RH 2016:48

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Bergman, hovrättsrådet Erik Mosesson, referent, och tf. hovrättsassessorn Emilia Carlsten) anförde i dom den 28 april 2016 bl.a. följande.

DOMSKÄL

A.B:s överklagande

Vissa utgångspunkter; brottslighetens straffvärde

I enlighet med tingsrättens dom, som inte har överklagats i denna del, ska A.B. dömas för de gärningar som han har åtalats för. Gärningarna ska rubriceras så som tingsrätten har gjort, dvs. grovt skattebrott respektive försvårande av skattekontroll, grovt brott.

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att den samlade brottsligheten har ett straffvärde av fängelse ett år.

Innan hovrätten går in på frågorna om brottslighetens s.k. straffmätningsvärde och valet av påföljd tar rätten upp vissa andra frågor. Hovrätten börjar då med den som gäller näringsförbud.

Frågan om näringsförbud och förbudets betydelse vid påföljdsbestämningen

Genom den aktuella brottsligheten, som inte är ringa, har A.B. som företrädare för bolaget grovt åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamheten. Såtillvida finns förutsättningar enligt 4 § lagen om näringsförbud att meddela honom näringsförbud.

För att meddela näringsförbud krävs enligt samma bestämmelse dessutom att ett sådant förbud är påkallat från allmän synpunkt. Eftersom det föreskrivna minimistraffet för vart och ett av de brott som A.B. döms för är fängelse i sex månader, ska det anses påkallat från allmän synpunkt att meddela näringsförbud, om inte särskilda skäl talar mot det. Detta framgår av 8 § andra stycket näringsförbudslagen.

I rättsfallet NJA 2006 s. 346 prövade Högsta domstolen om det fanns särskilda skäl mot att meddela näringsförbud. Efter en samlad avvägning av de skäl som i det fallet talade för och emot ett förbud besvarade domstolen frågan jakande; den tilltalade meddelades alltså inte sådant förbud.

Enligt hovrättens mening finns det betydelsefulla skillnader mellan å ena sidan de omständigheter som Högsta domstolen lade till grund för domen i 2006 års avgörande och å andra sidan förhållandena i A.B:s fall. En skillnad är att den tilltalade i 2006 års fall hade upphört med sin brottsliga verksamhet och hade vidtagit åtgärder för att sanera sina bolags ekonomi redan innan han hade fått besked om att hans verksamhet skulle bli föremål för skatterevision. En annan skillnad är att den tilltalade i det fallet hade drivit verksamhet utan anmärkning under en så pass lång tid som drygt sex år efter brottsligheten.

Mot denna bakgrund och vid en samlad avvägning kommer hovrätten till uppfattningen att det i A.B:s fall inte finns särskilda skäl mot att meddela honom näringsförbud. Därför och då den av tingsrätten bestämda förbudstiden är den enligt lagen kortast möjliga, tre år, ska tingsrättens dom stå fast i förbudsfrågan.

A.B. har berättat att han sedan år 2000 har ägnat sig åt näringsverksamhet i byggbranschen, först under enskild firma och därefter genom aktiebolag. Han har alltså av allt att döma under lång tid försörjt sig genom denna verksamhet. Med hänsyn främst till detta bör näringsförbudet beaktas i mildrande riktning när påföljden för honom bestäms. (29 kap. 5 § första stycket 7 och 30 kap. 4 § första stycketbrottsbalken.)

Frågan om företagsboten ska tillmätas betydelse vid påföljdsbestämningen

Som kommer att framgå i det följande fastställer hovrätten den överklagade domen när det gäller talan mot bolaget om företagsbot. Även enligt hovrättens dom ska alltså bolaget betala 1 milj. kr i företagsbot. Frågan är om och i vad mån detta förhållande bör inverka vid bestämmandet av påföljd för A.B.

A.B. har i hovrätten uppgett att det alltjämt är han som äger aktierna i bolaget. Eftersom åklagaren inte har kommenterat denna uppgift och det inte heller annars har framkommit att den är oriktig ska den tas för god. Det kan i sammanhanget tilläggas att enligt uppgift A.B:s svärfar år 2015 inträdde som styrelseledamot i bolaget och att A.B:s hustru alltjämt är styrelsesuppleant i bolaget.

Med tanke på den nära kopplingen mellan A.B. och bolaget får det antas att företagsboten kommer att inverka i ekonomiskt avseende negativt inte bara på bolaget utan även på honom själv. Det ter sig därför motiverat att vid påföljdsbestämningen ta hänsyn till företagsboten så att den samlade reaktionen på brotten framstår som rimlig och proportionerlig. (29 kap. 5 § första stycket 8 och 30 kap. 4 § första stycketbrottsbalken; jfr prop. 2004/05:37 s. 27 f. och 40.) Hovrätten återkommer till denna aspekt vid prövningen av frågan om företagsbot.

