RH 2016:44

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mats Fällström, Risto Stoorhöök och Per-Anders Svensson, referent) anförde i beslut den 1 juli 2016 följande.

SKÄLEN FÖR BESLUTET

Ett överklagande i ett domstolsärende ska innehålla bl.a. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för beslutet enligt klagandens mening är oriktiga samt de bevis som åberopas och det som ska styrkas med varje bevis (7 § lagen [1996:242] om domstolsärenden). T.N:s överklagande till tingsrätten uppfyllde inte dessa krav. Den inledande frågan i målet är om tingsrätten handlade korrekt när den omedelbart lämnade T.N:s överklagande utan bifall.

Enligt 9 § lagen om domstolsärenden får domstolen förelägga en part att avhjälpa brister i exempelvis ett överklagande. I motsats till vad som gäller för tvistemål (jfr 42 kap. 3 § rättegångsbalken) finns det alltså inte någon formell skyldighet för en domstol att i ett domstolsärende förelägga en part att avhjälpa brister i en första handling. Bestämmelsen ska dock inte uppfattas så att den enskilde handläggaren efter helt skönsmässiga grunder kan avgöra om parten ska kompletteringsföreläggas eller inte. Några närmare besked om när den enskilde bör eller ska föreläggas finns inte i förarbetena till lagen om domstolsärenden (prop. 1995/96:115).

Bestämmelsen i 9 § kompletteras av 12 § om domstolens materiella processledning. Den bestämmelsen innebär bl.a. att domstolen ska se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. När och i vilken omfattning som domstolen ska bedriva materiell processledning beror på ärendets karaktär och vad som exempelvis är oklart i en parts framställning.

Med hänsyn till att domstolen ska se till att ett ärende blir tillfredsställande utrett är det en rimlig utgångspunkt att den enskilde ges ett föreläggande att komplettera när det finns brister i yrkanden, grunder och bevisning. I åtskilliga fall går det dock redan inledningsvis att se att den enskilde inte kan få någon framgång oavsett om de formella bristerna läks och att det för sådana fall är mindre rationellt med en komplettering (jfr Fitger, Lagen om domstolsärenden, En kommentar, andra upplagan, s. 133). Regelverket bör därför uppfattas så att ett kompletteringsföreläggande som tar sikte på yrkanden, grunder och bevisning ska ges när en domstol utan någon närmare analys bedömer att det kan finnas en viss möjlighet till framgång med överklagandet.

I detta fall har Kronofogdemyndigheten först lämnat ett förslag som innebar att en skuldsanering skulle beviljas för T.N. Kronofogdemyndigheten avslog därefter hennes ansökan. Skälen för avslagsbeslutet var främst att T.N. hade dömts för förskingring och att hon till Kronofogdemyndigheten angett att hon inte dömts för brott.

En faktor som har betydelse för frågan om en skuldsanering ska beviljas eller inte är om skulderna eller vissa av dem uppkommit till följd av brott. I en del fall kan det inte anses vara skäligt att bevilja någon skuldsanering för skulder som har sin grund i brottsligt förfarande. Regleringen i skuldsaneringslagen ska dock inte förstås så att det är uteslutet att beviljas skuldsanering när det finns skulder genom brottslighet (jfr rättsfallen NJA 1998 s. 859 och RH 1994 s. 109, 1995 s. 31, 1996 s. 33 samt 1996 s. 49). Kronofogdemyndighetens motivering för avslagsbeslutet bygger bl.a. på att T.N. skulle ha uppgett att hon inte är dömd för brott. Av de handlingar som hovrätten har tagit del av framgår det inte att hon skulle ha uttryckt sig på det sättet. Motiveringen kan därmed i viss mån ifrågasättas.

Omständigheterna i ärendet är inte sådana att det är uteslutet att T.N. skulle kunna få framgång med sitt överklagande. Av handlingarna framgår inte heller att T.N. fått möjlighet att hos Kronofogdemyndigheten bemöta de omständigheter som lagts till grund för beslutet. I en sådan situation borde tingsrätten genom materiell processledning enligt 12 § lagen om domstolsärenden ha gett T.N. möjlighet att argumentera för sin sak vid tingsrätten, exempelvis genom ett föreläggande enligt 9 § att avhjälpa bristerna i överklagandet. Tingsrättens hantering av målet har därmed utgjort ett rättgångsfel. Med hänsyn till detta ska tingsrättens beslut upphävas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning.

BESLUT

Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Hovrättens beslut meddelat: den 1 juli 2016.

Mål nr: ÖÄ 952-15.

Lagrum: 9 och 12 §§ lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Litteratur: Prop. 1995/96:115; Fitger, Lagen om domstolsärenden, En kommentar, andra upplagan, s. 133.