad, Tjänster utan uppdrag, 1973, s. 158 f.