Frågan om betalningen av skatteskulderna ska tillmätas betydelse vid påföljdsbestämningen

Enligt vad A.B. angett har han och hans hustru lånat 5,5 milj. kr och till säkerhet för lånet pantsatt sin gemensamma bostadsfastighet. Han har vidare uppgett att lånet har använts för att betala bl.a. de skatteskulder som han och hans bolag haft enligt Skatteverkets revision och beslut om omprövning av taxeringarna i fråga. Vidare har han lämnat uppgifter om de belopp som han och hans hustru betalar i amortering och ränta avseende lånet. Han har tillagt att bolaget inte har några leverantörsskulder.

Åklagaren har inte uttalat sig om dessa uppgifter. Det som A.B. har sagt i denna del bör därför läggas till grund för hovrättens prövning. Utgångspunkten för hovrätten är alltså att såväl bolaget som A.B. har betalat de betydande skatteskulder som har haft sin bakgrund i brottsligheten och att staten trots brotten har hållits skadelös i fråga om dessa skulder.

Även om betalningen av skatteskulderna har skett först efter det att Skatteverket genomfört en revision och beslutat om omprövning av taxeringarna bör det förhållandet att A.B. och bolaget numera har gjort rätt för sig gentemot staten anses som i viss begränsad mån förmildrande vid påföljdsbestämningen. (29 kap. 5 § första stycket 4 och 30 kap. 4 § första stycketbrottsbalken.)

Hovrättens övriga synpunkter och rättens slutsatser i frågan om påföljd

Den brottslighet som A.B. gjort sig skyldig till har som redan nämnts ett straffvärde av fängelse ett år. Som framgått finns dock omständigheter som talar i mildrande riktning. Med hänsyn till dem bedömer hovrätten att straffmätningsvärdet är fängelse nio månader.

Utredningen i hovrätten om A.B:s personliga förhållanden är densamma som vid tingsrätten.

Av de båda brott som A.B. har gjort sig skyldig till är i vart fall grovt skattebrott ett brott av sådan art som enligt 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken talar för att välja en fängelsepåföljd. Det finns alltså en presumtion för att döma till fängelse. Med beaktande av denna presumtion och då straffmätningsvärdet är så pass högt som fängelse nio månader krävs alldeles särskilda skäl för att välja en icke frihetsberövande påföljd, dvs. frångå presumtionen och i stället döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Det gäller även om frivårdspåföljden skulle förenas med en föreskrift om samhällstjänst. (Jfr bl.a. rättsfallet NJA 2003 s. 499 och Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012, s. 340 ff.) Lika med tingsrätten anser hovrätten att det inte finns sådana skäl. A.B. ska därför dömas till fängelse med en strafftid som svarar mot straffmätningsvärdet.

Sammanfattningsvis ska tingsrättens dom ändras på så sätt att påföljden för A.B. bestäms till fängelse nio månader.

Bolagets överklagande

Med anledning av bolagets överklagande har hovrätten att pröva om bolaget ska åläggas att betala en företagsbot. Om det i och för sig finns förutsättningar för företagsbot ska hovrätten ta ställning till storleken på företagsboten samt vidare om skyldigheten att betala boten ska falla bort helt (efterges) eller om beloppet ska sättas ned (jämkas).

Bolaget har anfört bl.a. att det numera är vilande och att det saknar ekonomisk förmåga att betala företagsboten.

Hovrätten gör följande överväganden.

Som framgått i det föregående utgår hovrätten från att A.B. fortfarande är den ende aktieägaren i bolaget och att det på detta och andra sätt finns en nära koppling mellan honom och bolaget.

A.B. har begått brotten i utövningen av bolagets näringsverksamhet. Även i övrigt finns förutsättningar enligt 36 kap. 7 § brottsbalken att ålägga bolaget företagsbot.

När storleken av företagsboten bestäms ska, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Detta följer av 36 kap. 9 § första stycket brottsbalken.

Mot bakgrund av Högsta domstolens uttalanden i rättsfallen NJA 2014 s. 139 I - IV bör, i enlighet med vad också tingsrätten har angett, Ekobrottsmyndighetens riktvärden i skriften Företagsbotens storlek i ekomål och vissa handläggningsråd (ARF 2014:4) tjäna till vägledning vid fastställande av företagsbotens belopp. I enlighet härmed är, med hänsyn till brottslighetens straffvärde, utgångspunkten att företagsboten ska vara 1 milj. kr, dock med de justeringar uppåt eller nedåt som föranleds av omständigheterna.

De förhållandena att bolagets dåvarande ende styrelseledamot A.B. är ansvarig för brottsligheten och att denna varit nära förknippad med bolagets byggverksamhet är ägnade att leda till en sträng bedömning vid fastställande av företagsbotens storlek. Åt samma håll pekar att brottsligheten har varit av jämförelsevis allvarligt slag och innefattat bokföring som först efter en skatterevision har konstaterats vara oriktig. Inte något talar i mildrande riktning, dvs. för att gå under det belopp om 1 milj. kr som bildar utgångspunkt vid prövningen. Det nu sagda innebär sammanfattningsvis att det inte finns skäl att utgå från något annat belopp än det som åklagaren har yrkat och tingsrätten har bestämt, alltså 1 milj. kr.

Frågan är om det likväl finns anledning att ogilla åklagarens yrkande eller i vart fall fastställa företagsboten till ett lägre belopp än det nyss nämnda. Vad denna fråga gäller är om företagsboten ska efterges eller jämkas med stöd av bestämmelserna i 36 kap. 10 § brottsbalken.

Hovrätten gör följande bedömning.

Det är som framgått samma brottslighet som har lagts till grund för åtalet mot A.B. och för talan mot bolaget om företagsbot. Eftersom det sålunda finns ett samband mellan å ena sidan påföljden för A.B. själv och å andra sidan företagsboten för hans bolag skulle brottsligheten leda till dubbla sanktioner som direkt respektive indirekt drabbar honom, alltså innebära s.k. sanktionskumulation. Detta leder till frågan om och i så fall hur sanktionskumulationen ska beaktas vid bedömningen av företagsbotsfrågan.

Reglerna om företagsbot infördes genom lagstiftning år 1986 och fick sin nuvarande utformning genom en reform år 2006. Genom lagändringen år 2006 blev utgångspunkten att sanktionskumulation normalt ska hanteras när påföljden för den enskilde bestäms och alltså inte vid bedömningen av frågan om näringsidkaren ska åläggas företagsbot, innefattande delfrågan om boten ska jämkas eller efterges. (Om detta, se NJA II 2006 s. 26 f. och Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 2014 s. 139 I p. 37.)

Trots utgångspunkten enligt 2006 års reform följer av rättsfallet NJA 2012 s. 826 att i vissa fall den straffrättsliga påföljden för den enskilde bör ges företräde framför företagsboten. Rättsfallet gällde en näringsidkare som hade drivit verksamhet under enskild firma; verksamheten hade alltså inte skett via aktiebolag eller någon annan typ av s.k. juridisk person. Verksamheten hade inte varit seriös. Högsta domstolen fann att näringsidkaren skulle dömas till fängelse för den allvarliga brottslighet som han hade gjort sig skyldig till och som hade anknytning till verksamheten men domstolen kom också fram till att han inte skulle åläggas någon företagsbot.

De förhållanden som enligt 2012 års rättsfall ledde till att näringsidkaren inte ålades en företagsbot skiljer sig i sakligt hänseende från dem som ska läggas till grund för prövningen i det här målet. En sådan skillnad är att yrkandet i detta mål om företagsbot är riktat inte mot A.B. själv utan mot hans bolag. Vidare kan märkas att, med undantag för den nu aktuella brottsligheten, bolaget under lång tid bedrivit en såvitt framkommit helt vanlig och seriös verksamhet.

Med hänsyn till det nu sagda finns enligt hovrättens mening inte tillräckliga skäl att vid bedömningen av företagsbotsfrågan beakta att A.B. döms till ett fängelsestraff av inte obetydlig längd. I stället bör företagsboten, i enlighet med grundprincipen i 2006 års reform, inverka vid påföljdsbestämningen för honom. Som framgått i det föregående har hovrätten också låtit företagsboten ha sådan inverkan.

Hovrätten konstaterar att det är endast i rena undantagsfall som näringsidkarens bristande betalningsförmåga kan leda till jämkning av företagsboten (NJA 2014 s. 139 I p. 40; jfr NJA II 2006 s. 27 f.). Något sådant undantagsfall kan det inte anses vara fråga om i detta mål.

Inte heller i övrigt har det kommit fram skäl av sådan tyngd att det skulle finnas fog för att jämka företagsboten. Jämkning bör därför inte ske.

Eftersom det inte finns något förhållande som kan leda till jämkning, saknas det även förutsättningar för eftergift av boten (se 36 kap. 10 § andra stycket brottsbalken).

Hovrättens överväganden i frågan om företagsbot innebär sammanfattningsvis följande. Det finns grund för att ålägga bolaget företagsbot med det belopp som åklagaren har yrkat. Tillräckliga skäl att jämka företagsboten finns inte. Därmed kan det inte heller bli fråga om att efterge boten. Tingsrättens dom mot bolaget ska därför fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att fängelsestraffets längd bestäms till 9 månader. Hovrätten tillämpar även 29 kap. 5 § 1 st. 4, 7 och 8 p. brottsbalken.

Hovrättens dom meddelad: den 28 april 2016.

Mål nr: B 10724-15.

Lagrum: 29 kap. 5 §, 30 kap. 4 § och 36 kap.7-10 §§brottsbalken; lagen (2014:836) om näringsförbud.

Rättsfall: NJA 2003 s. 499; NJA 2006 s. 346; NJA 2012 s. 826; NJA 2014 s. 139 I-IV.

Litteratur: Prop. 2004/05:37 s. 27 f. och 40; NJA II 2006 s. 26 ff.; Ekobrottsmyndighetens skrift Företagsbotens storlek i ekomål och vissa handläggningsråd (ARF 2014:4); Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012, s. 340 ff.